Äventyr,  Motorcyklar,  Resor

En magisk roadtrip genom Utah, dag 4-6

Dag 4 på den här resan vaknade vi i Moab, en av de kanske vackraste platserna på jorden. Vi skulle egentligen åka vidare mot nordväst men kände oss tvungna att ta en omväg åt fel håll först. Precis nordost om Moab går nämligen väg 128, som officiellt heter Upper Colorado River Scenic Byway. Dagen innan hade en man kommit fram till oss på en bensinmack och frågat om vi hade kört “the river road” ännu. När vi sa att den stod på schemat för morgondagen blev mannen glad och berättade att den här vägen är den näst vackraste i USA (vet ej hur man objektivt mäter detta eller vad han hade för källor) efter Pacific Coast Highway i Kalifornien.

Jag säger allt detta för att verkligen understryka hur jävla fantastiskt vacker den här vägen faktiskt visade sig vara. Det är en 7 mil lång kurvig landsväg som går längs med Coloradofloden och är omgiven av höga, dramatiska röda klippor på båda sidor. Vi stannade inte så mycket eftersom det var meningslöst att försöka fånga storslagenheten på bild. Men ungefär så här såg det ut precis i början.

Det enda andra stoppet vi gjorde var vid den här hängbron som hade förstörts i en brand. “The river road” är i alla fall lätt på min topplista över vackraste vägar jag har kört hoj på, antagligen bara strax efter Going-to-the-Sun Road genom Glacier National Park i Montana (rekommenderar att googla bilder på den). Och definitivt i samma klass som PCH.

Vårt mål för dagen var Capitol Reef National Park. På vägen dit började det blåsa upp till storm. Det var extremt varmt ute, så jag kände mig nästan lite peppad på regn. Men vi stannade i alla fall och satte på oss regnkläder. Det blåste så hårt att min hoj nästan föll omkull när jag stannade på sidan av vägen. Och sen körde vi rakt in i stormen…

Fast sen regnade det kanske två droppar och så var det slutregnat. Väldig antiklimax. Vi tog i alla fall ytterligare en omväg, till detta märkliga ställe som heter Goblin Valley State Park. Den här parken består av hundratals såna här svampformade bergsformationer. Det är som att befinna sig på en annan planet. Eftersom det fortfarande låg regn i luften lämnade jag kameran på hojen och tog bara med mobilen, så har inga foton som gör detta rättvisa (fast who am I kidding, det skulle jag inte ha med riktiga kameran heller).

Hej hej.

Vi var näääästan framme vid Capitol Reef när vi körde förbi Swingarm City, ett märkligt ökenlandskap öppet för att köra offroad i. Vi har kommunikationssystem i hjälmarna så att vi kan prata med varandra medan vi kör, och så fort vi åkte förbi detta klickade sig Andy in i min hjälm och frågade om vi inte kunde vända om så han fick ha lite kul här en stund. Såklart kunde vi göra det.

Sen! Var vi framme! I Capitol Reef National Park! Jag visste i princip ingenting om den här parken i förväg, hade inte gjort någon research eller sett några bilder. Och blev helt GOLVAD av hur vackert det var. De här klipporna var inte bara röda, utan även lila, gula, vita, gröna och alla andra tänkbara färger.

Hur många gånger får man skriva att bilderna inte gör verkligheten rättvisa i samma inlägg egentligen? Denna plats vill jag väldigt gärna återvända till. En bonus: För att få köra in i de allra flesta amerikanska nationalparker måste man betala en avgift på omkring 20-30 dollar. Men en stor del av Capitol Reef är inte avgiftsbelagd, så man kan få se denna storslagna natur helt gratis! (Jag och Andy har dock varsitt årspass så vi får komma in gratis på alla nationalparker. Tur, annars skulle detta bli en väldigt dyr resa.)

Sen var det plötsligt nästa dag. Vi körde söderut från Torrey, en liten by precis i utkanten av Capitol Reef, längs med väg 12. Ytterligare en sanslöst vacker väg som delvis går genom Grand Staircase Escalante National Monument. Den här delen av vägen ligger i närheten av något som heter Hell’s Backbone. Det var lite svårt att fånga på bild, men detta är alltså en smal, tvåfilig väg omgiven på båda sidor av extremt branta sluttningar utan någon som helst sorts skyddsräcke. Pga omständigheter körde vi den här delen av vägen tre gånger fram och tillbaka och jag fick lika mycket svindel alla tre gångerna. Det påminde verkligen om en krokig ryggrad.

Väl nere på andra sidan ryggradsvägen parkerade vi hojarna och bytte om till vandringskläder. Det var 33 grader varmt, så PERFEKT väder för att ge sig ut och hajka en dryg mil mitt på dagen. Inte. Men det gjorde vi i alla fall.

Och det var det värt! För på slutet av hajken fanns detta magiska vattenfall. Vattnet var ISKALLT och extremt svalkande, och själva vattenfallet helt otroligt. Gigantiskt och våldsamt. Vattenfall är en av mina favoritgrejer i hela världen. Det är ganska lätt att lura med mig på exakt vilken sort äventyr som helst så länge det är vattenfall involverade. Inklusive en 11 kilometer lång promenad genom ökensand mitt i sommaren.

Två glada (och svettiga) hajkare.

Vi hade varit lite väl tidsoptimistiska med den här hajken, som tog runt 3 timmar. För klockan var ganska mycket när vi var klara och vi hade fortfarande en nationalpark att se den här dagen tio mil bort, och sen ytterligare ca 12 mil att köra till vår destination för kvällen. Vi lyckades i alla fall ta oss hit, till Bryce Canyon National Park.

Ja, vad ska man säga? Overkligt vackert, dramatiska klippor, underbar utsikt åt alla håll. Ni vet, det gamla vanliga.

Sen hade jag bara en sak kvar på min “måste se”-lista för den här resan, och det var den här bågen över vägen, strax utanför Bryce Canyon. Eller, det är egentligen två bågar precis bredvid varandra. Jag var lite stressad över att vi inte skulle hinna hit innan solnedgången, men istället lyckades vi tajma det mest perfekta ljuset som gjorde bågarna ännu mer intensiva.

Jag fick mitt Instagram-foto (viktigt!) och sen körde vi vidare på småvägar medan det mörknade ute och höll alla tummar för att inga rådjur eller rävar skulle springa ut på vägen framför oss. Var framme på vårt hotell strax efter klockan 23, helt utmattade efter Världens Längsta Dag.

Det här blev visst ett megalångt inlägg, men avslutar med denna bild för sen var det bara den tråkiga hemresan kvar. Vi hade egentligen tänkt ta en omväg hem genom att köra söderut till Grand Canyon National Park i Arizona, men pga en massa stora skogsbränder var alla vägar dit avstängda så vi körde hem samma väg vi kom, genom Zion National Park. Sammanlagt gjorde vi 7 besök på 5 olika nationalparker den här resan, inte så illa ändå.

Tajmingen för den här resan kunde såklart ha varit bättre. Det var surrealistiskt att roadtrippa mitt under en pandemi i en delstat (Utah) där folk inte verkade bry sig så mycket om viruset. Men tänkte eventuellt skriva mer om detta i ett eget inlägg. Avslutar detta innan det blir rekordlångt. Dag 1-3 finns här

0 Comments

  • Linda

    USA har verkligen overkligt vacker natur. Vi roadtrippade i södra delarna (Houston – SF, genom Texas, New Mexico, Arizona, Nevada, Kalifornien) för 1.5 år sedan och även om vi visste att det skulle vara storslagen natur så var det liksom ännu vackrare än man kunde föreställa sig. Sådan lyx att ha så mycket vacker, och varierande natur, i ett och samma land. Synd att det är ett sketet land på så många andra sätt…;-/ Vi hade planerat att roadtrippa nästa höst igen, fast lite längre nord/nordväst ut den här gången, men skjuter på det tills om två år och hoppas att corona har lugnat sig då.

  • CC

    Fantastiskt vackert.
    När det är dags att planera nästa roadtrip ska jag lusläsa dina inlägg igen.
    När det nu blir…
    Frågan är hur vädret är där i mars/april? Det är ju oftast då vi har möjlighet att ta en längre tur.

  • tantaugusta

    Vilka fantastiska bilder! Så många ställen att åka till och så lite semester i jämförelse ;). Men Utah seglad efter de här inläggen definitivt upp på min bucket list!

Leave a Reply to CC Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *