Djur

Mitt hjärta

Har så mycket jag vill blogga om, men all min mentala och fysiska energi den här veckan har gått åt till att oroa mig över min hund. (Jag vet att det ser ut som att både jag och Steve har varit i slagsmål, men jag har bara tagit bort två födelsemärken i ansiktet.)

Steve är gammal och har en lång lista med hälsoproblem. Pankreatit, njurproblem, ögonsår, nedsatt syn och hörsel, inga tänder, och så vidare. Den senaste tiden har han dessutom börjat få problem med bakbenen, han har varit väldigt energilös och har dessutom matvägrat (inte helt ovanligt eftersom han är sämst på att äta, men den här gången ville han inte ens äta ost eller hundgodis och då är det allvarligt).

De senaste två dagarna har han därför varit inlagd på djursjukhus. Jag hämtade upp honom igår kväll och han var så utmattad att han genast somnade i min famn. Nu är han hemma och sover mest, men vaknar för att äta lite mat och dricka lite vatten ibland. Jag får lyfta ut honom i trädgården så han kan uträtta sina behov eftersom det har blivit svårt att gå i trappor.

Jag har tillbringat så mycket tid hos veterinären den här veckan, och i fredags hade jag ett smärre sammanbrott där. Jag älskar den här hunden så mycket, men jag börjar känna att det eventuellt är själviskt av mig att försöka hålla honom vid liv. Så länge han har energi och verkar livsglad är jag beredd att göra i princip vad som helst för honom, men om det fortsätter så här kommer jag att behöva fatta vissa svåra beslut snart.

Jag borde egentligen inte ha djur — och borde definitivt inte adoptera uråldriga gubbhundar — eftersom jag inte klarar av att hantera när de dör (eller “goes to college” som min kompis Katie kallar det). Har gråtit så mycket den här veckan att jag är helt emotionellt urlakad.

Är tacksam för katterna som märker när jag är ledsen och inte lämnar min sida. Men jag önskar verkligen att de små djuren kunde tala om vad de vill. Vill du fortsätta kämpa, Steve? Eller är det dags att ge upp?

17 Comments

  • Agnes

    Som jag känner med dig! Det är en fruktansvärt jobbig situation. Jag har förlorat fyra katter på två år. Jag är fosterhem och adopterar gärna skruttiga katter som inte går att placera ut. Säger alltid ”aldrig igen”, men nu har jag en kattdam som blev påkörd av en bil med komplicerade frakturer som följd och som blev dumpad på sjukhuset av sin tidigare ägare.

    Men att bestämma när det är nog… jag vill inte komma med råd utan att ha blivit tillfrågad. Mest för att man känner sitt djur bäst och alla situationer är annorlunda. Men kan kanske dela med mig hur jag tänkt de har senaste åren. Känns det opassande så förlåt och ta bort mitt inlägg utan att läsa klart. Det är i all välmening för jag vet känslan.

    Känner igen mig i att man vill att de ska prata för att tala om vad de vill, jag har tänkt de senaste gångerna att det fungerar åt andra hållet med. Jag kan inte förklara för dem varför de måste ta mediciner eller behöver åka till och från veterinären. Varför de har ont osv. Resan till veterinären är också värt att ha med i beräkningen, vissa av mina djur har varit stressade av att åka bil och vara hos veterinären och andra bryr sig inte.

    Sen har mina djur talat om för mig vad de velat, jag har bara inte varit redo att lyssna. Mina två senaste visade mig att de var klara genom att ändra sina vanliga beteende och rutiner. Men det var dem, alla är olika.

    Du är en helt fantastisk hundförälder som har gett honom ett liv han annars inte hade haft. Många hade inte tagit sig an den utmaningen. Det gör så ont när en familjemedlem är sjuk, har ont eller går bort och det är aldrig lätt och blir aldrig lättare. Det är kärleken man ger och får under ens tid med dem som gör det så värt det!

    Jag sänder kärlek och omtanke från en kattfamilj till en katt/hund-mixfamilj ❤️

    • Sanna

      Tack snälla för den här kommentaren, behövde höra allt detta ❤️ Och så fantastiskt att du tar hand om djur som ingen annan vill ha, gråter av bara tanken på detta.

  • Gunnie

    Åh, detta är helt hjärtskärande. Massor av kärlek till både dig och Steve! Jag vet ju av egen erfarenhet att man ibland måste släppa taget om ett älskat husdjur och att det faktiskt kan vara ett uttryck för just den kärleken, hur svårt det än är. Tänker på dig <3

  • Annika

    Världens svåraste beslut att bestämma när man ska försöka ett tag till och när det får räcka! Kram till dig och Steve!

  • Steph

    Usch, det där är nog så fruktansvärt tungt! Våra hundar har visat det genom att dra sig undan och meddelat att nu vill de inte mer, men hatar ändå känslan. Hoppas Steve vill kämpa litet till ❤️ Sköt om er och dig!

  • Linda

    Usch, det är vidrigt att behöva säga hej då till sina djur. De är ju en del av ens familj. Gråter fortfarande över min hund som dog 2014 ibland och kommer alltid ha ett hål i hjärtat efter henne. Dock, det är så värt hjärtesorgen. Hur ont det än gör så är lyckan över att ha fått leva med dem större och livet utan hade varit så tomt. När jag tittade på Wanda vision så hade de ett så fint citat. ‘Vad är sorg om inte kärlek som består’. Tänk ändå att ha älskat en annan varelse så mycket att det gör så ont att skiljas, så himla värt. Kram<3

  • Lily

    Relaterar så himla mycket till detta och vet precis hur jobbigt det är. Älskar djur (speciellt katter) och har precis som du väldigt svårt att hantera när slutet närmar sig. Har haft tre katter som alla drog på sig kroniska diagnoser som krävde väldigt mycket av mig gällande medicinering, logistik och mat och som även gjorde det väldigt svårt att fatta beslut om deras livskvalitet när de blev sämre. Jag tänker fortfarande, efter många år, ibland på om jag gjorde rätt i vissa situationer men har väldigt svårt att vara snäll mot mig själv här…

    I vilket fall, det finns en skala som hjälp för att bedöma husdjurs livskvalitet. Jag kände inte till den när mina katter blev sämre men kanske kan den vara till någon slags hjälp och vägledning för dig nu? Den heter “quality of life scale for pets” och det är bara att googla. Jag hittade en sida där man kan göra ett test:

    https://journeyspet.com/pet-quality-of-life-scale-calculator/

    Det kanske känns väldigt kliniskt och krasst men å andra sidan kanske det kan vara till hjälp att veta att om vissa saker inte fungerar för mitt husdjur längre så har hen inget bra liv. Skickar styrka och värme. <3

    • Sanna

      Det här hjälpte, tack ❤️ Gjorde testet men blev inte direkt klokare (hamnade någonstans i mitten), men det känns ändå bra att det finns en “objektiv” skala man kan använda för vägledning. Och ja, det är svårt att vara snäll mot sig själv, men att du tar hand om sjuka djur och vill deras bästa tror jag automatiskt gör dig till en bra människa som fattat de beslut som behövdes fattas.

  • Maria

    Jag går just nu i terapi för att jag fått PTSD av min förra hunds sjukdom och dramatiska bortgång så jag kan verkligen relatera till att gå sönder när djur blir sjuka. Min nuvarande hund har haft problem med pankreatit i våras och jag klarade knappt av att hantera det, som tur är så har jag människor som bryr sig om både mig och hunden och har varit ett enormt stöd.
    Många kramar till dig och Steve. Det är pissjobbigt att behöva ta det beslutet och att behöva se sina älskade djur lida och inte veta vad som är bäst.
    Man får vara glad för den lilla tid man får med dom.

  • emma

    åh, känner verkligen med dig sanna <3. jag blev ställd inför samma sak tidigare i vår med min katt tårtan som blev akut sjuk efter lång tids sjukdom. det är det absolut vidrigaste beslut man måste fatta som husdjursägare (vem är jag att leka gud med en familjemedlem?) men jag säger som flera andra här, steve kommer visa för dig när han vill checka ut. stor kram till er båda.

Leave a Reply to Maria Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *