Livet och lyckan

Vill bara bli lämnad ifred

En annan grej som hände i Florida var att jag och M gjorde slut. Det var mitt beslut och det var på g redan innan resan. Vi visste nog om det båda två men de första dagarna försökte vi låtsas som ingenting för att inte göra resten av tiden alltför awkward. Men sen drack vi alldeles för många öl en kväll och pratade ut. Efter det blev allt konstigt nog mycket bättre mellan oss och vi skildes åt som vänner.

Nu känner jag mig bara så himla lättad. Ända sen P och jag gjorde slut 2019 har jag bara velat bli lämnad ifred. Istället träffade jag genast A och vi dejtade ett tag, jag gjorde slut för att få vara själv men vi blev tillsammans igen. Sen träffade jag M och samma sak hände där. Jag gjorde slut med honom för några månader sen, men han kom också tillbaka.

Dilemmat är att de allihopa (P, A och M) är skitbra killar som jag genuint bryr mig om och vill ha i mitt liv. Men jag är samtidigt skitdålig på förhållanden och har ett enormt behov av frihet. Jag är ganska självisk och trivs bra i min ensamhet. Vill kunna göra vad jag vill när jag vill utan att behöva stå till svars eller meddela mig till någon. Jag är inte rädd för att vara ensam. Har många vänner och ett rikt liv. Jag behöver inte en romantisk partner för att känna mig hel.

Det är möjligt att det är något fel på mig. Har väldigt svårt att falla för folk och får jag ändå känslor för någon brukar det gå över ganska snabbt. Det här är ju inte så kul för de stackars snubbar som blir dumpade gång på gång, så mitt mål är nu att behandla folk bättre. Inte ge mig in i ett förhållande som jag vet att jag kommer tröttna på bara för att den andra personen verkligen vill det. Det är inte rättvist mot någon av oss.

Det är fortfarande pandemi, så det här med att inte träffa någon ny borde vara ganska lätt. Tänker fokusera all min energi på att hänga med katterna och läsa böcker istället.

12 Comments

    • Sanna

      Haha ja, det har ju varit mitt problem hela tiden! Har aktivt försökt vara singel i flera år, men jäkla karlar dyker upp och förstör det!?

  • Linda

    Förstår dig helt. Jag är47, har i princip alltid bott själv, haft långdistansförhållanden mest och trivts superbra med det. Massor av egentid och så kan man träffas typ någon helg var tredje vecka och ha det fint, sedan få vara ensam igen. Så distansförhållanden har funkat bra för mig och det har mest varit med personer där den enda kontakt vi haft när vi inte setts har varit via Messenger. Så skönt att även slippa spendera massa tid med att prata i telefon. Sedan träffade jag någon som t.o.m. jobbar på samma jobb så vi kunde ses ofta. Det var superjobbigt eftersom jag inte fick den egentid jag behövde och för att jag hade mycket större behov av det än han hade (har). När han sedan ville flytta ihop fick jag total panik. Älskade min lägenhet, den var så fin och kändes som mitt slott där jag bodde högst upp i en etagelägenhet med utsikt flera kilometer och noll insyn. Jag drog verkligen ut på det så länge jag kunde, men insåg att jag skulle förlora honom om jag inte flyttade ihop med honom och han är min livs kärlek. Vi började titta på lägenhet och varje gång vi kom hem från visning låg jag typ på golvet med panikångest. Vi hittade till slut en som vi båda tyckte var ok först, men som jag insåg var riktigt sliten när den väl var tömd av de gamla hyresgästerna. De första månaderna i den grät jag mig till sömns varje natt för jag saknade mitt gamla liv och min fina lägenhet. Pandemin som kom ett år efter att vi flyttade ihop gjorde saken 1000 ggr värre och jag verkligen mått skit pga brist på egentid. Förutom deppig och frustrerad blir jag liksom riktigt fysiskt sjuk med feber när jag inte får egentid!? Det räcker inte med att stänga in sig i ett rum utan jag behöver vara helt ensam i lägenheten. Nu har vi hittat vår drömlägenhet som är i klass med min gamla älskade lägenhet och det känns mycket bättre men längtar intensivt efter att pandemin försvinner så att min sambo går ut med sina vänner igen. Plusset är väl att han numera har förståelse för att jag behöver min egentid men ändå, jag är verkligen ingen samboperson. Hade han varit ok med att vara särbos hade det varit drömmen. Sorry för romanen.:)

    • Sanna

      Men åh, förstår verkligen vad du menar om ditt slott, så känner jag för mitt hem också! Vill knappt ens ha besökare här eftersom det är mitt eget space. Jag får lite panik av tanken på att du måste lämna detta och bo med någon fast du helst vill bo själv!? Men fint att ni har så mycket kärlek och en ny drömlägenhet i alla fall. Kram!

      • Linda

        Ja, jag hade ju total panik också, men ibland måste man kompromissa. Kompromissen var också att jag fick typ bestämma allt när vi flyttade ihop. Hur vi skulle inreda, att vi bara skulle äta veganskt hemma mm. Men ja, hade helt klart önskat att jag var tillsammans med någon som hade varit ok med att vara särbo. Hela livet blir ju också mer inrutat när man ska anpassa sig efter någon, t.ex. äta tillsammans, kolla på serie som passar båda etc. När jag bodde själv var allting mer flexibelt och jag kunde pyssla med mina hobbies, se vilken serie jag ville, äta när jag ville osv. I början på förra året när pandemin verkligen tärt på mig kollade jag på billiga lägenheter som jag kunde hyra för att få vara ifred ibland…

        Så, förstår dig verkligen helt! Vi är ju till viss del normbrytande, trots samboskap, eftersom vi har två hundar, inga barn, och aldrig tänker vare sig förlova oss eller gifta oss. Vi lever livet med resor osv istället.:)

        • Sanna

          Jag hatar att kompromissa eftersom det brukar innebära att ingen får som de vill 🙂 Men inser såklart också att det är en del av att vara vuxen och leva i ett förhållande. Det låter ju i alla fall som att ni gör det bästa av situationen.

  • M

    Det är inget fel på dig. Du vet vad du behöver och det råkar bara vara att få vara singel.
    Bara för att normen säger att man ska ha en partner så betyder det inte att man måste det. Jag är normbrytande på flera sätt och får ständigt försvara det så kan förstå att man känner sig lite konstig och fel, men fuck normer!
    Jag var i ett låååångt särboförhållande och det fungerade bra ända tills vi flyttade ihop, då höll det ett år.
    För mig löser sig problemet med egentid då jag numera har en partner som är långdistans plus att när jag är hos honom under en längre tid så har han sitt jobb han går till på dagarna och då får jag tid att vara ifred (är långtidssjukskriven).
    Mitt problem med att vara i ett förhållande är att jag så gärna gör allt roligt med just partnern, och vill denne inte göra dom saker jag vill så blir det att jag inte gör dom. När jag var singel så väntade jag inte på någon annan och gjorde därmed massor med saker som aldrig blivit av.
    Nu försöker jag att tänka “men om jag nu vill göra denna grejen så får jag för fan bara göra det även om jag hellre delar upplevelsen med någon jag tycker om, bara det blir av!”
    Må inte dåligt för dessa män som faktiskt har fått chansen att vara med dig, även om det blev kortare tid än dom hoppats på.

    • Sanna

      Tack för den här kommentaren, och jag håller verkligen med. Jag lever ju också normbrytande på fler än ett sätt och känner mig väldigt trygg i det. Man måste inte göra som alla andra, man får göra som man vill! Och ja, tycker absolut att du ska göra allt du vill göra, oavsett om partnern är med eller inte! Livet är kort, det gäller att passa på.

    • Sanna

      Jo, i ett drygt år för typ 10 år sen. Det gick väl inte riktigt som planerat, men fick i alla fall uppehållstillstånd i USA genom det. Så no regrets.

  • Linda (en annan)

    Klok och mycket inspirerande text. Det är viktigt att känna efter vad man behöver i sitt liv och röra sig i den riktningen. Många gånger kan vi alla tänka mer på andras behov, än våra egna.
    Kände mig glad när jag läste ditt inlägg för det påminde mig just om det, att känna efter kring vad som är viktigt i ens liv ?

Leave a Reply to Sanna Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *