-
God morgon från dystopin
Jag hoppas för er skull att ni slapp titta på den där vedervärdiga “debatten” igår. Jag hade redan innan bestämt mig för att inte titta och gick runt hemma och lagade mat och lyssnade på en ljudbok och pysslade för att hålla mig borta mobilen. Det funkade dåligt. Sen pallade jag visserligen inte att kolla mer än 4 sekunder i taget, men däremot följde jag ett gäng liveuppdateringar på Twitter och lyssnade på flera poddar efteråt som sammanfattade debatten, och alltså. Man blir ju både matt och rädd.
USA skulle kunna ha Hillary Clinton som president. USA skulle kunna ha Elizabeth Warren som den Demokratiska kandidaten.
Istället har vi nu… detta. Två gamla gubbar som står och skriker på varandra i två timmar på bästa sändningstid, medan landet de säger sig vilja styra är i kris.
Biden är verkligen inte min favorit. Under primärvalen var han inte mitt första, andra, femte eller tionde val. Han var längst ner på listan över vem jag helst skulle rösta på (möjligen tillsammans med Tulsi Gabbard, Mike Bloomberg och Marianne Williamson). Men nu är vi här. Har inte mycket annat val än att rösta på Biden, eftersom fyra år till med Trump skulle vara katastrof.
Jag har en kollega som bor i Washington D.C. och kliver upp tidigt varje morgon för att hinna gå och demonstrera innan jobbet. Ungefär klockan 7 imorse skickade hon följande bild, som hon hade tagit samma morgon (fler foton finns här), till vår gruppchatt på jobbet med texten “Good morning from dystopian America”:
Jag befann mig i samma stund på stranden för att åka wakeboard. Där höll solen just på att gå upp över en rad palmer i horisonten, och både luften och vattnet var alldeles ljummet. Så jag svarade med att skicka den här bilden och texten “This is my current view, I don’t know what you’re talking about”:
För när man bor i ett semesterparadis skulle det vara så lätt att stänga av verkligheten och bara fokusera på detta istället: varma sensommarmorgnar, vackra soluppgångar, roliga aktiviteter.
Jag försöker hitta någon sorts balans. Nästan allt är åt helvete i det här landet, men det finns sånt som är fint också.
-
All things considered we’re basically fucked
Ska vi kanske ta och sammanfatta läget i USA just nu? Ungefär så här ser det ut:
• Drygt 180 000 personer har dött från Covid hittills i USA. Omkring 1000 personer dör varje dag. Kongressen/presidenten gör ingenting.
• Hurricane Laura (en av de värsta stormarna någonsin i USA enligt CBS) sveper genom södern den här veckan och har hittills dödat minst 6 personer och förstört tusentals hem och byggnader. Det här är dock bara början på orkansäsongen.
• Kalifornien står i brand efter att flera tusen blixtnedslag har orsakat hundratals olika skogsbränder. I vanliga fall (eftersom Kalifornien brinner varje år) deltar fångar som avtjänar fängelsestraff i släckningsarbetet, vilket ganska lätt skulle kunna jämföras med slavarbete. I år är USA:s fängelser dock så hårt drabbade av Covid att det inte finns tillräckligt med fångar att skicka ut till bränderna.
• För en knapp vecka sen sköt en vit polis en obeväpnad svart man, Jacob Blake, i ryggen med sju skott, mitt framför Blakes tre söner. Under en demonstration mot det här ofattbara polisvåldet (som aldrig tar slut) några dagar senare sköt en 17-årig högerextremist ihjäl två demonstranter och skadade en tredje. Blake utmålas i amerikanska högermedier som yrkeskriminell medan Kyle Rittenhouse, 17-åringen, hyllas för att ha “skipat rättvisa”.
• Parallellt med allt detta pågår även Republikanernas National Convention, där ytterligare högerextrema mediepersonligheter (inklusive halva presidentens släkt) står på bästa sändningstid och sprider lögner och hatpropaganda. Det känns inte helt osannolikt att Trump kommer bli omvald.
Detta är verkligen bara en bråkdel av allt som är åt helvete i det här landet just nu. Jag har så mycket ångest att jag knappt vet var jag ska ta vägen.
66 dagar kvar till valet.
Ni då, hur mår ni?
-
Hur orkar man bo i USA
Jag fick följande kommentar av Tea:
“Jag är nyfiken på hur du ‘rättfärdigar’ att bo i USA när du verkar ha svårt för dess historia och styre. Oavsett vem som styr så är ju USA ett av världens mest kapitalistiska samhällen där orättvisorna är så många och stora att de inte kan listas. Jag vet att du nämnt tidigare att området du bor i är mer liberalt, men jag tänker att som helhet så har jag fått uppfattningen att landet inte representerar dina värderingar. Det finns ju otroligt många positiva saker med landet också, och det var väl lite dessa som jag var intresserad av att veta mer om. Kort och gott, vad det är som gör att du vill bo kvar.“
Det här är en så intressant fråga som jag själv funderar mycket på. Jag har börjat känna att om Trump blir omvald i november så vet jag inte om jag vill bo kvar i USA. Det är för kämpigt att leva i ett samhälle tillsammans med så många människor vars värderingar går emot allt jag står för.
Men samtidigt bor jag i Kalifornien, vilket ibland nästan känns som ett eget land, med betydligt vettigare värderingar än majoriteten av USA. Förutom möjligen Hawaii finns det nog inte en enda annan delstat jag kan tänka mig att bo i i det här landet.
Men här är några anledningar till varför jag fortfarande bor här:
Vädret. Detta är kanske 90% av anledningen till att jag flyttade till Kalifornien för knappt 12 år sen, och det är en av huvudanledningarna till att jag har blivit kvar. Hade Stockholm haft samma klimat som San Diego hade jag eventuellt aldrig flyttat därifrån. Här är det nästan alltid soligt och varmt och det går att köra motorcykel året runt. Det gör under för min mentala hälsa.
Naturen. Jag ÄLSKAR att bo nära både hav, öken och berg. Det är även ganska oslagbart att bo bara några timmars resväg från flera av världens mäktigaste naturfenomen (t.ex. Grand Canyon eller Yosemite), sådär så att man kan åka dit över en långhelg. Kalifornienbor brukar skryta om att det går att surfa på morgonen och åka snowboard på eftermiddagen på samma dag, eftersom det bara är två timmars bilväg mellan stranden och skidbackarna. Jag vet nog ingen som faktiskt gör det. Men det är fint att veta att det går.
Livet. Om jag bara utgår från mig själv och ignorerar allt utanför min egen lilla bubbla så lever jag ett ganska fantastiskt liv här. Har ett kreativt och välbetalt drömjobb som jag känner mig tacksam för varje dag. Jag har ett stort kompisgäng med likasinnade personer som jag pratar med dagligen. Har ett litet hus som jag älskar i ett område jag verkligen trivs i. Har motorcyklar och husdjur och pojkvän. Jag har rutiner och vardagsliv och har levt i princip hela mitt vuxenliv i det här landet. Det skulle krävas mycket för att ge upp allt detta.
***
Med detta sagt så är läget så pass illa i USA just nu att jag för första gången sen jag flyttade hit faktiskt överväger mina alternativ. Fyra år till med Trump som president hade varit så katastrofalt för USA:s framtid som demokrati. Jag har dessutom börjat bli mer och mer övertygad om att om han blir omvald så kommer vi aldrig bli av med coronaviruset, det kommer fortsätta härja vilt och antagligen döda flera miljoner människor.
Inte för att jag är speciellt peppad på Biden heller, men han är helt klart ett bättre alternativ.
Så, ja. Väntar helt enkelt till efter valet i november innan jag fattar några livsavgörande beslut. Och passar på att njuta av sommarvärmen i San Diego under tiden.
-
Vad tycker amerikaner om Trump?
Har fått ungefär samma fråga från ganska många på sistone, både här på bloggen och på andra håll från kompisar och släktingar i Sverige. Det handlar om hur snacket går här och vad gemene man tycker om Trump och hans utspel.
Tänkte försöka svara så gott jag kan på detta med brasklappen att USA är ett enormt land så varning för en del generaliseringar.
Just för att USA är så pass stort, och dessutom extremt polariserat, så går det inte riktigt att tala om gemene man. Men det brukar ändå gå att se en ganska tydlig trend i folks åsikter om man tittar på storstäder jämfört med landsbygden. Kolla till exempel på den här kartan över hur amerikaner röstade i presidentvalet 2016 (den är från New York Times och interaktiv, så jag rekommenderar att klicka på länken om du vill veta mer om exakt hur landet är uppdelat):
Rött betyder att en majoritet röstade på Trump, blått betyder att en majoritet röstade på Hillary Clinton. Här ser det ju ut som att betydligt fler människor röstade på Trump, men det stämmer inte. Hillary fick nästan 3 miljoner fler röster än Trump. Detta är för att det i regel bor betydligt fler människor i de blåa områdena – i princip alla storstäder röstar blått.
Om man klickar runt på den här kartan kan man till exempel se att i Los Angeles County så röstade 72% på Hillary och i Lincoln County, Nevada, röstade 78% på Trump. Skillnaden är dock at 72% i LA innebär 2,5 miljoner människor medan 78% i Lincoln County innebär 1,600 människor eftersom det är så glest befolkat. Lincoln ser dock betydligt större ut på kartan.
Okej, det var lite bakgrund. Sorry om det här är överflödig information som ni redan vet, men jag tycker att det är viktigt att förstå hur folk i USA tänker kring politik i allmänhet baserat på hur och var de bor.
Jag bor i en storstad (San Diego är USA:s åttonde största stad även om vi är pyttesmå jämfört med grannen LA) vilket ofta känns som att bo i en liberal bubbla. Jag märker det själv så fort jag lämnar centrala San Diego. Här är det regnbågsflaggor och Black Lives Matter-skyltar överallt och alla har mask på sig av respekt för varandra. Åker man bara en halvtimme österut byts mycket av detta ut mot Trump-skyltar och vitskäggiga män i pickup-truckar med sydstatsflaggor och “Fuck your feelings”-klistermärken. Fortsätter man köra utanför Kalifornien, in i Arizona eller Nevada, är det detta x1000. Som sagt, generaliserar ganska grovt nu, alla som röstar på Trump har till exempel inte skägg ?.
Jag blev extra medveten om den här bubblan i fredags, när jag la upp följande bild och text på Instagram:
Det här inlägget har i skrivande stund över 220 kommentarer. Många (de flesta!) är positiva, och jag fick även en massa uteslutande positiva DM:s, men vissa av de här kommentarerna är så världsfrånvända att jag blir mörkrädd.
Flera tycker att jag borde visa respekt för presidenten (även om jag kan satsa pengar på att de själva inte visade någon som helst respekt för Obama), någon tycker att jag borde flytta till Kina om jag nu hatar USA så mycket. Flera personer sprider rena falskheter, som att Trump har gjort mer för USA:s svarta befolkning än någon annan president (lol), och vissa kommentarer är bara helt obegripliga. Jag blockade ett par personer som använde rasistiska eller sexistiska skällsord. Jag förlorade även drygt 200 följare.
Nu är de flesta av de som följer mig på IG intresserade av motorcyklar och bikerscenen är helt klart inte känd för att vara progressiv eller inkluderande. Men jag tror ändå att den här reaktionen är ganska representativ för USA i stort. Det finns en stor, tyst majoritet som är förfärade över all skada Trump har gjort och fortsätter göra. Sen finns det en extremt högljudd minoritet som härjar i kommentarsfält, sprider rasistiska lögner utan källkritik på Facebook, är tungt beväpnade och hotfulla ute på stan, och dyrkar Trump som om han vore någon sorts kultledare (eller ja, det är han väl också på sätt och vis).
Jag ser ibland kommentarer på Twitter där någon konservativ tyckare som tidigare röstat på Trump nu går ut offentligt och säger att de har tröttnat på hans kaos och inkompetens och tänker rösta på Biden. Men i det stora hela, i alla fall om man tittar på opinionsundersökningar, så verkar det inte som att folks åsikter har ändrats så mycket. De som röstade på Trump 2016 kommer rösta på Trump 2020. De som röstade på Hillary 2016 kommer rösta på Biden 2020. Det går såklart upp och ner, speciellt de senaste månaderna har det sett rätt mörkt ut för Trump, men hans approval ratings har ändå legat på ungefär samma nivå de senaste åren. Den största gruppen som har ändrat åsikt verkar vara “independents”, alltså de som varken är registrerade som Demokrater eller Republikaner. Där säger en majoritet nu att de tänker rösta på Biden (se länken ovan).
I mina kretsar pratas det mycket politik, men i princip alltid från ett vänsterperspektiv. Det brukar sluta med att någon säger något i stil med “What a time to be alive” eftersom allt är så bisarrt och ofattbart just nu. Det är svårt att ha alltför seriösa konversationer utan att helt vilja ge upp och försvinna in i ett svart hål.
Jag tror inte att jag personligen känner någon som tänker rösta på Trump (förutom typ någon kompis pappa eller morbror), och gjorde jag det skulle jag ha väldigt svårt att fortsätta vara kompis med den personen. USA är som sagt extremt polariserat, och jag tycker att det är viktigt att man kan lyssna och försöka förstå människor med andra åsikter än en själv. Men någonstans känner jag att jag ändå måste dra en gräns. Jag vill inte ha folk som röstar på Trump i mitt liv, precis som att jag inte vill ha folk som röstar på Sverigedemokraterna i mitt liv. Där handlar det inte bara om olika åsikter, utan om helt olika människosyn.
Nu blev det här jättelångt, men vill ändå avsluta med detta: Det finns såklart en massa anledningar till att USA ser ut som det gör – det här är trots allt ett land grundat på kolonialism och folkmord. Men om jag skulle peka ut en av de största bovarna i dramat så skulle jag säga att det är Fox News. En av USA:s största nyhetskanaler tillbringar många timmar varje dag med att sprida konspirationsteorier, hatpropaganda och rena lögner till miljoner amerikaner. Så länge Fox News fortsätter hjärntvätta baby boomers på bästa sändningstid är jag övertygad om att det kommer bli svårt att rädda USA:s demokrati. Trump är bara ett symptom. Själva sjukdomen går betydligt djupare.
-
Dom är vapen mot oss
Som alla vet vid det här laget pågår det just nu massprotester och uppror mot polisbrutalitet och rasism över hela USA. San Diego är inget undantag. Igår gick jag med i en av de största demonstrationerna hittills i den här staden.
Flera tusen människor som tågade nästan 2 mil (!) genom San Diego. Det var så fint. Så mycket solidaritet. Som gammal revolutionsromantiker hade jag gåshud under i princip hela demonstrationen. Nu låter det som att jag är 100 år gammal, men jag älskar verkligen att se så många passionerade ungdomar. Det ger mig hopp om framtiden.
Det är ju en väldigt märklig grej, att demonstrera mitt under en pågående pandemi. Jag har aldrig varit på en demonstration tidigare där alla uppmuntrades att bära mask. Det brukar vara tvärtom på fredliga demonstrationer. Men det här känns så himla viktigt. Amerikansk polis har ju varit extremt rasistisk och extremt våldsam i hundratals år.
Visste ni till exempel att poliskåren i USA grundades under slavtiden, som ett sätt att kontrollera slavar och minoriteter? Hela den amerikanska polisen som institution är alltså byggd på rasism. Här kan man läsa mer om detta: “Slave patrols and Night Watches, which later became modern police departments, were both designed to control the behaviors of minorities.”
Men just nu känns det som att det faktiskt händer något. Jag har under mina 12 år i USA aldrig sett något liknande. Och det känns logiskt att det händer just nu, mitt i en global pandemi (där svarta amerikaner löper tre gånger större risk att dö än vita), en ekonomisk kollaps (som också har drabbat svarta betydligt värre än vita) OCH en rad helt oförsvarbara fall av rena mord på svarta människor av vita poliser (eller f.d. poliser). Se till exempel George Floyd, Breonna Taylor och Ahmaud Arbery.
Egentligen är det ett mirakel att så många av demonstranterna lyckas hålla sig fredliga. Utgår från att de allra flesta helst skulle vilja bränna ner sin lokala polisstation.
Jag är verkligen inget fan av polisen. Speciellt i USA anser jag att de gör betydligt mer skada än nytta. Det skulle krävas mycket för att jag någonsin skulle ringa polisen här. Har blivit mer radikal kring detta på senare år och är nu av åsikten att vi borde göra oss av med polisen helt. Tonade dock ner detta budskap en smula på mitt plakat. Man vill ju inte bli tårgasad ?
Jag har gråtit så mycket den här veckan. Jag är väldigt dålig på att hantera hemskheter i världen i allmänhet, och speciellt när de händer i princip precis utanför min egen ytterdörr. Sitter hemma och skänker pengar till alla organisationer jag hittar och tillbringar alldeles för mycket tid på Twitter och får ångest. Men den här demonstrationen gav mig ny energi. Solidaritet brukar ha den effekten. Vi är många som har fått nog.
Förresten, om det är något specifikt ni undrar om just nu (till exempel kring hur det är att bo i USA mitt i allt detta) får ni gärna fråga. Lovar att försöka svara så gott det går.
-
Inte en lämplig jurymedlem
Jag har ju bott i USA ganska länge vid det här laget. Större delen av tiden har jag varit en s.k. permanent resident, alltså haft ett green card. Det är egentligen bara två saker som medborgare kan göra som man inte kan göra som permanent resident: att rösta i amerikanska val och att sitta som jury i en rättegång (aka jury duty). Jag blev amerikansk medborgare i maj förra året, och inom de närmsta veckorna kommer jag att göra båda två för första gången.
Jag har alltså jury duty imorgon. Förväntar mig inte att bli vald till en jury (jag har alldeles för många tatueringar och starka åsikter för att framstå som en bra jurymedlem), men jag lovar att rapportera här om själva upplevelsen.
Sen den 3:e mars är det primärval i Kalifornien. Den här dagen kallas Super Tuesday eftersom hela 14 delstater håller primärval på samma dag. Jag är väldigt peppad på att få rösta i USA för första gången under mina snart 12 år här. Älskar att rösta och tycker självklart att det är något av det viktigaste man som individ kan göra i en demokrati.
Jag har inte skrivit så mycket om politik här på sistone, mest för att allt är så jäkla mörkt just nu. Hade tänkt skriva om riksrättsprocessen som jag följde noggrant, men orkade verkligen inte. Alla visste ju redan hur det skulle sluta. Däremot funderar jag på att skriva ett inlägg om varför jag tror (fruktar) att Trump kommer att bli omvald. Är ni intresserade av att läsa mina tankar kring detta, eller är det bara för deprimerande?
Om det var någon som undrade kommer jag för övrigt att rösta på Elizabeth Warren som president i primärvalet.
-
En emotionell bergochdalbana i South Dakota
Är hemma från South Dakota igen och känner mig allmänt utmattad.
Sturgis var… en upplevelse. För de som inte känner till Sturgis Motorcycle Rally är det alltså en av världens största motorcykelträffar. Den har ägt rum varje år de senaste 79 åren (!) i South Dakota. Jag har länge haft på min bucket list att åka dit, så när jag fick ett erbjudande om att åka dit i jobbet, och dessutom ta med mig Paul, gick det liksom inte att tacka nej.
Nu har vi varit där. Och jag vet inte om jag skulle vilja åka tillbaka igen.
Jag brukar tänka att det finns två stora subkulturer inom bikerscenen i USA. Dels finns det den yngre generationen, som jag tillhör, där kvinnor är den störst växande demografin och där många är mer liberala och öppensinnade. Och dels finns det den äldre generationen, där kvinnor kallas “old ladies” och främst sitter bakpå sina snubbars hojar. I den här svängen är det väldigt mycket machomän på stora Harleys, mycket läder och amerikanska flaggor och bara allmänt väldigt mycket USA-patriotism.
Det är den senare generationen som i huvudsak åker på Sturgis. Och idag, år 2019, handlar mycket av deras “kultur” om att vara extrema Trump-anhängare.
Folk åker runt med Trump-flaggor på sina hojar, och MAGA-kepsar och Trump-tischor. Paul och jag har pratat mycket om det här de senaste dagarna, eftersom det har varit så svårt att värja sig. Vi som är ett par progressiva vegetarianer från Kalifornien passar liksom inte alls in, och vill för den delen inte passa in heller. Paul brukar påpeka att när hans pappa var ung biker på 70-talet var motorcykelscenen en subversiv anti-kultur. Det handlade om att “stick it to the man”, lite på samma sätt som punken.
Dagens bikers har tydligen glömt detta, för Trump ÄR “the man” (och dessutom en rik New Yorker som bor i en våning av guld) och de dyrkar honom som en gud. Det är bara så jävla… konstigt. Och läskigt, och deprimerande. Det blir så tydligt för oss varje gång vi lämnar San Diego att vi bor i en liberal bubbla, medan stora delar av landet är hjärntvättat av Fox News hatpropaganda. Kolla bara på den här vederstyggelsen som körde runt och spred sin MAGA-rasism hela eventet:
Men om man bortser från alla Trump-anhängare (vilket jag måste göra för att ens kunna bo i det här landet och inte helt förlora förståndet) så var South Dakota otroligt vackert.
Vi fick låna hojar av Indian Motorcycles. Jag valde en liten blå Scout eftersom jag hade hört att den skulle vara trevlig att köra på slingriga vägar med tighta kurvor. Och det var den! Paul tog en lite sportigare variant. Den första dagen körde vi genom South Dakotas Black Hills där det finns extremt fina vägar. Vi åkte även genom Custer State Park där vi hittade den här fina sjön.
Vi lyckades också ta oss till Mount Rushmore (som man ser i bakgrunden på första bilden ovan), så jag fick checka av ytterligare en grej från min bucket list.
Det var varmt som tusan och fullt av gamla gubbar på enorma Harleys som körde jättelångsamt genom kurvorna. Men ändå så himla fint. Tog Needles Highway och körde alla hårnålskurvorna så snabbt det gick bland all trafik. Min lilla hoj var perfekt för detta ändamål, precis som utlovat.
På kvällen såg vi Snoop Dogg spela inne på festivalområdet. Sån märklig bokning för den här publiken, men det var skitbra och till och med alla rednecks verkade älska det. Paul och jag åkte zipline över publiken medan Snoop spelade (en till grej som kanske hade varit med på min bucket list om jag hade vetat att det ens var en möjlighet).
Nästa dag tog vi oss nästan 20 mil söderut, via en motorväg där hastighetsgränsen var 130 km/h. Det tyckte min lilla hoj INTE om. Vi kom i alla fall fram till vår destination för dagen: Badlands National Park.
Jag har ju som nyårslöfte att besöka 10 nationalparker i år, så vi passade på när vi var i närheten av en vi annars aldrig skulle ha vägarna förbi. Och Badlands var så. sjukt. vackert. Som att befinna sig på en annan planet. Och det låg bergsgetter och vilade sig uppe på klipporna med jämna mellanrum.
De här dagarna i South Dakota var lite som en bergochdalbana. Blandade överdoserna av högljudda Trump-anhängare med storslagen natur och fantastisk motorcykelåkning.
Nu ska jag sätta mig och skriva ett reportage om detta. Men kände att jag behövde ventilera lite på bloggen först. Det är skönt att vara hemma i bubblan igen.
-
Om det här är ett test har vi redan förlorat
Det är fint att vara hemma, men det känns samtidigt som att jag har kastats rakt in i någon sorts makaber parodi på verkligheten i USA. Från att ha tillbringat en månad i en av världens mest välfungerande demokratier och haft otaliga diskussioner med andra svenskar om vad som egentligen pågår i USA, till att komma hem till tre masskjutningar på bara några dagar: 4 döda och 12 skadade i Gilroy, Kalifornien för en vecka sen; 20 döda och flera dussin skadade i El Paso, Texas igår; och 9 döda och 26 skadade i Dayton, Ohio bara några timmar senare.
Det är så oerhört tragiskt och ofattbart, men samtidigt kommer alla dessa döda att vara bortglömda i medierna om en vecka. Det är så det fungerar här. Det har hittills skett 252 masskjutningar i USA det här året. Vi är inne på årets 216:e dag.
Jag lyssnade på någon podcast häromdagen (minns inte vilken) där de pratade om hur en massa tech bros i Silicon Valley är övertygade om att vi lever i en datorsimulering av verkligheten och att allt egentligen är ett test för att se hur mänskligheten handskas med olika problem. USA:s enorma problem med arga, vita, unga män som regelbundet begår massmord med automatvapen utan att någon gör något åt det är väl ett ganska tydligt tecken på att om vår verklighet är ett test, så har vi redan misslyckats.
-
Dubbelt medborgarskap
I onsdags blev jag amerikansk medborgare! Har haft så himla delade känslor kring detta, speciellt just nu. Det känns helt bakvänt att svära trohet till ett land som aktivt motarbetar kvinnors rätt till sina egna kroppar, transpersoners rätt till sjukvård, och flyktingars rätt att betraktas som människor. Bland mycket annat. Men nu får jag i alla fall rösta.
Och för de som har frågat behåller jag såklart mitt svenska medborgarskap, så nu har jag dubbelt. Skulle inte ge upp det svenska för något i världen.
Det var sammanlagt 799 personer från 75 länder som blev medborgare under samma ceremoni som jag. De läste upp alla länder i bokstavsordning och folk från det landet fick ställa sig upp och vinka till alla. Jag såg i alla fall två andra svenskar när de läste upp Sverige.
Paul, Katie, Jordan och Ace hade alla tagit ledigt från jobbet (!) för att komma och vara med på min ceremoni. Fick en röd-vit-blå blombukett och kände mig rörd över att ha de här människorna i mitt liv.
Pauls mamma såg på Facebook att jag hade blivit medborgare och ringde och var upprörd över att hon inte var bjuden på ceremonin. Jag fick akut dåligt samvete, men det hade liksom inte ens fallit mig in att hon skulle vilja komma hela vägen ner till San Diego från LA mitt i veckan för att vara med på detta? Fint ändå att jag har en familj på den här sidan Atlanten som faktiskt bryr sig om sånt här.
Efter ceremonin gick vi till en bar i närheten och jag drack min första öl i egenskap av äkta amerikan. Igen: delade känslor, men fokuserade på att fira just den här dagen.
Vi avslutade kvällen med middag (grilled cheese och mer öl, väldigt amerikanskt!) tillsammans med ännu fler kompisar som kom ut för att fira.
Idag ansökte jag om ett amerikanskt pass. Det var en väldigt komplicerad process, skriver eventuellt ett eget inlägg om detta.
Och om någon timme sticker vi iväg på en 10-dagars roadtrip. Ses på vägarna!
-
Är nästan amerikan nu
Idag hade jag mitt amerikanska medborgarskapsprov. Jag blev alltså testad på mina kunskaper i amerikansk historia och politik, plus ett språktest. Språktestet var jag inte speciellt nervös inför, man skulle bara läsa och skriva en mening på engelska, och det är liksom mitt jobb att skriva på engelska. Det var verkligen extremt lätt.
Historie- och politikprovet var jag lite mer nervös inför. Hade fått en bok med 100 frågor man skulle kunna svara på, så igår kväll förhörde Paul mig på alla 100 frågorna. Jag fick alla rätt på det förhöret, men har en förmåga att få blackouts när jag är väldigt nervös, och det var jag idag. Vet inte varför egentligen. När det var min tur frågade immigrationsofficern mig totalt 6 frågor. Jag svarade rätt på alla och sen var det liksom klart?
Nu ska jag bara vänta på att få en tid för den officiella ceremonin där jag måste pledge allegiance to the flag osv, och sen är jag amerikansk medborgare!? Hade hellre gjort detta under vilken annan president som helst, men eh. En av de främsta anledningarna till att jag ens vill bli medborgare i det här landet är ju för att jag vill kunna rösta i nästa års val.
Messade min chef efteråt och berättade att jag hade klarat provet. Han är från England och har genomgått samma procedur själv, och tyckte att jag skulle fira efter ceremonin med att supa mig ordentligt full för första gången i egenskap av riktig amerikan. Vi får väl se hur det blir med det.
