-
America, fuck yeah
Ja, nej, vad ska man säga? Jag är glad över att hela den här valcirkusen äntligen är över, och jag är ännu mer glad över att slippa flytta till Kanada – vilket jag i ett svagt ögonblick på Facebook hotade med att göra om Romney vann. Sen tror jag också att det är naivt att förvänta sig att något kommer att förändras till det bättre, men det är i alla fall att föredra över att allt går käpprätt åt helvete, vilket nog hade varit fallet vid en annan valutgång.
För övrigt läser jag med fasa vad Linnéas amerikanska vänner (?) skriver på Facebook angående valet, och känner mig enormt tacksam över att jag ganska uteslutande verkar ha hyfsat vettiga personer i mitt feed. Inte en republikan så långt ögat kan nå. Vilket nog bevisas av att jag kan posta såna här kommentarer och inte förlora en enda person på min kompislista:
-
Typ den coolaste grejen i världen
San Diego <-> Vegas fram och tillbaka på mindre än ett dygn tar på krafterna, men det var det värt. Att få köra en riktig NASCAR-bil i 230 kilometer i timmen på en speedwaybana är kanske det ballaste jag har gjort, och något som jag tycker att alla borde få chansen att prova i alla fall en gång i livet. Det är en sån jäkla adrenalinkick att ha kontroll över ett fordon som går så snabbt.
Vi var en hel grupp på kanske 15 personer som körde idag. Jag var både den enda tjejen och den enda under 30, och jag fick köra först av alla. Känner mig extra stolt över att jag varvade en av snubbarna som körde samtidigt som mig på banan, sån himla mäktig känsla. Nu vill jag typ satsa på en karriär som NASCAR-förare.
Så här såg det ut:
-
Hjärtattackspeppen
När det här inlägget publiceras sitter jag i en bil på väg till Las Vegas, för andra gången den här månaden. Jag åker med min chef och hennes man, eftersom han och jag ska få köra racerbil på speedwaybana i 260 kilometer i timmen. Enligt uppgift har tre personer dött på den här speedwayen, samtliga av hjärtattack innan de ens hann kliva in i bilen. Ni kan väl hålla tummarna för att jag överlever – med tanke på peppnivån just nu är det fasen tveksamt.
-
Motorcykeläventyr och flygplan och sånt
Har på gott och ont haft en mycket händelserik vecka, så dagens lilla äventyr kändes som ett passande avslut. Det började med att jag och Nina åkte på en lång motorcykeltur nästan ända ner till Mexikanska gränsen för att hoppa fallskärm. Vi stannade vid en bensinmack för att tanka på vägen, och när vi var på väg därifrån började min motorcykel att läcka kylarvätska samt vägrade starta igen.
Eftersom det var en helt perfekt dag för en motorcykeltur råkade hela macken vara full av andra motorcyklar, och ett helt gäng hjälpsamma personer samlades runt min hoj för att försöka lista ut problemet och få henne att starta igen. Efter ganska många fruktlösa försök gav vi upp. De andra mc-åkarna hoppade på sin hojar och körde vidare, och jag och Nina tog en taxi den sista milen till Skydive San Diego. Bara två timmar sena till vår bokade tid, jippie.
Sen hoppade vi alltså fallskärm. Det var min tredje gång, och nu börjar jag känna att om jag gör det här igen får jag nog göra som Mirijam och skaffa en riktig licens, så jag kan hoppa själv istället för med en instruktör på ryggen.
Efter allt detta insåg vi att vi alltså befann oss en mil från civilisationen utan tillgång till fordon och dessutom utan mobiltäckning, så vi liftade tillbaka till bensinmacken där våra hojar stod parkerade med en karl vars dotter just hade hoppat ut ur samma flygplan som vi. Att promenera är liksom inte ett alternativ när det är 35 grader varmt ute.
Väl tillbaka på macken startade motorcykeln utan problem (misstänker att hon bara var en smula överhettad innan) och vi körde hemåt igen. Man kan eventuellt säga att den här dagen innehöll lite väl mycket action till och med för min smak, speciellt med tanke på att klockan bara var 14 eller så när vi kom hem. Men i alla fall. Slutet gott, allting gott, osv.
-
Hur jag föreställer mig att det känns i skärselden
I lördags var jag på San Diego International Beer Festival och provsmakade i runda slängar 100 sorters öl, så när jag vaknade på söndagmorgonen var jag av naturliga skäl en smula sliten. Men så hörde min granne av sig och ville ha sällskap till ett poolparty och det säger i alla fall inte jag nej till i första taget, så det var bara att dra på sig en bikini och haka på. Det ångrar jag en smula så här i efterhand.
Trots generösa mängder av solskyddsfaktor 45 lyckades jag nämligen bli så solbränd att jag idag knappt kan röra mig. Jag kan inte ha kläder på mig (utöver lössittande bomullsklänningar, vilket jag dessvärre inte direkt äger ett överskott av) för att det gör så ont, och hela framsidan av min kropp är knallröd.
Om några dagar, när den här brännan har slutat flagna och lagt sig mer åt det gyllenbruna hållet, kan jag dock möjligen börja tycka att det var värt det för att vi hade så kul. Men fram tills dess håller jag mig borta från alla utomhusaktiviteter. Eller aktiviteter över huvud taget för den delen. Aj.
-
Och inte bara för att jag är född i Skorpionens stjärntecken
Jag har en inte helt oansenlig bucket list över saker att göra innan jag dör. Ganska många har redan blivit avbockade, som till exempel att flytta till Kalifornien, skaffa motorcykel och hoppa fallskärm. Sen finns det saker jag inte visste att jag ville göra förrän möjligheten uppenbarat sig. Till exempel att hålla i en livs levande skorpion.
Medan vi andra var upptagna med att kolla på döda fiskar försvann Marcus ut i vildmarken kring Salton Sea, och kom tillbaka med en skorpion han hittat på marken. Och min livsstrategi går ut på att aldrig någonsin tacka nej till en möjlighet att göra något riktigt ballt, även om det ibland innebär en viss risk för liv och lem. För fattar ni vilken grej? En jävla skorpion, liksom.
Här är en video:
-
Havets nyckfullhet
Innan jag hade varit i Kalifornien för första gången hade jag en bild i huvudet av långa stränder, palmer och klarblå himmel. Och det finns det som bekant i överflöd här. Men jag var inte beredd på den svindlande vackra naturen även innanför kusten, och hur överväldigande det skulle vara att ta sig runt bland vingårdar och apelsinodlingar så högt uppe i bergen att man blir andfådd av luftomställningen. Att köra på små slingriga bergsstigar precis på kanten till ett sluttande stup, med enorma klippväggar som reser sig omkring en, och känna sig alldeles liten och ödmjuk inför naturens storslagenhet. Åh, för att inte tala om solnedgångarna.
Men nu svävar jag ut igen. Vad jag egentligen vill säga är att ibland dyker det upp ett tillfälligt naturfenomen som är så mäktigt att till och med bergsupplevelsen ligger i lä i jämförelse. Just nu pågår ett sådant, nämligen Red Tide. Det är en algblomning som gör att vågorna på stranden blir självlysande och neonblåa på kvällen, och står man på stranden efter solnedgången är det som att vara mitt i en science fiction-film, i ögonblicket innan hela jorden går under av ett radioaktivt virus. Det är Så. Himla. Ballt.
Bild från Surfer Magazine (och kolla filmen längst ner i den länkade artikeln!) -
Projekt: Ta ingen skit
Jag har börjat med en ny grej på sistone. Jag har länge stört mig något enormt på folk som till exempel tränger sig före i köer, kör bil som idioter, fäller spydiga kommentarer, ger dålig service i sin yrkesroll, är allmänt otrevliga, och som tror att de kommer undan med vad som helst. För oftast är det ju så, folk som beter sig illa kommer undan med det när ingen vågar säga ifrån. Så nu gör jag det. Säger ifrån, alltså. Vi kan kalla det för Projekt: Ta ingen skit.
Det går rätt bra än så länge, jag har inte tagit skit från en enda ouppfostrad idiot. Men så rätt vad det är händer något fullkomligt oväntat som gör att man blir så paff att man blir mållös, och liksom sitter där täckt i den metaforiska skiten utan att kunna göra något åt det. En sån grej hände idag, när jag körde hem från jobbet.
Jag kommer körandes på en tvåfilig gata med nedvevad ruta på förarsidan, när jag plötsligt träffas i ansiktet av något blött som kommer insprutandes genom fönstret. Min första reaktion är att snabbt veva upp rutan. Min andra reaktion är att vända på huvudet för att försöka fatta vad det var som hände. I filen bredvid mig ser jag en svart skrotbil som ser ut att kunna falla isär vilken sekund som helst. I förarsätet sitter en kille i 30-årsåldern och flinar. Flinar. Typ rycker på axlarna och ser ut som han har dragit ett otroligt lyckat skämt. Själv sitter jag och torkar bort oidentifierad vätska ur ansiktet och är så arg att jag kokar. Jag pressar långfingret mot rutan och ger honom den absolut ondaste blicken jag har, en sån blick som jag inbillar mig kan skära igenom stål. Inte en chans att jag vevar ner fönstret och tar en konfrontation – han sitter ju där med ett vattengevär eller nåt, och jag vägrar bli mer blöt.
Ni vet hur man ofta kommer på en klockren comeback när det redan är för sent, typ en timme efter att man skulle behövt ge svar på tal? Nu har det gått nästan tre timmar sen den där incidenten, och jag vet fortfarande inte hur jag ska bemöta det. Annat än med en harang av blandade svordomar och verbala attacker mot snubben ifråga. Och det känns ju lagom konstruktivt.
-
Vi har inte en chans i zombieapokalypsen
Igår var en minst sagt händelserik dag. Strax efter 15:30 gick strömmen på kontoret. Efter att vi hade varit utan ström i kanske 10 minuter, och dessutom kunnat konstatera att hela kontorsbyggnaden såväl som byggnaderna runt omkring också var utan, så började nyheten sprida sig på internet. Det omfattande strömavbrottet hade drabbat inte bara hela San Diego County (med över 3 miljoner invånare), utan även delar av Mexico, Baja California, Orange County och Arizona.
När jag åkte hem från jobbet en liten stund senare rådde det domedagsstämning ute. Det var mycket varmt, runt 35 grader i skuggan, och överallt körde polisbilar, brandbilar och ambulanser omkring med sirenerna igång. Och trots att det knappt var några människor ute i hettan slingrade sig bilköerna långa på precis alla vägar eftersom inga trafikljus fungerade. Det tog mig en knapp timme att komma hem – en biltur som i vanliga fall tar max 20 minuter.
Väl hemma gick det förstås inte att laga mat eller tända lampor eller använda någon form av kommunikationsmedel över huvud taget. Min mobil hade plötsligt ingen täckning. Alla butiker, restauranger och bensinstationer var stängda. Motorvägarna packade med bilar. Och all mat i kylen var redan på väg att bli dålig. Myndigheterna gick dessutom ut och uppmanade folk att stanna inomhus och att inte använda sina telefoner. Det hela kändes väldigt mycket som valfri scen ur The Walking Dead.
Inte förrän runt midnatt kom strömmen igång igen.
Den främsta lärdomen jag tar med mig från detta är inte en förnyad tankeställare kring hur beroende vi är av elektronik, utan snarare den ganska otrevliga insikten att när zombieapokalypsen kommer så står vi där helt oförberedda. Och vad gör vi då?
(Utsikt från balkongen igår klockan 19:33. Fem minuter senare blev allting becksvart.) -
I brist på automatvapen
Om vi ponerar att man i snart ett år har sparat en flaska champagne i kylen för ett speciellt tillfälle, till exempel ens 25-årsdag som infaller om två månader, och att denna flaska dessutom råkar vara en limited edition importerad utsåld specialchampagne med äkta 24 karats guldkorn i och därmed ganska oersättlig. Om vi vidare ponerar att man åker utomlands i tre veckor utan möjlighet att hålla uppsikt över hyllan där den ligger på kylning, och att en yngre släkting till ens man under denna tid kommer på besök med sina vänner och dricker upp varenda droppe alkohol som finns i huset, utan att fråga om lov eller skämmas. Och att “varenda droppe” inkluderar den där oersättliga guldflaskan som låg och väntade på ens 25-årsdag.
Om vi ponerar att allt detta händer.
Är det då okej att ta bort den yngre släktingen och hennes vänner från Facebook?
