-
Sol, hav, sjöar och stigar
Ska inte fortsätta tjata om jobbet, men vill ändå säga detta: Av alla arbetslag/avdelningar på företaget var mitt team det enda där inte en enda person blev uppsagd. Vi är bara 6 personer, men ändå. Vi är också det enda teamet som består till 100% av kvinnor. Det känns bra, är stolt över oss.
Men nu till helgen som gick. Jag hade på känn att det skulle ske något dramatiskt den här veckan, så jag ägnade hela helgen åt förebyggande selfcare. Körde hoj, läste böcker, lagade god mat, gick ut i naturen.
I lördags tog jag hojen till Cabrillo National Monument, som ligger längst ute på en udde och har stans finaste utsikt. Stilla Havet åt ena hållet och downtown San Diegos skyline åt andra hållet.
Det var lite kyligt i luften men det hade i alla fall slutat regna. Jag tog en liten promenad längs klipporna för att ladda kroppen full med efterlängtad vitamin D.
Jag bor precis bredvid ett bibliotek och när jag kom hem gick jag dit en sväng. En helg i månaden har de bokmarknad i källaren och man kan köpa gamla biblioteksböcker för en dollar styck. Jag kom hem med dessa.
Och när jag öppnade en av böckerna såg jag till min förvåning denna hälsning på svenska. Av alla språk. I en gammal biblioteksbok i San Diego. Vad är oddsen?
På söndagen gav jag mig ut på en liten vandring. Någon frågade hur mitt knä mår numera och det mår inget vidare, tackar som frågar. Har dock slut på alternativ just för tillfället efter att ha slussats runt mellan olika specialister, sjukgymnaster, kirurger, osv utan att något kan svara på varför det gör så ont exakt hela tiden. Så min nuvarande strategi är att helt enkelt ignorera problemet och hoppas att det försvinner. Men den här hajken, som är en av mina favoriter just nu, är bara omkring 5 km lång och går hyfsat bra att göra trots knät.
Jag hade med mig hembakt fralla som jag åt på en sten med utsikt över en liten sjö medan jag lyssnade på en ljudbok. Fint.
Det fina med att det har regnat så otroligt mycket de senaste veckorna är för övrigt att allt just nu är grönt och står i blom. Södra Kalifornien brukar annars gå i 50 nyanser av gul-beige-brunt för att det är så torrt. Det är som ett helt nytt landskap.
-
Födelsedagshelgen som gick i fyra bilder
I fredags fyllde jag 36 och passade på att fira hela helgen. Här kommer en bild från varje dag mellan fredag och måndag.
På fredagen gick jag ut och åt middag på ett av mina favvoställen, Kairoa Brewing, med 10 av mina närmaste vänner. Det var fint! Tog dock inga bilder. Fotot ovan är från en bar några av oss gick till efter middagen. Jag var födelsedagspyntad och baren var Halloweenpyntad.
På lördagen kom min kompis Jenny förbi och lämnade av en spännande hoj till mig, en Zero DSR/X. Den är helt elektrisk och hon hade kört den hela vägen ner från Santa Cruz, där Zero har sina högkvarter. Jag ska ha hojen i några veckor och sen skriva en artikel om e-hojar. Mycket spännande!
Har inte kört den så mycket ännu, men i helgen ska jag ta med den på äventyr. Försöker vänja mig vid att den är helt tyst, samt att den inte har någon koppling eller växlar.
På söndagen körde jag hela vägen ut till öknen för att köra enduro med några kompisar. Det gick så himla dåligt. Har bara kört två gånger sen jag kraschade den här hojen i Mexiko i början av maj, och har insett att jag är mer traumatiserad än jag trodde. Har bokat in en endurokurs om några veckor som jag hoppas kommer hjälpa.
På måndagen var det Halloween! Min bästa högtid. Jag klädde upp mig och gick på fest trots att det var måndag (var dock hemma innan klockan 22, jag är trots allt 36 nu). Min kostym var en av mina favorit-runway-looks från en av mina favorit-dragqueens på RuPaul’s Drag Race, nämligen Katyas Death Becomes Her-look.
Det var ju kanske en lite nischad kostym, men en väldigt gullig gaykille på festen sken upp när han såg mig. “Are you KATYA?” sa han och sen blev vi bästisar.
Det var den helgen! Nu måste jag rösta. Det är så jäkla tidskrävande att rösta i amerikanska val. En miljon olika propositions och ballot measures och lokala kandidater som man måste göra en massa research kring. Men det är också otroligt viktigt. The stakes couldn’t be higher.
-
I brist på mobilkamera
Min mobil är fortfarande trasig – den behöver ett nytt moderkort vilket kommer ta omkring 10 dagar att fixa från Google. KUL. Under tiden använder jag min gamla mobil, men på den funkar inte kameran.
Det här är jobbigt för mig som dokumenterar nästan allt jag gör, och har gjort det i 20 år. Jag har dessutom så dåligt minne att jag ofta måste gå igenom min fotomapp på telefonen för att komma ihåg vad jag gjorde en viss dag. Ser inte fram emot att ha ett två veckor långt svart hål i dokumentationen i mars 2022.
Igår tog jag i alla fall storkameran med mig när jag gick till Japanese Friendship Garden i Balboa Park för att titta på de fina körsbärsträden som står i full blom.
I söndags var jag ute och körde mountainbike med ett gäng kompisar och då fick istället min GoPro följa med.
Det var soligt men otroligt lerigt eftersom det hade regnat en massa dagarna innan. Fick stanna och peta lera ur kedjan och hjulen med en pinne flera gånger för att cykeln ens skulle fungera.
Ja, det var det. Hoppas att jag får tillbaka min nya mobil med fungerande kamera och moderkort snart.
-
Långhelg på två hjul. Och soppa.
Nu har det varit helg igen, och dessutom långhelg här i USA. Här kommer några grejer jag har gjort de senaste dagarna.
I fredags gick Sarah och jag ut och firade att Kindred, en av våra favoritrestauranger, fyllde 6 år! Jag fick ett infall och både plattade håret och satte på mig läppstift. Det var verkligen inte igår.
Vi åt färgglada sallader med friterad kapris (vilket är min nya favoritgrej, måste fritera lite kapris här hemma snarast!) och drack rosébubbel, som sig bör på ett födelsedagskalas. Sen gick jag hem och la mig tidigt.
Nästa morgon skulle jag nämligen upp i ottan och göra detta roliga: köra äventyrshoj i bergen med två tjejer jag hade träffat genom en Facebook-grupp. Vi hade aldrig träffats IRL tidigare, så det var ju lite spännande.
Och det gick hur bra som helst! Har en ny hojdejt med en av tjejerna om ett par veckor. Jag jobbar på ett personligt projekt som går ut på att göra mig helt oberoende av karlar, och de flesta jag känner som kör just äventyrshoj och enduro är män. Så det här var helt klart ett steg i rätt riktning.
Sen var det söndag och dags för nya äventyr, även dessa på två hjul. Körde mountainbike med ett gäng kompisar (både kvinnor och män den här gången) tills vi alla var så trötta att vi knappt kunde stå.
Vi körde sammanlagt omkring två mil på olika stigar som var utmanande men väldigt roliga.
Och vi hittade ett vattenfall! Jag brukar säga att jag kan gå med på nästan vad som helst så länge jag får se ett vattenfall. Detta var inte så storslaget, men det är väldigt ovanligt med forsande vatten så här nära kusten i Kalifornien pga torkan, så man får vara nöjd med det lilla.
När vi var färdigcyklade åkte jag hem och duschade och sen stapplade jag på trötta ben till mitt kvartersbryggeri för att ta en öl och läsa ut en bok. Insåg när jag skulle betala att jag hade glömt min plånbok hemma, men det gick tack och lov bra ändå.
På måndagen var jag fortfarande ledig, men helt slut i kroppen efter alla helgens aktiviteter. Det enda jag hade planerat under dagen var ett veterinärbesök med min katt Turtle. Det gick bra, hon var hur frisk som helst enligt veterinären.
På kvällen gick jag ut och åt pho med min kompis Genevieve som var i stan. Det var jag som föreslog vietnamesiskt och efter att vi hade beställt sa G att hon hade ätit pho till lunch samma dag. Men det var regnigt och kallt (med San Diego-mått mätt) så det kändes som perfekt väder för att äta soppa.
-
10 år senare, plus V-Day i öknen
Idag är det Alla hjärtans dag. Den här dagen för exakt 10 år sen lämnade jag in min skilsmässoansökan till San Diego Family Court, vilket kanske är det bästa exempel som finns på exakt hur romantiskt lagd jag är (dvs 0 på en skala från 1-10).
I år firade jag istället V-Day genom att tillbringa helgen i öknen med ett gäng kompisar för andra året i rad. Fin liten tradition detta.
På lördagen var det omkring 30 grader varmt, vilket är väldigt mycket när man är klädd i motocross-utrustning och utövar en fysiskt ansträngande aktivitet, så vi satte kurs mot ett område där vi visste att det fanns höga klippor. Annars är det så öppet i öknen, det är i regel svårt att hitta skugga.
Vi hade en stor grupp med blandad erfarenhetsgrad, så ibland får man stanna och vänta på varandra. Det är rätt skönt, speciellt när det är så varmt. Man kan passa på att dricka vatten.
Här är ungefär halva gänget. Vi hittade ett övergivet tåg man kunde klättra upp på med utsikt över tomma sandslätter i alla riktningar.
När vi var färdigkörda för dagen svalkade vi oss med BLL (eller ok, det var nog bara jag) och hundhäng. Det här är Rusty.
Nästa morgon vaknade jag först av alla, precis innan soluppgången. Det var kallt, så jag hängde i mitt lilla tält under dubbla sovsäckar och väntade på att det skulle bli ljust och varmt igen.
Frukost är som bekant dagens bästa mål, och jag gör inga undantag bara för att jag råkar ha sovit på marken. Det blev overnight oats med yoghurt, banan, hallon och blandade frön och nötter.
Det var Superbowl Sunday, så ungefär halva gruppen åkte hemåt. Vi som inte bryr oss så mycket om sport åkte ut på nya äventyr istället, på jakt efter väderkvarnar.
När jag kom hem några timmar senare var jag så slut att jag kraschade i säng klockan 20 och sov i 11 timmar. Upphör aldrig att förvånas över hur kul man kan ha med en gammal pickup, en gammal endurohoj och ett gäng kompisar ❤️
-
Blodbad, solsken och alldeles för mycket vin
Alltså förlåt för att jag ens nämner detta, men det är 30 grader varmt och strålande solsken i San Diego idag och jag MÅR SÅ BRA av detta. Ska ta en liten jobbpaus om en stund och sätta mig på altanen och läsa en bok. Det tycker jag att jag förtjänar.
Helgen som gick var det också soligt (som det är 90% av tiden här) men några grader kallare.
Sarah och jag satte oss på en uteservering med solen rakt i ansiktet för att verkligen ladda batterierna. Både jag och Sarah gjorde förresten slut med någon nyligen så vi hade bestämt oss för att gå ut och dricka alldeles för mycket vin (för att fira eller dränka sorgerna, lite beroende på vem man frågar).
Vi mötte upp med Katie och Jordan för att äta en tidig middag. The Rose är ett av mina nya favvoställen, en liten vinbar med gott vin och god mat i ett trevligt område (ser alltid någon jag känner som går förbi uteserveringen här).
När solen gick ner blev det KALLT! Det kan enkelt vara en temperaturskillnad på 20 grader mellan dag och natt så här års. Sarah och Katie värmde mina frusna händer ❤️
Lyckades verkligen med målet att dricka alldeles för mycket vin den här kvällen. Nästa dag var jag så bakis att jag knappt lyckades lämna sängen på hela dagen. Vaknade även med blod i hela ansiktet och på mina vita örngott efter att min ena katt (nämner inga namn) hade trampat runt på mig halva natten och lyckats riva upp ett stort sår på min näsa. Jaja, man får vad man förtjänar och allt det där.
-
Välkommen till familjen, Michelle O-Yama
Jag köpte en ny crosshoj förra veckan. Eller ja, ny och ny, den är nästan 20 år gammal, men ny för mig. En Yamaha WR250 blev det. Och nu i helgen tog jag ut den till öknen för att se vad den gick för.
Jag är ganska dålig på att köra mx/enduro, mest för att det är skitläskigt och jag fortfarande är ganska ny på detta. Det är betydligt svårare än att köra på asfalt. Så jag har tänkt ett par gånger att om jag verkligen vill fortsätta med den här ganska farliga hobbyn så behöver jag satsa. Köpa en bättre hoj, gå någon sorts kurs, osv. Nu har jag i alla fall hojen, så det är ett steg i rätt riktning.
I lördags körde jag alltså ut till öknen i Ocotillo med mina kompisar Jesse och Dylan. Killarna behövde stanna och pinka och då hamnade vi av en händelse vid den här bron som vi har kört över en miljon gånger men aldrig gått under tidigare. En av mina favoritgrejer med öknen, förutom värmen, är att den är fylld med konstiga grejer.
Vi parkerade på vår vanliga plats, och sen tillbringade vi hela dagen med att köra runt på olika stigar och uppför olika berg. Jag var HELT SLUT när solen började gå ner och det var dags att åka hemåt igen. Har fortfarande ont i hela kroppen såhär tre dagar senare.
Väldigt nöjd med min nya Yamaha! Jesse döpte henne till Michelle O-Yama, ett perfekt namn om ni frågar mig.
Både Jesse och Dylan är för övrigt duktiga fotografer och hade storkamerorna med sig. Jag är kanske inte världens bästa på att köra enduro, men hänger man med fotografer i öknen kan man i alla fall låtsas! Här är några foton de tog på mig i helgen:
Dylan tog fotona ovan och Jesse fotona nedan.
-
Nyårshelgen i Mexiko
Hej bloggen! Nu är det 2022 och jag kämpar på med att få ihop den långa årssammanfattningslistan som jag (och alla andra bloggare) gör varje år. Men under tiden kan vi ta en titt på min mkt trevliga nyårsvecka.
Jag och M hade hyrt ett litet casita i Valle de Guadalupe, aka Mexikos “wine country”. Det ligger ca 2 timmar söder om San Diego och här finns närmare 200 vingårdar, plus en massa otroliga restauranger.
Vi skulle egentligen ha kört hoj hit, men pga regn tog vi i sista sekunden beslutet att köra min lilla pickup istället. Det ösregnade på vägen ner och vi kände genast att vi hade fattat rätt beslut.
Det var uppehåll när vi kom fram, men kyligt. Tror inte att det blev mycket varmare än 12-15 grader på hela veckan. Medan M packade upp tog jag i alla fall en liten promenad till närmsta vingård och plockade upp en flaska zinfandel. Eldsträd hette den.
Vi satte oss på altanen och njöt av vinet, solen och utsikten.
På kvällen åt vi en o-te-rolig fyrarätters middag på Malva, en liten restaurang med bara omkring fem bord totalt. Allt var SÅ GOTT, och de improviserade fram vegetariska alternativ åt mig. Här en helt fantastiskt pumpasoppa och någon sorts mexikansk streetfood med tomatsås och grillade grönsaker. Till och med det egenproducerade vinet var så gott att vi köpte med oss en flaska hem.
Nästa dag hade vi ett fullspäckat vinprovningsschema planerat, med sammanlagt fyra vingårdar och en restaurang. Jag hade bokat en chaufför som körde runt oss hela dagen och gav oss en massa insider info.
Vi började med varsin provning klockan 11:30 på Relieve, en väldigt Instagramvänlig vingård med gott vin. Jag föredrar vitt och M föredrar rött så vi körde våra egna provningar.
Sen vidare till Lechuza, som är mer känt för sitt vin än sin arkitektur. Här tog jag helt enkelt ett glas chardonnay istället för att prova flera olika. Det skulle för övrigt regna hela dagen men istället hade vi blå himmel och inte en droppe regn! I princip allt i Valle de Guadalupe är utomhus (eller indoor-outdoor), vilket gör att det känns coronasäkert, men har man otur med vädret är det inte så trevligt.
Vidare till Sol y Barro, där jag genast insåg att jag redan hade varit, för kanske fem år sen. Men det var trevligt ändå.
Vi avslutade vinprovandet på La Reina. Vi satt utomhus och drack vin och tittade på den här utsikten ända tills solen gick ner och det var dags för middag.
På Finca Altozano! Här har jag också varit tidigare, men det är en av de mest populära restaurangerna i Valle de Guadalupe, så det kändes som en bra idé att gå dit igen. Jag åt en otroligt smörig och god paella och drack ett glas… öl. Hade verkligen fått nog av vin för den här dagen. M åt fisk.
Nästa dag var det nyårsafton. Vi lämnade Valle de Guadalupe för några timmar och körde ut till kusten för att besöka Ensenada, den närmaste större staden. Det var regnigt och kallt och vi gick på jakt efter lunch. Det blir mycket matbilder i det här inlägget, men det här var verkligen en resa helt fokuserad på att äta och dricka gott. Vi åt tacos och en ostbricka till lunch, och sen kunde vi knappt röra oss för att vi var så mätta.
Tillbaka i Guadalupe igen gick vi på promenad på jakt efter vin, men allt var stängt pga nyårsafton. Vi fick i alla fall sällskap av ett helt gäng hundar. De hade alla halsband och tillhörde någon, men försökte ändå följa med oss hela vägen hem. Gulliga!
Det var sjukt svårt att hitta någonstans att boka bord för nyårsmiddagen. Jag hade försökt i flera veckor, men alla ställen var antingen fullbokade eller stängda (och man måste ha reservationer överallt här just nu pga covid). Men till slut fick jag i alla fall tag på ett bord på en av de största vingårdarna i området. Vi dök upp klockan 19 och var de första gästerna på plats, och personalen verkade helt förvirrad och visste inte vad de skulle ta sig till med oss. Här någonstans började vi ana oråd…
Vi fick i alla fall en fyrarätters prix fixe-middag som var… sådär. Men det var det enda som gick att beställa. De hade tack och lov vegetariska alternativ, vilket var tur eftersom ingen pratade engelska och vår kombinerade spanska lämnar en del att önska.
En bra grej med Mexiko är att priserna i regel är väldigt överkomliga. Vi hade alltså ätit och druckit fantastiskt god mat och vin i flera dagar för nästan inga pengar. Så när vi fick in nyårsnotan fick vi en smärre chock. Omkring 4000 svenska kronor gick det här ganska trista kalaset på. Det var inte så mycket att göra mer än att betala och åka hem till casitan igen. Vi gick och la oss vid 22-tiden, besvikna och betydligt fattigare. Men jag tycker att det är ganska typiskt att nyårsafton inte lever upp till förväntningarna, så det var väl on brand detta.
Nästa dag var det 2022 och vi körde hemåt igen. Satt i den här långa kön längs med gränsmuren i Tecate i en och en halv timma, och sen befann vi oss i USA igen. Planerar helt klart att åka tillbaka till Valle de Guadalupe (på hojarna) igen när det är varmare, torrare och inte nyårsafton.
Gott nytt år på er!
-
Den senaste veckans äventyr i SoCal
Sen jag och M började dejta för några månader sen har mitt liv helt ändrat struktur. Eftersom han bor i en annan delstat, 400 mil och två tidszoner bort, behöver vi vara lite kreativa i hur vi träffas. Vi jobbar båda hemifrån och reser mycket i jobbet, så det hjälper.
De senaste månaderna har vi i princip tillbringat halva tiden tillsammans och halva tiden isär, för det mesta i tvåveckorsintervaller. Antingen kommer han hit eller så åker jag till Wisconsin eller så möts vi någon helt annanstans. Många äventyr blir det.
Förra veckan skulle både M och jag till LA och jobba, så vi kombinerade såklart våra uppdrag och hade en fantastisk vecka tillsammans (och med vänner). Så här såg det ut.
Mitt jobbuppdrag var att hänga på pressdagarna på LA Auto Show. Tog foton och intervjuade folk och kollade på intressanta bilnyheter. SÅ många nya elbilar och andra elfordon här, känns lovande för framtiden.
Jag har själv spanat på Fords nya Maverick ett tag, en hybrid-pickup som är betydligt mindre än alla andra pickups på (den amerikanska) marknaden. Tyckte dock fortfarande att den var för stor? Vad ÄR det med amerikaner och gigantiska pickisar? Jag fortsätter väl att köra min lilla Ranger ett tag till. (Bild ovan tagen inuti en Maverick.)
Efter två dagar på LA Auto Show tog jag hojen söderut till Orange County för IMS, en stor motorcykelmässa där man kan testköra en massa olika hojar. M jobbade på mässan och var upptagen hela dagarna, så jag passade på att gå runt och prata med folk samt köra så många olika motorcyklar jag kunde. Det var väldigt långa köer överallt men jag fick i alla fall testa sammanlagt 6 nya hojar. Här en Yamaha Tenere 700.
Fick även köra två elmotorcyklar för första gången någonsin, en Zero och en Live Wire. De var båda SJUKT snabba och roliga att köra, men väldigt ovant att inte behöva växla. Min kompis Jenny jobbar på Zero och tog fotot ovan. Hade världens största leende i ansiktet hela helgen, kan inte tänka mig något roligare än att få köra en massa olika hojar!?
På fredagkvällen gick jag och M ut för att äta middag på en random sushirestaurang med några av hans kollegor och kompisar. Mina kompisar Jenny och Genevieve hängde på, och så råkade vi springa in i Cait och Sam som av en händelse var ute och åt på samma restaurang. Så fint med en liten oväntad kompisreunion!
Jag skulle egentligen åkt hem på söndagen medan M skulle stanna i Orange County ett par dagar till. Hans bästa kompis J:s syster och hennes man bor i ett stort hus precis vid vattnet i Sunset Beach, och jag bestämde mig i sista sekunden för att stanna två extra nätter hos dem. Alltså, minns ni 90-talssåpan Sunset Beach? Jag och min syster var helt besatta av den när vi var typ 10-12 år gamla. Jag drev till och med en liten fan-hemsida på Angelfire/Geocities (minns ni!? känner mig så himla gammal nu) för en av karaktärerna.
I alla fall. Jag har bott i Kalifornien i 13 år men aldrig varit i Sunset Beach tidigare. Och nu fick jag äntligen en anledning att åka dit! Det var stort. Jag la förresten upp en grej på mina IG-stories för att se om någon mindes tv-serien och ALLA som svarade ja var svenskar. Har fortfarande inte träffat en enda amerikan som har hört talas om serien. Knäppt?!
M och J var ute och körde hoj hela måndagen medan jag jobbade från huset. Det här var utsikten från mittenvåningen. Alltså. Hur får man ens bo så här fint?
När vi hade jobbat färdigt för dagen hällde jag och J:s syster upp varsitt glas rosé och klättrade upp på takterassen för att titta på solnedgången.
Vi var sammanlagt fem personer som bodde i det här huset förra veckan, en från Sverige, två från Colombia och två från Ohio, så inte en enda person var från Kalifornien. Och trots att tre av oss har bott här i många år (de andra två bor i Wisconsin) så blir vi lika hänförda varje gång vi får se en dramatisk solnedgång över Stilla Havet. Luften var ljummen och jag ville bara gråta över hur vackert allt var. Känner mig lycklig nästan varje dag över att jag får bo här.
Sen kom M och J hem från sin motorcykeltur. Vi gjorde genast följande: beställde och åt en massa indisk mat, gick ner till stranden en stund för att kolla på alla containerfartyg som ligger utanför hamnen i Long Beach, samt tog en öl på kvarterskrogen. Sen gick vi tillbaka till huset, som har en egen brygga och en bastu i garaget. Jag och killarna fick för oss att det var en strålande idé att nattbada och basta, så sagt och gjort. Vi hoppade i direkt från bryggan.
En rolig grej som jag säkert har nämnt tidigare är att när jag flyttade till USA fick jag bestämma mig för hur jag ville att mitt namn skulle uttalas på amerikanska. Ville jag att Sanna skulle uttalas så som amerikaner säger Santa Claus (alltså med ett tyst T), eller så som amerikaner säger bastu (Sauna). Jag valde att heta bastu över att heta jultomten, så varje gång någon här pratar om att basta så säger de mitt namn om och om igen. (Har fått höra många “hot Sanna/Sauna”-skämt i mina dagar.)
Men ja, det var ju något av en parentes. Jag lärde alla att säga “bastu” på svenska istället så att det blev mindre förvirrande för mig.
Sen var det tisdag och jag körde hem till San Diego igen, precis i lagom tid för att missa allt trafikkaos över Thanksgiving-helgen, som alltså pågår i skrivande stund.
-
Födelsedagshelgen som gick
Jag fyllde ju år förra veckan och lyckades fira i hela fem dagar. Det bara blev så, men why not. Tycker att livet är roligare när man har något att fira.
Så här såg det ut:
På torsdagen, alltså min riktiga födelsedag, var det premiärfest för Alaska-filmen på en vingård i Temecula. HÄR kan man se filmen om man vill. Det var så himla fint att få återförenas med hela gänget från resan (se bild ovan) och dricka vin omgiven av motorcyklar och bra personer.
På fredagen klädde M och jag upp oss till tänderna och gick på finrestaurang. Han hade bokat bord på Mr. A’s, ett av San Diegos mest klassiska fine dining-ställen. Restaurangen ligger högst upp i skyskrapa med stans bästa utsikt, och maten var otroligt god. Efteråt tog vi en drink på en cocktailbar. Fin kväll! Kan inte minnas sist jag hade klackar på mig.
På lördagen gick vi på en Día de los Muertos-festival och kollade på gamla bilar. Senare på kvällen hade Sarah bjudit in till kombinerad Halloween- och födelsedagsfest för mig i ett hus som tillhörde hennes kompisar som var bortresta. Det var ett fint men ganska litet hus i ett dyrt område med otrolig utsikt, så vi kollade upp vad det var värt. 1,7 miljoner dollar, dvs 14,5 miljoner svenska kronor. M som bor i Wisconsin var chockad medan vi som är vana vid de hutlösa Kalifornien-priserna mest ryckte på axlarna.
På söndagen åkte vi på motorcykeltur till ett tågmuseum. Jag hade fått låna en hoj av Paul och M fick köra min. Det var Halloween och perfekt motorcykelväder ute.
På måndagen firade vi vidare genom att gå ut och äta med Katie och Jordan. M är helt besatt av en taiwanesisk restaurangkedja som heter Din Tai Fung och när han insåg att det fanns en i San Diego blev han så himla exalterad. Det visade sig dock att det är nästan omöjligt att få ett bord där. Klockan 16:30 på en måndag var den enda lediga tiden på minst en månad, så vi slog till. Sen beställde vi allt som var gott och åt och åt. Avslutade den väldigt tidiga kvällen med en drink på Raised by Wolves, en speakeasy-bar gömd bakom en roterande öppen spis. Klockan var typ 19:30 när vi kom hem, perfekt för en måndag!
Sen var jag helt död eftersom jag verkligen inte är van vid att gå ut så här många dagar på raken längre. Känns att man är 35 plötsligt ?
