-
Back in the saddle
När jag var yngre ville jag inget hellre än att ha en egen häst. Då brukade min pappa säga att hästar bits där fram, sparkas där bak och är hala på mitten. Min lillebror skrev samma sak på Facebook efter att jag hade uppdaterat om min lilla olycka häromdagen. Men trots de uppenbara hälsoriskerna med ridningen sitter jag här och längtar tills jag kan ge mig upp i sadeln igen. En liten stukning då och då gör liksom inte så mycket.
Förra veckan följde Isaiah med mig ut till stallet och roade sig med att ta minst hundra bilder på mig och Gidget. Det är en fin påminnelse så här i värktablettsdimman. Ungefär så här såg det ut:
-
En olycka kommer sällan ensam
På ett sätt kan jag tycka att det är skönt att all skit händer samtidigt, istället för utspritt över en längre tid. Samtidigt vet jag inte riktigt hur mycket mer jag orkar ta just nu. Igår var lite droppen som fick bägaren att rinna över. Jag var och red, och mitt i galoppen tappade Gidget fotfästet och liksom försvann under mig. Nästa sekund låg jag på marken i manegen och kunde inte andas eller röra min vänstra arm, höft eller fot. Nu sitter jag här med armen i en mitella och höften så mörbultad att jag knappt kan varken gå, stå eller ligga ner.
Jag har inte ramlat av en häst sen jag i 10-årsåldern blev avslängd av en bockande ponny med svanskotan före rakt in i ridhusväggen. Kunde inte gå på typ en vecka. Den här gången anar jag att det är snäppet värre, eftersom läkaren på vårdcentralen jag just kom hem från hintade om att det förmodligen kommer göra ännu mer ont under de kommande veckorna. Hon skrev i alla fall ut Vicodin åt mig, det vill säga narkotikaklassade värktabletter så starka att jag räknar med att bli i det närmaste medvetslös av dem. Vilket jag kan behöva eftersom jag inte sov en blund inatt.
Nu håller vi tummarna för att det här har gått över om två veckor. Har nämligen ingen som helst lust att sitta på ett flygplan i 16 timmar med vänstra halvan av kroppen helt immobiliserad.
-
Attackerad
Det är så varmt just nu att vi måste sova med balkongdörren i sovrummet vidöppen för att inte dö av värmeslag om nätterna. Vi har en nätdörr, men den kan vi inte stänga eftersom katterna får spel och klöser sönder den, så det är alltså fritt fram för insekter och annat otyg att komma och kalasa på oss medan vi sover. Igår morse vaknade jag med två bett av okänd karaktär – ett på pekfingret och ett i pannan. Alltså, att ge sig på någon i ansiktet är sjukt lågt, även med insektsstandard, tycker ni inte? Jag misstänker att det är ett spindelbett, det är stort som en femkrona med två pyttesmå ingångspunkter (kan även vara från en mycket liten vampyr). Tur att jag har luggen att dölja det med.
Det andra bettet är det värre med. Mitt stackars pekfinger har svullnat upp till oigenkännlighet och är knallrött och gör ont och kliar på samma gång. Vet inte vad för djävulens påfund som kan ha bitit mig där. Möjligen en jättestor mygga. Vad tror ni? (Ber om ursäkt för äckelfaktorn, samt dålig mobilbildskvalle.)
-
If The Brakeman Turns My Way
Jag tror inte på Gud eller ödet eller tur eller otur. Däremot kan jag ibland känna att det finns någonting där ute vars jobb är att upprätthålla en balans i universum. Det är inte nödvändigtvis en god makt – somliga får allt och andra inget – men balansen upprätthålls.Och sen finns det andra, som jag och Isaiah, som nästan alltid har grymt mycket flyt. Nästan allt går precis som det ska, nästan jämt. Men för att balansen ska behållas måste allt välgående ibland vägas upp med något katastrofalt dåligt.Sist det hände hade jag haft så mycket medgång så pass länge att jag var helt säker på att något dåligt skulle hända. Jag var alldeles nygift, nyinflyttad i mitt fina hus med min fina man och kattunge, och skulle precis få en löneförhöjning. Då gick min farmor bort.Nu hade det, igen, gått alldeles för länge utan något som helst negativt ens i närheten av oss. (Borträknat det svenska valet, men det tror jag inte hade något som helst att göra med universumbalansen.) Och så igår hände detta. En otäck biljakt som slutade i en katastrofal frontalkrock med flera allvarligt skadade, precis utanför min gamla lägenhet. Och min man var där, när det hände, bara en hårsmån från att själv stryka med. Jag har bara fått händelsen återberättad, via Isaiah och via nyheterna, där han för övrigt var intervjuad, och sett olycksplatsen och bromsspåren och polisens markeringar i gatan, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Bara tanken på att den jag älskar mest i hela världen hade kunnat ligga på akuten, eller ännu värre, om han bara hade lämnat huset en minut tidigare, ger mig kalla kårar och får mig att vilja ligga i fosterställning på golvet och hulka.Det är ingen nyhet att folk kör som idioter här, och när jag kör min Miata är jag nära på att bli påkörd nästan varje dag, mest för att min bil är pytteliten och alla andra kör SUVar. Men genom att köra defensivt och vara uppmärksam kan dessa potentiella olyckor ganska lätt avvärjas. Det som skrämmer mig mest med gårdagens olycka är det faktum att den inte gick att vara beredd på. Den kvinna som igår blev påkörd rakt framifrån i 200 kilometer i timmen av ett gäng pårökta tonåringar på flykt från polisen, hade inte en chans att värja sig. Hon satt i sin bil vid ett rödljus när det hände. Min man satt ett rödljus bort. Och jag har plötsligt fått en återvunnen respekt för livet och dess obarmhärtiga balans.
