Välkommen till familjen, Michelle O-Yama

Jag köpte en ny crosshoj förra veckan. Eller ja, ny och ny, den är nästan 20 år gammal, men ny för mig. En Yamaha WR250 blev det. Och nu i helgen tog jag ut den till öknen för att se vad den gick för.

Jag är ganska dålig på att köra mx/enduro, mest för att det är skitläskigt och jag fortfarande är ganska ny på detta. Det är betydligt svårare än att köra på asfalt. Så jag har tänkt ett par gånger att om jag verkligen vill fortsätta med den här ganska farliga hobbyn så behöver jag satsa. Köpa en bättre hoj, gå någon sorts kurs, osv. Nu har jag i alla fall hojen, så det är ett steg i rätt riktning.

I lördags körde jag alltså ut till öknen i Ocotillo med mina kompisar Jesse och Dylan. Killarna behövde stanna och pinka och då hamnade vi av en händelse vid den här bron som vi har kört över en miljon gånger men aldrig gått under tidigare. En av mina favoritgrejer med öknen, förutom värmen, är att den är fylld med konstiga grejer.

Vi parkerade på vår vanliga plats, och sen tillbringade vi hela dagen med att köra runt på olika stigar och uppför olika berg. Jag var HELT SLUT när solen började gå ner och det var dags att åka hemåt igen. Har fortfarande ont i hela kroppen såhär tre dagar senare.

Väldigt nöjd med min nya Yamaha! Jesse döpte henne till Michelle O-Yama, ett perfekt namn om ni frågar mig.

Både Jesse och Dylan är för övrigt duktiga fotografer och hade storkamerorna med sig. Jag är kanske inte världens bästa på att köra enduro, men hänger man med fotografer i öknen kan man i alla fall låtsas! Här är några foton de tog på mig i helgen:

Dylan tog fotona ovan och Jesse fotona nedan.