Alla timmarna som går

Tack för alla era kommentarer på förra inlägget. Det är så många som har hört av sig, och jag har fått blomleveranser och handskrivna kort. Mitt i sorgen känns det ändå fint att veta att så många personer brydde sig om Steve. Han var en speciell liten gubbe.

Jag mår ändå bra. Är såklart ledsen och saknar min hund, men jag känner i hela hjärtat att det var rätt beslut och jag vilar i att veta att han har det bättre nu när han slipper lida.

En grej som har hänt den senaste veckan är att jag plötsligt sitter här med en massa tid över. Jag tror inte att jag riktigt insåg hur mycket tid jag tillbringade varje dag med att försöka få Steve att äta och gå ut och allt annat som man måste hjälpa en uråldrig blind hund med. Men nu sitter jag plötsligt här med flera timmar extra varje dag som jag måste fylla med något nytt. Tror att jag behöver en hobby.

M är i alla fall här och hälsar på nu, så vi hittar på saker tillsammans. Sist han var här hade han covid och vi kunde inte göra något alls. Det försöker vi ta igen nu.

Om två dagar fyller jag år och sen är det Halloween, så det ska nog inte vara några problem att få timmarna att gå i alla fall den här veckan. Sen får vi se.