Djur

En Steve-uppdatering

Steve har bott hos oss nu i snart fem månader, vilket låter som så himla kort tid. Det känns som att han alltid har varit vår hund. Om du är helt ointresserad av att läsa om andra personers husdjur så kan du hoppa över det här inlägget, annars kommer här en liten uppdatering kring hur det har gått hittills att adoptera en gammal gubbhund.

Det tog ett litet tag för Steves personlighet att komma fram, han var ganska blyg i början och hade väldigt lite energi. Vi tänkte att det mest var för att han är så gammal och skruttig. Men de senaste veckorna har hans inre valp börjat komma ut. Han är helt ointresserad av leksaker, men däremot får han ett ryck minst en gång om dagen och börjar skutta och springa runt och vill att man ska springa med honom. Det är eventuellt det gulligaste jag någonsin sett. Och han älskar promenader.

Flera personer har sagt att Steve ser ut som en liten gris, så vi brukar kalla honom “piglet”. Eller fjällräv, eftersom han är helt vit med en fluffig rävsvans. Gris är nog närmare sanningen dock eftersom han ger ifrån sig små grymtande ljud ibland.

Annars är han en väldigt tystlåten hund. Han varken skäller, gnäller eller gnyr. Jag har hört honom skälla exakt två gånger, ett skall varje gång, och båda gångerna har varit för att få en av våra kompisars hundar (samma hund båda gångerna) att lämna honom ifred. Så han tar ingen skit. 

Det enda problemet vi har haft med honom är att han är extremt petig med maten. Det har vi äntligen löst nu genom att börja ge honom Honest Kitchen. Det är dyrt, men så värt. Steve älskar det.

Jag älskar den här hunden så jävla mycket. Allt han gör är så gulligt att jag vill gråta. Vi hänger här hemma tillsammans hela dagarna, och han följer efter mig var jag än går. Jag har redan ångest över att åka till Sverige i sommar eftersom jag inte vill att Steve ska tro att jag har övergivit honom. 

Till och med katterna verkar ha accepterat Steve. De undviker att gå för nära honom, men annars verkar de inte bry sig så mycket om honom. Det hjälper förstås att han är en perfekt liten ängel. Och ärligt, har ni sett något gulligare?

7 Comments

  • L.

    Först av allt: det känns inte som om det skulle vara såå många personer som ‘tycker att andras husdjur är jätteointressanta’ som läser din blogg ändå? Du är ju en crazy animal person 🙂
    Sen: Steve! Lille skrutt!! Jag har också en omplaceringschihuahua, och mitt hjärta smälter av att läsa om hur bra och mysigt gubbhunden verkar ha det med er! Jag frilansar och är borta från hem och hund ibland. Inte ofta, 9/10 ggr är hunden med på jobbet. Men jag visar ingen separationsångest när jag ska åka, chihuahuor plockar upp såna signaler rent övernaturligt slugt..Är jag ledsen blir han ledsen. Säger bara glatt o lugnt hejdå, och lägger en tröja eller tisha,som jag svettats i och gått runt och riktigt sunkimpregnerat min lukt i, på hans sovfilt. Så vet han att jag kommer tillbaka garanterat. Våra ‘separationer’ har blivit mycket mer chill nu när vi har en rutin.
    Skriv mer om Steve! ♡

    • Cinderalley

      Haha, hoppas du har rätt!

      ÅH, vad fint! Omplaceringschihuahuor ♥ ♥ Och vilka bra tips. Vi har haft hundar med grav separationsångest tidigare, så jag har fått lära mig att bara stänga dörren och gå utan att visa några känslor, även om mitt hjärta brister på insidan. Steve är ganska chill dock, han går bara och lägger sig och somnar så fort vi lämnar honom.

  • Gunnie

    Han är helt bedårande! Jag skulle vilja att han fick träffa sin ”hundmoster” Tassa. Jag tror de skulle förstå varandra, hon låter också som en gris ibland 🙂

  • Elin

    Hej! Det är kul det där med hur personligheten hos adopterade hundar växer fram. Jag firade nyss ett år med min hund och hon var i början exakt så som du beskriver Steve! Mao åt hon dåligt, var helt ointresserad av leksaker (och hundgodis?) och väldigt lugn. Men framför allt känner jag igen det där med att hon aldrig, och då menar jag ALDRIG, skällde. Men jag läste någonstans att någon annan som adopterat hade upptäckt en utveckling hos deras hund efter typ 6 månader, då de plötsligt börjat visa intresse för leksaker. Jag tänkte att det kanske skulle komma för min tjej också, men efter sex månader var hon fortfarande helt ointresserad av det mesta (och de flesta) utöver mig. Men så för bara någon månad sedan har något lossnat, och hon lekar nu glatt med både bollar och pinnar, älskar hundgodis och har börjat skälla då hon blir glad, till exempel när hon möter personer hon tycker om eller då jag kommer hem från jobbet. Jag tycker det är så fint att allt detta kommit fram äntligen, för jag förstår att det handlar om trygghet för henne. I övrigt är hon precis som vanligt, lugn och självständig. Så ville mest lämna min erfarenhet här så du vet att ni med all säkerhet har mycket rolig utveckling att se fram emot ni också. Önskar er all lycka med den lille skrutten!

Leave a Reply to Cinderalley Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *