The Dreamers
En grej som har hänt under den här karantänen är att jag blir stressad av nästan alla filmer och tv-serier. Kan kolla på Disney/Pixar-filmer (se Onward om ni inte har sett den ännu, den var himla fin) och Gilmore Girls, men that’s it. Fick på riktigt en panikattack för några veckor sen när jag råkade se en trailer för Matt Damon-rullen Contagion. Så nu håller jag mig helst borta från TV över huvud taget.
Däremot har jag inga problem med böcker, inte ens såna som handlar om dödliga virus. Satt hemma och läste exakt hela dagen i lördags, och större delen av dagen i söndags också. Läste ut två böcker på två dagar. Det är ungefär så här jag drömde om att det skulle vara att vara vuxen när jag var liten och plöjde flera böcker i veckan: att få läsa ostört i hela dagar i sträck. Men som vuxen är det väldigt sällan jag faktiskt gör det.
I alla fall. Jag läste ut The Dreamers av Karen Thompson Walker i helgen. Jag har ju en viss förkärlek till apokalypslitteratur, och den här hade en före detta kollega rekommenderat som en favorit i genren. I The Dreamers börjar ett dödligt virus spridas i en liten stad i Kalifornien. De som smittas somnar och börjar drömma märkliga drömmar. Vissa dör, andra fortsätter bara sova.
Boken är skriven på ett lågmält, poetiskt sätt som skapar en kontrast mellan det som faktiskt händer och sättet det berättas på. Jag sparade flera citat, dels vackert skrivna meningar och dels sånt som satte ord på det som händer i verklighetens Kalifornien (och resten av världen, men det här här jag befinner mig) just nu.
Medan jag satt i soffan och läste den här boken hörde jag helikoptrar som cirkulerade ovanför och ambulanssirener på gatan utanför. Men för det mesta är det alldeles tyst. Om jag inte läste nyheterna eller tittade ut mot mataffären bredvid mitt hus och såg folk som köade med munskydd och två meters mellanrum skulle jag lätt kunna glömma att det pågår en pandemi där utanför. Det här tycker jag fångas väldigt väl i The Dreamers, hur verkligheten liksom ändå bara pågår och hur snabbt man vänjer sig vid “the new normal.” Spännande hur en roman skriven innan allt detta började ändå lyckas sätta fingret på så mycket.
Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Om ni också känner för att läsa apokalypslitteratur mitt i en pågående apokalyps (eller nä, det var kanske lite väl pessimistiskt) kan jag även rekommendera följande:
- Slutet av Mats Strandberg
- Station Eleven av Emily St. John Mandel
- Severance av Ling Ma
Har ni rekommendationer på liknande böcker (pre- eller postapokalypsskildringar som INTE är sci-fi eller typ Mad Max/steampunk) så får ni gärna säga till.
0 Comments
Anna Nio
“The Stand” av Stephen King, den är så bra! Dessutom är den redigt lång, vilket ju är det bästa som finns när man älskar att läsa och boken i fråga är toppen. Annars tar den ju slut så fort!
Cinderalley
Ja! Har inte läst Stephen King på många år, den borde jag verkligen läsa.
Sara
”Vägen”, fast den kanske e lite väl obvious.
Cinderalley
Ah just det. Den har jag läst men tog inte med på listan för att den är alldeles för deppig haha.
nostalgifabriken
men åh, har du läst karen thompson walkers the age of miracles? jag ÄLSKADE den! precis som du skriver är hon en mästare på att skildra the new normal. har varit lite rädd för att börja på the dreamers, just pga jag gillade age of miracles så mycket. men nu blev jag peppad, yes, nu blir det den som nästa bok jag tar mig an.
Cinderalley
Har precis börjat läsa den nu, tack för tipset!
Pingback:
thesonj
Margaret Atwoods Madd Addam-trilogi är fantastiskt bra. Får inte heller riktigt lika mycket kärlek som likaledes fantastiska The handmaid’s tale men är MINST lika bra.
Cinderalley
Oooh, bra tips, tack!
Filippa
Lars Wilderäng – Stjärnklart och allt annat. Dystopi om det svenska livet efter “katastrofen”. Två olika historier, en idag och en “förr”.
Cinderalley
Denna har jag inte hört talas om, men det låter väldigt intressant!
Pingback:
Pingback: