• Äventyr,  Motorcyklar

    Kalifornien på 30 sekunder

    Eftersom jag åker iväg på en roadtrip imorgon passade jag på att tömma minneskortet på min GoPro-kamera för att få plats med nytt material. Insåg ganska snabbt att jag hade massor av videosnuttar och foton från tidigare äventyr, bland annat från när jag och Katie körde 200 mil genom Kalifornien förra året, som jag inte ens hade sett tidigare.

    Så jag klippte ihop en liten video med några av dem. Här är vår roadtrip på (knappt) 30 sekunder:

    De flesta av klippen är från Yosemite National Park, med lite Pacific Coast Highway på slutet. Om det var någon som undrade tidigare varför jag älskar att köra hoj så mycket så är det bara att titta på den här videon. Kan inte förklara det tydligare än så.

    Imorgon bär det av igen. Vi ses på andra sidan! Hoppas ni har en fin midsommar och Juneteenth.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Årets första (och sista?) roadtrip

    Kan någon vänlig själ ge mig en snabb sammanfattning av den här Skandiamannen-grejen? Jag försöker hålla koll på svenska nyheter men det är för mycket som händer här just nu. Mördade han Palme or what?

    Men okej, tänkte egentligen skriva om något helt annat. Hela vintern gick jag runt och bara väntade på att det skulle bli varmt igen (alltså utanför södra Kalifornien) så att jag kunde börja åka på alla motorcykelroadtrips jag drömmer om. Jag vill köra Tail of the Dragon och Blue Ridge Parkway i North Carolina, ta Pacific Coast Highway hela vägen upp till Washington, och utforska alla nationalparker i Utah och Colorado, bara för att nämna några få.

    Men så stängde Kalifornien och stora delar av USA ner i slutet på mars pga corona, och jag fick förlika mig med att det nog inte skulle bli några roadtrips alls i år. Förra året körde jag hoj genom 13 nationalparker – i år lutade det åt att den siffran skulle landa på 0.

    Nu, bara några månader senare, trots att pandemin fortfarande i högsta grad pågår, har USA i princip helt öppnat igen. Till och med här i södra Kalifornien är många restauranger, hårsalonger, gym och butiker öppna igen (med restriktioner). Campingplatser och nationalparker har öppnat eller håller på att öppna. CDC har uppdaterat sina nationella riktlinjer och avråder inte längre från “non-essential travel”.

    Så. Nästa vecka åker jag på en liten roadtrip.

    Det går såklart att diskutera om detta är smart eller inte. Men jag tänker att eftersom jag bor i en storstad där det är folk överallt vill jag hellre ta mig bort från folkmassorna, åka ut i öknen och upp i bergen.

    Förutom demonstrationen jag gick i förra veckan har jag isolerat mig i princip sen mars. Träffar nästan inga människor och undviker mataffärer, restauranger och andra ställen med folksamlingar och/eller främlingar. Har alltid munskydd på mig bland folk.

    För ett par veckor sen skrev jag även den här artikeln: “Planning a post-quarantine road trip: How to travel safely and responsibly in a changing world“. Gjorde en massa research och intervjuade flera experter, så nu tänker jag att jag helt enkelt följer mina egna råd: att undvika andra människor, tvätta händerna, använda handsprit varje gång man rör något, ha munskydd bland folk, ta med egen mat och dryck, etc. Planerar även att karantäna i 14 dagar när jag kommer hem igen.

    Eftersom jag jobbar för Roadtrippers (och numera även för vårt systerföretag Togo RV, en app för husvagns- och husbilsägare) kommer jag varje dag i kontakt med siffror kring folks resvanor. Och en sak är väldigt tydlig på sistone: Amerikaner kommer att roadtrippa som aldrig förr den här sommaren, istället för att flyga eller åka på kryssningar. Oavsett vad man tycker om den saken så är det så verkligheten ser ut. Så jag tänker att om man inte kan hindra folk från att åka på roadtrips (ja, räknar in mig själv i den här gruppen) så kan man i alla fall försöka se till att det görs på ett så ansvarsfullt sätt som möjligt.

    Den 20 juni bär det av. Har bunkrat upp med handsprit och desinficerande våtservetter. Är helt inställd på att varken smittas av eller sprida något himla virus. Ni får följa med såklart.

  • Äventyr

    En välbehövlig helg i öknen

    Nu verkar det ha löst sig med grannen? I alla fall tillfälligt. Hyresvärden var här i tisdags, efter att flera personer hade hört av sig till honom och klagat, och tog sig ett snack med den nya grannen. Han satte även upp en “Rökning förbjudet”-skylt på uteplatsen och skickade ut ett meddelande till alla som bor här om att respektera varandra. Och sen dess har jag varken sett eller hört den nya grannen. Det är som ett mirakel. Idag åt jag till och med middag på min egen lilla altan utan att bli störd av en massa festande främlingar. SÅ skönt.

    Men i helgen, medan det extremt jobbiga beteendet fortfarande pågick, var jag tvungen att fly storstan och hänga i tystnaden i öknen i ett par dagar.

    Min kompis Brittany fyllde år och det skulle firas på ett ansvarsfullt sätt med social distansering utomhus osv. Våra kompisar Ashmore och Mike har en tomt i Joshua Tree, fyra hektar utan någon bebyggelse, mitt ute i ingenstans. Perfekt för att tälta och köra offroad, med andra ord.

    Jag hade skaffat ett nytt tält tillfället till ära. Fick plats med en stor luftmadrass, så det var en fördel.

    I vanliga fall när jag campar brukar jag mest äta typ korv med bröd och chips, men vi ansträngde oss lite mer den här gången. En kväll åt vi tofu, halloumi och brysselkål som vi la i foliepaket och slängde på grillen. Det var extremt gott.

    En av mina favoritgrejer med öknen är solnedgångarna.

    Jag och A klättrade upp på hans truck och kollade på solnedgången en kväll. Det var fint.

    Och nätterna såg ut så här. Ett gäng bra personer samlade kring en lägereld, långt från civilisationen. Så extremt välbehövligt.

  • Äventyr

    Två mil till fots

    Jag och A vandrade drygt 19 kilometer igår och det var så himla välbehövligt. Idag har jag ont i exakt hela kroppen samt blåsor på undersidan av ett par tår, men det får det fan vara värt.

    Vi tog hojarna till Laguna Mountain, omkring 8 mil öster om San Diego, eftersom jag ville vandra i skogen och här uppe finns det gott om skog.

    Det var alldeles perfekt väder ute. Runt 25 grader och nästan inga moln. Och alla ängar stod i blom. När jag sitter hemma och drömmer om Naturen™ är det ganska exakt detta jag föreställer mig.

    Vi lyckades få in lite extra äventyr i detta genom att behöva ta oss förbi vissa hinder. Till exempel fallna träd och enorma lerpölar.

    Nu sa jag visserligen häromdagen att jag ville sitta på en sten och äta lunch, men det fick bli en stubbe istället. Gick lika bra det. Jag hade gjort vegetariska köttbullemackor på hemmabakade frallor, för en sån person är jag numera. Bakar och vandrar i naturen.

    Efter ungefär halva hajken korsade vi en väg, och sen befann vi oss plötsligt på Pacific Crest Trail, en 430 mil lång vandringsled som går mellan Mexiko och Kanada. Om ni har läst Wild av Cheryl Strayed (eller sett filmen) så är det här hon vandrar. Vi gick dock bara omkring en mil på PCT.

    Om ni undrar varför jag har en bandana runt halsen är det för övrigt för att man måste ha munskydd på sig även ute i naturen. Så varje gång vi mötte andra människor på stigen drog jag upp denna över ansiktet. Det gick ändå bra. Vi mötte inte så himla många andra människor, men de allra flesta hade egna munskydd.

    Två olika personer frågade dock om vi kunde ta kort på dem (med deras kamera), men det sa vi nej till. Kändes inte säkert/ansvarsfullt.

    På PCT-sidan var det mer öken och berg och mindre skog. Sån fin kontrast.

    Jag hade bara mobilen med mig eftersom jag inte ville släpa med mig kameran så det är väldigt svårt att göra utsikten rättvisa. Jag kan inte minnas att jag har promenerat två mil tidigare i hela mitt liv, men det gick förvånansvärt bra. Tror helt klart att det hjälpte att det var så fint överallt.

    Sen körde vi de åtta milen hem igen. Herregud vad jag behövde den här dagen.

  • Äventyr,  Resor

    En annan sorts Corona…

    Tack för alla peppande och stöttande kommentarer på förra inlägget, de hjälper. Steve verkar må lite bättre den här veckan? Vi ska tillbaka till veterinären på torsdag, så vi får se hur det ser ut då. 

    Nu till något helt annat.

    För lite över en vecka sen befann jag mig på en strand i Mexico med en kall Corona i handen. Nu sitter jag hemma med en mild förkylning och försöker undvika att gå ut så att folk inte ska tro att jag har coronaviruset. Skulle absolut inte få för mig att resa någonstans pga risken, och vill egentligen helst inte vistas bland folk alls. Så snabbt saker och ting kan förändras ändå? 

    Så här såg det i alla fall ut för en dryg vecka sen.

    Vi var 10 personer som reste från San Diego till Sayulita (ungefär halvvägs ner på Mexicos västkust) för att hälsa på våra kompisar Zeb och Fafay som äger ett hotell där. Pacific Nomads heter hotellet, och det ligger precis vid stranden. Här en gruppbild i hotellpoolen (tillsammans med hunden Falkor som dricker skvättande poolvatten på den här bilden, han försöker inte mörda någon, jag lovar). 

    En av dagarna åkte vi in till Sayulita (vi bodde precis utanför) och turistade oss. Titta vilken fin liten buss.

    Det hängde fortfarande Mardi Gras-dekorationer överallt. 

    Och vi åt lunch på en restaurang precis vid havet. Jag beställde en burrata-pizza som var så. himla. god. Har som personlig regel att om det finns en köttfri rätt med burrata på en meny måste jag beställa den. Slår aldrig fel.

    En annan dag bokade vi in oss på en 7 timmar lång kryssning på en tvåvånings-partybåt med öppen bar och rutschkanor på sidorna. 

    Båten la till vid Islas Marietas, en nationalpark som består av ett par öar fulla med stränder och grottor som vi fick utforska. Många gruppbilder blev det!

    Tillbaka på båten fick vi hoppa i vattnet. Det var kul! Och skönt. Så himla fint väder, runt 28 grader i luften och svalkande men inte kallt i vattnet. 

    Jag var så lycklig över att få vara i havet. Trots att man var tvungen att ha flytväst på sig i vattnet kring nationalparken. 

    En annan dag tog vi en promenad längs stranden precis nedanför hotellet. 

    Jag hade bränt mig rätt rejält i solen på båten dagen innan, trots att jag är helt paranoid när det kommer till solskydd och typ aldrig går utanför dörren utan minst SPF 50 på hela kroppen. Och trots att jag hela tiden smörjde in mig på nytt efter att ha badat. Trodde solen var min vän, men icke. 

    På kvällen åt vi tacos. Eftersom halva vår grupp är veganer eller vegetarianer och nästan alla restauranger på kusten mest serverar fisk och skaldjur fick vi improvisera med en del grönsakstacos. Det blev gott dock. 

    Jag har rest så mycket med den här kompisgruppen att vi alla kan varandras rutiner. Jag tillhör det gänget som alltid vaknar tidigast på morgonen, och vi satt tillsammans på takterrassen och tittade på soluppgången varje morgon medan vi var här. Så också den sista morgonen.

    De flesta skulle stanna ett par dagar till, men jag och Paul, Lexy och Alexis skulle flyga hem på måndagkvällen. Så medan alla andra hajkade till ett vattenfall tog vi hyrbilen till Puerto Vallarta, staden där flygplatsen ligger, och turistade oss. Drack några öl och åt glass på boardwalken, såna grejer.

    Jag hade för övrigt varit lite orolig för att det skulle vara konstigt att resa tillsammans med Paul. Vi bokade ju den här resan innan vi gjorde slut. Men det gick hur bra som helst. Vi fick ett rum med separata sängar och pratade en massa och jag är så glad att vi kan vara kompisar och fortfarande ha en så bra relation. Det har verkligen den enklaste separationen någonsin?

    Drack Corona för att stödja en öl som plötsligt har fått en massa dålig PR, men som jag trots allt har tatuerad på kroppen.

    Nu är jag hemma igen och har väl aldrig känt mig så glad över att jobba hemifrån som i dessa virustider. Skriver mer om detta senare.

  • Äventyr,  Nära döden-upplevelser

    Nära döden-upplevelser och solnedgångar i öknen

    Nu blir det mycket offroadande på bloggen, ni får ursäkta. Är bara så glad att jag har hittat en hobby som kombinerar två av mina favoritgrejer: köra motorcykel och att vara i öknen. Gjorde båda två den här helgen, och fick dessutom uppleva något av det läskigaste jag någonsin varit med om. Vi tar det från början.

    I lördags var vi ett gäng som åkte till Ocotillo Wells (mitt ute i ingenstans, typ två timmar rakt ut i öknen från San Diego) för att campa. Alla hade med sig sina minsta hojar.

    Här är till exempel Tasha på sin pyttelilla Honda Trail 70. Och kolla solnedgången? Anledning #18792 till att jag älskar öknen.

    Så här såg det ut åt andra hållet, som att himlen stod i brand. Och här är för övrigt mitt nya tält som jag köpte speciellt för detta tillfälle. P fick mitt gamla i separationen. Hade även skaffat mig en stor uppblåsbar madrass som verkligen var en game changer. Jag brukar inte gilla att campa eftersom jag alltid sover kasst i tält. Det beror nog dock mest på att jag mest brukar köra motorcykelcamping och då kan man inte ta med så mycket grejer, bara vad som får plats på hojen. Nu körde vi truck ut och jag hade med kudde, madrass och en extra filt. Sov PRIMA. 

    Nästa morgon dök det upp mer folk med fler fordon, och det här finfina gänget turades om att köra runt och testa på det som fanns tillgängligt. 

    Efter lunch tog vi ut alla fyrhjulsdrivna fordon på en ökentur. Ocotillo Wells är ett så kallat OHV-område. OHV står för off-highway vehicle, så såna här områden är alltså till för folk som vill ut och köra offroad. Ocotillo Wells är runt 350 kvadratkilometer stort, och fullt av kullar och sand och hopp och annat roligt.

    Nu till det läskiga som hände. Efter att den här bilden togs började vi köra tillbaka till vår campingplats. Hela gänget var uppdelade på fyra olika fyrhjulsdrivna fordon, förutom en snubbes 12-åriga son som körde sin dirtbike. Ingen såg vad som hände, men på något sätt lyckades 12-åringen krascha sin hoj. Jag och A var först på plats, vi såg honom ligga orörlig vid sidan av vägen och sprang fram för att kolla så att han andades. Jag trodde på riktigt att han hade dött, att vi skulle komma fram till någons döda barn. Det var så sjukt. jävla. läskigt. Killen var medvetslös men när vi vände på honom för att kolla hans puls hörde vi att han andades. 

    Vi ringde 911 och under tiden började killen vakna till. Han blödde från näsan och hade svårt att prata, men visade att han ville att vi skulle ta av honom hjälmen. De flesta som kör motorcykel vet att om någon har varit med om en olycka ska man aldrig ta av dem hjälmen, det kan göra mycket större skada, speciellt om de har skadat ryggraden eller nacken. Men killen kunde röra på nacken så vi tog av hjälmen så försiktigt vi kunde. Sen satt jag bredvid honom och höll honom i handen och pratade med honom, han förstod inte alls vad som pågick.  

    Eftersom vi var mitt ute i öknen gick det inte att få dit en vanlig ambulans, så de kom och hämtade upp honom i ambulanshelikopter. Jag ville gråta hela tiden för att det var så hemskt, men höll mig lugn för killens skull. Vi fick veta nästa dag att han hade klarat sig undan med en hjärnskakning TACK OCH FUCKING LOV. All hans säkerhetsutrustning hade spruckit i kraschen, inklusive hjälmen och stövlarna, men den räddade garanterat hans liv och ben. 

    Jag hatar att känna mig hjälplös, så nu tänkte jag försöka hitta någon sorts kurs att gå i första hjälpen och allmän krisberedskap. Hoppas såklart att detta aldrig händer igen, men eftersom typ alla mina hobbies är farliga kan det verkligen inte skada att vara bättre förberedd i fall att. 

    En sjuk grej: om man inte har speciell ambulanshelikopterförsäkring så kan en sån här resa kosta flera hundra tusen kronor (!) i USA. Så inte nog med att man behöver oroa sig över sina skador, man får dessutom en räkning som de flesta aldrig kommer ha råd att betala. Det här landet alltså. 

    Det här var i alla fall en väldigt traumatisk upplevelse för alla inblandade, inte minst för killens pappa som inte heller verkade fatta vad som hände. När vi andra hade lugnat ner oss en smula åkte vi hemåt igen. Precis i lagom tid för en till ökensolnedgång. 

  • Äventyr,  Bra saker

    Hur många nationalparker besökte jag 2019?

    Medan jag ändå bara ligger här på soffan och växlar mellan frossa och svettningar (kul semester detta, verkligen!) så tänkte jag passa på att göra några årssammanfattningar. Vi kan börja med detta: Mitt mål för 2019 var att besöka 10 nya nationalparker. Hur det gick? Bra OCH dåligt.

    Här kommer alla nationalparker jag besökte i år:

    Projektet drogs igång med pompa och ståt sista helgen i mars, dvs så fort det var tillräckligt varmt för att ta sig utanför San Diego på motorcykel. Katie, Jordan och jag tog en långhelg och körde genom Death Valley National Park. På vägen hem körde vi även genom Joshua Tree National Park, men där har jag som bekant redan varit många, många gånger så den var inte ny. 

    I slutet på maj begav sig det här gänget ut på en 10 dagar lång roadtrip där vi hade planerat att besöka minst 5 nationalparker. Men eftersom vi hamnade mitt i en snöstorm i norra Arizona fick vi ändra hela vår route i sista sekunden. Vi blev tvungna att skippa Utah och Colorado eftersom det var så mycket snö där plötsligt, och åka österut in i New Mexico istället. Därmed förlorade vi minst tre av de planerade nationalparkerna. Vi lyckades i alla fall ta oss till Zion National Park, men den var inte heller ny för mig.

    På samma roadtrip tog vi oss djupt ner i en grotta! Carlsbad Caverns National Park i New Mexico. Det var coolt. Men i allmänhet är jag mindre peppad på grottor än storslagna landskap.

    En till nationalpark hann vi med på den här resan, nämligen Saguaro National Park i Arizona. Där var det plötsligt 43 grader varmt, det var en enorm kontrast till den snöstorm vi tog oss igenom i samma delstat en vecka tidigare. 

    I augusti, bara en vecka efter att jag kom hem från en månad i Sverige, åkte Paul och jag till South Dakota för att hänga på Sturgis i några dagar. En av mina favoritgrejer på den här resan var att få köra hoj genom Badlands National Park. Som att befinna sig i ett månlandskap. 

    En månad senare var jag i en annan nationalpark, i en annan delstat, på en annan hoj. I September gjorde jag en solo-miniroadtrip genom Oregon och Washington och hamnade här, i Mount Rainier National Park. Det var regnigt men otroligt vackert.

    Sen blev det oktober och Katie och jag gav oss iväg på vår episka Kalifornien-roadtrip (som jag nästan helt har glömt att blogga om, sorry). Vi tog en omväg på 200 mil för att ta oss till Babes Ride Out och prickade in fyra nationalparker på vägen. Här är vi i Sequoia National Park, som väl i och för sig mest är känd för sina stora träd och inte vad nu detta är.

    Samma dag hann vi även med en liten sväng in i Kings Canyon National Park, som ligger precis bredvid Sequoia. 

    Sen hamnade vi då i ett av hela årets höjdpunkter för mig: Yosemite National Park. Jag hade aldrig varit här innan och hade väl ärligt talat inte varit överpeppad på att åka hit heller (har alltså bott i Kalifornien i 11 år och aldrig varit i Yosemite innan). Men jag insåg ganska snabbt varför: Det GÅR inte att göra det här stället rättvisa på bild. Alltså, det är omöjligt. Det är så enormt storslaget och mäktigt och överdådigt i IRL, men på bild ser det liksom bara ok ut? Sånt mindfuck. 

    Den sista nationalparken vi prickade av på den här resan var Pinnacles National Park, en av de nyare, mindre och minst besökta nationalparkerna i USA. Den var lite konstig. De flesta nationalparker är stora, med ordentlig infrastruktur och personal, och man måste stanna och betala en avgift för att bli insläppt (om man inte har ett National Park Pass, vilket vi såklart har, det här projektet skulle bli väldigt dyrt annars). Här fick man istället köra rakt in och gå in och betala på ett pyttelitet visitor center, men det skulle ju vara lätt att skippa om man inte är så ärligt lagd. Det gick inte heller att köra genom parken och komma ut på andra sidan. För att se något fick man parkera och vandra upp i bergen en sväng. Min kamera gick dessutom sönder här så ni får en GoPro-bild istället. Pinnacles var fint, men kändes mer som ett nationalmonument (de är ofta lite mer “vilda” och mindre uppstyrda) än en officiell nationalpark. 

    En av årets första nationalparker blev även en av de sista. I november tog jag omvägen genom Joshua Tree National Park igen på väg hem från Vegas

    Om ni inte har räknat blev resultatet alltså så här:

    Nya nationalparker: 9
    Tidigare besökta nationalparker: 2
    Totala besök: 12

    Ger mig själv ett B+ i betyg även om jag inte nådde riktigt ända fram den här gången. Är i alla fall nöjd med att jag fick köra motorcykel till/genom alla de 11 nationalparker jag besökte i år. Det är det överlägset bästa sättet att uppleva dem på, i alla fall om ni frågar mig. 

  • Äventyr,  Motorcyklar

    En liten weekend-roadtrip till Las Vegas

    Nu har jag varit ute på äventyr igen. Jag behövde åka till Las Vegas för en jobbgrej och passade på att ta en extra dag ledigt och göra en roadtrip av det hela. I fredags tog jag och en kompis hojarna först österut och sen norrut. Vi tog den längsta, men absolut trevligaste, vägen till Vegas, med så lite motorvägskörning som möjligt. Omkring 70 mil genom öknen blev det den första dagen. 

    Vi fick se en fin ökensolnedgång på vägen. Det är fortfarande varmt och skönt ute på dagen, men solen går ner vid 16:30 så man får ta tillvara på dagsljuset. 

    Från helt tom öken till neonljus och märkliga konstinstallationer i Las Vegas, bara sådär.

    Nästa morgon vaknade vi tidigt och åkte hit, till Hoover Dam som ligger en knapp timme från Vegas på gränsen till Arizona. Jag har velat se Hoover Dam hur länge som helst men aldrig haft vägarna förbi, trots att jag har varit i Vegas en miljon gånger. Nu blev det äntligen av! Det var enormt storslaget, som väntat.

    Vi tog en guidad tour som gick ner i själva kraftverket, inuti dammen. Allt var väldigt imponerande, till exempel hur man byggde den här dammen på 1930-talet och den blev klar flera år innan utsatt datum. 

    Jag var nog ändå mest imponerad av den här bron. Älskar dramatiska broar. 

    Här befann jag mig i Arizona och tog ett foto på Nevada. Dagen innan hade vi varit i Kalifornien, så det blev tre delstater på två dagar. Ändå rätt bra jobbat. 

    Efter Hoover Dam fick vi skynda oss tillbaka till downtown för att hinna med jobbgrejen jag var i Vegas för att göra, nämligen att gå och kolla på Tim Burton-utställningen på The Neon Museum. Den var fin. Mer om detta kommer i en artikel för Roadtrippers inom de närmsta veckorna. 

    Sen var det plötsligt söndag och dags att ta ytterligare en omväg hemåt. Motorvägen mellan San Diego och Las Vegas är så själakrossande tråkig att jag hellre kör 20 extra mil än utsätter mig för den. Tur att man kan ta småvägar genom öknen istället. Här är vi mitt i ingenstans i Mojaveöknen.

    När man ändå är på Route 66 är det obligatoriskt att stanna och ta ett foto på Roy’s. 

    Vi avslutade med att köra genom Joshua Tree National Park mitt under pågående solnedgång. Det var så fint. Det här är en av mina favoritplatser i hela världen, så det var värt omvägen trots att det blev kolsvart precis efter det här fotot och vi fick köra de sista 3 timmarna i mörker. Fin helg!

    Här får ni en liten film också:

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Slingriga grusvägar i bergen

    Den här bloggen börjar bli något av en aktivitetsdagbok, ni får ursäkta. Men eftersom jag just har köpt en dirtbike så ville jag testa att faktiskt ge mig ut och köra den, så det gjorde jag i lördags. Hojen får bara köras offroad, inte på gatan, så jag lastade upp den i en kompis pickup och så körde vi söderut. 

    Vi körde uppför ett berg på en brant, slingrig grusväg. Det var otroligt vackert. Ju högre upp vi kom, desto vackrare blev utsikten med en sjö och Stilla Havet åt ena hållet och berg och Mexiko åt det andra. Det här är nog det som lockar mig mest med att köra offroad, att man får se så många fina landskap som man inte kommer åt från vanliga asfalterade vägar. Det var min upplevelse när jag hängde med på Rebelle Rally förra året också, så mycket orörd natur här ute som de flesta människor aldrig får chansen att se. 

    Vägen var dock i ganska dåligt skick så jag körde extremt långsamt. Min betydligt mer erfarna kompis fick stanna och vänta på mig med jämna mellanrum. Det är märkligt ändå, jag är så himla bekväm på en 400-kilos Harley, kan köra hur fort som helst och hur långt som helst och känna att jag har total kontroll. Men på den här lilla Yamahan som väger typ 80 kilo fegar jag ur totalt.

    Det har såklart med underlaget att göra, det är mycket lättare att köra asfalt än grus. Måste vänja mig vid att slira runt i gruset och ta mig runt/över hål och andra ojämnheter i marken, och att kunna ta lutande svängar utan att sladda. Det strider verkligen mot alla mina instinkter. 

    Men det var kul! Det var runt 27 grader varmt ute, så väldigt svettigt. Men ser fram emot att ha en ny, rolig aktivitet jag kan ägna mig åt hela vintern. 

  • Äventyr,  Motorcyklar,  Resor

    Motorcykelroadtrip genom Kalifornien, dag 1-2

    Förra lördagen lämnade Katie och jag San Diego och körde norrut. Den första (och sista) dagen på våra roadtrips är alltid den sämsta eftersom vi försöker ta oss så långt hemifrån som möjligt så själva roadtrippen kan börja “på riktigt”. Det här innebär oftast många timmar och mil på trist motorväg. Men vi brukar i alla fall försöka pricka in något fint att se på vägen så dagen inte känns helt bortslösad. Den här dagen fick det bli Red Rock State Park som ligger ca 40 mil norr om San Diego. Titta vilka fina klippor!

    Efter Red Rock körde vi av motorvägen och fortsatte norrut på slingriga småvägar. Vi hamnade vid en fin liten affär mitt ute i ingenstans där hela verandan var full av katter, inklusive en sprillans ny kull kattungar. ÅH.

    Vår destination för dagen var Kernville, en liten stad precis vid Kern River. Vi planerade den här resan för flera månader sen, innan vi insåg att detta var samma helg som Kernville Kampout, ett stort motorcykelevent som anordnas här varje oktober. Så eftersom vi ändå var i krokarna knallade vi ner till camingplatsen och sa hej till lite folk vi kände, drack lite gratisöl, och kollade på dragkamp. 

    Nästa dag var det dags att börja roadtrippa PÅ RIKTIGT. Vi körde norrut från Kernville på några av de slingrigaste vägar jag någonsin kört. Det var helt tomt ute, inga bilar någonstans, bara en miljon ekorrar som sprang fram och tillbaka över vägarna. 

    Vår första destination för dagen var Sequoia National Park. Nu är jag lite skadad eftersom jag har besökt flera av USA:s vackraste nationalparker det här året, så denna kändes inte riktigt lika spektakulär som vissa andra. Men fortfarande extremt fint såklart. 

    Många gigantiska träd, sånt gillar man ju. 

    Vi hann även med en liten sväng genom Kings Canyon National Park. När vi landade på vårt hotell utanför Fresno den kvällen var både Katie och jag helt utmattade. Vi räknade ut att vi hade kört hårnålskurvor nonstop i nästan 40 mil, omkring 7 timmar i sträck, vilket är extremt fysiskt påfrestande. När vi gick och la oss hoppades vi på färre kurvor och fler raka vägar nästa dag, det har verkligen aldrig hänt förut.