Chuck och jag, återförenade igen

Förra helgen gjorde jag något stort: jag gick på min första inomhusspelning på två år. Har bara varit på en enda annan spelning sen pandemin började, och det var när The White Buffalo spelade på en utomhusscen för några månader sen.

Men i lördags spelade Chuck Ragan på en liten divebar i San Diego och det GICK inte att missa. Chuck Ragan har (som ni säkert vet vid det här laget) varit en av mina topp 3 mest spelade artister på Spotify varje år sen åtminstone 2015. När jag under 2020 och 2021 fantiserade om att få gå och se livemusik igen var det Chuck jag helst av allt skulle riskera att få covid för.

Och nu skulle han spela i San Diego, klockan 19 på en lördag, utan några förband. Jag kan verkligen inte tänka mig ett bättre upplägg än att gå och se sin favoritartist spela tidigt på kvällen och sen få gå hem och lägga sig i tid, som den tant man är. (Nu hamnade jag visserligen på efterfest med ett gäng kompisar jag sprang in i på spelningen, men det är en annan historia.)

Och det var så bra. Jag gråter alltid när jag ser Chuck Ragan live, och så även denna gången. Sen fick jag ge honom en kram efteråt och gick runt och kände mig bara allmänt lycklig.

Eh, har ni ens sett ett större leende någon gång? Slänger in en bonusbild på mig och Chuck från 2016. Vill ändå påstå att vi har åldrats med värdighet.

Som om inte allt detta vore nog ska jag på en annan spelning ikväll. Goddamn Gallows och Bridge City Sinners spelar och jag står på gästlistan eftersom en av mina kompisar är tillsammans med sångaren i GG. Det var så länge sen jag stod på listan att jag helt enkelt måste gå, även om 1) det är totalt fyra band, 2) första går på kl 20:00, 3) det är mitt i veckan, och 4) jag är 35 år gammal.

Jaja, får väl vara trött imorgon helt enkelt.