-
Nyårshelgen i Mexiko
Hej bloggen! Nu är det 2022 och jag kämpar på med att få ihop den långa årssammanfattningslistan som jag (och alla andra bloggare) gör varje år. Men under tiden kan vi ta en titt på min mkt trevliga nyårsvecka.
Jag och M hade hyrt ett litet casita i Valle de Guadalupe, aka Mexikos “wine country”. Det ligger ca 2 timmar söder om San Diego och här finns närmare 200 vingårdar, plus en massa otroliga restauranger.
Vi skulle egentligen ha kört hoj hit, men pga regn tog vi i sista sekunden beslutet att köra min lilla pickup istället. Det ösregnade på vägen ner och vi kände genast att vi hade fattat rätt beslut.
Det var uppehåll när vi kom fram, men kyligt. Tror inte att det blev mycket varmare än 12-15 grader på hela veckan. Medan M packade upp tog jag i alla fall en liten promenad till närmsta vingård och plockade upp en flaska zinfandel. Eldsträd hette den.
Vi satte oss på altanen och njöt av vinet, solen och utsikten.
På kvällen åt vi en o-te-rolig fyrarätters middag på Malva, en liten restaurang med bara omkring fem bord totalt. Allt var SÅ GOTT, och de improviserade fram vegetariska alternativ åt mig. Här en helt fantastiskt pumpasoppa och någon sorts mexikansk streetfood med tomatsås och grillade grönsaker. Till och med det egenproducerade vinet var så gott att vi köpte med oss en flaska hem.
Nästa dag hade vi ett fullspäckat vinprovningsschema planerat, med sammanlagt fyra vingårdar och en restaurang. Jag hade bokat en chaufför som körde runt oss hela dagen och gav oss en massa insider info.
Vi började med varsin provning klockan 11:30 på Relieve, en väldigt Instagramvänlig vingård med gott vin. Jag föredrar vitt och M föredrar rött så vi körde våra egna provningar.
Sen vidare till Lechuza, som är mer känt för sitt vin än sin arkitektur. Här tog jag helt enkelt ett glas chardonnay istället för att prova flera olika. Det skulle för övrigt regna hela dagen men istället hade vi blå himmel och inte en droppe regn! I princip allt i Valle de Guadalupe är utomhus (eller indoor-outdoor), vilket gör att det känns coronasäkert, men har man otur med vädret är det inte så trevligt.
Vidare till Sol y Barro, där jag genast insåg att jag redan hade varit, för kanske fem år sen. Men det var trevligt ändå.
Vi avslutade vinprovandet på La Reina. Vi satt utomhus och drack vin och tittade på den här utsikten ända tills solen gick ner och det var dags för middag.
På Finca Altozano! Här har jag också varit tidigare, men det är en av de mest populära restaurangerna i Valle de Guadalupe, så det kändes som en bra idé att gå dit igen. Jag åt en otroligt smörig och god paella och drack ett glas… öl. Hade verkligen fått nog av vin för den här dagen. M åt fisk.
Nästa dag var det nyårsafton. Vi lämnade Valle de Guadalupe för några timmar och körde ut till kusten för att besöka Ensenada, den närmaste större staden. Det var regnigt och kallt och vi gick på jakt efter lunch. Det blir mycket matbilder i det här inlägget, men det här var verkligen en resa helt fokuserad på att äta och dricka gott. Vi åt tacos och en ostbricka till lunch, och sen kunde vi knappt röra oss för att vi var så mätta.
Tillbaka i Guadalupe igen gick vi på promenad på jakt efter vin, men allt var stängt pga nyårsafton. Vi fick i alla fall sällskap av ett helt gäng hundar. De hade alla halsband och tillhörde någon, men försökte ändå följa med oss hela vägen hem. Gulliga!
Det var sjukt svårt att hitta någonstans att boka bord för nyårsmiddagen. Jag hade försökt i flera veckor, men alla ställen var antingen fullbokade eller stängda (och man måste ha reservationer överallt här just nu pga covid). Men till slut fick jag i alla fall tag på ett bord på en av de största vingårdarna i området. Vi dök upp klockan 19 och var de första gästerna på plats, och personalen verkade helt förvirrad och visste inte vad de skulle ta sig till med oss. Här någonstans började vi ana oråd…
Vi fick i alla fall en fyrarätters prix fixe-middag som var… sådär. Men det var det enda som gick att beställa. De hade tack och lov vegetariska alternativ, vilket var tur eftersom ingen pratade engelska och vår kombinerade spanska lämnar en del att önska.
En bra grej med Mexiko är att priserna i regel är väldigt överkomliga. Vi hade alltså ätit och druckit fantastiskt god mat och vin i flera dagar för nästan inga pengar. Så när vi fick in nyårsnotan fick vi en smärre chock. Omkring 4000 svenska kronor gick det här ganska trista kalaset på. Det var inte så mycket att göra mer än att betala och åka hem till casitan igen. Vi gick och la oss vid 22-tiden, besvikna och betydligt fattigare. Men jag tycker att det är ganska typiskt att nyårsafton inte lever upp till förväntningarna, så det var väl on brand detta.
Nästa dag var det 2022 och vi körde hemåt igen. Satt i den här långa kön längs med gränsmuren i Tecate i en och en halv timma, och sen befann vi oss i USA igen. Planerar helt klart att åka tillbaka till Valle de Guadalupe (på hojarna) igen när det är varmare, torrare och inte nyårsafton.
Gott nytt år på er!
-
El Diablo Run 2019
I fredags tog Katie och Kelly och jag hojarna ner till Mexiko. Eller, Kelly fick åka bakpå Katies eftersom hon inte har en egen hoj (ännu! vi jobbar på det).
Väl framme i San Felipe körde vi rakt mot el Malecón, alltså en huvudgata/boardwalk precis vid havet. Det var tropisk värme och luftfuktighet ute, mitt bästa klimat. Här kollar jag för övrigt på en polis som säger åt oss att vi inte får parkera på trottoaren.
Vi körde vidare söderut mot vårt Airbnb. Halva gänget var redan där, och Katie, Kelly, Edy och jag gick ner till stranden för att svalka av oss lite. Dock var vattnet så lågt så här dags på dygnet att man fick vada ut typ 100 meter innan vattnet gick högre upp än till knäna. Grannhunden Barney följde med och badade.
Vårt hus hade en stor takterass där vi satt hela kvällarna och nätterna medan vi var här. Vi var bara några meter från havet så fin utsikt hade vi också.
På lördagen var det International Female Ride Day, så alla tjejerna (utom en som fortfarande låg och sov) firade med att ta ett gruppfoto innan vi åkte in mot San Felipe och dagens festligheter.
Ja, vi passade på att ta ett gruppfoto med killarna också förstås. De två till höger var inresta från New York, resten är mitt vanliga San Diego-gäng. Vi hade två personer till i huset, från Ohio, men de var bakis och tog sovmorgon.
Vi tog hojarna till Kiki’s, där själva El Diablo Run äger rum. Många kommer hit och tältar på stranden eftersom det är gratis, men jag kan inte tänka mig något värre än att bo i tält på en sandstrand. Lycka till med att inte ha sand överallt i resten av livet.
Det var runt 35 grader varmt i luften och alldeles ljummet i vattnet. Perfekt badväder.
Hittade en massa tjejer vi kände (och några vi inte kände) och tog ytterligare ett gruppfoto. Är lika delar imponerad och chockad över Brittanys pose längst ner till höger.
Vi åt mexikansk mat på Rositas på boardwalken.
Och innan det blev mörkt åkte vi tillbaka till huset igen. Vägen hit från stan är SÅ. HIMLA. DÅLIG. Alltså, det går knappt att beskriva i ord hur pass dålig den är. Det är som att köra puckelpist på månen, där man hela tiden måste väja för krater-lika hål i asfalten. Eftersom hälften av hojarna i vår grupp var choppers utan fjädring tog det väldigt lång tid att köra den knappa milen fram och tillbaka varje dag.
Vi tillbringade i alla fall lördagkvällen på takterassen. Jag hade så ont i ryggen, antagligen pga den kassa vägen, att jag inte kunde sitta upp utan istället fick ligga på en dyna på golvet. Resten av gänget kom och la sig på golvet med mig i solidaritet, och så låg vi där i många timmar och kollade på stjärnhimlen och pratade strunt. Så himla, himla fint.
Sen var det söndag och dags att åka hemåt igen.
Jag hade egentligen tänkt göra en ordentlig video från den här helgen, men jag glömde hela tiden bort att filma. Så det blev bara några korta klipp. Varsågoda, El Diablo Run på 22 sekunder:
-
Hjärtlöshet och en dag i Tijuana
Det har bara gått drygt 500 dagar sen Trump tog över som president, men han har lyckats göra så enormt mycket skada under den tiden. Jag följer fortfarande nyheterna slaviskt, men känner mig ofta väldigt ledsen och överväldigad av all skit. Som nu, när alla som kommer till gränsen för att söka asyl automatiskt fråntas sina barn. Över tiotusen ensamma barn i ett nytt land där de inte kan språket, inspärrade under fängelseliknande förhållanden. Det är så jävla jävla hemskt, och så jävla jävla ovärdigt.
Jag pratade med min kompis F igår, han jobbar som försvarsadvokat och flera av hans klienter är personer som har kommit till USA för att söka ett bättre liv, men som blivit stämplade som brottslingar under den nya nolltoleranslagen. F är så förbannad och frustrerad över hur de här människorna, som ofta har flytt fattigdom och våldsamheter i Central- och Sydamerika, behandlas när de kommer till USA. Och han gör allt han kan för att ge dem tillbaka sin frihet och värdighet. Är så tacksam för människor som F.
Vi har en hjärtlös president och en hjärtlös regering som bestämmer människovärde utifrån hudfärg och ursprung.
Mitt i allt detta måste man ändå försöka leva som vanligt och göra vad man kan för att bevisa att alla amerikaner (och andra personer som bor i USA) inte är rasistiska svin.
I tisdags tillbringade jag och några kollegor hela dagen i Tijuana, precis på andra sidan gränsen i Mexiko. Det var valdag i Kalifornien (första valomgången inför höstens midterm elections) och det kändes som ett bra tillfälle att bygga broar istället för murar. Så här såg det ut…
Vi parkerade på San Diego-sidan och promenerade över gränsen. Det var ganska tidigt på morgonen fortfarande och inte så mycket öppet. Det här tacostället hade ett motto att leva efter dock.
Mitt i en dold gränd som var extremt svår att hitta från gatan fanns detta mkt Instagram-vänliga café.
Vi tog en Uber till Telefónica, en ny hipster-foodcourt som påminde mig lite om Hornstulls Marknad. Det var fortfarande tidigt dock, så inget var öppet ännu.
Sen åt vi tacos, såklart. Dessa veganska, asiatiska svamptacos på Verde y Crema var ?.
Vi promenerade flera kilometer och stannade på flera ställen för en drink eller appetizer. Sen avslutade vi dagen på en trevåningsrestaurang med egen bio och takterrass med utsikt över halva Tijuana.
Bra kollegor, bra dag. Mexiko är ett fantastiskt land på många sätt och jag hoppas innerligt att Trump inte lyckas göra ännu mer djupgående eller permanent skada på USAs och Mexikos relation. Men det är kanske naivt av mig.
-
Thanksgiving, hundar och vin i Valle de Guadalupe
För två helger sen var det Thanksgiving vilket innebar 4 dagars ledighet, så jag och Paul och våra kompisar Colin och Renee packade in oss i Renees Jeep och körde söderut längs kusten, till Valle de Guadalupe i nordvästra Mexiko.
Vi stannade i Ensenada för att äta lunch. Renee hade hört talas om en tacotruck som tydligen skulle vara jättebra men ingen visste var den låg. Men när vi stannade vid ett random gathörn och tittade oss omkring så var den precis där!? Colin och Renee beställde varsin tostada.
Sen gick vi vidare till en “riktig” restaurang och åt helt sanslöst goda portobellotacos och drack lite lokalbryggd öl.
Efter maten körde vi vidare inåt landet till Valle de Guadalupe, som är norra Mexikos svar på Napa Valley, dvs wine country. Här finns över 120 vingårdar och det öppnar nya hela tiden. Vi hade bokat rum på ett jättefint litet B&B, och vi fick en flaska vin av ägarinnan som vi direkt öppnade på altanen.
Vi blev direkt kompisar med ägarnas lilla hund. Han hette Cepillo, vilket betyder borste på spanska.
Så här såg det ut där vi bodde. Det var alldeles tyst och lugnt, och bara ett fåtal rum. Så fint.
Vi hade reserverat bord för middag på lyxrestaurangen Laja. För cirka 800 kronor per person fick man en fyrarättersmåltid med ett nytt vin till varje rätt. SÅ. SJUKT. GOTT.
Nästa morgon lagade vår värdinna frukost åt oss, och sen gav vi oss ut på vinäventyr. Paul började starkt dagen med en Tecate medan vi väntade på att Colin och Renee gjorde sig i ordning.
Så här ser det ut överallt i Valle de Guadalupe, vinodlingar så långt ögat räcker. Och väldigt torrt, det är samma klimat här som i San Diego, men det går tydligen att odla vin ändå.
Eftersom nästan varje hus man kör förbi har en egen vinproduktion finns det väldigt mycket att välja mellan, även om öppettiderna skiljer sig ganska mycket åt. Först hamnade vi i alla fall på El Cielo, som är en av de större, mer kommersiella vingårdarna. Vi provade fyra olika vita viner som alla var väldigt goda. Obs att jag inte vet någonting om vin, så min bedömning brukar hamna någonstans mellan “gott” och “inte gott”.
Sen nämnde Renee en vingård som låg i en grotta byggd av uppochnedvända båtar som hon ville besöka, och precis när hon sa vad stället hette så åkte vi förbi en skylt med det namnet på! Samma flyt som med tacotrucken i Ensenada med andra ord. Så vi svängde av direkt och hamnade här, på Vena Cava.
Vi gick in i båtgrottan och körde en provning med fyra av Vena Cavas egna viner. Brödet var min favorit!
Och så här fint var det utanför.
Vi hade kört förbi den här rymdskeppsliknande byggnaden några gånger under dagen och tänkte att vi skulle stanna och kolla in den.
Därinne hade de tre våningar fyllda med vintunnor.
De hade även ett piano, till min stora glädje. Jag satte mig och spelade typ allt jag fortfarande kommer ihåg (jag spelade piano som barn och kan läsa noter och sådär, men har inte haft ett piano på många år) vilket tydligen var jätteunderhållande för de andra som inte hade en aning om att jag kan spela piano. Dold talang!
Sen bytte vi om och åkte vi vidare till Finca Altozano, som ägs av stjärnkocken Javier Plascencia (aka the Mexican George Clooney), där vi hade middagsreservationer. Jag hade ett presentkort på 100 dollar på just Finca Altozano men jag glömde att ta med det!? Var så arg på mig själv över detta. Aja. Det var ändå prisvärt, som mycket är i Mexiko. Dock var det svinkallt, men det blev bättre av att det sprang runt hundar överallt.
Dag tre började vi med – surprise! – mer vin, den här gången på El Mogor. Vi hade egentligen tänkt äta lunch på Deckman’s, som är El Mogors restaurang och ägs av en amerikansk kock med en Michelinstjärna, men de hade inte öppnat ännu.
Så vi tog ett glas vin på vingården bakom restaurangen och hängde med hönsen.
Renee hittade en jättekonstig fjäril som hade en stor, luden spindelkropp under de här vingarna.
Och i anslutning till vingården fanns en ekologisk gårdsbutik med en egen katt. Jag köpte lite bröd och tortillas och sen åkte vi vidare.
Våra kompisar Greg och Lola var på väg till Guadalupe från San Diego, och vi hade bestämt träff med dem på en vingård som vi hade valt på måfå från en karta. Den visade sig dock bestå av ett litet rum bredvid ägarens bostadshus, och det fanns ingenstans man kunde sitta och vänta. Så vi gick över till grannen och köpte en flaska som vi delade på på altanen medan vi väntade på Greg och Lola. Det var för övrigt kallt och regnigt den här dagen, därav min halsduk och vinterjacka.
Paul hittade en hund.
Sen dök Greg och Lola upp. De hade med sig sin fina Golden Retriever som heter Delilah.
Vid det här laget var vi hungriga, så vi hittade en pizzarestaurang där de serverade insekter!? 🙁
Det var svinkallt ute så de som jobbade på restaurangen tände en eld åt oss. Och Paul hittade fler hundar!
Maten var jättegod och alla var så himla trevliga, så vi satt kvar här ända tills det blev mörkt, trots att det började ösregna. Typ allt är utomhus här så det är svårt att undvika vädret. Även om det för all del nästan aldrig regnar här, vi hade bara oflyt.
Det enda stället som var öppet efter klockan 17 var El Cielo, det stora, kommersiella stället vi hade varit på första dagen, så vi åkte tillbaka dit och beställde en ostbricka. Vid det här laget var jag ganska trött på vin så jag tog en öl istället.
Sen var det söndag och dags att åka hem igen! Det var lite sorgligt att behöva lämna vårt fina B&B, men vi hade i alla fall den här utsikten hela hemvägen så det kunde varit värre.
Vi stannade i Rosarito för lunch och lite shopping innan vi kände oss redo för att närma oss gränsköerna. Jag köpte det här armbandet med en mexikansk flagga och ett viktigt budskap. Sen satt vi i kö i lite drygt tre timmar innan vi var tillbaka i USA igen.
Det här var min första gång i Valle de Guadalupe, men inte den sista. Vill tillbaka hit igen så fort som möjligt, och rekommenderar helt klart ett besök för alla som gillar vin och god mat. Det ligger dessutom mindre än två timmar från San Diego. Win!
-
Hablo un poco
Vi bokade just en weekendresa till Valle de Guadalupe i Mexiko över Thanksgiving. Med Costa Rica i oktober, Mexiko i november och Puerto Rico i december innebär det att jag kommer ha varit i tre spansktalande länder på tre månader den här hösten. Och jag börjar verkligen känna att det skulle vara användbart om min spanska var lite bättre.
Jag läste spanska hela högstadiet och första året på gymnasiet, så sammanlagt fyra år, och jag har fortfarande grammatiken ganska hårt inetsad i huvudet. Men jag saknar ett ordentligt ordförråd, samt förmågan att sätta ihop de ord jag kan till korrekta meningar.
Jag har ändå hankat mig fram hyfsat på min skolspanska under åren, både i Spanien när jag hälsade på min syster som bodde där för ganska många år sen, och i Peru när samma syster gifte sig där, och när jag är i Mexiko flera gånger om året, och förra veckan i Costa Rica. Jag kan tillräckligt med spanska för att ställa enklare frågor och beställa mat och sånt, men blir ofta förvirrad när någon tilltalar mig med mer än några enstaka ord.
Jag har bott 20 minuter från Mexiko i över 8 år nu, så det börjar verkligen kännas som att det är dags att ta tag i det här. Jag ska kolla upp lite lokala spanskakurser eftersom jag lär mig bäst genom att gå på strukturerade lektioner, men om någon har tips på appar eller andra knep för att lära sig nya språk så vore det himla fint också. Gracias och por favor!
-
En liten utflykt till Mexico
En grej jag älskar med att bo i San Diego är hur nära det är till Mexico. 15 minuter på motorvägen så är man plötsligt i ett annat land.
Igår var det varmt och skönt ute för första gången på ganska länge, så vår kompis Greg föreslog att vi skulle köra ner till Mexico och äta lunch. Sagt och gjort, vi kom inte iväg förrän ganska sent, men vi tog oss i alla fall till La Fonda, en dryg timme söder om San Diego. Ungefär så här såg det ut genom min GoPro.
Vi tog kustvägen ner, kanske en av de finaste vägar man kan köra på. Nyasfalterad väg, precis bredvid havet, genom små strandnära byar hela vägen ner längs kusten.
Anledningen till att den här vägen är så välunderhållen (jämfört med ganska många andra vägar i Mexico) är att man med jämna mellanrum hamnar vid en vägtull och måste betala för att fortsätta. För motorcyklar kostar det dock mindre än 1 dollar, så helt klart värt det.
De här bilderna gör det inte ens rättvisa, SÅ himla fint. Bästa idén att komma ner hit.
Sen var vi framme vid en restaurant som Greg kände till sen innan. Precis ovanför stranden med strålande utsikt över Stilla Havet. Det är dessutom valsäsong så här års, så vi såg valar som blåste luft ur blåshålet och skapade små fontäner precis överallt. Fint!
Kall öl, chips och salsa, riktig mexikansk mat, motorcyklar, perfekt väder, bästa sällskapet, och hav så långt ögat nådde. Har jag sagt att det här var en bra idé?
Glad tjej. Lite svårt att ta ordentliga bilder i starkt motljus så här, men aja.
Sen satte vi oss på hojarna och körde hemåt igen.
Vi var i Mexico i mindre än 5 timmar totalt, men så värt. Om det inte vore för hur mycket det suger att ta sig över gränsen in i USA igen skulle vi nog göra detta varje helg.
-
El Diablo Run 2015, dag 1-3
Jag har ju tjatat om våra motorcykeläventyr i Mexico ett tag, så nu tänkte jag äntligen få upp lite bilder. El Diablo Run är alltså en 5-dagars motorcykelcampingtur som börjar i södra Kalifornien och går genom Baja California från San Felipe till Ensenada och sen tillbaka till USA igen. Den här festivalen har rykte om sig att vara ganska extrem, och inget för the faint of heart… Men jag är ju rätt hardcore (haha, not) så jag tänkte att vi kör ba.
Resan började för vår del i San Diego, när vi mötte upp vårt gäng tidigt torsdag morgon för att köra de 40 milen ner till San Felipe. Vårt gäng bestod av mig och 8 snubbar, varav 3 var närmare 60 och hade kommit hela vägen ner från Washington state.
Vi fick stanna ganska många gånger och tanka, eftersom två personer i vårt gäng (varav en var min kille) hade pyttesmå bensintankar som bara rymde knappt 4 liter. Det kommer man inte så himla långt på, även om det ser coolt ut.
Här är en liten kort filmsnutt från ett av bensinstoppen. När man är mitt ute i ingenstans i den mexikanska öknen och det inte finns några bensinstationer i närheten får man stanna på sidan av motorvägen. Och har man tur passerar det ett helt gäng motorcyklister som också är på väg till El Diablo Run….
Väl framme i San Felipe såg det ut så här. Motorcyklar, strand och klarblå himmel så långt ögat kunde nå.
Det här lite det här jag menar med att EDR är “extremt”. Folk som kör motorcykel på stranden till exempel. Men ja, what happens in Mexico stays in Mexico... och hamnar på sociala medier dårå.
De som inte hade tur att få en sån där palapa satte upp tälten direkt på stranden. Vi hade hotellrum, vi känner oss lite för gamla för att sova på stranden när man kan ha en säng och rinnande vatten…
Killen på den här hojen hade kommit ända från Ungern!!! På en gammal chopper! Den har EU-plåtar, men det ser man kanske inte så tydligt här. Han hade alltså tagit en båt över någonstans och sen kört solo genom typ hela Sydamerika. DET är fan hardcore.
Vi hittade min kompis Stacy som hade med sig en hängmatta, och Paul provsatt hennes hoj.
De närmsta tre dagarna såg ut ungefär så här. Coco loco-drinkar och motorcyklar. På stranden i Mexico. I 40 graders värme. Kan tänka mig värre semestrar ändå.
Så var det dags för lekar också. Bikerlekar alltså. Som denna, ett så kallat co-ed slow race, som går ut på att en tjej med en kille bakpå hojen ska köra så långsamt som möjligt. Den som är sist med att sätta ner fötterna vinner!
Hittade lite San Diego-folk som stod och var fina.
Nästa “lek” hette Circle of Death. Den gick ut på att köra så snabbt som möjligt runt en stor sand lot… Inte helt lätt, och inte helt safe heller. Men det är ganska typiskt EDR. Ingen dog dock!
Här är en liten videosnutt på detta också:
Hittade en rosa enhörning.
Och så gick solen ner. Det fina med San Felipe är att det ligger på östkusten av Baja California, så solen går inte ner i havet som vi är vana vid i Kalifornien. Istället får man se världens finaste soluppgångar. Om man är vaken alltså. Vilket vi inte var…….
Tror att det här var sista kvällen i San Felipe. Våra kompisar hade hyrt en fiskebåt och varit ute och fiskat hela dagen, så de gjorde ceviche och grillade åt alla som ville komma förbi på kvällen. Jag åt quesadillas i vanlig ordning. Inte alltid helt lätt att vara vegetarian på såna här tillställningar. Jaja. Nästa dag bar det av till Ensenada, men det får bli ett annat inlägg.
-
Spontan punkutflykt till Tijuana
Igår fick jag via Facebook reda på att ett av mina absoluta favoritband, Leftöver Crack, skulle spela samma kväll i Tijuana, Mexico, och att några av mina gamla punkkompisar hade tänkt dra dit. Så jag bestämde mig lite i sista sekunden för att haka på. Lite spontana äventyr på en torsdagkväll kan man ju inte tacka nej till.
Så vi packade in oss ett helt gäng peppade personer i en minivan och körde ner till gränsen. Där parkerade vi på den amerikanska sidan och promenerade över till Tijuana, för att slippa sitta i timlånga bilköer. Det regnade i San Diego, men i Tijuana tittade solen fram, märkligt nog.
Vi stannade för tacos y cervezas sådär som man gör när man är i Mexiko. Restaurangen hade en katt som ville smaka. Sen gick vi och tog en öl på ett annat ställe och där satt Leftöver Crack som tydligen hade samma idé. Min kompis Freddie känner dem så han och jag fick komma in på gästlistan, score!
Sen började spelningen och det var sjukt bra i vanlig ordning. Nu har jag sett Leftöver Crack spela i 4 olika länder (USA, Mexico, Tyskland och Storbritannien) i 6 olika städer (San Diego, Las Vegas, Santa Ana, Tijuana, Berlin och London), inte så himla illa ändå!
Sen ville jag åka hem eftersom jag skulle upp och jobba nästa morgon, men det ville ingen annan. Så vi gick till en helt tom dansklubb på Avenida Revolución och hade efterfest och kom inte hem förrän klockan 2 på natten. Det var lite jobbigt att kliva upp i morse, kan man kanske säga. Tur att det är fredag.
-
Födelsedag i Mexico
På tisdag fyller jag år. Min killes brorsa, som sen ett par månader tillbaka dejtar en av mina bästa vänner, fyller år en dag innan mig, och i helgen åker vi – alla fyra – till Mexiko för att fira. Vi har bokat rum på mitt favorithotell i Rosarito, precis vid kusten med balkong mot stranden. De har en infinity pool som jag planerar att tillbringa större delen av tiden vid och/eller i. Det här fotot tog jag sist jag bodde där:
Eftersom jag fyller år tre dagar innan Halloween har mina födelsedagar under ganska många år varit kombinerade med Halloweenfirande, men i år försöker jag köra på en helt Halloweenfri födelsedag. Så, Mexiko i helgen och en middag med vänner på faktiska födelsedagen. Jag tycker att jag förtjänar en dag om året (eller några stycken) som handlar bara om mig. Oavsett hur mycket jag faktiskt älskar Halloween.
-
It’s a small world after all
Jag fick en ny kompis häromveckan genom en hel rad sammanträffanden. Lite backstory först så ni hänger med:
I mars körde jag och två kompisar motorcykel ner till San Felipe i Mexico och campade på stranden och hade det allmänt gött. På morgonen innan vi åkte hem satt vi och åt frukost på ett litet hak på huvudgatan i San Felipe när tre amerikanska snubbar körde upp och parkerade sina hojar bredvid våra. Vi snackade lite med dem i några minuter och det visade sig att de också var från San Diego. Sen var det inte så mycket mer med det, vi åkte hem och de stannade kvar.
Fast forward några månader, till mitten av juni när jag började på mitt nya jobb. I parkeringsgaraget som alla i min byggnad (som är en skyskrapa på 19 våningar där ett helt gäng olika företag håller till) parkerar i finns det ett hörn bara för motorcykelparkering. När jag parkerade hojen där på min första dag så kände jag igen en av de andra hojarna där—jag var helt säker på att den tillhörde en av snubbarna vi hade träffat nere i Mexico.
Vi parkerade i alla fall bredvid varandra i nästan tre månader utan att någonsin träffas. Sen för kanske tre veckor sen var jag ute och körde nere vi stranden när jag såg en motorcykel i filen bredvid. Det visade sig vara samma snubbe igen. Vi vinkade lite och körde sen åt olika håll.
Och så förra fredagen när jag skulle åka hem från jobbet satt det en gul post-it på min sadel. Det var snubben med Mexico-hojen som presenterade sig och undrade om jag ville ut och köra nån gång. Han lämnade även sitt nummer, så jag sms:ade samma kväll och sa hej.Vi skulle grilla hemma hos min kille den kvällen, så jag bjöd in Mexico-snubben, som visade sig heta Greg, och han kom över och hängde, och nu är vi kompisar allihopa. (OBS att jag var noga med att påpeka med en gång att jag hade en pojkvän så att det inte skulle ske några ”missförstånd”.)
Det knäppaste av allt är ändå att vi jobbar i samma byggnad (han på ett datorspelsföretag på 16:e våningen, jag på ett nöjesmagasin på 11:e våningen), parkerar bredvid varandra varje dag, bor ungefär två kvarter från varandra, samt kör samma sorts hoj (en Harley Sportster) —men att vi fram tills häromveckan aldrig hade träffats, utom en snabbis i ett annat land för 6 månader sen. Liten värld, ändå.
