Om hur det gick till när jag hade jury duty

Jag skulle kunna skriva en miljon inlägg till om hur coronaviruset påverkar det dagliga livet här—till exempel genom att alla barer och restauranger numera är stängda i San Diego (fast man kan fortfarande beställa takeout)—men har en känsla av att många är rätt trötta på att bara läsa om detta nu.

Vi kan ta en paus och titta tillbaka på en torsdag för en knapp månad sen, då jag hade jury duty för första gången. Det var en intressant erfarenhet, både precis som jag hade tänkt mig och inte alls som jag hade tänkt mig.

Dagen började med att några hundra personer fick infinna sig i en “jury lounge” (dvs ett stort rum med en massa stolar) i San Diegos domstolsbyggnad. Många av mina vänner och bekanta hade ifrågasatt varför jag ens planerade att dyka upp, det verkar som att de flesta bara ignorerar sina kallelser och låtsas som att de inte har fått dem (ganska säker på att detta är olagligt dock). Men eftersom jag fortfarande är en ganska nybliven amerikansk medborgare ville jag uppleva denna ultraamerikanska tradition i alla fall en gång i livet.

Efter ett par timmar i juryrummet (jag hade med mig min laptop och passade på att få lite jobb gjort) började de ropa upp namn i högtalare på de som hade blivit slumpmässigt utvalda till juryutval och behövde infinna sig i en rättssal. Mitt namn ropades upp i den andra gruppen, tillsammans med 50 andra personer. Jag tog hissen upp till femte våningen i byggnaden och blev tilldelad ett nummer (46) som domaren och advokaterna skulle använda istället för mitt namn.

Sen fick vi gå in och sätta oss i rättssalen. Därinne befann sig redan en domare, en åklagare och en försvarsadvokat tillsammans med den misstänkte, en man som stod åtalad för vapenbrott.

Nu började själva urvalsprocessen. Vi var 51 stycken och bara 12 skulle bli valda till att sitta i juryn. Vi fick räcka upp handen och svara på frågor som handlade om hur vi kände inför vapeninnehav (bara jag och en tjej till svarade att vi tyckte att det borde vara olagligt att äga vapen), vad vi jobbade med (jag och samma tjej som innan var båda journalister och fick följdfrågor på detta), våran tillit till poliser (jag sa att jag inte känner någon tilltro till polisväsendet i det här landet, vilket är sant), och så vidare. Nästan alla män i rummet ägde vapen själva och flera var medlemmar i NRA.

Efter många, många timmar av detta var det dags för advokaterna för att skicka hem en första grupp de inte tyckte var lämpliga för den här juryn. Jag och den andra *radikalvänstertjejen* blev hemskickade först, tillsammans med alla NRA-männen. Det var en lite obekväm stämning i hissen på vägen ner kan jag meddela. Hon och jag bytte i alla fall nummer efter att vi insåg att hon jobbar med flera av mina gamla kollegor.

Hade jag velat sitta i juryn så hade jag nog helt låtit bli att räcka upp handen och vara så ärlig. Men nu ville jag inte det. Man får $15 om dagen i jurylön och bara att parkera i närheten av domstolsbyggnaden kostar minst $20 om dagen. Plus att jag hade en massa jobb att göra och dessutom skulle åka till Mexico några dagar senare. Men jag hade läst innan att det bästa sättet att hamna i en jury är att hålla käften, så jag gjorde motsatsen.

Det var i alla fall en intressant upplevelse. Det blev uppenbart på ett sätt jag inte är van vid hur pass extrema mina åsikter om det mesta är jämfört med “vanliga” människor i det här landet. Standardvärdet i USA ligger så himla mycket längre till höger än i Sverige.

Det var väl det. Frågor på detta?