Jag köpte en bil igår. En 2000 Acura som min kompis sålde till mig för ett extremt bra pris. Jag och Paul äger nu tillsammans åtta fordon. Han har två motorcyklar, en pickis och en gammal Ford. Jag har två motorcyklar, en pickis, och denna. Fram tills igår hade ingen av oss ett fordon som det fick plats mer än två personer på/i, eftersom alla våra bilar saknade baksäte. Det är lite därför jag köpte Acuran.

Men oavsett så känns det liiiite överdrivet att ha fyra bilar på två personer. (Fyra motorcyklar på två personer tycker jag däremot inte är tillräckligt, men vi får inte plats med fler i garaget.) Så snart ryker nog en av pickisarna. Jag försöker övertyga Paul om att sälja sin 1985 Toyota och ta över min 1996 Nissan eftersom min är nyare och i mycket bättre skick. Men eftersom resten av hans fordon är av årsmodell 1951, 1957 och 1976 så tycker han att en pickup från 1985 är rena lyxåket. Så vi får väl se hur det går.

Här står jag helt casual med en öl i handen och poserar framför en av de finaste bilarna jag någonsin sett – Pauls kompis Jesses 1959 Chevrolet El Camino. DRÖMBIL!

När jag var på väg hem från jobbet igår råkade jag få syn på en parkerad bil som såg exakt ut som min killes, fast med ett helt baksäte på taket. Det visade sig att hans bil hade gått sönder ungefär ett kvarter från mitt hus några timmar tidigare, och att han hade varit där och meckat med den sen dess.

När jag körde förbi var den nästan färdigfixad, så jag gjorde det enda hjälpsamma jag kunde komma på och åkte hem och hämtade öl från min kyl och promenerade över med den.

Så här är det i alla fall ganska ofta när man är tillsammans med en kille som så passionerat älskar riktigt gamla fordon att han kör till jobbet varje dag antingen i en -51 Ford utan fönster eller på en gammal Harley-chopper från samma årtionde. Det nyaste fordonet han äger är en annan chopper från 70-talet. Så min skrotiga pickis från 1996 (med fönster! vindrutetorkare! blinkers! AC!) känns sprillans ny i jämförelse.

Sen fick jag köra hem Forden åt honom, vilket var en smula nervöst eftersom den är så låg att det knappt går att se ut genom den. Ha! Men det gick bra ändå.

Loretta och jag, det blev en mycket kortlivad kärlekshistoria. Efter en vecka i min ägo pajade typ allt under motorhuven, inklusive vattenpump och kylarfläkt. Och en massa annat. Efter att ha beslutat att det skulle kosta alldeles för mycket tid och pengar att fixa så lyckades jag i alla fall mot alla odds sälja skrothögen. Gick dock rätt mycket back ekonomiskt, så nu är jag pank och får hålla mig till fordon på två hjul ett tag till.

Lite surt är det, men jag får väl skylla mig själv. Om inte annat är det en påminnelse om att inte köpa saker från sitt ex. I alla fall inte om exet i fråga är en 42-årig före detta narkoman som just blivit frisläppt från fängelse och bor tillsammans med sin junkie girlfriend i en husvagn på sin mammas tomt. Eh, ja. Ibland kan jag känna att jag kanske bör se över vissa av mina val i livet en smula.

Ända sen jag sålde min bil för en månad sen har jag haft planer på att skaffa en ny. Tidigare har jag mest haft små snabba sportbilar, men den här gången tänkte jag att det kunde vara på sin plats med något mer praktiskt, till exempel en pickup. Jag behöver egentligen ingen bil när jag har en fungerande motorcykel, men grejen med motorcyklar (läs: Harleys) är att de aldrig är fullt fungerande speciellt länge, och när något går sönder hjälper det att kunna frakta hojen till ett garage eller en verkstad. Alltså: pickis.

Efter att lite halvhjärtat ha kollat annonser i några veckor utan att något intressant dykt upp så hittade jag häromdagen en annons för en Dodge Dakota från 1996 till salu. Den var ganska ful, men fullt fungerande och till ett bra pris, så jag klickade på kontaktinformationen för att få upp ett telefonnummer…

…och insåg att personen som sålde bilen var min ex-make, som jag inte pratat med på över ett år. Trogna läsare minns kanske att jag var gift i några minuter, men att äktenskapet av olika anledningar inte höll. Ni kanske också kommer ihåg att vi träffades genom att jag köpte en bil på annons av honom. Så lite deja vu på den.

Jag ringde i alla fall upp honom och vi pratade en stund, och nästa dag åkte jag hem till honom efter jobbet för att provköra. Och nu har jag en gammal skruttig pickup i min ägo. Hon heter Loretta och behöver lite TLC. Men med tanke på att jag betalade (betydligt) mindre än en månadshyra för henne känns det ändå rätt överkomligt.

Min bil borde vara fixad vilken dag som helst nu, men under tiden har jag fått låna min killes roomie J:s 80-nånting Honda Civic hatchback att ta mig runt med. Det är den skruttigaste bil jag någonsin kört, och om jag inte visste av egen erfarenhet hur absurt pålitliga Hondas är hade jag kanske varit lite orolig.

Det finns över huvud taget inga stötdämpare kvar, så att köra över gupp eller på ojämna vägar är en smula… obekvämt. Passagerarsätet är inte fastskruvat, bakluckan går inte att stänga, det finns bara fyra växlar, och hela bilen är full av ”konstnärsmaterial” (ett finare ord för allehanda skräp). När jag frågade J var registrerings- och försäkringsbevisen var någonstans fick jag svaret: ”Just don’t get pulled over”.

Men jorå såatteh. Jag behöver i alla fall inte ta bussen till jobbet.