Dåtiden och framtiden

Allt är så konstigt just nu. Jag har precis flyttat tillbaka till exakt samma hus som jag bodde i för 6 år sen, och det känns så otroligt tryggt och bra att vara här igen. Försöker att inte möblera exakt likadant bara av gammal vana, men det är svårt att föreställa mig något annat sätt att göra det på.

Till och med katterna verkar känna igen sig. Vanligtvis när vi flyttar brukar de gömma sig under täcket i min säng i ett par dagar innan de vågar ge sig ut och utforska, men här gjorde de sig hemma på en gång. Vet inte hur pass bra minnen katter har, så det kan möjligen bero på något annat.

Samtidigt som jag boar här hemma pågår en global pandemi och hela Kalifornien har utegångsförbud utöver det absolut nödvändiga (typ handla mat och gå ut med hunden). Jag hade ett videosamtal med en av mina kollegor idag. Hon bor i New York City som är USAs epicenter för viruset, och att prata med henne är som att se in i framtiden. Folk dör, sjukhusen är överfulla, det finns inga matvaror och NYCs guvernör tar till de mest drastiska åtgärderna i hela landet.

New York ligger ungefär två veckor före Kalifornien i både smittspridning och respons, så vi har nog liknande situation att förvänta oss här ganska snart. Nu när jag är helt inflyttad tänker jag inte lämna hemmet eller träffa människor över huvud taget om jag kan undvika det. Tur att jag är expert på att vara ensam hemma.

Hoppas ni tar hand om er själva och varandra därute.