Vardagsanekdoter

En vanlig torsdag i pandemin… eller nej förresten

Jag är så dålig på att blogga om personliga saker på mikronivå när det händer sjukt stora grejer på makronivå hela dagarna, ser liksom bara skogen och inga träd. Men eftersom de bloggar jag helst läser just nu (och alltid, för den delen) är de som handlar om livet på ett personligt plan så tänkte jag försöka bli lite bättre på det själv.

Vi kanske kan börja med att titta på hur min dag har sett ut hittills, en helt vanlig torsdag i pandemin.

Ja på tal om pandemin är det så illa här nu att VAR TREDJE PERSON i Los Angeles County beräknas ha blivit smittad. Nu bor jag inte i LA, men däremot har vi flera dokumenterade fall av den nya mer smittsamma varianten här i San Diego. Allt detta innebär att jag helst undviker offentliga platser helt och hållet. Beställer mat och annat jag behöver via “contactless pickup”, alltså att man lägger en beställning online och sen kommer någon från butiken ut och lägger varorna i ens baklucka (eller i mitt fall på flaket eftersom jag kör en pickup). Väldigt smidigt och betydligt mindre riskfylld för alla inblandade.

Idag behövde jag lite grejer från Target och tog tillfället i akt att ta på mig riktiga KLÄDER. Lever i mjukisbyxor här hemma, och lämnar annars bara hemmet för aktiviteter som kräver sin egen utrustning, så jag har i princip helt slutat använda vanliga kläder, typ jeans. Nu fick jag i alla fall ha en *outfit* på mig under den halvtimmen det tog att köra till Target och hem igen.

Jag köpte även insektsgift för att försöka bli av med en invasion av syrsor som bor under mitt kylskåp och för en massa oväsen hela nätterna. Har sprayat köket nu och håller tummarna för att det funkar. Men mer om detta senare, för nu måste jag ta en paus i skrivandet och gå ut med hunden.

………

Okej, nu är det typ fyra timmar senare. På vägen hem under promenaden såg jag nämligen en hemlös kvinna som låg på marken precis utanför mitt garage. Jag frågade om hon behövde något och hon svarade nej, men hon verkade inte vara vid fullt medvetande.

En så himla fucked up grej med USA är att en så stor del av poliskåren består av våldsamma vit makt-anhängare som gillar att skjuta folk (alltså säger inte det här för att vara *politisk* utan för att det är ganska väldokumenterat, kolla bara på vilka som deltog i stormningen av Kapitolium förra veckan; se även Black Lives Matter) så jag har som princip att inte ringa polisen. Speciellt inte när det handlar om att försöka hjälpa utsatta människor, polisen dyker ofta upp och förvärrar saker.

Så istället ringde jag runt till lite olika hjälporganisationer som sysslar med att hjälpa hemlösa här i San Diego men lyckades inte komma fram till någon. Så jag gick ut och gav kvinnan en påse med vatten, snacks och våtservetter medan jag sms:ade med ett par kompisar om vad mer man kunde göra för att hjälpa henne. Hon låg liksom på marken i ett par pyttesmå shorts, och även om det var 26 grader varmt idag blir det kallt på nätterna. Ingen tyckte att det lät som en bra idé att ringa polisen, av ovan nämnda anledningar, men ingen hade heller några bättre förslag. Och jag lyckades inte få något vettigt ur kvinnan.

Efter en stund gick jag ut för att titta till henne igen, och klev rätt ut i ett hav av blåljus. Tre polisbilar, en brandbil och en ambulans stod utanför mitt garage och några sjukvårdare bar in kvinnan i ambulansen på en bår. Jag frågade om hon var ok men de ryckte bara på axlarna.

Mina grannar i huset bredvid var också där så jag frågade vad som hade hänt. De berättade att de hade hittat kvinnan medvetslös bakom sin bil och ringt 911. Under tiden jag var inne i mitt hus och försökte komma på ett bra sätt att hjälpa hade hon alltså ätit snacksen jag gav henne och sedan däckat igen en bit bort. Mina grannar hade inte lyckats väcka henne.

Jag hoppas hoppas hoppas att hon får den hjälp hon behöver. Fy fan för att vara i en så utsatt position, speciellt mitt under en pandemi. Och fy fan för att inte kunna ringa efter hjälp utan att behöva oroa sig över att något värre ska hända.

Jaha, det här skulle vara ett inlägg om en vanlig torsdag, men så blev det ju inte alls.

2 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *