Dag 4 på den här resan vaknade vi i Moab, en av de kanske vackraste platserna på jorden. Vi skulle egentligen åka vidare mot nordväst men kände oss tvungna att ta en omväg åt fel håll först. Precis nordost om Moab går nämligen väg 128, som officiellt heter Upper Colorado River Scenic Byway. Dagen innan hade en man kommit fram till oss på en bensinmack och frågat om vi hade kört “the river road” ännu. När vi sa att den stod på schemat för morgondagen blev mannen glad och berättade att den här vägen är den näst vackraste i USA (vet ej hur man objektivt mäter detta eller vad han hade för källor) efter Pacific Coast Highway i Kalifornien.

Jag säger allt detta för att verkligen understryka hur jävla fantastiskt vacker den här vägen faktiskt visade sig vara. Det är en 7 mil lång kurvig landsväg som går längs med Coloradofloden och är omgiven av höga, dramatiska röda klippor på båda sidor. Vi stannade inte så mycket eftersom det var meningslöst att försöka fånga storslagenheten på bild. Men ungefär så här såg det ut precis i början.

Det enda andra stoppet vi gjorde var vid den här hängbron som hade förstörts i en brand. “The river road” är i alla fall lätt på min topplista över vackraste vägar jag har kört hoj på, antagligen bara strax efter Going-to-the-Sun Road genom Glacier National Park i Montana (rekommenderar att googla bilder på den). Och definitivt i samma klass som PCH.

Vårt mål för dagen var Capitol Reef National Park. På vägen dit började det blåsa upp till storm. Det var extremt varmt ute, så jag kände mig nästan lite peppad på regn. Men vi stannade i alla fall och satte på oss regnkläder. Det blåste så hårt att min hoj nästan föll omkull när jag stannade på sidan av vägen. Och sen körde vi rakt in i stormen…

Fast sen regnade det kanske två droppar och så var det slutregnat. Väldig antiklimax. Vi tog i alla fall ytterligare en omväg, till detta märkliga ställe som heter Goblin Valley State Park. Den här parken består av hundratals såna här svampformade bergsformationer. Det är som att befinna sig på en annan planet. Eftersom det fortfarande låg regn i luften lämnade jag kameran på hojen och tog bara med mobilen, så har inga foton som gör detta rättvisa (fast who am I kidding, det skulle jag inte ha med riktiga kameran heller).

Hej hej.

Vi var näääästan framme vid Capitol Reef när vi körde förbi Swingarm City, ett märkligt ökenlandskap öppet för att köra offroad i. Vi har kommunikationssystem i hjälmarna så att vi kan prata med varandra medan vi kör, och så fort vi åkte förbi detta klickade sig Andy in i min hjälm och frågade om vi inte kunde vända om så han fick ha lite kul här en stund. Såklart kunde vi göra det.

Sen! Var vi framme! I Capitol Reef National Park! Jag visste i princip ingenting om den här parken i förväg, hade inte gjort någon research eller sett några bilder. Och blev helt GOLVAD av hur vackert det var. De här klipporna var inte bara röda, utan även lila, gula, vita, gröna och alla andra tänkbara färger.

Hur många gånger får man skriva att bilderna inte gör verkligheten rättvisa i samma inlägg egentligen? Denna plats vill jag väldigt gärna återvända till. En bonus: För att få köra in i de allra flesta amerikanska nationalparker måste man betala en avgift på omkring 20-30 dollar. Men en stor del av Capitol Reef är inte avgiftsbelagd, så man kan få se denna storslagna natur helt gratis! (Jag och Andy har dock varsitt årspass så vi får komma in gratis på alla nationalparker. Tur, annars skulle detta bli en väldigt dyr resa.)

Sen var det plötsligt nästa dag. Vi körde söderut från Torrey, en liten by precis i utkanten av Capitol Reef, längs med väg 12. Ytterligare en sanslöst vacker väg som delvis går genom Grand Staircase Escalante National Monument. Den här delen av vägen ligger i närheten av något som heter Hell’s Backbone. Det var lite svårt att fånga på bild, men detta är alltså en smal, tvåfilig väg omgiven på båda sidor av extremt branta sluttningar utan någon som helst sorts skyddsräcke. Pga omständigheter körde vi den här delen av vägen tre gånger fram och tillbaka och jag fick lika mycket svindel alla tre gångerna. Det påminde verkligen om en krokig ryggrad.

Väl nere på andra sidan ryggradsvägen parkerade vi hojarna och bytte om till vandringskläder. Det var 33 grader varmt, så PERFEKT väder för att ge sig ut och hajka en dryg mil mitt på dagen. Inte. Men det gjorde vi i alla fall.

Och det var det värt! För på slutet av hajken fanns detta magiska vattenfall. Vattnet var ISKALLT och extremt svalkande, och själva vattenfallet helt otroligt. Gigantiskt och våldsamt. Vattenfall är en av mina favoritgrejer i hela världen. Det är ganska lätt att lura med mig på exakt vilken sort äventyr som helst så länge det är vattenfall involverade. Inklusive en 11 kilometer lång promenad genom ökensand mitt i sommaren.

Två glada (och svettiga) hajkare.

Vi hade varit lite väl tidsoptimistiska med den här hajken, som tog runt 3 timmar. För klockan var ganska mycket när vi var klara och vi hade fortfarande en nationalpark att se den här dagen tio mil bort, och sen ytterligare ca 12 mil att köra till vår destination för kvällen. Vi lyckades i alla fall ta oss hit, till Bryce Canyon National Park.

Ja, vad ska man säga? Overkligt vackert, dramatiska klippor, underbar utsikt åt alla håll. Ni vet, det gamla vanliga.

Sen hade jag bara en sak kvar på min “måste se”-lista för den här resan, och det var den här bågen över vägen, strax utanför Bryce Canyon. Eller, det är egentligen två bågar precis bredvid varandra. Jag var lite stressad över att vi inte skulle hinna hit innan solnedgången, men istället lyckades vi tajma det mest perfekta ljuset som gjorde bågarna ännu mer intensiva.

Jag fick mitt Instagram-foto (viktigt!) och sen körde vi vidare på småvägar medan det mörknade ute och höll alla tummar för att inga rådjur eller rävar skulle springa ut på vägen framför oss. Var framme på vårt hotell strax efter klockan 23, helt utmattade efter Världens Längsta Dag.

Det här blev visst ett megalångt inlägg, men avslutar med denna bild för sen var det bara den tråkiga hemresan kvar. Vi hade egentligen tänkt ta en omväg hem genom att köra söderut till Grand Canyon National Park i Arizona, men pga en massa stora skogsbränder var alla vägar dit avstängda så vi körde hem samma väg vi kom, genom Zion National Park. Sammanlagt gjorde vi 7 besök på 5 olika nationalparker den här resan, inte så illa ändå.

Tajmingen för den här resan kunde såklart ha varit bättre. Det var surrealistiskt att roadtrippa mitt under en pandemi i en delstat (Utah) där folk inte verkade bry sig så mycket om viruset. Men tänkte eventuellt skriva mer om detta i ett eget inlägg. Avslutar detta innan det blir rekordlångt. Dag 1-3 finns här

Utah är en märklig delstat. Över 60% av befolkningen är Mormoner, bara en sån sak. Typ allt är stängt på söndagar, det är svårt att hitta öl med högre alkoholhalt än folköl och en majoritet av invånarna röstar Republikanskt.

Men södra Utah är också en av de absolut vackraste platser jag har varit på. I princip var man än vänder sig är man omgiven av dramatiska röda klippor och bergsformationer, djupa dalar fyllda med knallblått vatten och hela FEM nationalparker.

Vi började vår Utah-roadtrip med att köra genom Zion National Park, en av de mest hisnande vackra platser jag har varit på.

Det här var min tredje gång i Zion, men första gången jag faktiskt parkerade hojen och hajkade en av parkens många trails. Det var omkring 37 grader varmt ute, så det blev ingen lång hajk. Men fick i alla fall se den här fantastiska utsikten.

Är glad över att den här killen drar med mig på friluftsäventyr trots att det är en miljon grader ute.

Puss!

Vi utforskade även några lite mindre välbefolkade vägar precis utanför nationalparken. Andy har en adventure bike (vet ej vad det heter på svenska) som kan köra både offroad och på landsvägar, så han tar alla tillfällen i akt att köra lite grus.

Det är inte lika kul på en Harley, men vad gör man inte för lite fin utsikt.

Nästa dag började vi med att köra till Horseshoe Bend som ligger i norra Arizona, precis söder om gränsen till Utah. Har varit även här tidigare, men det GÅR inte att köra förbi här utan att stanna. Ytterligare en enormt vacker plats.

Tog detta fotot med mobilen eftersom jag inte fick plats med hela i mitt kameraobjektiv. Men det är enormt mycket mer mäktigt i verkligheten när man står uppe på toppen och tittar på Coloradofloden som slingrar sig runt berget 300 meter nedanför.

Det var så SJUKT varmt hela den här resan, mellan 33 och 43 grader ute varje dag. Det här var en av de varmare dagarna, så vi tog oss till Lake Powell för att bada. Det var perfekt svalkande men så fort vi klev upp och drog på oss hjälmar och motorcykelkläder blev vi genast genomsvettiga igen. Oh well.

Dag 3 var vi tillbaka i Utah igen. Det här var tänkt att bli vår kortaste kördag med bara omkring 11 mil på schemat. Vi stannade för att kolla in Hole N The Rock, ett märkligt museum som består av ett helt hem någon har byggt inne i ett berg.

Sen! Var vi plötsligt i Arches National Park, en plats som jag har haft på min bucket list i många år nu. Jag försökte ta mig hit för drygt ett år sen, på en annan roadtrip tillsammans med 7 kompisar, men då snöade det (!) så mycket att vi fick vända om och köra söderut genom New Mexico istället. Svårt att ens föreställa sig att det snöade här i juni förra året med tanke på hur överjävligt varmt det var nu. Väldigt, väldigt vackert dock.

Älskar! Röda! Klippor!

Bara omkring en halvtimmes körväg från Arches ligger Canyonlands National Park, så vi tog en sväng dit också. Det påminde mycket om Grand Canyon, fast mindre och rödare. Vi gjorde en liten hajk genom denna park också, innan vi åkte vidare…

Hit! Till Dead Horse Point State Park som ligger precis bredvid Canyonlands men är om möjligt ännu vackrare. Mest pga att Coloradofloden går rakt igenom parken. Foton gör det inte rättvisa, vilket jag nog kommer behöva upprepa ganska många gånger i de här inläggen.

Det var två dagar efter sommarsolståndet och alltså en av årets längsta dagar. När det började bli kväll tyckte Andy att vi skulle åka tillbaka till Arches för att kolla på solnedgången. Jag som älskar både solnedgångar, nationalparker, varma sommarkvällar och motorcyklar mer än livet självt var inte så svårövertalad. Det blev en väldigt lång dag med betydligt mer än 11 mil körda (snarare runt 40). Men värt det.

Okej, det var de första dagarna. Tar en paus här och återkommer med fler bilder på olika berg och klippor snart.