Livet och lyckan

Kärlek i coronans tid

Ursäkta cheesy rubrik, men den kändes passande. En sak jag tänker mycket på just nu är det här med att försöka dejta någon ny mitt under en pågående pandemi med tillhörande utegångsförbud.

I alla fall i Kalifornien är alla barer, restauranger, gym, etc stängda, och folksamlingar är förbjudna. Man ska helst undvika att över huvud taget träffa människor man inte delar bostad med (men om man måste träffa någon annan ska man hålla ett avstånd på 1,8 meter).

Jag skrev för ett par månader sen att jag hade börjat hänga med en ny snubbe, A. Vi träffades i oktober och har umgåtts ganska intensivt sen dess. Jag var egentligen inte alls redo för ett nytt förhållande så snabbt och hade verkligen sett fram emot att vara singel. Men så dök A upp och jag kunde inte hjälpa att jag började gilla honom. Vi är “exklusiva” även om vi kanske inte kallar varandra flickvän/pojkvän ännu (en gräns jag känner att jag behöver medan jag fortfarande försöker förlika mig med att jag gick direkt från ett förhållande till ett annat).

A jobbar på en fabrik som är öppen eftersom den räknas som “essential”, så han är en av få personer jag känner här som fortfarande måste gå till jobbet varje dag. Han jobbar även med en massa gubbar som får sina nyheter från Fox News och inte “tror på” hela pandemi-grejen (trots att de verkligen är i riskzonen själva), och som går till jobbet även om de har influensasymptom. Så för att vara ansvarsfull och skydda mig själv och andra personer jag kommer i kontakt med har jag fått ta det oerhört jobbiga beslutet att inte träffa A på några veckor, eller hur länge den här karantänen nu håller i sig.

(Fun fact: A och P, alltså mitt ex, jobbar på samma företag — fast i olika fabriker så de känner inte varandra — så om jag och P fortfarande hade bott tillsammans hade jag haft samma problem, men inget sätt att undvika att potentiellt smittas.)

Vet ni hur jobbigt det är att ha en ny crush och bo typ 15 minuter från varandra och ändå inte kunna träffas? Det är skitjobbigt.

Samtidigt känner jag att jag kanske inte borde klaga. Vet att det finns många singlar där ute som bor själva och känner sig ensamma och gärna skulle vilja träffa någon, och det här är verkligen inte världens bästa tid för det… eftersom man inte ska träffa nya människor. Jag och A har i alla fall varandra, även om vi befinner oss på olika ställen.

Förhoppningsvis får vi träffa varandra igen snart. Jag börjar känna att jag verkligen behöver en kram.

0 Comments

Leave a Reply to Kath. Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *