Djur

Två år med Steve

På allmän begäran (jo, på riktigt!) kommer här en uppdatering om min lilla gubbhund. I slutet av december firade vi två år tillsammans, Steve och jag. Han var “minst 12” när jag adopterade honom, vilket innebär att han numera är minst 14 år gammal.

Han har ju haft alla möjliga sorters hälsoproblem de senaste åren, men på sistone har han varit friskare och piggare än någonsin. Det ska man kanske inte skriva med risk för att jinxa det, men nu gör jag det ändå.

För ett knappt år sen, i februari förra året, låg Steve inne hos veterinären över natten med dropp efter ett akut fall av pankreatit och njursjukdom, och veterinären varnade mig för att det kanske var dags att förbereda sig på det värsta. Jag satt där på hennes kontor och grät och grät.

Sen återhämtade han sig. Den här lilla hunden, som är halvdöv och halvblind, helt saknar tänder och aldrig verkar veta vad som pågår eller var han befinner sig, är helt magiskt uthållig. Någon gång om dagen får han ett ryck och springer runt som en liten valp på grönbete i 20 sekunder eller så innan han däckar i sin säng igen. Han sover i genomsnitt 20 timmar om dygnet och älskar ingenting så mycket som han älskar en ordentlig hundsäng.

När jag var och åkte snowboard på nyårsdagen var min kompis Lexy hundvakt. Hon och hennes roomie har varsin hund och hela huset fullt av hundsängar. Hela dagen fick jag bilder av henne på Steve i de olika sängarna, han förflyttade sig runt för att verkligen utnyttja den här lyxen till fullo.

Steve är världens snällaste och enklaste hund, förutom att han är extremt petig med maten. Han vägrar att äta om jag inte strösslar någon sorts delikatess över hundmaten och sedan matar honom för hand. Just nu är delikatessen köttbullar. Jag har varit vegetarian i över 20 år och det skulle egentligen aldrig falla mig in att köpa och hantera kött, jag tycker att det är vidrigt. Men lik förbannat sitter jag där på köksgolvet två gånger om dagen och handmatar en gammal tandlös chihuahua med en halv köttbulle som jag har värmt upp i mikron och sen skurit i pyttesmå bitar och blandat med hundmat.

Jaja. Det är han värd ändå. Min lilla solstråle.

7 Comments

Leave a Reply to L. Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *