Litteraturbloggen

Karin Smirnoffs Millennium-bok

Hej och välkomna till den sista (?) delen av “Jag läser hela Millennium-serien så att ni inte behöver göra det”. Efter detta hoppas jag på att aldrig behöva prata om den här serien igen, för satan vad trött jag är på Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist nu alltså.

För att sammanfatta läste jag alltså Stieg Larssons trilogi när den kommit ut omkring 2007, mest för att jag då jobbade på Akademibokhandeln och behövde vara uppdaterad på de böcker som exakt hela Sverige slukade då. Sen såg jag filmerna också och sen tänkte jag inte mer på det.

Fram tills nu, många år senare, när två saker hände: 1) John Ajvide Lindqvist skrev en Millennium-del som refuserades av förlaget, så han skrev om den och gav ut på annat förlag. 2) Karin Smirnoff anlitades för att skriva den senaste delen istället.

Jag älskar både JAL och Smirnoff och var såklart tvungen att läsa deras versioner. Men jag kände att jag behövde läsa ikapp de tre delarna skrivna av David Lagercrantz först, och det här var mitt stora misstag.

Lagercrantz böcker är verkligen dåliga. I hans Millennium-universum är Lisbeth Salander en supermänniska: Hon är snorrik, världens främsta hacker, ett matematiskt geni med fotografiskt minne, och hon kan döda hela MC-gäng bestående av kriminella bikers med bara händerna, trots att hon är byggd som ett barn. Hon tar helt sjuka risker och låter sig inte stoppas av små detaljer som skottskador. Alla män är kära i henne och alla kvinnor vill ligga med henne.

Andra kvinnor i de här böckerna utmålas på ungefär samma sätt, som karikatyrer skrivna av någon som aldrig verkar ha träffat en kvinna i verkligheten.

Så det var med den här bakgrunden jag äntligen satte mig ner och läste Karin Smirnoffs del, Havsörnens skrik, igår. Även i denna är Lisbeth Salander smart och tar risker, men hon är i alla fall betydligt mer förankrad i verkligheten och har någon sorts konsekvenstänk. Smirnoff har även haft den goda smaken att helt låtsas som att David Lagercrantz böcker inte existerar.

Jag har egentligen inga större problem med Havsörnens skrik förutom att det är en Millennium-bok och min personliga åsikt är att den här serien borde ha avslutats efter de tre första böckerna. Smirnoff är en fantastisk skribent och det är slöseri med hennes talanger att försöka få liv i de här trötta karaktärerna. Dock har hon slängt in en del roliga meta-referenser till trilogin och dess filmatiseringar.

I övrigt påminner den här boken, i alla fall den första halvan, mycket om Åsa Larssons böcker, och hon är eventuellt Sveriges bästa deckarförfattare. Jag är en sucker för mörka, välskrivna spänningsromaner som utspelar sig i Norrbotten, så för min del får Karin Smirnoff gärna fortsätta skriva sådana. Men helst med nya karaktärer.

Okej. Det var allt om detta. Nu kan vi gå vidare med våra liv.

4 Comments

  • Jenny

    Tack för recensionen! Jag är glad över att jag aldrig har försökt mig på uppföljarna, nu när jag har läst din recension. ?

  • Gunnie

    Stieg Larssons arvingar, hans far och bror, borde ha nöjt sig med alla miljoner som rättigheterna till de första äkta böckerna i serien inbringade. De har gett ordet girighet ett ansikte. Kan inte låta bli att tänka att det också gäller de författare som gått med på att fortsätta denna serie i all oändlighet.

Leave a Reply to Gunnie Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *