Äventyr,  Motorcyklar

Alaska, del 1: Kenaihalvön

Som ni vet vid det här laget blev jag för några månader sen inbjuden av Royal Enfield på en motorcykelresa genom Alaska, och den 21:a juni var det äntligen dags att ge sig av. Jag flög in till Anchorage och mötte upp med resten av gänget på The Motorcycle Shop, där våra hojar redan väntade på oss.

Vi tillbringade första kvällen med att lära känna varandra. Gruppen bestod av 6 “riders” som var antingen Royal Enfield-ägare (som jag) eller brand ambassadors. Sen var det Bree som är RE:s marknadsföringschef och den person som hade ordnat hela resan. Hon hade med sig en fotograf, två videografer, en chaufför och sin pappa, som alla helt enkelt kallade för Papi. Totalt var vi 12 personer som körde 7 hojar, en husbil och en pickup.

Det första vi gjorde på tisdagen, när det var dags att lämna Anchorage, var att köra söderut mot Kenaihalvön. För att komma dit kör man en väg som heter Turnagain Arm och alltså HERREGUD vad vacker den vägen är. Som en blandning mellan två av mina andra favoritvägar, Pacific Coast Highway och Going-to-the-Sun Road genom Glacier National Park. Vatten och snötäckta berg så långt ögat kan nå.

Vi tog oss vidare till Alaska Wildlife Conservation Center där vi fick se en massa djur som av olika anledningar inte kan leva i frihet. Här får de bo på stora områden och bli väl omhändertagna. Vi såg nyfödda myskoxar som kan ha varit det gulligaste jag någonsin sett, och vi fick komma såhär nära livs levande grizzlybjörnar. (Spoiler: det här var tyvärr de enda björnarna vi såg på hela resan.)

Alaskas färgskala går i grönt, blått och vitt. Blått vatten, blå-vit himmel, vita berg, och allt annat är så grönt så grönt.

Dag två fortsatte vi söderut och det började regna för första — men absolut inte sista — gången på resan. Det var ganska kallt, men jag hade en elektrisk jacka under motorcykeljackan som jag kopplade in till min hojs batteri och som höll mig SÅ varm.

Vi tog oss till Homer, som ligger längst ner på Kenais södra udde. Trots att det var ganska sent på eftermiddagen när vi hade kommit fram och checkat in på vårt Airbnb, och trots att det regnade och blåste full storm ute, så bestämde vi oss för att köra till en rysk-ortodox by som låg väldigt avlägset till på en svåråtkomlig strand.

För att ta sig dit måste man köra nerför en extremt brant, smal och slingrig stig som mest bestod av sand och stenar. Ett par personer i gruppen tyckte att det var för läskigt och parkerade hojarna halvvägs ner för stigen, och det VAR verkligen läskigt, speciellt i stormen, men jag antog utmaningen. Mina händer SKAKADE av adrenalinet när vi väl kom ner på den otroligt vackra stranden.

Vi hade bara varit i Alaska i några dagar och var inte vana vid det eviga dagsljuset ännu. Det här är ju inga konstigheter för svenskar på sommaren, men det tog ett tag för oss att inse att vi var tvungna att sluta *göra saker* och gå och lägga oss istället. Bilderna ovan är till exempel tagna runt klockan 23.

En av mina absoluta måste-se-grejer i Alaska var The Salty Dawg Saloon, en dive bar helt täckt i dollarsedlar som ligger på Homer Spit, en landremsa allra längst ut på Kenaihalvön. Så himla konstigt ställe för en sån här bar. (Här kan man se på en karta exakt hur avlägset till det ligger.) Avslutade andra kvällen med en välförtjänt Alaska-öl på Salty Dawg.

Dag tre tog vi oss till Seward för att kolla in Kenai Fjords National Park. Det regnade exakt HELA DAGEN. Vi var alla helt genomblöta, eftersom vi inte hade tagit på oss ordentliga regnkläder (lärde oss helt klart en läxa den här dagen).

Vi hajkade några kilometer genom parken i dyngsura motorcykelkläder i regnet för att se Exit Glacier, en av världens mest besökta glaciärer. Hittade en liten bit glaciär i floden på vägen upp.

Det var spännande att se en glaciär på så pass nära håll, MEN också extremt deprimerande. Det fanns skyltar längs med stigen dit som visade hur pass mycket större den här glaciären var för bara några år sen, och det är läskigt att se ett så påtagligt bevis på klimatförändringarna. Sylvia och jag ler våra bästa “We’re fucked”-leenden på bilden ovan.

Sylvia och jag var förresten de enda kvinnorna i rider-gruppen. Vi delade rum hela resan och kom varandra nära. Så här några veckor senare pratar vi fortfarande med varandra varje dag. Fint med nya vänner!

Okej, nu avslutar jag del 1 av detta. Nästa gång lämnar vi Kenaihalvön och kör norrut igen.

10 Comments

Leave a Reply to Sanna Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *