• Litteraturbloggen

    Det bästa jag läste i oktober och november

    Missade att göra den där kulturlistan i oktober och insåg att det nog var lika bra eftersom jag ändå inte konsumerar någon annan kultur än böcker just nu.

    Jag hade som mål i början av året att läsa 40 böcker år 2020. Men på grund av (tack vare?) pandemin har jag läst mer än någonsin det här året, och mitt nya mål är nu 100 böcker. Jag läste ut nummer 96 igår, så är på god väg.

    Innan jag hade 100 böcker som mål läste jag bara för nöjes skull, allt som var bra liksom. Men nu är det sån stress att komma upp i 100 att det på sistone mest har blivit korta böcker och bladvändare. (Säger som Jenny att det här ju inte är så kul.) November var kanske min sämsta läsmånad på hela året ur en kvalitetssynvinkel.

    Jag läste i alla fall 10 böcker i oktober och 8 böcker i november. Här kommer de fem jag gillade bäst.

    The Girl with the Louding Voice av Abi Daré
    En bok som är rolig, sorglig, stark, hemsk och hoppfull på samma gång. Handlar om 14-åriga Adunni som bor i Nigeria och kämpar för sin framtid trots extrema motgångar. Rekommenderar verkligen att läsa denna på originalspråk (engelska) eftersom den är skriven på ett väldigt speciellt sätt.

    The 7½ Deaths of Evelyn Hardcastle av Stuart Turton
    Någon beskrev denna som “Agatha Christie meets Groundhog Day”, och det är en ganska perfekt beskrivning. Det här är en extremt invecklad mordgåta med så många twists och turns att jag inte förstår hur varken författaren eller hans redaktörer lyckades hålla koll på allt. Kräver definitivt en del av läsaren, men tycker att det var värt det. Spännande och originellt upplägg.

    A Very Large Expanse of Sea av Mafi Tahereh
    Året är 2002 och det är inte lätt att vara muslim i USA. Vi får följa tonårstjejen Shirin i den här YA-kärlekshistorien som jag läste ut i en sittning. Tyckte den var himla fin.

    Into Thin Air: A Personal Account of the Mount Everest Disaster av Jon Krakauer
    2020 var året då jag började lyssna på ljudböcker, och den här boken om en Mount Everest-expedition som gick ordentligt snett är precis den typen av berättelse jag inte kan sluta lyssna på. (Krakauer har även skrivit Into the Wild som också rekommenderas.)

    Ålevangeliet av Patrik Svensson
    Den här började jag faktiskt läsa i våras men tog en paus på några månader innan jag läste klart den. Otrolig bok om… ålar. Jag har gått runt och pratat om ålar med alla jag känner efter att ha läst denna, så fascinerande varelser!? Vann Augustpriset för facklitteratur 2019.

    ***

    Ni då, har ni läst något bra på sistone?

  • Irritationsmoment

    Kan varken gå eller köra

    Nu känns det som att jag bara tittar in här för att antingen berätta om stora händelser eller för att klaga. Tänkte försöka bli bättre på att skriva om mindre saker, vardagen liksom, speciellt just nu. Vill gärna kunna titta tillbaka på den här märkliga tiden någon gång i framtiden.

    Men idag är jag bara här för att klaga.

    Jag har ju haft en Chevrolet Bolt på lån den senaste dryga veckan, men i tisdags kom en kille från Chevy och hämtade upp den igen. Under tiden har min pickup stått parkerad på gatan och jag har inte kört den alls. Igår behövde jag dock göra ett ärende och gick ut till bilen. Såg genast att dörren på förarsidan var olåst, vilket gjorde att hjärtat slog ett extra slag. Jag hade nämligen INTE lämnat dörren olåst.

    Klev in och tittade mig omkring, men ingenting saknades. Nu förvarar jag visserligen inget av värde i bilen, men stereon var fortfarande kvar så det var ju ett bra tecken.

    Men när jag skulle sätta nyckeln i tändningslåset så upptäckte jag att det såg ut så här:

    Någon har alltså brutit sig in i min truck och försökt stjäla den, men misslyckats. Och nu är jag liksom fast här, det går ju inte att starta bilen. Så jäkla irriterande.

    Har ringt mitt försäkringsbolag men misstänker att självrisken för detta kommer kosta mer än att laga det själv. Väntar i alla fall på en offert och får väl ta hojen om jag ska någonstans istället.

    Till råga på allt har jag så ont i ena knät att jag knappt kan gå. Vet inte riktigt vad som har hänt, men tror att jag helt enkelt har hajkat för mycket. Det liksom knäpper och knastrar och känns som att knät är ur led.

    Det är inte riktigt läge att gå till doktorn just nu med tanke på hur hårt drabbat Kalifornien är av pandemin, men för säkerhets skull kollade jag ändå upp lediga tider hos min läkare. Nästa lediga tid? 7:e januari.

    Jaja. Kan inte gå eller köra någonstans just nu så om inte annat blir det kanske lättare att få tummen ur och blogga lite bättre framöver.

    Slutklagat för idag!

  • Äventyr

    Hoppa bungee jump från en övergiven bro

    Jag är nyss hemkommen från en roadtrip (i en BIL för första gången på många år) och tänker väl skriva lite mer om det också. Men först detta. I söndags fick jag checka av att “hoppa bungee jump från en bro” från min bucket list.

    Skrev häromdagen om the Bridge to Nowhere, en bro mitt ute i skogen i bergen norr om Los Angeles. Bron byggdes på 1930-talet, men ett enormt regnoväder med tillhörande översvämningar förstörde hela vägen till bron 1938, och sen dess har den stått övergiven långt från civilisationen.

    För att ta sig dit måste man vandra 8 kilometer genom ganska krävande terräng. Sen måste man vandra samma väg tillbaka igen.

    Allt detta gjorde jag alltså i söndags.

    Dagen började tidigt på morgonen. Jag lämnade mitt hotellrum i Azusa klockan 6 och mötte upp med resten av gänget på en parkeringsplats uppe i bergen. Vi var runt 25 personer som skulle hoppa, plus tre killar som jobbade på Bungee America och skulle guida oss till bron.

    De som jobbar här hajkar alltså fram och tillbaka till bron flera gånger i veckan eftersom det är det enda sättet att ta sig dit. Hajken går längs med San Gabriel-floden, som man måste korsa flera gånger. Vi vadade genom den forsande, iskalla floden 6 gånger på väg till bron så större delen av vandringen gjordes med blöta fötter.

    Efter ungefär två och en halv timme var vi framme. Vägen hit förstördes innan den ens var färdigbyggd, och på andra sidan var det tänkt att man skulle spränga en tunnel genom berget. Det skedde dock aldrig, så nu står bron här som en del av naturen, högt över floden mitt ute i ingenstans. Det är en mäktig syn.

    Sen var det dags att hoppa. Vi fick dela in oss i grupper efter vikt eftersom man använder olika rep/band beroende på hur mycket personen som hoppar väger. Min grupp var sist, så jag hade gott om tid på mig att titta på när alla andra hoppade först.

    Så här såg mitt första hopp ut! Jag hade betalat i förväg för två hopp, så jag fick göra ett framlänges och ett baklänges. Föredrog helt klart framlängeshoppet. Det är ganska läskigt att slänga sig baklänges ut från en bro och inte se vart man hoppar??

    Vilken grej ändå, att studsa runt mellan den här bron och floden nedanför.

    De hade förresten ganska många säkerhetsåtgärder pga corona. Alla behövde ha munskydd, de tog tempen på alla och så fick man fylla i ett formulär om symptom. Kändes ändå tryggt i en stor grupp? Att vi var utomhus hela tiden hjälpte såklart också.

    När jag hade hoppat mina två hopp stannade jag kvar och kollade på de som var kvar. Den här damen var nästan 70 år och hoppade också två gånger. Hon var där med hela sin familj, typ 7 personer i olika åldrar som alla hoppade. Jag var den enda som var där ensam, men jag var också där i egenskap av resejournalist. Ska nämligen skriva en artikel om detta för Roadtrippers.

    Sen satte jag på mig hörlurar med en ljudbok och vandrade hela vägen tillbaka till bilen igen. Jag gillar verkligen att vandra själv, det är så fridfullt.

    På väg ner för berget igen stannade jag och tittade på solnedgången över San Gabriel Reservoir. Sånt fint avslut på en alldeles strålande dag.

  • Äventyr,  Litteraturbloggen

    Några foton från öknen + en ny Kepler

    Okej okej, jag vet att ingen är intresserad av mina motocross-äventyr, MEN ni kanske i alla fall är intresserade av att se några fina foton på mig och min hoj i öknen som min kompis Jesse Bowen tog i helgen?

    Detta var i lördags. Jag gillar den sista trots att jag är svettig, rynkig, osminkad och har hjälmhår. Mitt 2020 i ett nötskal. (Fler foton av Jesse finns här.)

    I söndags var jag så trött från lördagens äventyr att jag inte lämnade soffan på hela dagen. Istället satte jag mig och läste den nya Lars Kepler-boken, Spegelmannen, på 530 sidor från pärm till pärm.

    Jag älskar när det kommer en ny Kepler. Inte för att de är några större språkliga eller litterära upplevelser, utan för att de är helt omöjliga att lägga ifrån sig. Jag brukar vänta med att börja läsa dessa tills jag vet att jag har en helt ledig dag och sen sätter jag mig ner och sträckläser tills boken är slut.

    Denna var nog dock sämst hittills i Joona Linna-serien, av ett huvudsakligt skäl. Det finns två litterära grepp som jag hatar mer än allt annat, och jag har svårt att förlåta författare/böcker som använder sig av dem. Spegelmannen var en sån bok. (Har skrivit om de här greppen tidigare, men vill inte säga mer än så här med risk för att spoila. Ni får klicka på länken på egen risk.)

  • Äventyr,  Bra saker

    Ett extremt positivt inlägg!

    Om man bortser från en skenande pandemi och totalt politiskt kaos så är mitt liv ganska perfekt just nu. Har verkligen allt jag behöver (som sagt, om man bortser från det ovanstående – jag saknar till exempel min familj väldigt mycket). Igår var jag ute och gick med hunden i värmen (ja, det är varmt igen!) och fylldes av en känsla av total tillfredsställelse. Insåg själv hur konstigt det var att gå runt i munskydd och undvika människor och samtidigt känna sig 100% tillfreds med livet, men jag tänker inte ifrågasätta det.

    I helgen ska jag dessutom göra något som jag är extremt peppad på. Trogna läsare minns kanske att jag var i Costa Rica för fyra år sen och då passade på att hoppa Centralamerikas högsta bungee jump. Det var en sån otrolig upplevelse att jag så fort jag kom hem igen började undersöka var man kan hoppa bungee jump utan att behöva åka så långt.

    Det enda stället jag hittade var en övergiven gammal bro i skogen utanför Los Angeles som hette the Bridge to Nowhere. Problemet var bara att för att komma till bron måste man hajka 8 km genom skogen, och sen 8 km tillbaka igen. Det var jag absolut inte redo för, så jag glömde bort hela idén och gick vidare i livet.

    Men om några dagar kommer jag att åka iväg på en roadtrip i en elbil som jag får låna av Chevrolet (för en jobbgrej), och när jag satt och planerade min route idag så dök Bridge of Nowhere upp i minnet igen. Och nu, fyra år och en pandemi senare, är jag plötsligt en hyfsat rutinerad hajkare som inte har några som helst problem att ta sig till fots genom 16 kilometers skogsterräng. Så jag bokade ett bungee jump. Eller, två hopp rättare sagt.

    På söndag kommer jag alltså att kliva upp klockan 5 på morgonen, köra en Chevy Bolt från ett hotell i LA upp i bergen, hajka 8 kilometer ut i skogen, hoppa från en bro två gånger, och sen hajka 8 kilometer tillbaka till bilen igen.

    Hade jag sagt detta till 2016-Sanna hade hon skrattat åt det roliga skämtet. Nu är jag istället så peppad att jag inte vet var jag ska vägen.

  • Motorcyklar,  Nära döden-upplevelser

    Nära döden-upplevelser och ökensäsong

    Vi ställde om till vintertid här för en och en halv vecka sen, och sen dess har det blivit både mörkare (duh) och betydligt kallare. Det är omkring 20 grader på dagarna och 9 på nätterna. Det kan man ju egentligen inte klaga på – om det inte vore för att husen här inte är byggda för kyliga nätter. Det är alltså svinkallt inomhus även om det är varmt ute på dagarna.

    Men en bra grej med att det har blivit kallare i stan är att ökensäsongen har börjat. Det är äntligen rimliga temperaturer i öknen, vilket innebär att man kan ge sig ut och köra motocross igen. Det har varit alldeles för hett de senaste ca 8 månaderna att min lilla Honda bara har stått i garaget och samlat damm.

    Men nu är det dags igen. Vi smygstartade säsongen förra helgen, trots att det spöregnade hela vägen till öknen och sen var superblåsigt och ganska kallt när vi väl kom fram. Inte världens bästa tältväder, men oh well. Så här såg helgen ut i alla fall:

    Vi var ett gäng på sju personer som begav oss ut i terrängen. Vi körde nästan fem mil totalt den här dagen, vilket är mycket när man kör offroad. I alla fall för mig som fortfarande är nybörjare och var totalt utmattad när vi kom tillbaka till vår campingplats igen.

    Vår destination för dagen var de här spännande klipporna, en så kallad slot canyon.

    För att komma hit fick vi köra genom ett gäng olika sorters terräng, inklusive stenrös, djup sand och olika sorters ökenväxtlighet. Det var väldigt tekniskt och jag dumpade hojen i den djupa sanden eftersom sand är skitsvårt att köra i. Men kände mig i alla fall stolt som klarade detta och tog mig både ut och tillbaka.

    Jag hade en sprillans ny hjälm dagen till ära. Ser nu att jag glömde pilla bort klistermärket med storleken på, så det var ju en bra påminnelse att göra det innan nästa gång.

    När vi var färdigkörda firade vi valresultatet med valfri dryck. Jag körde på Bud Light Lime i vanlig ordning.

    Sen satt vi runt lägerelden och åt och drack och spelade gitarr, sådär som man gör. Det regnade lite en stund och var väldigt blåsigt hela natten. Jag frös och sov inte så mycket.

    Men jag var ändå glad att jag stannade över natten, för så här fin var soluppgången nästa morgon.

    Min hoj, mitt tält och min truck ❤️

    Jesse övade på morgonwheelies.

    De av oss som fortfarande var kvar vid 8-tiden på morgonen gick på en liten promenad. Hittade en väldigt död skorpion.

    Sen körde jag hemåt igen och det spöregnade riktigt ordentligt hela vägen. Vägarna här är inte byggda för regn och vattnet har ingenstans att ta vägen, och vid ett tillfälle fick jag vattenplaning på motorvägen och trodde på riktigt att jag skulle dö. Men på någon vänster lyckades jag få kontroll över bilen och tog mig hem oskadd. Och det var den helgen det.

  • Bra saker

    Vi vann!

    Herregud vilken emotionell bergochdalbana den senaste veckan har varit.

    I lördags morse ösregnade det och jag satt i min truck på väg ut till öknen när mobilen plötsligt började surra med sms och pushmeddelanden om att valet – ÄNTLIGEN – var avgjort.

    Någon halvtimme senare var vi så långt från civilisationen att det inte fanns någon mobiltäckning, så de kommande 24 timmarna hade jag noll kontakt med omvärlden. Det var en sån kontrast mot hur resten av veckan hade sett ut, där i princip hela världen satt fastklistrade framför nyhetssändningar och Twitter i 96 timmar i sträck. Och det var skönt.

    Jag var i öknen med ett gäng kompisar för att campa och köra motocross och få glömma verkligheten för en liten stund, och det var perfekt att få den glada nyheten precis i tid. Alla var överlyckliga och vi firade på olika sätt hela dagen och kvällen. (Bilden på mig och Jesse ovan är från soluppgången morgonen efter, tagen av Dylan Martin.)

    Hade jag varit kvar i stan hade det blivit en annan sorts firande. Jag bor precis i utkanten av Hillcrest, som är San Diegos HBTQ-område, och där var det enligt uppgift full folkfest på gatan. Har sett så många foton och videoklipp från storstäder över hela landet där folk spontant samlades på gatorna för att fira, och det värmer verkligen i hjärtat.

    Trump och hans fascistfasoner kan dra hela vägen rakt åt helvete, dit de hör hemma.

  • Vardagsfilosoferande

    All makt åt Stacey Abrams, vår befriare

    Hörrni, det ser ljust ut? Det verkar som att Biden kommer vinna detta. Helt sjukt att han leder i GEORGIA just nu. Vet inte om folk utanför USA har koll på Stacey Abrams (googla henne!), men om Biden vinner Georgia har vi 100% henne att tacka för det.

    Det här valet är så emotionellt påfrestande inte bara för att resultaten dröjer utan för att det har blivit så extremt tydligt hur polariserat USA är. Alltså, det visste vi ju redan innan, det har legat en påtaglig spänning i luften de senaste fyra åren. Men det är ändå deppigt att se exakt hur många miljoner människor som villigt röstar på en inkompetent narcissistisk rasist som bara ljuger och sprider hatpropaganda. Och som dessutom är direkt ansvarig för att 235 000 (!!!) amerikaner har dött hittills i den här pandemin.

    Jag läser en bok just nu som heter Caste: The Origins of Our Discontents. Författaren Isabel Wilkerson undersöker raspolitik i USA genom att se på det som ett kastsystem. Hon jämför USA:s kastsystem (där vita är den högsta kasten och svarta den lägsta) med det i Indien och det i nazi-Tyskland under Hitler. Det är en sjukt intressant skildring av hur slaveritiden har format dagens USA. Det är så mycket som fortfarande lever kvar i det amerikanska samhället som har djupt rasistiska rötter, inklusive electoral college-systemet (vilket ju fortfarande ger oproportionerligt mycket makt till “vita” delstater). En annan intressant grej Wilkerson tar upp är att till och med nazisterna tyckte att USA var för extremt i många av sina raslagar. Otroligt fascinerande (och deprimerande) bok om man är intresserad av varför USA ser ut som det gör.

    Men ja, nu babblar jag bara på här, har svårt att fokusera tankarna. Har ni några frågor angående USA:s valsystem eller hur det var att rösta för första gången eller vad som helst egentligen får ni gärna fråga!

  • Det ofattbara

    Jamen bilen går bra i alla fall

    Fortfarande inget resultat i presidentvalet. Jag har nog aldrig varit så här stressad förut?? Det känns helt orimligt att man ska försöka vara produktiv och fungera som människa i den här ovissheten.

    För fyra år sen, när Trump blev vald, jobbade jag på ett magasin som drevs av en äldre rik vit man som själv hade röstat på Trump. Dagen efter valet var det extremt låg stämning på redaktionen, nästan alla bar svart och grät och kunde inte förstå vad som hade hänt. Då samlade chefen hela personalstyrkan i konferensrummet och försökte muntra upp oss genom att påpeka att vår personliga ekonomi skulle bli så mycket bättre under Trump, hurra för sänkta skatter! Det var så verklighetsfrånvänt. En av mina kollegor ställde sig upp och sa att vi inte var oroliga över vår egen ekonomi utan för att människor i utsatta grupper skulle bli ännu mer utsatta. Vilket också hände under de kommande fyra åren, med råge.

    Pga covid fick det magasinet stänga ner och alla mina gamla kollegor blev varslade för ett par månader sen. Och nu jobbar jag istället på ett företag där VD:n har skickat ut ett meddelande om att vår mentala hälsa kommer först, så behöver man ta ledigt den här veckan får man göra det.

    Igår var jag så nervös att jag hade svårt att sitta still, så jag gick till Target och vandrade runt i nästan två timmar. Kom hem någon tusenlapp fattigare med allt från en ny kylväska till ett cykellås till en stor förpackning med kattsand. Kanske inte det smartaste man kan göra under en pandemi, men exakt alla har mask på sig inomhus här. Och jag höll mig i alla fall från att uppdatera valresultaten under hela den tiden.

    Nu sitter jag här, precis som resten av världen, och väntar på att Nevada ska få tummen ur och meddela sina valresultat så vi kan gå vidare i livet. Känner mig i alla fall… försiktigt hoppfull?

  • Helgen som gick,  Uncategorized

    Election Day 2020: Vi ses på andra sidan

    Idag är det val. Jag är så nervös och har så mycket ångest att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Är ledig idag eftersom jag jobbar för ett företag med bra värderingar som har stängt kontoret så att alla kan gå och rösta. Även om de flesta nog redan har förtidsröstat.

    Istället för att sitta här och doomscrolla Twitter och driva mig själv till vansinne så tänkte jag ge mig ut på en motorcykeltur. Det är mitt överlägset bästa sätt att skingra tankarna och släppa stressen. Men först kan vi ta en titt på helgen som gick.

    För ett tag sen fick jag en låda med kattkläder från min kompis Sarah eftersom hennes katter vägrar att ha på sig dem. I lådan låg bland annat de här änglavingarna. De är egentligen alldeles för stora för Steve eftersom han är mindre än de flesta katter, men eftersom det var Halloween fick han ändå ha på sig dem för ett foto i fredags.

    Ursäkta, men HAR NI SETT NÅGOT GULLIGARE?

    På lördagen var det Halloween på riktigt. Pga corona var det inte direkt läge att ställa till med stor fest, men jag fick i alla fall fira min födelsedag och min bästa högtid tillsammans med ett litet gäng nära vänner (vi var sammanlagt 5 stycken) i Katies trädgård. Litet gäng + utomhus kändes ändå ansvarsfullt. Jag var Rosie the Riveter på Halloween 2016 också eftersom det kändes passande några dagar innan ett val. Så det har nu blivit en valårstradition. Sarah var häxa.

    Det bästa som hände förra veckan: Sarah hade gjort en CROISSANTTÅRTA till mig! Jag älskar croissanter mer än livet självt, vilket alla mina vänner brukar reta mig för. Just den här dagen kände jag mig dock väldigt älskad. Och om det går åt helvete i det här valet har jag i alla fall hela frysen full av croissanter att tröstäta mig mätt på.

    Vi ställde om till vintertid den här helgen så nu blir det mörkt klockan 17. Det är ju extremt deprimerande, men vi har i alla fall fått ett gäng såna här fina solnedgångar på sistone som plåster på såren.

    På söndagen gjorde jag något extremt roligt, jag fick nämligen lära mig att köra flat track! Flat track är alltså en motocross-liknande typ av racing som sker på en rundbana. Jag tog en kurs via Moto Anatomy, där en kille jag känner är instruktör. Vi fick köra på såna här modifierade Royal Enfield-hojar och det var SÅ HIMLA KUL.

    Här kör jag bredvid Johnny Lewis som är en ganska känd flat track-racer. Jag var den enda tjejen i klassen och fick definitivt lite specialbehandling, både av instruktörerna och av en kvinnlig racer som var där och gav mig oerhört värdefulla tips mellan varven. Nu är jag plötsligt sugen på att bygga en flat track-hoj och börja öva på riktigt. Vi får väl se hur det blir med det.

    Hela eventet ägde rum på en privat ranch en timme norr om San Diego, där han som äger stället har byggt både en flat track-bana, en motocrossbana och en bmx-bana, plus att han hade två enorma garage fulla av olika hojar och bilar. Jag hängde kvar efter kursen och drack en öl med instruktörerna och jag har aldrig velat vara rik så mycket som efter att ha sett den här ranchen. Tänk att ha en helt egen gigantisk lekplats för vuxna? Jaja, drömma går väl alltid.

    Okej, nu tänker jag stänga av datorn och försöka undvika mobilen resten av dagen. Det lär ju gå sådär. Vi ses på andra sidan.