Ytligheter

Det stora inlägget om näsoperationen

Okej, eftersom ni frågar, här kommer det: det stora inlägget om näsoperationen. Om du inte vill läsa om plastikkirurgi etc är det bara att skippa. Sen tänkte jag att jag kanske inte säger så mycket mer om detta, så passa på att fråga nu om ni har frågor 🙂

Tidigt på morgonen den 17 februari skjutsade min kompis Katie mig till privatkliniken där operationen skulle ske. Då hade jag fastat sen föregående kväll, och inte druckit alkohol eller tagit något antiinflammatoriskt på ungefär en vecka. Hade även gjort ett covidtest två dagar tidigare.

Jag fick byta om till sjukhuskläder och lägga mig på en säng i operationssalen. Jag har blivit sövd tidigare, när jag opererade armbågen för några år sen, men detta var en betydligt snabbare process. (En kompis påpekade att när man betalar för sin egen operation får man “the good stuff”.) Minns ingenting mer förrän jag vaknade efter operationen i ett annat rum några timmar senare.

Min kompis Sarah hämtade upp mig och tog med mig hem till sig. Jag fick lägga mig i hennes tonårssons rum och somnade genast. Jag hade inte ont, men allt var väldigt obekvämt och segt. Sarah bytte mina bandage och lagade soppa åt mig och så åt vi middag framför Kärlek och anarki på Netflix. Så gulligt att hon hade letat upp en svensk serie åt mig. Jag var dock ganska out of it och gick och la mig igen direkt efter middagen.

Här är en selfie jag tog den första dagen:

Nästa morgon fick jag skjuts tillbaka till kliniken och allt såg bra ut så jag fick åka hem igen. Jag var extremt svullen samt hade bandage över hela ansiktet och hela näsan full av tamponader. Både näsan och framtänderna var helt bortdomnade. De första dagarna efter operationen var otroligt obekväma. Ingen smärta, men det var svårt att äta, jag kunde inte andas genom näsan eller känna smak, och fick knappt sova på nätterna. Eftersom jag inte kunde andas genom näsan vaknade jag hela tiden av att munnen var så torr att det gjorde ont.

Efter tre dagar fick jag ta ut tamponaderna, vilket var en enorm lättnad. Det är en så klaustrofobisk känsla att ha hela näsan full av saker. Kunde fortfarande inte andas, men det kändes ändå bättre. Katie följde med för att hon ville titta på när läkaren drog ur tamponaderna. Normala kompisar man har.

Dag 5 efter operationen började jag jobba igen. Det var dock svårt att prata eftersom jag var så täppt i näsan, plus att jag hade två stora blåtiror och bandage överallt, så jag ställde in alla zoom-möten de första dagarna.

En vecka efter operationen var det dags att ta av bandagen. Jag hade passat på att även ta bort ett födelsemärke i pannan, så det var inte direkt världens trevligaste syn som mötte mig. Lila-grön-gula blåtiror över båda ögonen och kinderna, ett läkande sår i pannan, och en extremt svullen näsa. Men jag kunde i alla fall andas igen och det var en sån lättnad att jag inte kan beskriva det i ord.

Nu har det gått en dryg månad sen operationen och jag börjar få tillbaka känseln i både näsan och tänderna. Jag kan andas, men det känns som att jag har en mild förkylning, är lite täppt och ganska rinnig. Det är lite svullet fortfarande men betydligt bättre, och det går äntligen att se någon sorts resultat.

Jag tog aldrig några ordentliga före-bilder, och har knappt några foton på mig själv i profil, men jag hittade i alla fall denna som jag skickade till kirurgen innan min första konsultation. Så, voila, före och efter:

Framifrån är det inte så stor skillnad, det är mest profilen som är ganska drastiskt annorlunda. Men jag har en känsla av att folk jag inte träffar så ofta inte ens kommer märka någon skillnad. Det ser väldigt naturligt ut, vilket jag är tacksam för.

Jag är EXTREMT nöjd med resultatet. Den första veckan var jobbig, men förutom det har det inte varit så farligt. Jag kommer hela tiden på mig själv i situationer där jag tidigare skulle vinklat huvudet åt ett annat håll för att undvika att synas i profil, och varje gång jag inser att jag inte behöver göra det längre blir jag så lättad att jag vill gråta. Det är kanske svårt att förklara för den som inte har upplevt det själv, men jag har verkligen hatat min näsa så länge och det har helt klart påverkat mig negativt mer än jag tidigare insett.

Ser fram emot en framtid där min nya näsa inte är gömd bakom ett munskydd så fort jag lämnar hemmet, men det kommer väl det med.

Okej, jag tror att det var allt. Frågor?

18 Comments

Leave a Reply to Sanna Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *