• Nära döden-upplevelser

    Then the earth shook and quaked

    destroythefuture

    Små jordbävningar är vardagsmat i Kalifornien. Jag brukar aldrig ens känna av dem, utan får oftast reda på att det har varit jordbävning genom folks facebookuppdateringar. Det enda större skalvet jag har känt var för ungefär 6 år sen. Jag låg vid poolen och halvsov när min stol plötsligt började skaka. Det bildades vågor i poolen och jag förstod först inte vad det var som hände. Skakandet pågick i alla fall i ett par minuter. Sån knäpp känsla.

    Inatt hade vi tydligen en liknande jordbävning här i södra Kalifornien, 5.2 på Richterskalan. Jag sov mig igenom all action, men många av mina vänner och kollegor vaknade av att deras hus skakade mitt i natten.

    Ändå lite läskigt att tänka att jag inte vaknade av en stor jordbävning? Börjar tvivla på min förmåga att överleva zombieapokalypsen med den självbevarelsedriften.

    (Tror att jag ska börja med obehagliga bibelcitat som bloggrubriker oftare, känns tungt och domedagsaktigt.)

  • Nära döden-upplevelser

    Apokalypsen är nära

    Alltså, det har regnat så SJUKT mycket idag. När man bor i södra Kalifornien och förfasar sig över lite regn brukar folk från andra delar av landet/världen hånskratta lite och påpeka att vi inte vet något om riktigt regn. Och det må vara sant, jag har trots att jag är född och uppvuxen i Sverige lyckats förtränga alla sorters väder som är värre än 25 grader och solsken.

    Men idag har det verkligen regnat PÅ RIKTIGT.

    För första gången någonsin fick jag just en “Severe Flash Flood Warning Alert” i mobilen, och min kollega som åkte tidigt från jobbet (eftersom hans brandvarnare var i full gång hemma, garanterat pga vädret på något sätt) fastnade i en översvämning på vägen som förstörde något på undersidan av hans bil? Fick inte så mycket detaljer. Dessutom har ungefär 5 olika personer hört av sig för att kolla så att jag inte körde motorcykel till jobbet idag (det gjorde jag inte), eftersom det i så fall hade blivit svårt att ta sig hem.

    Det har hörts sirener utanför precis hela dagen, vilket det gör när det stormar här, mest tror jag för att San Diego-bor inte kan köra bil i regn. Och det smattrar mot rutorna på mitt kontor på 11 våningen just nu, trots att det ser ut så här utanför. Går härifrån nu med en stark känsla av att apokalypsen är nära.

    sunsetoffice

     

  • Nära döden-upplevelser,  Vardagsanekdoter

    Dagens: Get off your fucking phone

    Igår hade jag inte ont alls efter operationen, tack vare de starka smärtstillande de gav mig på sjukhuset. Idag har det varit lite värre. Har haft ont i armen hela dagen och svårt att böja armbågen. Har tagit smärtstillande men de gör mig mest trött och dåsig, så jag har sovit större delen av dagen. Försöker tycka att det är skönt att vara ledig, men jag skulle faktiskt hellre vara på jobbet. Aja. Det kunde vara så mycket värre.

    Jag har två nära kompisar som har varit med om allvarliga motorcykelolyckor bara den senaste månaden. En av dem blev påkörd rakt framifrån av en bil vars förare körde alldeles för fort och pratade i mobilen. Hon ligger hemma med brutet bäcken och ben efter ganska många operationer, och kommer antagligen inte att kunna gå på ett år eller så.

    Min andra kompis var tvungen att tvärnita efter att en bil körde ut mot rött rakt framför honom. Han fastnade med benet i bakhjulet och bröt det på flera ställen. Samma person bröt båda armarna i en annan motorcykelolycka för kanske två år sen. Stackare.

    Så jag försöker sätta saker i perspektiv. Jag har ont i armbågen, men mest är jag bara uttråkad. Det går ju över. Här är dock mitt meddelande till alla idioter som tycker att det är viktigare att kolla Facebook eller ringa ett jobbsamtal medan de kör än att potentiellt rädda någons liv:

    SB9A4399

    SB9A4394

    Foton av Jay Reilly.

  • Nära döden-upplevelser,  Vardagsanekdoter

    Dagens: Post-Op

    operation1

    Operationen gick snabbt och bra i morse, så större delen av dagen har jag mest legat på soffan och kollat på Netflix. Enligt min läkare är det bra för armen att utföra lättare aktiviteter, som att skriva detta. Men jag får inte lyfta något tyngre än två kilo på ett par veckor, och så får jag inte duscha på fem dagar. Tycker lite synd om Paul. Men stannar han kvar efter detta så tar jag det som ett tecken på true love!

    Paul har förresten varit en klippa idag. Han tog ledigt idag för att kunna köra mig till sjukhuset klockan 5:30 och vänta där i flera timmar fast han inte kom hem från jobbet förrän efter 23 igår kväll, och fast han inte hade några semesterdagar kvar. Och nu har han åkt till min bästa vegetariska restaurang för att hämta upp middag åt mig, medan jag sitter här med katter och bonushund i soffan och latar mig.

    Bästa operationssällskapet ♥

    operation2

  • Nära döden-upplevelser,  Vardagsanekdoter

    Dagens händelse

    Jag VILL verkligen blogga, men har svårt att hitta inspiration eller något att skriva om. Kanske om jag testar ett nytt format? Nu lägger jag ribban ganska lågt här och hoppas på att jag ska lyckas blogga en gång om dagen, eller i alla fall ett par gånger i veckan. Och då behöver det kanske inte vara så himla avancerade inlägg varje gång, så nu provar jag att helt enkelt bara rapportera om vad som har hänt under dagen.

    Dagens händelse pågår just nu, och är detta: Active Shooter Engaged in Hours-Long Standoff with Police in San Diego

    Det sitter alltså en man i en byggnad och skjuter genom ett fönster i downtown, ungefär 10 minuter från mitt jobb. Flygplatsen och närliggande skolor har stängts ner och SWAT är på plats för att försöka förhandla med mannen. Spännande grejer. Det går ju liksom inte en dag utan att det är någon sorts skottlossningsdrama i det här landet, men i vanliga fall sker det liksom inte precis runt knuten.

    Förutom för ett par veckor sen, när polis sköt en beväpnad man bara ett kvarter från mitt jobb.

    Såatteh. Var det någon som sa gun control? Nä? Inte det, nej.

     

  • Nära döden-upplevelser

    Krigsskador

    bruises

    På tal om att ha ont… Så här såg mitt ben (rumpa? lår?) ut hela förra veckan efter att hästen Koda bockade av mig. Nya spännande färger varje dag. Nu är det nästan borta, men jag är fortfarande lite öm. Herregud alltså. Sist jag hade ett blåmärke i den här storleken var efter en snowboardolycka för ganska många år sen. Det var snöstorm och omöjligt att ens se handen framför sig, så jag åkte med benet före rätt in i ett staket som stod mitt i backen, eftersom jag inte såg det. Vem bygger ett staket mitt i en pist, liksom? Aja. Sa ju att jag behöver mindre riskabla hobbies…

  • Nära döden-upplevelser

    Här ska opereras

    Min handled är som ni kanske vet vid det här laget inte i världens bästa skick, efter att jag och min hoj blev påkörda av en bil för ett och ett halvt år sedan.

    Under de senaste 18 månaderna har jag blivit runtslussad till en hel bunt olika läkare och specialister, gjort nervtester och magnetröntgen, och provat allt från sjukgymnastik till akupunktur till kortisonsprutor till massage. Och ingenting har hjälpt. Snarare har jag mer ont idag än jag hade för ett år sedan, plus att hela handen numera domnar bort flera gånger om dagen.

    Det enda jag fortfarande inte har provat är operation, eftersom alla säger att det är sista utvägen. Well, jag tror att det är där jag är nu, det är dags att göra något lite mer drastiskt. Så om knappt två månader kommer en ortopedisk kirurg att operera min armbåge, för att frigöra en nerv som han tror orsakar den största delen av smärtan och domningarna i handen. Det finns inga garantier för att det kommer fungera, men å andra sidan är det en förhållandevis enkel operation så jag känner att det är värt ett försök. Jag är trött på att alltid ha ont.

    Bra grej: när jag pratade med kirurgen sa han att en av hans specialiteter är att sy ihop folks tatueringar efter operation så att man inte ser att de har blivit skurna i. Känns betryggande på något sätt.

    sannaninja

  • Nära döden-upplevelser,  Vardagsanekdoter

    Bevis på den globala uppvärmningen

    Idag regnade det igen. Jag vet att många undviker att prata om vädret eftersom det ses som en konversation i brist på riktiga samtalsämnen, men för mig är vädret oerhört intressant att prata om. Detta är till exempel helt sjukt:

    San Diego broke its all-time July rainfall record Saturday when 1.03 inches fell. That broke not only the July single-day record of 0.83 inches set July 25, 1902, but also the record for an entire July’s rainfall, which was 0.92 inches July 1-31, 1902.

    It’s also more rain than San Diego saw in all of January this year; on average, January is the second-wettest month and July the second-driest, with January averaging 66 times more rainfall than July. The only other time July has out-dampened January in San Diego was 1976, when July had 0.02 inch to January’s trace.

    San Diego added to its total Sunday with another 0.66 inch of rain as of 11 p.m. The month-to-date total of 1.70 inches, which fell in less than 36 hours, is more rainfall than San Diego had seen in the previous 101 Julys combined; a total of 1.68 inches fell during July from 1914 through 2014 in San Diego.

    Det har alltså regnat mer i San Diego de senaste dagarna än i alla julimånader kombinerade sedan 1914!? Om det fortfarande är någon som sitter därute och förnekar den globala uppvärmningen så är ni välkomna till Södra Kalifornien. Där vi gick från extrem torka till extrema översvämningar över en helg.

    sunsetmoto

  • Nära döden-upplevelser

    Crazy cat lady problems

    Om två veckor har det gått ett halvår sen jag gjorde Lasik och fick perfekt syn och glada ögon. Men lite då och då, när ögonen känns torra eller irriterade av olika anledningar blir jag alltid lite paranoid och tror att operationen misslyckades och att jag kommer bli blind.

    Idag var en sån dag. Tror att jag just traumatiserade min kollega rätt rejält inne på toan på jobbet.

    cclp

  • Äventyr,  Motorcyklar,  Nära döden-upplevelser,  Resor

    Peru 1: Arequipa – Chivay på motorcykel

    Alltså, den här Peruresan. Jag vet inte ens vart jag ska börja? Vi kan ta det mest dramatiska först, nämligen vår motorcykelresa från Arequipa till Chivay.

    Jag hade ju bokat in oss på en privat guidad motorcykeltur upp till Colca Canyon, världens näst djupaste ravin. Personen jag pratade med kunde bra engelska och företaget verkade seriöst. Vi fick en adress att infinna oss på dagen innan färden för att prova ut fordon och utrustning. Vi antog att det skulle vara någon sorts garage eller butiksfront, men det visade sig vara ett bostadshus. Vi blev insläppta av en man som inte pratade ett ord engelska, men med våra ganska begränsade spanskakunskaper lyckades vi i alla fall förstå att Felipe, vår guide, var på väg men lite sen.

    DSC_0106

    Vi blev placerade i ett mycket märkligt möblerat rum fullt av soffor, stolar och med leksaker och spelkort utspridda över hela golvet. Sen satt vi där i 40 minuter innan Felipe äntligen dök upp, mycket ursäktande förstås.

    DSC_0107

    Hojarna dammades av och rullades ut. De hade nog inte blivit körda på ett tag, för det krävdes nya batterier i två av dem innan de ens startade.

    DSC_0119

    Vi hade kommit direkt från poolhäng och var inte direkt klädda för att köra motorcykel. Sandaler och shorts, liksom. Men det var en avstängd gata utan bilar, så det gick hyfsat bra att bara köra fram och tillbaka några gånger för att testa.

    DSC_0123

    Paul hittade en hoj som passade också. De här motocrosshojarna är ju lite annorlunda när man är van att köra Harley, men de är extremt lättkörda så det gick bra ändå.

    Nästa dag blev vi upphämtade av Felipes bror, eftersom Felipe hade fått förhinder och inte kunde guida oss längre (?). Vi fick åka och dra på oss all utrustning och sen bar det av upp i bergen. Först genom Arequipas HELT galna stadstrafik. Där kör folk verkligen som att det är på liv och död. Det finns ingen som helst väjningsplikt, utan folk bara tutar och kör och hoppas att de inte krockar, typ. Jag fick extrem ångest att att åka bil i den trafiken, men på hoj gick det helt okej. Skyller på mitt kontrollbehov.

    Sen svängde vi plötsligt off-road och det var då äventyret började på riktigt. “Vägen” vi åkte på, som gick slingrigt och brant rakt upp i bergen, var ingen väg utan snarare en stigformad stenhög. Det var extremt svår terräng, och jag som knappt har kört off-road innan pendlade mellan att tycka att det var väldigt spännande och att frukta för mitt liv. Till och med Paul, som har kört motocross i hela sitt liv, sa att det var något av det mest avancerade han varit med om.

    DSC_0129

    Och så hände det oundvikliga. Mitt framhjul träffade en stor upphöjning i marken från fel vinkel och hela hojen kastades åt sidan. Jag tappade kontrollen och kraschade ganska hårt. Det gick så fort så jag minns inte så mycket mer än att jag plötsligt låg på marken med högra benet fastklämt under 140 kilo motorcykel. Jag skrek “MY LEG MY LEG MY LEG” helt hysteriskt tills Paul kom springade och lyfte bort hojen. Sen låg jag stilla på marken i kanske en halvtimme med såna smärtor i höger arm och axel att jag inte kunde röra mig. Tack och lov hade jag i alla fall ordentliga stövlar på mig och benet var inte brutet.

    Fotot ovan tog Paul efter att jag äntligen lyckades ta mig upp till sittande. Vi var så pass högt uppe i bergen att luften var så tunn att det knappt gick att andas. Så ovanpå den kanske värsta smärtan i mitt liv höll jag dessutom på att svimma av syrebrist.

    DSC_0137

    Det tog ett ganska bra tag innan vår guide upptäckte att vi inte var bakom honom längre och kom tillbaka och letade efter oss. Jag trodde på fullaste allvar att han hade övergivit oss helt.

    DSC_0135

    Vi hade bara kommit ungefär 20 av totalt 200 kilometer när detta hände, och jag hade verkligen hatat mig själv om jag gett upp så tidigt. Så jag bestämde mig helt enkelt för att ignorera smärtan och det faktum att jag inte kunde andas, och vi fortsatte köra.

    DSC_0139

    Och när den värsta off road-biten var över möttes vi istället av den här naturen. Omgivna av öken och snöklädda vulkaner, milsvid utsikt åt alla håll, och horder av vilda lamor som korsade vägen framför oss så att vi hela tiden fick vara på vår vakt.

    Untitled-1

    Sen kom vi ut på landsvägen och hittade en mycket liten restaurang mitt ute i ingenstans där vi stannade för att dricka vatten, äta en macka, samt bara allmänt samla energi. Där kom en hel flock får springade i full fart. De stannade för att sniffa på våra hojar lite, sen sprang de vidare. Mycket märkligt.

    DSC_0145

    Och ungefär här började nästa del av äventyret, den delen som vi inte alls hade varit beredda på. Här började det nämligen spöregna. Vi var väldigt långt från civilisationen och hade inte så mycket val – det var bara att fortsätta köra. Och regnet var väl okej, men sen började det hagla. Och åska och blixtra. Och sen gick regnet över i snö. Och plötsligt befann vi oss på den absoluta toppen av berget, där det låg en halv decimeter snö på vägen och det knappt gick att hålla hojarna raka. Så vi gled runt på hala vägar, i genomvåta handskar, stövlar och byxor, medan snöregnet öste ner, och försökte så gott vi kunde att undvika både alla miljoner halvmeterstora hål i vägen samt mötande trafik.

    Untitled-3
    Vi körde i de här förhållandena i ungefär 10 mil, och jag har aldrig någonsin varit så övertygad om att jag skulle dö som under de 10 milen. Men vi klarade det. Vi tog oss ner till Chivay, den by i en dal på andra sidan berget där vi skulle stanna över natten.

    Vi tillbringade en iskall och ganska sömnlös natt på ett hotell som saknade väldigt mycket i form av bekvämligheter. Jag hade så ont i benet att jag varken kunde gå eller sova, och Paul som hade en begynnande förkylning redan innan resan var vid det här laget däckad i något som liknade en lunginflammation.

    Innan vi gick och la oss förklarade jag för vår guide att det inte fanns en chans att vi skulle köra hoj tillbaka igen. Hela min familj skulle till Chivay tidigt nästa morgon i en hyrd minibuss, så de kunde hämta upp oss på vägen. Vi gav guiden lite pengar för att kunna frakta hojarna tillbaka till Arequipa igen, och sen var det inte så mycket mer med det.

    DSC_0156

    Det här var utan tvekan det mest dramatiska, läskiga, och miserabla jag någonsin utsatt mig för. Men samtidigt var det något av det häftigaste jag har gjort. För bortsett från snö och hagel och åskväder och genomfrusna fingrar och läskig terräng och skadade ben och monsterförkylningar så minns jag detta: den fantastiska utsikten när vi körde ner mot Chivay, en liten by på botten av en dal omgiven av den vackraste naturen jag någonsin sett. Lamor, alpackor, får och hundar som sprang vilda precis överallt. Enorma vulkaner åt alla håll. Att köra hoj på slingriga bergsstigar i Peru, 5000 meter över havet, genom snö. Snö! Det galnaste äventyret någonsin, och jag är så glad att vi överlevde för att kunna berätta om det.