Om ni undrar varför det är så tyst här just nu så är det för att min hjärna går på högvarv genom att tänka denna enda tanke på repeat:

Om några decennier, när allt det som händer i USA just nu förhoppningsvis har förpassats till historieböckerna som skräckexempel i stil med Förintelsen, kommer jag då att kunna säga att jag var en av de som gjorde något för att stoppa det? Kommer jag att ha varit en av hjälparna?

Jag vill inte vakna upp en dag om 30 år och behöva erkänna att det var delvis mitt fel att flyktingbarn togs ifrån sina föräldrar och spärrades in under fängelseliknande förhållanden, eftersom jag inte gjorde tillräckligt mycket för att stoppa det. Jag vill inte titta tillbaka på mig själv under den här tiden som en person som bloggade om vardagligheter medan det otänkbara skedde precis utanför (bokstavligen: jag bor 15 minuter från den mexikanska gränsen).

Jag vill tro att om jag hade levt i Europa på 30-talet hade jag brutit lagen genom att gömma Anne Frank i mitt hus, inte följt lagen och rapporterat henne till nazisterna. Men nu händer det här, och är jag verkligen den personen? Vad gör jag? Skänker pengar till organisationer som kan hjälpa och delar inlägg på sociala medier, men är det tillräckligt?

Jag inser såklart att det inte är så här verkligheten fungerar, man kan ha flera tankar i huvudet samtidigt, och ingen ensam person kan lösa problemen på egen hand. Det går också att leva ett normalt liv samtidigt som man håller på att gå sönder inombords över världens orättvisor.

Det här blev ju ett väldigt navelskådande och dramatiskt inlägg. Jag vet inte om vi är på väg mot en ny förintelse. Men jag vet att det kommer att bli betydligt sämre innan det blir bättre igen. Och jag vill inte vara en i den tysta massan som bara låter det pågå.

I’ve seen several tweets comparing this to Nazis / The Holocaust and saying things like “this is how it begins”. I teach Holocaust Literature so let me be clear – this ISN’T how it began. This is already several stages along the way.#NeverAgainIsNow https://t.co/HaYTrVyOGr

— Aviva Dautch (@AvivaDautch) June 19, 2018

Södra Kalifornien står i lågor just nu och det är så sjukt läskigt. Ventura och LA har brunnit i flera dagar pga en kombination av extremt låg luftfuktighet, starka Santa Ana-vindar och inget regn. 

Vi skulle åkt på motorcykelträff i Ventura i helgen, hade hotellrum bokat och allt, men det har nu blivit inställt. Vet från mina kompisar som bor i närheten att det knappt går att andas utomhus, plus att man håller på med ganska omfattande evakueringar. Hundratals människor har förlorat sina hem och det gör ont i hjärtat att tänka på alla djur som har mist livet. 

För bara ett par timmar sen började det brinna i norra San Diego också, och branden har redan spridit sig över 200 hektar. 

#LilacFire [update] The fire is growing at a dangerous rate of spread with 1,000 structures threatened. Five structures have been destroyed & an unknown amount have been damaged. Hwy 76 is closed in both directions. pic.twitter.com/Es94riT5zz

— CAL FIRE SAN DIEGO (@CALFIRESANDIEGO) December 7, 2017

En av mina kollegor som bor högt uppe på ett berg i ett av de områden med högst brandrisk sa i morse att hon hade tagit in alla sina djur – fem katter och tre hundar – som annars brukar få gå ute på dagarna, och radat upp alla reseburar vid dörren så att de är beredda om de behöver evakuera snabbt. 

I nästan hela San Diego County råder högsta möjliga brandrisk pga av hur torrt och blåsigt det är. Jag stod nyss och tittade ut genom kontorsfönstret på en byggnad bredvid där de håller på att duka upp till julfest på takterrassen, men allt bara blåser bort. 

Igår var det tydligen två jordbävningar här också.

LÄSKIGT.

Så här ser hela mitt Facebook-feed ut just nu, det bara fortsätter och fortsätter oavsett hur länge jag scrollar. Och det gör verkligen ont i hjärtat att se hur utbrett detta är, trots att få kvinnor nog är förvånade. Det är sjukt viktigt att uppmärksamma, såklart – men jag kan samtidigt inte låta bli att känna att vi fokuserar på fel sak här. Jag känner inte en enda kvinna (eller icke-man för den delen) som inte har blivit sexuellt trakasserad eller värre, men det här passiva fokuset på offret gör att det låter som att detta är något som bara ”händer” oss kvinnor, typ som regn eller hårväxt. Men så är det ju inte. Det är någon som aktivt orsakar detta – som trakasserar, våldtar, tafsar, inte lyssnar på ett ”nej”, drar sexistiska skämt – och det är så gott som alltid en man.

Jag skulle vilja se alla män som känner någon som har trakasserat en kvinna göra en statusrad om detta, istället för att bara låtsas som att det är ett problem som inte rör dem. För det gör det. För att citera Natalie Degraffinried:

To the men who “don’t have friends like that,” who “know how to treat women,” who are real men because “that’s the type of thing boys do,” and to the men who don’t understand why we are so deeply distrustful of you, remember this: I have been raped by far nicer men than you.  

Foto från LA Times

Norra Kalifornien står i lågor just nu, i några av de värsta bränderna i delstatens historia. Över 20 personer har dött hittills. Jag läste i morse om ett äldre par – en 100-årig man och en 98-årig kvinna – som inte kunde ta sig ur sitt hus och brann inne. Detta är min värsta mardröm. Att bli innebränd, eller att förlora allt i en eldsvåda.

Det ger mig svåra flashbacks till för drygt fem år sen, när huset jag bodde i då nästan brann ner efter att lägenheten ovanför min fattade eld.

Branden startade runt klockan 17 en vanlig vardag. På den tiden jobbade jag hemifrån, och var på väg till gymmet när jag såg en massa rök komma in genom taklampan i badrummet. Jag öppnade ytterdörren och utanför sprang flera av mina grannar runt i panik och skrek att det brann. Jag hann knappt reagera, sprang bara tillbaka in för att hämta katterna, men jag hittade bara en av transportburarna, så jag fick stoppa Ninja i en resväska. Mina grannar på andra sidan gatan tog hand om katterna i några timmar medan jag försökte förstå vad som hände. Förutom typ min plånbok och min mobil fick jag inte med mig något annat ut, men jag klarade mig. Katterna klarade sig. Min lägenhet klarade sig, i alla fall någorlunda. Den fick ganska extrema vattenskador efter att brandkåren kom och släckte branden, och jag kunde inte bo där på två månader, men allt jag ägde klarade sig.

Lägenheten ovanför min totalförstördes i branden. Mina grannar förlorade alla sina ägodelar, plus en hund och en katt som brann inne. Jag kan fortfarande knappt tänka på detta utan att gråta.

Jag bodde i ett litet lägenhetshus, bara åtta lägenheter, och alla grannarna stod nära varandra, de flesta av oss var i samma ålder och umgicks hyfsat ofta. Medan branden pågick satt vi allihopa på trottaren utanför huset och grät, under filtar som Röda Korset gav oss.

Jag tänker på detta nu när över tusen hus har brunnit ner i norra Kalifornien, och det verkar som att bränderna fortfarande sprider sig. Den där skräcken som infinner sig, och sen insikten om allt man kommer att förlora. Paniken och desperationen. Hade jag kunnat resa tillbaka i tiden hade jag tagit med mig fler grejer ut ur lägenheten: pass, pengar, laptop, bilnycklar, en pärm med viktiga papper.

Nu hade jag sån himla tur. Jag förlorade inget. Jag överlevde. Hade jag inte jobbat hemifrån hade katterna eventuellt dött av rökförgiftning, men nu fick jag ut dem i tid.

Det är verkligen inte alla som har den turen.

Det är oktober, hörrni. Fattar inte var det här året har tagit vägen. Och jag har så mycket jag vill skriva om.

Jag vill skriva om Puerto Rico, som jag handlöst förälskade mig i när vi firade jul där förra året, men som nu är totalförstört efter stormen Maria och knappt får någon hjälp av USA:s skämt till president. Medan folk långsamt svälter ihjäl och San Juans borgmästare ber på sina bara knän om hjälp från fastlandet så svarar Trump med att attackera henne på Twitter.

Jag vill skriva om nazistdemonstrationen i Göteborg och hur stolt jag är över alla mina kompisar som var där och stod upp mot hatet. Men också hur jävla läskigt det är att nazister ens vågar visa sig offentligt, än mindre marschera öppet på gatorna.

Men mitt i alltihop sker den dödligaste masskjutningen i USA:s moderna historia under en musikfestival i Las Vegas, med över 50 döda och 500 skadade, och jag vet inte vad jag ska säga längre. Alla jag känner som är i Vegas just nu verkar vara oskadda, men flera av mina vänner försöker desperat få tag i sina nära och kära som är där men inte svarar i sina mobiler. Det är så overkligt, även om detta händer här gång på gång. Men kommer något att ändras, kommer vapenlagarna att skärpas? Nej.

Har ni koll på vad som händer i Texas just nu? Stormen Harvey har dumpat såna vattenmassor på Houston att flera personer har dött och tusentals människor har behövt evakueras eller räddas från enorma översvämningar. Jag kollade på nyheterna på gymmet i morse och CNN intervjuade en kvinna som bodde i New Orleans när Katrina slog till för 12 år sen. Hon hade förlorat allt i stormen och flyttat till Houston för att skapa sig ett nytt liv, och nu hade hon förlorat allt igen i Harvey. Det är så jäkla orättvist, och så hemskt att det knappt går att föreställa sig. Jag vill bara gråta av detta.

Här i San Diego har vi också väder just nu. Igår hamnade jag mitt i en smärre tropisk storm på hojen på väg hem från jobbet och var dyblöt när jag kom hem. Idag ska det bli så varmt att myndigheterna har utfärdat en “extreme heat alert” och flera skolor har stängt pga bristfällig AC. San Diego är känt för sitt milda, jämna klimat, så allt utanför “25 grader och solsken” är ovanligt. Och regn mitt i sommaren? Unheard of.

Det är få saker jag tycker är så läskigt som extremt väder. Vi människor är så hjälplösa mot naturens krafter. Här är i alla fall en lista på saker man kan göra för att hjälpa stormens offer i Houston.

(Foto: Melissa Phillip, Houston Chronicle )

Som uppföljning på det förra inlägget, som var alldeles för positivt…

1.

“North Korea” och “Nuclear war” trendar på Twitter just nu efter att Trump har gått ut och hotat Nordkorea med kärnvapenkrig. BRA! KUL! VI KOMMER DÖ!

(Jag vet inte varför, för det är så mycket som är åt helvete i världen just nu, men just tanken på kärnvapenkrig gör att jag får så stark ångest att jag knappt kan andas. Så fort min kompis Katie såg nyheterna idag började hon skicka roliga videoklipp till mig för att distrahera mig från tanken på ett nytt världskrig… Det hjälpte inte.)

Det är långfredag och jag sitter här i något sorts panikartat ångesttillstånd och tänker på trevliga saker som kärnvapenkrig och atombombshot från Nordkorea. Ni vet, det vanliga.

Jag snubblade just över den här artikeln, om hur Kim Jong Un tydligen har sagt att han tänker släppa en atombomb på Los Angeles om hans diktatur hotas. Den här artikeln skrevs visserligen i januari, men relationen mellan USA och NK har ju inte direkt blivit bättre sen dess. Snarare raka motsatsen (<– obs att jag bara klarade av att läsa ungefär halva den här artikeln innan mina ångestnivåer blev så höga att orden på skärmen ersattes av svarta fläckar).

Så nu googlar jag “how to survive a nuclear attack” (så här, tydligen) och funderar på om vi kan övertyga vår hyresvärd om att bygga en underjordisk bunker.

Jamen glad påsk då :):):):):):):)