Vardagsfilosoferande

Tankar om att vara singel, och att inte vara det

Jag efterfrågade ju ämnen att blogga om för ett tag sen och fick så många bra (men svåra!) förslag. Nu tänkte jag gå igenom era kommentarer och svara på dem i egna inlägg, vi börjar med denna.

Jenny från Göteborg:
Berätta gärna mer om tidigare pojkvänner, tankar om att vara singel, hur det påverkar dig, vad du önskar dig för framtiden osv!?

Ni som har hängt med ett tag på den här bloggen har väl hört mig tjata om hur mycket jag gillar att vara singel vid det här laget. Det är en grej som inte nödvändigtvis förändras när jag råkar vara i ett förhållande. Jag och P hade ett väldigt bra förhållande och jag saknade inte att vara singel… förrän jag gjorde det. 

Jag har inte haft speciellt många förhållanden. Förutom 5,5 år med P ser min lista ut såhär:

– När jag var 17 träffade jag F, vi var tillsammans i 2,5 år (och bodde tillsammans i Stockholm).
– När jag var 23 (och mitt amerikanska visum höll på att gå ut) gifte jag mig med I. Vi var gifta i 1,5 år och jag ansökte om skilsmässa på alla hjärtans dag som den anti-romantiker jag är. 
– När jag var 25 träffade jag M, vi dejtade i 9 månader och jag var kär men väldigt olycklig. 

Tror att det var alla? Räknar inte med snubbar jag hängt med sporadiskt eller dejtat i någon månad här eller där. Jag har aldrig känt mig speciellt bra på förhållanden. Har ett extremt behov av egentid och att göra saker på egen hand, och gillar inte när folk är svartsjuka eller ska ha koll på vad man gör hela tiden. Jag vill inte ha barn och jag känner mig sjukt osugen på att vara sambo eller gift igen. Men en bra grej med att bo tillsammans med P i ett halvt decennium är i alla fall att jag känner att jag har blivit betydligt bättre på att vara någons flickvän. 

En av mina första känslor efter att vi gjorde slut (åtminstone efter att den första sorgen hade lagt sig) var dock att jag verkligen såg fram emot att vara singel igen. Kanske dejta lite men inte binda upp sig. Jag är inte rädd för att vara ensam, snarare tycker jag om att vara ensam. Till en viss gräns såklart, men jag behöver mina vänner mer än jag behöver en karl. P har dessutom lagt ribban så pass högt genom att vara en sjukt bra pojkvän (och ett prima exemplar av manssläktet i stort) att jag länge har varit övertygad om att jag aldrig skulle kunna träffa någon bättre. 

Men lyssna på detta sjuka: Samma dag som jag och P flyttade isär träffade jag en annan snubbe, och vi har hängt nu i ett par månader. Jag vill inte skriva för mycket om det här eftersom det är nytt och casual och jag verkligen inte är redo för ett nytt förhållande. Jag skulle ju vara singel! Så jag tar en dag i taget och ser vad som händer just nu, försöker att inte övertänka. Men det är fint ändå att få ha en liten crush igen. Känna att man lever.

2 Comments

  • Emma Johansson

    Men det är ju alltid när man inte vill träffa nån som en av de många rätta som finns dyker upp!
    Jag hade ganska nyss blivit singel för 9 år sen (var dumpad och ledsen) o gick på en fest där jag träffade en kille som jag inte släppt sen dess.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *