-
Ont i hjärtat och uppskjutna resor
På måndag skulle jag egentligen åka till Sverige i en månad. Hade flygbiljetter bokade sen flera månader tillbaka och jag längtar efter min familj och sommar-Stockholm så att det gör ont i hjärtat. Men jag har blivit tvungen att skjuta upp resan på obestämd tid, och idag satt jag och hulkade mig igenom ett samtal med British Airways där jag bad dem att boka om till vilket datum som helst i framtiden, det spelar ingen roll när.
På den här sidan Atlanten är mina kompisar K och J det närmaste familj jag har. K är min bästis och J är hennes man. Jag firar högtider med dem, vi åker på semester tillsammans flera gånger om året, och jag äter middag hemma hos dem minst en gång i veckan. Vi har tatuerat in varandras namn på kroppen och har otroligt många internskämt och känner varandras större kompisgäng och familjer. Vi har pratat länge om att köpa ett compound där vi kan bo tillsammans i framtiden med alla våra djur (de har hundar och jag har katter) och motorcyklar.
För ett drygt år sen upptäcktes att J har en hjärntumör, hans andra på tio år. Den första lyckades de behandla och han har varit cancerfri i flera år. För fem år sen firade vi att han var helt återställd genom att åka på en motorcykelroadtrip hela vägen till Kanada och tillbaka igen.
Men den nya tumören är mer aggressiv och går inte längre att behandla. J har antagligen bara ett par veckor kvar att leva.
Jag kan inte lämna K ensam med detta, alltså skjuter jag upp min sverigeresa.
Och fy fan vad sorgligt allt detta är.
-
Bara elände
Brukar försöka hålla mig positiv här, men just idag är det regnigt och jävligt ute och så mycket skit i världen. Här är några saker jag tänker på just nu:
– Att jag vaknade imorse till nyheten att det hade varit en masskjutning på Michigan State University igår kväll. Tre personer dog och fem skadades. Enligt NPR har det hittills i år varit fler masskjutningar i USA än dagar på året. Sen öppnade jag TikTok och såg en video med en 21-årig tjej som hade överlevt Sandy Hook-skjutningen för drygt 10 år sen och nu befann sig på MSU mitt under gårdagens skjutning. Vad i hela helvete är det för fel på det här landet egentligen? Man vet ju att ingenting kommer förändras den här gången heller.
– Att en av mina nära vänner har en hjärntumör som äter upp hen levande och det är fan det jobbigaste, sorgligaste, svåraste och läskigaste jag har varit med om. Försöker vara där för hen och hens partner så mycket det bara går, men det finns liksom en gräns för vad man kan göra som utomstående. Det gör ont i hjärtat varje dag.
– Att Nya Zeelands Nordö har drabbats hårt av cyklonen Gabrielle, med översvämningar och jordskred och hundratusentals människor utan ström. Låter väldigt bekant eftersom vi hade liknande problem i Kalifornien för bara några veckor sen, och jag har extra koll på NZ just nu eftersom jag ska köra hoj där om en dryg vecka. Fy vad läskigt det är med extremt väder.
– Slutligen vill jag inte ens tänka på jordbävningskatastrofen i Turkiet och Syrien men det är svårt att låta bli. Skänkte just en slant till International Rescue Committees räddningsarbete, det är i alla fall något konkret man kan göra i allt elände.
Men ja. Sorry för deprimerande inlägg. Vi kör nya tag imorgon!
-
Vill man ens bo i USA?
Hej. Jag vill skriva något här om allt som händer i USA just nu, speciellt högsta domstolens konservativa kupp och upphävandet av aborträtten, men jag saknar fan ord. Pendlar mellan ilska och utmattning. Det känns helt sjukt att sitta här och typ ha Zoom-möten medan demokratin faller samman omkring en.
För första gången på 14 år funderar jag på allvar på om jag verkligen vill bo kvar i det här landet. Ligger vaken på nätterna och googlar lägenhetsannonser i Portugal och immigrationskrav i Italien; någonstans där det är varmt. Om de kommande två valen (nu i höst och 2024) går åt helvete (vilket verkar sannolikt med tanke på hur odemokratiskt valsystemet redan är) så är det kanske dags att utnyttja det oerhörda privilegiet som är mitt dubbla medborgarskap och flytta tillbaka till Europa.
Jag tänker att jag ger det fem år. Det borde vara tillräckligt lång tid för att lära sig ett sydeuropeiskt språk.
-
Mina tankar kring abortdebatten i USA just nu
Jag intalar mig själv att jag älskar det här landet. Det gör jag ju, i alla fall delar av det: den storslagna naturen, det oöverträffade klimatet, alternativkulturen; det multikulturella, subversiva och kreativa. Men kärleken är svår att hålla fast vid när det är så uppenbart att känslorna inte är besvarade.
USA hatar kvinnor. Inte bara kvinnor; alla som inte är vita kristna straighta cis-män. Men just nu är det livmoderbärare som står i skottlinjen.
Om bara några veckor förväntas Högsta Domstolen lägga fram ett beslut som kan innebära att omkring 40 miljoner personer förlorar rätten att bestämma över sina egna kroppar.
I USA är det olagligt att tvinga någon att lämna blod eller vävnad, även om det direkt kan rädda en annan persons liv. Organdonation efter döden är bara tillåtet om personen i förhand skriftligen gått med på det. Ingen får använda din kropp utan ditt tillstånd. När Roe v Wade upphävs kommer livs levande kvinnor alltså att ha färre rättigheter gällande sina egna kroppar än lik.
Vi pratar om sliding door-ögonblick, händelser som helt kan ändra ett livs inriktning. Jag gjorde en abort för många år sen, när jag fortfarande var tonåring. Det var ett väldigt enkelt beslut, ett ganska smärtsamt ingrepp, och sen tänkte jag inte mer på det. Inget emotionellt trauma, inte ett enda uns av ånger, knappt ens tacksamhet. Det var bara en sån självklarhet: jag hade ett medicinskt problem som behövde behandlas. Som vilket annat tillstånd som helst.
Det här inte allas upplevelse, men det är min. Som vuxen känner jag den tacksamhet jag inte förstod att reflektera över när jag var yngre. Tacksamhet över att jag växte upp i ett land med fri aborträtt, över att ingen blandade in religion i min rätt till sjukvård, att ingen försökte övertyga mig om att fatta ett annat beslut och, framför allt, att jag inte tvingades föda ett barn jag inte ville ha när jag själv i mångt och mycket fortfarande var ett barn. Det liv jag lever idag, som är bättre än jag ens kunnat drömma om, mycket tack vare min självvalda barnfrihet, hade aldrig varit möjligt utan detta.
Jag bor i Kalifornien, en delstat där aborträtten inte är hotad. Jag är inte orolig för mig själv. Men det gör ont i hela hjärtat att tänka på alla som snart inte kommer ha något val. Allt för att de råkar bo i delstater styrda av religiösa högerextremister som hatar kvinnor.
-
En olycka i Mexiko
Jag tog en långhelg förra helgen och tillbringade fyra dagar med att köra enduro i Mexiko med fyra kompisar. Det var helt fantastiskt, men även jobbigt, svårt, läskigt, och utmattande. Ett riktigt ordentligt äventyr med andra ord.
Vi körde nästan 50 mil totalt, vilket är väldigt mycket när man kör svår terräng och inga asfalterade vägar. Den sista dagen, med bara omkring 25 kilometer kvar till mållinjen, tog jag en kurva i ganska hög hastighet och hann inte se ett enormt hål mitt i banan förrän det var för sent. Körde rakt ned i hålet och både jag och hojen kastades iväg flera meter. Jag landade hårt och kunde inte röra mig över huvud taget på flera minuter.
Jag körde sist i gruppen och mina kompisar befann sig redan långt framför mig, så jag låg där jag låg tills ett gäng mexikaner som också var ute och körde enduro stannade och hjälpte mig upp.
Ungefär då märkte mina kompisar att jag inte var bakom dem längre, så de kom och eskorterade mig tillbaka till våra pickups. Jag blödde ganska mycket från ena handen och skrapsår i ryggslutet, och min hjälmskärm och mina skyddsglasögon hade gått i flera delar. Hade så ont i svanskotan att jag knappt kunde gå. Efter att vi hade lastat upp hojarna på flaken behövde vi fortfarande köra flera timmar norrut för att korsa gränsen tillbaka till USA och jag var inte i skick att köra. En kompis fick köra hem mig i min truck och hjälpa mig in.
Nu har det gått två dagar och jag kan fortfarande knappt gå. Igår var svanskotan så svullen att det såg ut som jag hade en tennisboll innanför huden, men idag har det gått ner lite. Kan dock inte sova på rygg eller på sidan utan måste sova på magen, och det är svårt att sitta eller gå.
Hade just ett videosamtal med en läkare som tyckte att jag skulle fortsätta vila och ta antiinflammatoriska, så jag avvaktar med att ta mig till sjukhuset för tillfället. Får omvärdera om det inte blir bättre.
Försöker se det från den ljusa sidan: Jag bröt i alla fall inga ben (såvida jag inte har en fraktur på svanskotan), min hoj klarade sig hyfsat i kraschen, jag lyckades ändå köra 45 mil genom svår terräng utan några större problem, och min kontorsstol är den enda någorlunda bekväma platsen i mitt hem för tillfället så jag kan åtminstone göra mitt job.
-
Män med för mycket makt
Fick en kommentar från Jenny:
Märker ni av det annalkande kriget där borta? På vilket sätt i så fall? Här pratas det inte om annat, jag har blivit krigsplacerad och kompisar har kallats in i hemvärnet. Känns otroligt nära på alla sätt.Här märks det inte av så mycket. Eller, så här: Jag lyssnar på både svenska och amerikanska nyheter varje morgon. Både Sveriges Radio och NPR ägnar ungefär lika mycket tid åt att rapportera om Ukraina, det vill säga större delen av varje nyhetssändning. Alla amerikanska nyhets- och politiska poddar jag lyssnar på har ägnat de senaste veckorna åt att prata om och analysera krisen, både från ett internationellt och ett amerikanskt perspektiv.
Jag är personligen investerad i att följa allt detta av flera anledningar, dels för att det är viktigt (för människorna i Ukraina, för demokratin, för andra forna sovjetrepubliker, osv) och dels för att jag själv är från Europa. Men jag har inte haft ett enda samtal med en kompis, kollega eller annan person här i USA om detta. Det är något som händer långt borta och inte rör “oss”. Har till och med en nära vän här som är född i Ryssland, och hen har inte heller sagt något om det.
Däremot tror jag att amerikaner kommer att börja bli mer uppmärksamma när det påverkar dem, till exempel genom högre energi- och bensinkostnader.
Jag är inget stort fan av Joe Biden, men kan i alla fall säga detta: Tack och fucking lov att Donald Trump inte är president just nu. Det hade varit (en ännu större) katastrof för Ukraina.
Kan ni inte berätta lite mer om hur ni påverkas av allt detta i Sverige och Finland? Vill verkligen veta.
***
UPPDATERING: Jag skrev inlägget ovan några timmar innan Ryssland invaderade Ukraina. Sen dess har tonläget ändrats drastiskt här, i alla fall i mina kretsar, och det är nu svårt att prata om något annat. Många amerikaner (och räknar in mig själv här nu) känner sig maktlösa och vill göra något för att hjälpa. Det samlas in pengar osv. Antar att det är liknande respons som i Sverige, vilket på något sätt ändå känns hoppingivande.
-
Steve 4-ever
Igår sa jag farväl till Steve, min lilla hund. Han fick somna in här hemma, i sin egen säng, medan jag satt bredvid och kliade honom mellan öronen. Det var fridfullt och odramatiskt och så himla, himla sorgligt.
Steve var så gammal och skruttig. Det var verkligen dags. Jag fick fylla i ett formulär hos veterinären med alla hans hälsoproblem och listan blev så lång att jag bara stirrade på den. Förstod knappt hur det var möjligt att han ens var vid liv fortfarande.
Steve var en udda hund. Han gjorde inte “hundgrejer”. Han skällde aldrig och var inte så förtjust i att leka, promenera, åka bil, träffa andra hundar, kela eller äta hundmat. Hans enda riktiga passioner i livet var att sova och att äta skräpmat. När jag adopterade honom var han 12 år och hade pankreatit och inga tänder. Att få honom att äta hälsosamt var en daglig kamp under de tre åren han bodde hos mig.
Under hans sista dagar i livet slutade jag att pracka på honom den receptbelagda hundmaten. Istället fick han leva sitt bästa liv och äta skräpmat. Bacon-cheeseburgare, chicken nuggets, korv med bröd, ost… Har nog aldrig sett honom så lycklig. Den sista måltiden var chicken nuggets samt små, små korvbitar (pga inga tänder) som jag doppade i hundglass med ost- och pumpasmak och matade honom med för hand.
Jag är ledsen och har ont i hjärtat och kan inte sluta gråta. Steve var min lilla kille, min sidekick. Jag kommer att sakna honom så mycket. Men det var absolut 100% rätt beslut att låta honom somna in.
Älskar dig för evigt, Steve ❤️
-
Bioterrorism och högerextremism
Alltså, det är svårt att nog understryka hur kaotiskt det är att bo i USA just nu. Inte nog med att pandemin fullkomligt löper amok, men det ligger också extremt mycket våld och oroligheter i luften. FBI har varnat för väpnade konflikter i storstäder över hela landet nu i helgen och fram till att Joe Biden svärs in som ny president om en vecka.
Vi hade krismöte på jobbet igår om hur vi ska hantera extern kommunikation om/när shit hits the fan, vilket är ganska absurt när man tänker efter eftersom jag jobbar på ett företag fokuserat på roadtrips och husvagnssemestrar. Men så är läget här nu.
Jag har ägnat mig åt extremt många olika aktiviteter på sistone, och även om jag är försiktig och bara träffar människor utomhus och på avstånd kändes det ändå som att det var dags att gå och testa sig för covid igen. Gjorde detta häromdagen och resultatet var negativt.
Nu tänker jag följa rekommendationerna och stanna hemma så mycket det bara går den närmaste framtiden. Vill helst undvika både dödligt virus och dödligt våld från högerextremister.
2021 hörrni, vilket spännande år!!!
-
What a time to be alive
Ja alltså det var väl ingen som direkt förväntade sig att allt skulle vara bra/som vanligt igen bara för att 2020 var över, men det som hände i Washington, D.C. igår var ändå värre än jag hade kunnat föreställa mig.
Ett kuppförsök på USA:s kongress av beväpnade högerextremister pga konspirationsteorier spridda av deras ledare, tillika USA:s president, Donald Trump, mitt under en global pandemi.
Kan ni tänka er om någon hade skrivit exakt den meningen för fem år sen? Det hade låtit som en långsökt plotline i en dålig actionrulle.
Det är så sjukt när man tänker på det hur mycket som har ändrats bara det senaste året och vad som nu är det nya normala, speciellt här i USA.
Igår morse satt jag i ett videomöte med min närmaste kollega, A, som råkar bo mitt i D.C. Hon flyttade dit i somras under BLM-protesterna för att kunna demonstrera varje dag. Jag och min chef och min chefs chef, som också var med på mötet, försökte förgäves få A att stanna hemma under oroligheterna, medan hon bokstavligen satt och snörade på sig combatkängorna för att ge sig ut på gatorna. Bara någon timme senare kom de första rapporterna om att Trump-anhängare hade stormat Kapitolium (igen, sån sjuk mening att skriva??).
Jag satt klistrad framför nyheterna och Twitter i ungefär 7 timmar igår. Det var så sjukt att se allting hända i realtid.
A kom hem några timmar senare, oskadd tack och lov. Hon berättade att alla Trump-anhängare hon träffade hade varit trevliga mot henne eftersom de utgick från att hon var en av dem (det var hon INTE). Hon tog ett gäng foton på galenskaperna som redan känns historiska.
Säger detta för kanske femhundrade gången de senaste fyra åren: WHAT A TIME TO BE ALIVE.
-
Pandemidagboken
Igår infördes en ny “stay at home order” här i Kalifornien, vilket innebär att alla som bor här måste stanna hemma så mycket det går de närmaste tre veckorna. Undantag görs för jobb, ärenden och motion. Restauranger är bara öppna för takeout medan barer, frisörsalonger, gym, med mera måste stänga helt. Man får bara umgås med folk från sitt eget hushåll och man måste ha munskydd utanför hemmet. Det råder utegångsförbud mellan klockan 22 och klockan 05.
För mig förändrar detta i princip ingenting. Jobbar hemifrån och går ändå ingenstans förutom hundpromenader och till mataffären. Har dessutom fortfarande ont i knät och min truck är på verkstan så det passar mig rätt bra att stanna hemma just nu.
Men däremot lider jag verkligen med alla mina vänner och bekanta som jobbar som hårstylister, tatuerare eller bartenders. Jag tycker rent generellt att det är BRA att stänga ner så mycket det går eftersom viruset sprids helt okontrollerat just nu. Tvåtusen personer dör av covid varje dag i USA och vi är snart uppe i 300.000 döda.
Men det är något så grymt i att tvinga folk att stänga ner sina salonger och andra småföretag utan att erbjuda någon som helst ekonomisk hjälp. För så ser det ut här nu. Kongressen gör ingenting. Staten gör ingenting. Småföretagare som tvingas stänga står helt utan inkomst. Att folk inte kan betala hyran eller ställa mat på bordet (och att många av deras företag dessutom tvingas i konkurs) verkar det inte vara någon som bryr sig om.
Det har inte kommit någon hjälp från kongressen sen i mars (!) då de skickade ut en check på 1200 dollar till alla invånare. Alltså en engångsbetalning på ca 10.000 kr. Det känns ju som ett jäkla skämt nu.
Jag känner mig så arg och uppgiven över att allt detta händer medan Donald Trump är president. Han skiter fullständigt i pandemin och att folk dör och är bara ute i landet och sprider lögner om att valet var riggat och att han egentligen vann. En normal president hade såklart gjort allt i sin makt för att inte ha flera hundra tusen döda invånare på samvetet. Men inte den här jävla sociopaten.
Det här kommer att bli en lång vinter.
