-
En lång berättelse om varför jag är arg på vår granne
Nämen man kanske skulle bli lite bättre på att blogga igen? Vi kan börja med detta…
Vår närmaste granne är en gammal tant som vi kan kalla för Ada. Ada är omkring 85 och ganska rejält senil. Hon bor helt ensam i huset bredvid vårt och är fysiskt pigg och väldigt pratsam. Därför kommer hon väldigt ofta över till oss för att prata av sig. Paul som är världens snällaste låter henne hållas, trots att hon är ganska elak, men bara så länge hon låter bli att säga rasistiska saker eller skvallra om våra andra grannar. Gör hon något av detta får hon gå hem till sig igen.
Alla som bor i vårt område vet att Ada ofta beskyller sina grannar för allt möjligt otrevligt. Till exempel har hon påstått att en av våra kvinnliga grannar har antastat hennes katt sexuellt (katten dog för övrigt förra året efter att någon hade “förgiftat” honom, i alla fall enligt Ada), vilket är helt absurt. Vidare har hon anklagat en manlig granne för att ha stulit pengar från henne och sen stuckit till Mexico med sin flickvän. Mannen ifråga är gift sedan länge med en annan man, och skulle dessutom aldrig stjäla pengar från en gammal tant. Men så här håller det på. Den enda som Ada verkligen gillar är Paul. Han ger henne alla våra pantburkar, och hon kommer förbi och lämnar påsar med gammal mat på vår veranda när vi inte är hemma. (Vi slänger allt eftersom hon med största sannolikhet har grävt fram det ut någon sopcontainer.) En gång hade hon ställt en ölburk på vårt staket, och när vi kollade datumet hade den gått ut för typ 10 år sen.
Ada är alltså i vanliga fall en ganska jobbig granne, men nu har hon eventuellt överträffat sig själv. Hon har nämligen skaffat katt igen. Två små kattungar. Och det här gör mig så himla förbannad, främst av två anledningar.
Ett, de här katterna kommer antagligen att leva i närmare 20 år. Och det finns liksom inte en chans att den här tanten kommer att leva i 20 år till, så jag vet inte riktigt vad hon har tänkt ska hända med katterna när hon dör eller blir för gammal för att ta hand om dem.
Och två, kattungarna är bara några månader gamla och redan utekatter. Jag ser dem hela tiden eftersom de klättrar in på vår tomt. Vilket jag dock inte har något emot, jag älskar kattungar och vill helst bara ta in dem och låta dem få bo hos oss istället. Men de är alldeles för små för att gå ute redan.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Vill inte ringa animal services eftersom det finns så många hemlösa katter att det redan är omöjligt att hitta nya hem till alla, och jag tror liksom inte att hon aktivt missbehandlar dem. Jag tror inte heller att det skulle hjälpa att prata med Ada eftersom hon inte lyssnar eller kommer ihåg något man säger. Så än så länge ställer jag bara ut vatten åt kattungarna och håller tummarna för att de är kastrerade och vaccinerade, samt hoppas att detta inte händer.
-
Alla hundarna
Det bästa möjliga har hänt på mitt jobb – vår byggnad har blivit hundvänlig! Detta innebär att man får ha med sig sin hund till jobbet, och eftersom kanske 95% av mina kollegor har hund så är det numera hundar här varje dag. Minst en, men ofta omkring fyra. En kollega har till exempel sin 3 månader gamla Dobermann-valp med sig till kontoret varje dag, så blir man lite trött och behöver en paus från jobbet kan man sätta sig på golvet och överösas av valppussar och lek. SÅ fint.
Idag fick jag hänga med Bella, som är döv och kanske den lugnaste hund jag någonsin träffat. Jag funderar på att ta med mig Lola till jobbet någon dag, men hon är inte så bra på det här med att inte få 100% av allas uppmärksamhet 100% av tiden, och så gillar hon inte andra hundar speciellt mycket. Så vi får se.
En annan grej förresten. Jag har slutat föna håret eftersom jag försöker spara ut det, och nu när jag låter det lufttorka har jag till min stora förvåning ett ganska ordentligt självfall. Det ser egentligen inte klokt ut (bildbevis ovan) men jag gillar det ändå.
-
Win some, lose some
Vi har ju som bekant delad vårdnad med Pauls ex om Lola, en liten chiweenie (chihuahua + tax). Varannan vecka hämtar vi upp Lola samt en packad väska med mat och outfits för veckan, och så bor hon hos oss i en vecka tills hennes matte kommer och hämtar upp henne igen. Och alltså, jag och Pauls ex har verkligen helt olika uppfattning om hur man bör klä en hund för att den ska få behålla någon sorts värdighet. Jag tycker till exempel att det är lite ovärdigt att klä en fullvuxen hund som en Disneyprinsessa, i rosa tröja, rosa halsband med en stor rosa blomma på, samt ett rosa koppel. Men det är väl egentligen inte min sak att lägga mig i.
Däremot älskar jag den här kontrasten: svartklädd vuxen karl med skägg och tatueringar och en öl i handen, som är ute och går med mycket liten hund i rosa accessoarer. Heart melt.
-
Dagens: Djuren
Har jag sagt att vi numera har en hund på halvtid? En liten chihuahua- och taxblandning (en s.k. chiweenie) som heter Lola, och som Paul har delad vårdnad om med sitt ex. Vi har haft henne ganska sporadiskt under det senaste året, men numera bor hon hos oss varannan vecka. Alltså, det är få saker som gör mig gladare än att ha ett hus fullt av djur, och det gör också att mörkret (det bokstavliga pga november och det metaforiska pga världen är åt helvete) känns lite lättare att hantera. Och Paul älskar den här hunden så mycket att det liksom smittar av sig.
Hade vi inte haft en livsstil där vi nästan aldrig är hemma på helgerna hade jag gärna skaffat en heltidshund eller två också, men som det ser ut nu är det här ett perfekt arrangemang för alla inblandade. Utom möjligen katterna. Ninja och Turtle tycker INTE om hunden. Men de börjar vänja sig. Numera kan alla tre befinna sig i samma rum, vilket är enorma framsteg jämfört med för några månader sen.
Det här möts jag förresten av varje dag när jag kommer hem från jobbet. Sån himla rolig/gullig välkomstkommitté ♥
-
Kattungelängtan!
Med jämna mellanrum får jag en sån himla längtan efter att skaffa fler katter. Katter är så himla bra. Just nu är jag helt såld på att adoptera en liten kattunge och döpa den till Salad (detta efter att jag häromdagen fick veta att Lamb of Gods sångare har en katt som heter Salad).
Och så tittar jag på bilder från när Ninja och Turtle var bebisar och det gör min kattungelängtan ännu starkare. Så, rent hypotetiskt, vad finns det för nackdelar med att ha tre katter istället för två? Jag tänker att det inte borde vara så mycket skillnad. Mer än att mina katter är väldigt bondade och det kan ta lite tid för en nykomling att ta sig in i den innersta kretsen.
Nu ska jag bara försöka övertyga Paul om att fler katter är en bra idé. Men det borde faktiskt räcka med att visa honom bilderna ovan.
-
Yee-haw!
Eftersom ni ändå verkar vara ett par stycken som är intresserade av det här med ridning så kommer här en liten uppdatering på ridlektionsfronten. Jag har börjat rida en ung häst som heter Koda, han är ganska ny på det här med att ha sadel på sig och så, men jag är också lite ny så vi utvecklas liksom tillsammans. Min ridlärare är en liten tjej i 20-årsåldern som är extremt peppande och har en motiverande övertro på min kapacitet. Då går det inte riktigt att fega ur.
Jag jobbar på min hållning och att bygga muskler och sådär (har som bekant ganska trasiga axlar, det hjälper inte direkt i en sport där bra hållning är typ 80% av prestationen). Men så här såg det i alla fall ut för ett par veckor sen, första gången någonsin jag hoppade i galopp.
-
Where the magic happens
Min kollega har den här bilden utskriven och upptejpad på sin kontorsdörr, och jag tänker på den ganska ofta. Jag är en sån person som nog egentligen borde leva ett tråkigt liv utan att ta några risker, eftersom jag egentligen är rätt feg, och dessutom en smula lat. Så jag får tvinga mig själv att göra saker utanför min bekvämlighetszon ganska ofta. Att flytta till USA var en sån sak. Att ta ridlektioner är en annan.
För hur mycket jag än älskar att rida när jag väl sitter på hästen så har min hjärna fått för sig att det är läskigt och jobbigt och att alla som jobbar med hästar är dumma. Jag tror att det är en ganska djupt rotad känsla som sitter kvar från när jag red som yngre, och så gott som alla tjejer i stallet var dryga och elitistiska.
Alltså, jag fattar att man måste vara väldigt bestämd när man jobbar med stora och potentiellt farliga djur, speciellt runt en massa ungar, men jag var ett väldigt känsligt barn och hade svårt att inte ta vuxnas tillsägelser personligt.
Och trots att jag nu har världens bästa tränare, känner mig hyfsat säker på vad jag gör, samt tar privatlektioner på ett stall där det aldrig är några andra människor samtidigt som mig, så får jag ända tvinga mig själv att gå dit. Varje vecka överväger jag att ringa och sjukanmäla mig, för det hade varit så mycket lättare. Men istället tar jag mig i kragen och åker till stallet efter jobbet.
Och varje vecka när jag kör hem igen är jag helt lycklig. Min tränare är verkligen helt grym, och hon driver mig till att göra sånt jag inte trodde att jag var redo för. (Igår fick jag till exempel hoppa. Hoppa! Riktiga hinder! Det var det roligaste jag gjort på länge.)
Sen efter att ha tillbringat knappt två timmar i stallet får jag ta hojen hem, på en helt tom motorväg som går parallellt med Stilla Havet, medan solen har börjat gå ner och det är helt magiskt ljus ute. Det är det bästa jag gör på hela veckan. Where the magic happens.
Om min hjärna bara kunde fatta detta, och den där envisa ångestklumpen jag har i magen hela dagen varje onsdag kunde försvinna, så skulle allt vara så mycket trevligare.
-
Ninja 6 år!
Idag fyller min katt Ninja 6 år. Det här är några av Ninjas favoritaktiviteter:
1. Att ta sig in i min garderob så att hon kan sprida ut alla mina underkläder över golvet och dra ner allt som ligger på hyllor och skapa allmänt garderobskaos. Och sen lägga sig och sova ovanpå mina pyjamasar på översta hyllan.
2. Att klösa på min soffa medan hon stirrar mig rakt i ögonen och inväntar en reaktion.
3. Att stjäla alla mina hårsnoddar och gömma dem på okänt ställe, alternativt lägga dem i sin vattenskål.
4. Att försöka rymma genom köksdörren varje gång jag tar ut soporna.
5. Att sitta en centimeter från mitt ansikte när jag äter och försöka slicka på maten.
6. Att utöva grupptryck på min andra katt så att hon också börjar bete sig som en vilde.
7. Att vara så jäkla kelig att jag bortser från all terror och ändå älskar henne villkorslöst (se bildbevis ovan).
Grattis på födelsedagen Ninja!
-
Häst är bäst ingen protest
På väg till min ridlektion igår fick jag såna flashbacks till när jag som 10-14-åring cyklade till stallet varje vecka efter skolan, i ridbyxor och ridstövlar, och kände mig som en sån himla nörd. Jag fick så mycket skit från alla coola killar i skolan för att jag var hästtjej (dock inte i närheten av hur mycket skit jag fick när jag blev punkare, ha). Igår tog jag min motorcykel till stallet i ridbyxor och ridstövlar och kände mig som 12 år igen.
Numera har jag dock facit i hand och vet detta: att vara hästtjej är kanske det coolaste som finns. Det är så jäkla starkt och modigt att som liten tjej hantera en 500-kilos häst. Det krävs självförtroende, ansvar, respekt för hästen, fysisk styrka, oräddhet, fokus, konsekvenstänk, ledaregenskaper. Jämför detta med att springa runt och sparka på en boll, till exempel.
Jag älskar att rida, men det är samtidigt något av det läskigaste jag vet. Att köra motorcykel eller hoppa bungyjump är rena barnleken i jämförelse.
-
Att bli hästtjej igen
Jag var som sagt och red i lördags, och det var så himla bra! Förutom att jag nu har sån träningsvärk i ben och rumpa att jag knappt kan gå, stå eller sitta. Men det hade jag räknat med, grejen med ridning är ju lite att man fokuserar på ett helt gäng muskler som inte riktigt används till något annat, och det var säkert 3 år sen jag använde de här musklerna senast.
Stallet jag gick till ligger precis vid gränsen, längs en slingrig skogsväg med hästgårdar på ena sidan och Mexiko på den andra. Det känns lite som en annan värld, och ändå ligger det bara 20 minuter hemifrån mig. Jag tog hojen för att få lite extra vind i håret, och Paul och vår kompis Collin hängde också på.
Det var en privat ridlektion med en tjej i min ålder som var så himla bra. Sådär så att jag kände mig som en mycket bättre ryttare redan efter första lektionen, bara genom att följa hennes råd. Och så var det kanske den bästa träningen någonsin för mina stackars trasiga axlar, eftersom ridning fokuserar så mycket på bra hållning. Så nu tänker jag att jag börjar rida där en gång i veckan eller så. Känns som att det är på tiden.
