• Äventyr,  Motorcyklar

    En roadtrip på Highway 1

    Jag fick en kommentar från Elin:

    Jag saknar dina inlägg! Vill veta vad för spännande saker du har för dig, hur smittskyddsläget ser ut osv. Hoppas du får lust att skriva igen snart.

    Tack Elin, det här var nog precis vad jag behövde höra! Ska försöka bli lite bättre på att blogga framöver. Vi kan börja med att ta en titt på något spännande jag gjorde förra veckan. Då tog jag nämligen en roadtrip norrut på Pacific Coast Highway.

    Kaliforniens centrala kust är så otroligt vacker. Det är fint i San Diego också förstås, men här är det så bebyggt och fullt med folk. Varje gång jag åker norrut till the Central Coast och ser såna här orörda delar av kusten blir jag nyförälskad i den här delstaten.

    Jag var här på jobb, för att skriva en reseguide till en del av kusten som kallas för Highway 1 Discovery Route, dvs de 16 milen som går mellan Nipomo och Ragged Point precis söder om Big Sur. Publicisten som bokade hela resan tyckte att vi skulle kolla in The Luffa Farm, ett märkligt ställe där de odlar duschsvampar. Fick en guidad tur som var förvånansvärt intressant.

    Jag hade sällskap av M, som jag träffade på presseventet för den nya äventyrshojen från Harley för några veckor sen. Han bor i Wisconsin och körde hela vägen till Kalifornien, 370 mil, på tre dagar för att hänga med mig på den här roadtrippen. Galning!

    De första dagarna var det lite mulet på kusten. Det brukar vara det i juni, speciellt på förmiddagarna. June Gloom kallas det, i princip den enda tiden på året det inte är soligt jämt.

    En dag var vi inbokade på finmiddag på en restaurang i Avila Beach. Jag ville dricka vin och inte behöva köra, så jag hoppade bakpå M:s hoj. Så konstig känsla att sitta bakpå någon annans motorcykel, det gör jag aldrig annars.

    Åt en otrolig middag med otrolig utsikt och drack gott lokalodlat vin till. Centrala Kalifornien är känt för sina vingårdar, så det fanns mycket att välja mellan.

    Andra grejer vi gjorde:

    Besökte Julia Pfeiffer Burns State Park, ett ställe jag har velat se i verkligheten hur länge som helst. Ser ni vattenfallet där nere på stranden? Så osannolikt vackert alltihop.

    Kollade in Bixby Bridge. Jag har sett den förut, men när man har en person från Milwaukee på besök måste man göra alla de mest Kaliforniska sakerna.

    Behind the scenes på bilden ovan.

    Åt en massa god mat. Publicisten skickade oss till Cambria där vi fick prova paj gjord på olallieberries, ett bär som ska vara en korsning mellan hallon och björnbär. Ni kan kanske föreställa er att det var väldigt gott.

    Tog omvägar förbi pyttesmå kuststäder. Här Harmony, som har hela 18 invånare.

    Bodde på en massa fina hotell. Här Ragged Point Inn, där vi hade en otrolig havsutsikt från rummet. Men kolla! Så här ser det ut åt andra hållet. Som i Jurassic Park (aka Hawaii).

    Fick en guidad tur av Nitt Witt Ridge, ett jättemärkligt hus byggt av en märklig man. Den nuvarande ägaren, som ledde turen, var också väldigt märklig.

    På grund av June Gloom lyckades vi bara se en ordentlig solnedgång. Men den var å andra sidan så fantastisk att det inte gjorde så mycket att det var mulet de andra kvällarna.

    Har ungefär 400 bilder till från den här resan, men det här får räcka för tillfället. Om en dryg vecka sticker jag till Alaska på nästa äventyr, men ska försöka anstränga mig för att blogga igen innan dess.

    Ni då, vad har ni för er?

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Pan America, en helg i öknen och en drönarkrasch

    Herregud vilken helg jag har haft. Var som sagt på ett lanseringsevent för Pan America, Harleys nya äventyrshoj, i öknen, och det VAR verkligen ett äventyr. I två dagar fick jag köra runt på den nya hojen tillsammans med 11 andra journalister och ett gäng personer som jobbar på H-D. Jag var den enda kvinnan, vilket jag i och för sig är van vid i såna här sammanhang, men jag känner ändå alltid att jag har saker att bevisa (kvinnor kan!).

    Den första dagen var det träning, då fick vi mest göra olika övningar för att bli bättre på att köra offroad. Typ att ta tighta, långsamma 180-graders svängar i sand, eller att köra runt en massa koner utan att ens vidröra gasen. Vi fick avsluta med att köra runt på en motocrossbana, vilket kan vara något av det roligaste jag någonsin gjort. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan av att köra en 250-kilos Harley på en bana gjord för mycket mindre hojar, men det var speciellt. Kunde inte sluta le i hjälmen. Vi var dessutom några av de första personerna i världen utanför H-D:s forsknings- och utvecklingsteam som fick testa den här hojen, det känns också stort.

    Dag två var det dags att åka på tur. Vi körde kanske 25 mil totalt genom berg och öken, på asfalt och genom sand. Vädret var perfekt och H-D hade fotografer som fångade alltihop på bild. Vid ett tillfälle kraschade en av videokillarna sin drönare rakt in i min hoj medan jag körde mitt på vägen, det var en smula traumatiskt. Han bad så hemskt mycket om ursäkt flera gånger hela dagen, och det var dagens grej som exakt alla pratade om efteråt. Jag sa att jag kunde tänka mig att förlåta honom om han fixade fram videon från kraschögonblicket, så nu väntar jag bara på att få den skickad till mig.

    På lördagen hade vi allihopa tillbringat så pass mycket tid tillsammans (alla var vaccinerade och hade testat negativt för covid dagen innan eventet började) att det började kännas sorgligt att säga hej då nästa dag. Lördag kväll råkade jag därför vara uppe och dricka öl och snacka tillsammans med en annan journalist och två Harley-ingenjörer till klockan 4 på morgonen. Kan på riktigt inte minnas sist jag var vaken så sent, men det var kul. Det känns som att all uppdämd energi från det senaste året har börjat brista, på gott och ont.

    Igår när jag kom hem tog jag en 90 minuter lång tupplur, och några timmar senare somnade jag på riktigt och sov i 11 timmar. Känner mig helt mörbultad idag, men det får det vara värt. Har inte haft så här kul på mycket länge.

    Nu ska jag bara samla alla intryck och lyckas skriva ihop en artikel som gör detta rättvisa också.

  • Äventyr

    Fullspäckad helg med Omega Mart, Death Valley och Biltwell 100

    Jag hade en helg som kändes nästan… normal? Som mina helger brukade vara innan covid, det vill säga full av äventyr. I torsdags tog min kompis Sarah och jag hennes bil till Las Vegas. Det är egentligen det sista stället på jorden jag brukar vilja besöka, med eller utan pandemi. Men vi hade en spännande destination i sikte: Omega Mart, den senaste installationen från konstkollektivet Meow Wolf.

    På fredagen vaknade vi i vårt hotellrum och packade ihop våra saker. Vi hade lite tid på oss innan Omega Mart öppnade så vi cruisade the Strip samt tog ett väldigt turistigt foto. Det var så jäkla mycket folk överallt? Antar att det är för att så många har vaccinerat sig (Sarah hade fått sin andra vaccindos dagen innan, på vägen till Vegas), men ändå.

    Vi var i alla fall först på plats på Omega Mart eftersom jag var här i jobbet och skulle intervjua deras marknadsföringschef. Han gav oss dessutom en guidad tour.

    Det är väldigt svårt att förklara vad det här stället är. Jag har tidigare skrivit om Meow Wolfs House of Eternal Return i Santa Fe, New Mexico, som jag besökte för ett par år sen. (Skrev även en artikel för jobbet om det.) Men i korta drag är det en “immersive art experience” som går ut på att man kliver in i en till synes normal miljö (i detta fall en mataffär), men så fort man tittar sig närmare omkring inser man att något är… off.

    Man kan öppna olika dörrar som fungerar som interdimensionella portaler och plötsligt befinner man sig i en neongrotta eller på ett mystiskt kontor eller i ett rum fullt av blinkande ljus. Därifrån kan man ta sig vidare till nya dimensioner genom att krypa genom gångar, klättra upp genom branta tunnlar eller ta en rutschkana till en annan våning. Det finns även ett mysterium som man kan försöka lösa om man känner sig manad att tillbringa många timmar här.

    Sarah och jag utforskade så mycket vi bara hann på kanske tre timmar. Sen var det så mycket folk där att det började kännas jobbigt, trots att alla hade munskydd på sig (jag hade dubbla pga paranoid). Då åkte vi vidare till vår nästa destination…

    …nämligen Death Valley National Park, som ligger ungefär två timmar från Vegas. Det började redan bli ganska sent och solen var på väg ner, så vi skyndade oss att se några av de mest kända sevärdheterna i parken eftersom Sarah aldrig hade varit där förut. Sen körde vi vidare, ytterligare två timmar i beckmörker till vårt hotell i Lone Pine.

    Sen var det plötsligt lördag och dags för ytterligare ett äventyr. Motorcykelföretaget Bilwell ställde till med offroadrace i öknen och jag kände kanske 20 personer som skulle delta. Det här var det första “eventet” någon av oss hade varit på på ett drygt år, och stämningen var därefter. Jag fick en Bud Light Lime i ena handen och en mimosa i den andra så fort vi anlände, runt 10 på morgonen. Det var även perfekt väder ute, varmt och skönt.

    Det var ganska mycket folk, men enbart utomhus och väldigt utspritt, så det kändes säkert. Ingen trängsel och inga stånd som sålde saker, man fick ha med sig all mat och annat själv. Här är förresten min kompis Tamara som deltog i racet på sin vintage-Triumph. Hon körde 8 mil genom svår ökenterräng på den här typ 60 år gamla hojen och vann sin klass. Så tuff!

    Jag och Sarah skulle egentligen bara stanna här i några timmar och sen köra tillbaka till San Diego (en ca 4 timmars bilresa bort) men jag hade så himla kul att jag inte ville åka hem. Hade nog inte riktigt insett hur svältfödd jag var på att hänga på motorcykelevent i öknen? Så Sarah åkte hem men jag stannade kvar. Fick sova i en kompis van och fick skjuts hela vägen hem nästa dag.

    Det här var en så otroligt fin och rolig och välbehövlig helg. Är så glad att så många av mina vänner är vaccinerade och vågar umgås igen, och förhoppningsvis är det min tur snart.

  • Äventyr,  Bra saker,  Motorcyklar

    Sommarkänslor och Alaska

    Hur jag vet att jag fortfarande är svensk även efter nästan 13 år i Kalifornien: Så fort det börjar bli varmt igen efter en lite småkylig vinter drabbas jag ordentligt av SOMMARKÄNSLOR.

    Den här veckan ska det bli 29 grader varmt flera dagar i rad och det finns ingenting som gör mig så lycklig som värme och solsken. Det gör att alla problem känns obetydliga, all musik låter bättre, all mat smakar fantastiskt och livet känns bara rent allmänt kul och spännande.

    Om två veckor får dessutom alla Kalifornienbor över 16 vaccinera sig mot covid (jämfört med nu då vaccinet bara erbjuds till vissa risk- och åldersgrupper), vilket ännu mer gör att det känns som att livet börjar återvända på riktigt efter det här helvetesåret.

    Jag känner mig alltså allmänt pepp just nu, dels på grund av sol och vaccin, och dels på grund av en annan grej som jag har drömt om och som kommer bli verklighet om ett par månader.

    För ett tag sen läste jag Kristin Hannahs fantastiska roman The Great Alone (Himmel över Alaska på svenska) och skrev kort om hur jag har gått runt ett ganska bra tag nu med en rent fysisk längtan efter att få besöka Alaska. Och mer specifikt efter att köra hoj i Alaska. Eftersom gränsen mellan USA och Kanada fortfarande är stängd pga covid, och eftersom det skulle ta minst en månad att köra från San Diego till Anchorage och tillbaka, har jag tänkt att detta är något som får vänta ett år eller två.

    MEN. Som ni vet köpte jag en Royal Enfield Himalayan i december, och några månader senare hörde Royal Enfield USA:s marknadsföringschef av sig på Instagram och frågade om jag skulle vara intresserad av att åka till Alaska med RE i sommar. Jag svarade omedelbart JA i versaler, no questions asked.

    Men nu är det mesta bokat, och detaljerna ser ut så här: Royal Enfield har satt ihop en grupp på ungefär 10 personer för en motorcykeltur genom Alaska i slutet på juni. De kommer att skeppa våra hojar till Anchorage, samt betala för våra flygbiljetter och hotellrum. Sen kommer vi att köra runt i USA:s största delstat (Alaska är större än Kalifornien, Texas och Montana tillsammans) i 10 dagar och utforska nationalparker, kust och grusvägar.

    Jag och en av de andra tjejerna som ska åka har DM:at varandra på Instagram och undrat om det här verkligen är på riktigt, det låter liksom för bra för att vara sant. Men igår fick jag mina flygbiljetter på mejlen, så det verkar som att detta faktiskt är något som kommer hända, det är inte längre bara en bucket list-dröm.

    Så, för att sammanfatta: sommarvärme, vaccin, Alaska. 2021 kan nog bli ett skapligt år ändå. Och herregud vad jag älskar Instagram ibland.

  • Äventyr,  Helgen som gick,  Motorcyklar

    Tre hojar (nästan fyra) på tre dagar

    Glad semmeldag på er! Något av det svenskaste jag vet är när folk har starka åsikter om hur och när man “får” äta säsongsbaserade bakverk. Själv äter jag semlor utan grädde, mandelmassa och florsocker, i en skål med varm mjölk och lite extra kardemumma. Det är gott, jag lovar!

    Imorgon ska jag opereras och sen får jag inte ägna mig åt några aktiviteter över huvud taget på omkring en månad, så jag har tillbringat hela helgen med att göra allt som är roligt. I praktiken innebär det att köra alla mina hojar. Så här såg det ut.

    I lördags tog Andy och jag äventyrshojarna ut på äventyr. Vi körde upp i bergen på små slingriga grusvägar och min Himalayan älskade det. Det är som en helt ny värld som har öppnat sig för mig efter att jag köpte den här hojen. Så bra investering.

    I söndags var det alla hjärtans dag och jag och min lilla Honda firade i öknen med Jesse, Dylan, Dylan, Ben och Ian. Vi körde upp och ner för såna här hillclimbs i några timmar och jag var HELT utmattad efteråt. Nästan så att jag ser fram emot att få vila i en månad…

    Sen var det måndag och jag var ledig från jobbet pga President’s Day. Var tvungen att göra ett covidtest inför operationen, så jag slog två flugor i en smäll* genom att ta min Dyna dit och sen ta en sväng förbi havet på hemvägen. Det är snökaos i resten av landet, men här i SoCal är det hyfsat varmt och skönt, tack och lov.

    (*För några år sen gav djurrättsorganisationen PETA ut en lista på “djurvänliga” ordspråk. Ett av dem var “Feed two birds with one scone” som ersättning för “Kill two birds with one stone”. De blev ju ganska hånade på sociala medier för den listan, men jag tyckte det var lite fint ändå. Har sagt “Feed two birds with one scone” sen dess men saknar en bra variant på svenska. Förslag?)

    Lite senare på måndagen tänkte jag att jag kanske skulle få till en fullträff och köra alla mina fyra motorcyklar den här långhelgen. Min chopper har ju bott hemma hos Paul de senaste månaderna medan vi (ok, mest han) har byggt om den. Så jag åkte hem till Paul med hjälmen i högsta hugg och hojen startade mirakulöst på första försöket. Paul körde den runt kvarteret utan problem, men sen vägrade den starta igen. Så nu måste vi lista ut vad felet är.

    Så här är det alltid med gamla motorcyklar (denna är från 70-talet), så ingen var förvånad. Dock lite surt, det var så nära att jag fick köra den! Men men, något att se fram emot om en månad helt enkelt.

  • Äventyr

    Hoppa bungee jump från en övergiven bro

    Jag är nyss hemkommen från en roadtrip (i en BIL för första gången på många år) och tänker väl skriva lite mer om det också. Men först detta. I söndags fick jag checka av att “hoppa bungee jump från en bro” från min bucket list.

    Skrev häromdagen om the Bridge to Nowhere, en bro mitt ute i skogen i bergen norr om Los Angeles. Bron byggdes på 1930-talet, men ett enormt regnoväder med tillhörande översvämningar förstörde hela vägen till bron 1938, och sen dess har den stått övergiven långt från civilisationen.

    För att ta sig dit måste man vandra 8 kilometer genom ganska krävande terräng. Sen måste man vandra samma väg tillbaka igen.

    Allt detta gjorde jag alltså i söndags.

    Dagen började tidigt på morgonen. Jag lämnade mitt hotellrum i Azusa klockan 6 och mötte upp med resten av gänget på en parkeringsplats uppe i bergen. Vi var runt 25 personer som skulle hoppa, plus tre killar som jobbade på Bungee America och skulle guida oss till bron.

    De som jobbar här hajkar alltså fram och tillbaka till bron flera gånger i veckan eftersom det är det enda sättet att ta sig dit. Hajken går längs med San Gabriel-floden, som man måste korsa flera gånger. Vi vadade genom den forsande, iskalla floden 6 gånger på väg till bron så större delen av vandringen gjordes med blöta fötter.

    Efter ungefär två och en halv timme var vi framme. Vägen hit förstördes innan den ens var färdigbyggd, och på andra sidan var det tänkt att man skulle spränga en tunnel genom berget. Det skedde dock aldrig, så nu står bron här som en del av naturen, högt över floden mitt ute i ingenstans. Det är en mäktig syn.

    Sen var det dags att hoppa. Vi fick dela in oss i grupper efter vikt eftersom man använder olika rep/band beroende på hur mycket personen som hoppar väger. Min grupp var sist, så jag hade gott om tid på mig att titta på när alla andra hoppade först.

    Så här såg mitt första hopp ut! Jag hade betalat i förväg för två hopp, så jag fick göra ett framlänges och ett baklänges. Föredrog helt klart framlängeshoppet. Det är ganska läskigt att slänga sig baklänges ut från en bro och inte se vart man hoppar??

    Vilken grej ändå, att studsa runt mellan den här bron och floden nedanför.

    De hade förresten ganska många säkerhetsåtgärder pga corona. Alla behövde ha munskydd, de tog tempen på alla och så fick man fylla i ett formulär om symptom. Kändes ändå tryggt i en stor grupp? Att vi var utomhus hela tiden hjälpte såklart också.

    När jag hade hoppat mina två hopp stannade jag kvar och kollade på de som var kvar. Den här damen var nästan 70 år och hoppade också två gånger. Hon var där med hela sin familj, typ 7 personer i olika åldrar som alla hoppade. Jag var den enda som var där ensam, men jag var också där i egenskap av resejournalist. Ska nämligen skriva en artikel om detta för Roadtrippers.

    Sen satte jag på mig hörlurar med en ljudbok och vandrade hela vägen tillbaka till bilen igen. Jag gillar verkligen att vandra själv, det är så fridfullt.

    På väg ner för berget igen stannade jag och tittade på solnedgången över San Gabriel Reservoir. Sånt fint avslut på en alldeles strålande dag.

  • Äventyr,  Litteraturbloggen

    Några foton från öknen + en ny Kepler

    Okej okej, jag vet att ingen är intresserad av mina motocross-äventyr, MEN ni kanske i alla fall är intresserade av att se några fina foton på mig och min hoj i öknen som min kompis Jesse Bowen tog i helgen?

    Detta var i lördags. Jag gillar den sista trots att jag är svettig, rynkig, osminkad och har hjälmhår. Mitt 2020 i ett nötskal. (Fler foton av Jesse finns här.)

    I söndags var jag så trött från lördagens äventyr att jag inte lämnade soffan på hela dagen. Istället satte jag mig och läste den nya Lars Kepler-boken, Spegelmannen, på 530 sidor från pärm till pärm.

    Jag älskar när det kommer en ny Kepler. Inte för att de är några större språkliga eller litterära upplevelser, utan för att de är helt omöjliga att lägga ifrån sig. Jag brukar vänta med att börja läsa dessa tills jag vet att jag har en helt ledig dag och sen sätter jag mig ner och sträckläser tills boken är slut.

    Denna var nog dock sämst hittills i Joona Linna-serien, av ett huvudsakligt skäl. Det finns två litterära grepp som jag hatar mer än allt annat, och jag har svårt att förlåta författare/böcker som använder sig av dem. Spegelmannen var en sån bok. (Har skrivit om de här greppen tidigare, men vill inte säga mer än så här med risk för att spoila. Ni får klicka på länken på egen risk.)

  • Äventyr,  Bra saker

    Ett extremt positivt inlägg!

    Om man bortser från en skenande pandemi och totalt politiskt kaos så är mitt liv ganska perfekt just nu. Har verkligen allt jag behöver (som sagt, om man bortser från det ovanstående – jag saknar till exempel min familj väldigt mycket). Igår var jag ute och gick med hunden i värmen (ja, det är varmt igen!) och fylldes av en känsla av total tillfredsställelse. Insåg själv hur konstigt det var att gå runt i munskydd och undvika människor och samtidigt känna sig 100% tillfreds med livet, men jag tänker inte ifrågasätta det.

    I helgen ska jag dessutom göra något som jag är extremt peppad på. Trogna läsare minns kanske att jag var i Costa Rica för fyra år sen och då passade på att hoppa Centralamerikas högsta bungee jump. Det var en sån otrolig upplevelse att jag så fort jag kom hem igen började undersöka var man kan hoppa bungee jump utan att behöva åka så långt.

    Det enda stället jag hittade var en övergiven gammal bro i skogen utanför Los Angeles som hette the Bridge to Nowhere. Problemet var bara att för att komma till bron måste man hajka 8 km genom skogen, och sen 8 km tillbaka igen. Det var jag absolut inte redo för, så jag glömde bort hela idén och gick vidare i livet.

    Men om några dagar kommer jag att åka iväg på en roadtrip i en elbil som jag får låna av Chevrolet (för en jobbgrej), och när jag satt och planerade min route idag så dök Bridge of Nowhere upp i minnet igen. Och nu, fyra år och en pandemi senare, är jag plötsligt en hyfsat rutinerad hajkare som inte har några som helst problem att ta sig till fots genom 16 kilometers skogsterräng. Så jag bokade ett bungee jump. Eller, två hopp rättare sagt.

    På söndag kommer jag alltså att kliva upp klockan 5 på morgonen, köra en Chevy Bolt från ett hotell i LA upp i bergen, hajka 8 kilometer ut i skogen, hoppa från en bro två gånger, och sen hajka 8 kilometer tillbaka till bilen igen.

    Hade jag sagt detta till 2016-Sanna hade hon skrattat åt det roliga skämtet. Nu är jag istället så peppad att jag inte vet var jag ska vägen.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Social distans, värmebölja, vattenfall och brandrök i Yosemite

    Jag är lite dålig på att blogga just nu, ni får ursäkta. Det är en kombination av extrem värmebölja (vill inte sitta vid datorn mer än absolut nödvändigt) och pandemi (det händer ingenting förutom att världen fortsätter att gå åt helvete, och det är mer än jag orkar formulera mig kring).

    Men i alla fall. Vi kan ta en titt på något som hände förra veckan. Jag och Andy tog nämligen en liten motorcykelroadtrip till Yosemite National Park.

    Yosemite är i vanliga fall den femte mest besökta nationalparken i USA med fler än 4 miljoner besökare om året. Just nu släpper de dock bara in ett väldigt begränsat antal människor pga pandemin. Man måste köpa biljetter i förväg och de säljer slut snabbt. Vi hade tur och bokade tidigt, och vilken upplevelse detta var!

    Jag var i Yosemite i oktober förra året och då var det långa köer för att komma in i parken, det fanns inga lediga parkeringsplatser någonstans och det var folk ÖVERALLT.

    Men nu var det nästan som att vi var ensamma här. Alltså, det var ju såklart tusentals andra människor där, men eftersom parken är enorm (3000 kvadratkilometer) såg vi inte till så mycket folk.

    Vi hade råkat tajma den här resan med ÅRETS värmebölja. På vägen upp till Yosemite körde vi genom en del av Kalifornien där det var 44 grader varmt. Det går inte att förklara hur överjävla varmt det är, speciellt när man sitter på en hoj i hjälm och skydd, utan AC eller någon sorts tak.

    I nationalparken var det “bara” runt 35 grader. Vi fick stanna och bada typ en gång i timmen för att inte svettas ihjäl.

    Två dagar i rad hajkade vi till olika vattenfall där vi inte såg till en enda annan människa. Jag kan inte nog understryka vilken speciell upplevelse detta var, att tillbringa flera timmar med att simma och sola vid våra egna privata vattenfall i en av USA:s mest besökta nationalparker. Once in a lifetime.

    En dag trotsade vi värmen och vandrade 12 kilometer med skog på ena sidan och ett brand stup ner i dalen på andra sidan. Hade hela tiden den här enorma utsikten.

    Den här resan var för övrigt något av ett experiment kring hur man kan resa så säkert som möjligt mitt under en pandemi. Vi bodde i ett Airbnb-hus precis utanför parken och lagade all vår egen mat. Åt frukost och middag i huset, och hade med oss mackor och snacks till lunch eftersom vi tillbringade hela dagarna i Yosemite. Förutom ett besök till en mataffär precis när vi anlände kom vi alltså knappt i kontakt med andra människor över huvud taget. Inga restauranger, inga köer, knappt något folk i parken, osv.

    Körde motorcykel gjorde vi ju också. Det är en sån fantastisk upplevelse att köra hoj på små slingriga bergsstigar med antingen ett stup eller en fors på ena sidan. Det gjorde inte ens så mycket att det egentligen var alldeles för varmt.

    Vi hade både bra och dålig tajming på den här resan. Dålig pga värmeböljan men bra eftersom vi åkte hem precis innan hela parken togs över av brandrök. Som ni kanske vet står norra Kalifornien i brand just nu, och vår sista dag i parken var det ganska rökigt och dålig luft.

    När det var dags att köra hemåt klev vi upp tidigt, mitt under soluppgången, och solen var bara ett knallrött klot mitt på himlen bakom all brandrök. Våra hojar var täckta av aska. Vi körde hem så fort vi bara kunde och när vi närmade oss San Diego var himlen blå igen. Så läskigt. Men en himla fin resa.

  • Äventyr

    Peak of the Week

    Mitt i San Diego (!) ligger ett stort friluftsområde som heter Mission Trails Regional Park. Här finns vandringsstigar, camping, bergsklättring, cykelvägar, med mera. Här finns även sammanlagt fem bergstoppar där man har utsikt över hela staden. Man ser till exempel skyskraporna i downtown och Stilla Havet rakt västerut, och Mexiko söderut.

    Fram tills för bara ett par månader sen hade jag aldrig ens satt min fot i Mission Trails, men numera är jag där minst en gång i veckan.

    För ett par veckor sen hajkade jag och Andy till toppen av Cowles Mountain, den högsta punkten i San Diego. Där var det dock så mycket folk att vi bestämde oss för att göra ett projekt av det och ta oss upp till de fyra mindre populära bergstopparna istället. Det här är en officiell utmaning som heter the 5-Peak Challenge, men vi har döpt om den till Peak of the Week och gör numera en topp i veckan.

    Om någon hade sagt till mig för ett halvår sen att jag entusiastiskt skulle klättra upp till toppen av fem berg på fem veckor så hade jag skrattat högt åt den personen, men nu är det som det är. Pandemin har förändrat mig på en liksom grundläggande nivå.

    Igår avklarade vi topp nummer fyra, South Fortuna. Det är den lägsta av de fem topparna, men även den helt klart svåraste hajken hittills. Den gick liksom rakt uppåt och var så brant att de har fått bygga stora trappsteg nästan hela vägen upp. Annars skulle det inte gå att klättra, man skulle bara halka rakt ner.

    Katie och Jordan hängde med i början, men sen blev det alldeles för brant för dem så de vände om och tog sig hemåt igen. Jag och Andy kämpade på hela vägen upp, och det är verkligen något tillfredsställande med att stå högst uppe på ett berg man just har bestigit och titta ut över hela staden.

    Jag ljög förresten när jag sa att vi skulle avklara fem toppar på fem veckor. Nästa vecka kommer vi nämligen vandra (och köra hoj! SÅ mycket har jag inte förändrats) i Yosemite National Park, så vi får ta den femte toppen veckan efter.