Äventyr,  Helgen som gick,  Motorcyklar

Spännande med öken

En rolig grej med snubbarna som jag brukar köra enduro med är att nästan hela gänget är väldigt duktiga fotografer, och ibland tar de med sig sina kameror ut i öknen. Det här innebär att jag har massor av professionella bilder på mig själv när jag kör off-road, trots att jag inte är speciellt bra på det. Men det ser i alla fall ut som att jag är det på internet.

Den här helgen som gick var vi i ett område som heter Superstition Mountain mitt ute i öknen och campade och körde hoj och åt alldeles för många Girl Scout cookies. Fotografen Jay Reilly (som jag faktiskt träffade för många år sen genom mitt dåvarande jobb, San Diego Magazine, som han frilansade för, innan någon av oss ens hade kommit på tanken att börja köra enduro, slut på parentes) var med och tog en massa fina bilder, så jag tänkte att jag delar med mig av några här. Även om man inte är så enduro-intresserad är det i alla fall kanske lite spännande med öken.

Vi pratade faktiskt om det i helgen, att jag som är svensk ÄLSKAR öknen, tycker att det är fascinerande och exotiskt och det är mitt happy place liksom. Andra som är uppvuxna i Södra Kalifornien är inte lika imponerade, de tycker däremot att typ granskog är väldigt spännande. Sånt som jag kanske fnyser lite åt ibland.

Men i alla fall, här är bilderna.

Vi gav oss ut på en dagsutflykt och Dylan som ledde gruppen frågade vem som ville köra sanddyner. Alla sa ja utom jag som sa nej. Det är skitsvårt att köra i djup sand och min första instinkt är ofta att fega ur. Men eftersom jag röstades ned hade jag inte så mycket val, och det visade sig att köra sanddyner var något av det roligaste jag hade gjort på mycket länge. Ska påminna min inre sabotör om detta nästa gång jag får för mig att säga nej till något lite läskigt men potentiellt kul.

Problemet med djup sand är att man lätt fastnar i den. Det gjorde min kompis Ace, som för övrigt även är min kollega och också överlevde veckans layoffs, så vi var båda här ute för att blow off some steam, kan man säga.

Man är lite anonym i den här utrustningen, men jag är lätt att känna igen tack vare mitt leopardmönstrade säte. Och kanske den gula tröjan också.

Ja, ungefär så här kan det se ut. Det är jag igen på den sista bilden, tycker så mycket om den att jag funderar på att rama in den och hänga på väggen i garaget. Har redan en massa inramade foton på mig själv på olika hojar i mitt garage (känns för konstigt att hänga upp dem i huset) så varför inte.

2 Comments

Leave a Reply to Sanna Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *