Förra lördagen lämnade Katie och jag San Diego och körde norrut. Den första (och sista) dagen på våra roadtrips är alltid den sämsta eftersom vi försöker ta oss så långt hemifrån som möjligt så själva roadtrippen kan börja “på riktigt”. Det här innebär oftast många timmar och mil på trist motorväg. Men vi brukar i alla fall försöka pricka in något fint att se på vägen så dagen inte känns helt bortslösad. Den här dagen fick det bli Red Rock State Park som ligger ca 40 mil norr om San Diego. Titta vilka fina klippor!

Efter Red Rock körde vi av motorvägen och fortsatte norrut på slingriga småvägar. Vi hamnade vid en fin liten affär mitt ute i ingenstans där hela verandan var full av katter, inklusive en sprillans ny kull kattungar. ÅH.

Vår destination för dagen var Kernville, en liten stad precis vid Kern River. Vi planerade den här resan för flera månader sen, innan vi insåg att detta var samma helg som Kernville Kampout, ett stort motorcykelevent som anordnas här varje oktober. Så eftersom vi ändå var i krokarna knallade vi ner till camingplatsen och sa hej till lite folk vi kände, drack lite gratisöl, och kollade på dragkamp. 

Nästa dag var det dags att börja roadtrippa PÅ RIKTIGT. Vi körde norrut från Kernville på några av de slingrigaste vägar jag någonsin kört. Det var helt tomt ute, inga bilar någonstans, bara en miljon ekorrar som sprang fram och tillbaka över vägarna. 

Vår första destination för dagen var Sequoia National Park. Nu är jag lite skadad eftersom jag har besökt flera av USA:s vackraste nationalparker det här året, så denna kändes inte riktigt lika spektakulär som vissa andra. Men fortfarande extremt fint såklart. 

Många gigantiska träd, sånt gillar man ju. 

Vi hann även med en liten sväng genom Kings Canyon National Park. När vi landade på vårt hotell utanför Fresno den kvällen var både Katie och jag helt utmattade. Vi räknade ut att vi hade kört hårnålskurvor nonstop i nästan 40 mil, omkring 7 timmar i sträck, vilket är extremt fysiskt påfrestande. När vi gick och la oss hoppades vi på färre kurvor och fler raka vägar nästa dag, det har verkligen aldrig hänt förut. 

Igår kom vi hem från vår roadtrip. Allt gick strålande, ingens hoj gick sönder och ingen skadade sig eller blev sjuk. Det enda vi hade problem med var som bekant vädret. Vi fick uppleva allt från några få plusgrader, regn, hagel och snöstorm till dryga 40 graders ökenhetta. Vi lyckades i alla fall besöka en massa oerhört spännande platser. Här är några höjdpunkter.

Vi tillbringade en natt i Santa Fe i New Mexico. Min svenska kompis Maya bor där. Jag hade inte träffat henne på flera år så det var fint att ta en öl tillsammans. Nästa morgon gick vi hit, till Meow Wolf. Vet inte riktigt hur jag ska förklara detta, men det är i alla fall en “immersive art experience” som består av olika dimensioner, den ena mer skruvad än den förra. Kan verkligen rekommendera detta till alla som har vägarna förbi Santa Fe (eller Las Vegas eller Denver, de öppnar Meow Wolfs där nästa år). Dock ej om man är känslig för blinkande ljus eller klaustrofobisk, det är mycket krypande genom trånga gångar här. 

Vi var där i ett par timmar och var helt utmattade efteråt. Så himla märkligt ställe. (Jag kommer att skriva en artikel om detta för Roadtrippers, så håll utkik efter den om ni vill veta mer.)

Från Santa Fe åkte vi vidare till Roswell, också i New Mexico. Roswell är känt för den så kallade Roswellincidenten, där ett UFO enligt uppgift ska ha kraschlandat precis utanför staden år 1947. Som ett resultat av detta är Roswell helt UFO-tokigt. ALLT är på alien-tema, inklusive gatlyktorna (se ovan). Vi besökte även the International UFO Museum & Research Center, som är ett väldigt konstigt museum. Det finns ju inte direkt några övertygande bevis för att aliens existerar eller har besökt jorden, så hela det här muséet är liksom hittepå? Roligt, i vilket fall som helst.

Dag 7 började vi med att ta oss ungefär så långt söderut i New Mexiko det går att komma utan att hamna i Texas, till Carlsbad Caverns National Park. Det här är en annorlunda nationalpark som består av en serie stora grottor. Vi tog en hiss 230 meter rakt ner i ett berg, och sen gick vi runt hela grottan. Den är så stor att det tog över ett timme att gå igenom den. Väldigt mäktigt. Och svårt att fota. 

Från Carlsbad körde vi vidare västerut, till en av mina absoluta höjdpunkter på resan: White Sands National Monument. Det här stället består av alldeles vita sanddyner som ser ut som snö. 

Jag har velat åka hit hur länge som helst, och jag är så glad att vi fick till det på den här resan. Och att vädret samarbetade den här dagen!

Nästa dag körde vi söderut och in i Texas en sväng innan vi fortsatte västerut mot Las Cruces och sen tillbaka in i Arizona igen. Har ganska många tankar kring USA i allmänhet och Arizona i synnerhet, saker som jag har funderat på under den här resan, men det får bli ett annat inlägg. Här fokuserar vi bara på höjdpunkterna, annars blir det för långt.

Vi besökte en oerhört fin liten stad i södra Arizona som heter Bisbee. Tänker definitivt skriva mer om detta. Här är en bild på en fin gränd under tiden. 

Vår sista destination var Saguaro National Park utanför Tucson i Arizona. En hel park full av gigantiska saguaro-kaktusar. 

Vi tog en sista gruppbild innan vi körde några timmar norrut till Phoenix genom ökenhettan. Vi har som roadtrip-tradition att avsluta en längre resa med att boka ett lyxrum på något fint hotell, i alla fall jämfört med de billiga skitrum vi har bott på resten av resan. Så sista natten fick vi sova i stora sängar på ett lyxresort, vilket var välbehövligt. Det tar på krafterna att köra hoj exakt hela dagen 10 dagar i sträck. Och sen körde vi hela vägen hem till San Diego igen.

Mer om den här resan kommer! Måste bara sova i hundra år först.

De senaste dagarna har varit en vädermässig bergochdalbana. Vi är som bekant ute på en 10 dagar lång roadtrip genom flera delstater. Vi kan ta en titt på hur de senaste dagarna har sett ut…

Vi började i fredags med att köra hela vägen till Las Vegas. Ingen hade tagit ledigt, så efter jobbet tog vi en lång omväg för att undvika fredagstrafiken på motorväg 15. Kom fram strax innan midnatt. På lördagen hängde vi på Punk Rock Bowling och i den här poolen. Det var fint.

På söndagen var vi dock extremt trötta på Vegas. Vi körde norrut och stannade i Valley of Fire State Park där allt ser ut såhär, helt röda klippor i alla riktningar.

Gruppfoto! Här är hela gänget: Paul, Jordan, Adam, Ace, Kelly, Edy, Lexy, Katie och jag. Fast Lexy hängde bara på de första dagarna, så nu är vi “bara” åtta personer resten av resan. 

Efter Valley of Fire körde vi norrut in i Utah och Zion National Park. Det är svårt att ta foton som gör det här stället rättvisa. Det är en av de överlägset vackraste platser jag någonsin varit på. Katie och jag körde genom Zion en sväng på vår Kanada-roadtrip förra året, men den här gången hade vi inte lika bråttom.

Obligatoriskt gruppfoto igen. Tur att jag alltid har med mig ett kamerastativ.

Hittills hade vi haft väldig tur med vädret, men på måndagmorgonen sa prognosen att det skulle regna exakt hela dagen, med start klockan 9 på morgonen. Så klockan 8 lämnade vi vårt hotell i Page, Arizona och körde hit, till Horseshoe Bend. Det regnade inte ännu, men man såg att det var på väg att börja storma vilken sekund som helst.

MEN! Vi fick se Horseshoe Bend. Det här har varit på min bucket list hur länge som helst. Återigen gör bilderna det inte rättvisa. Så sjukt fin plats.

Sen tog vi oss tillbaka till hojarna och klädde på oss alla regnkläder vi hade med oss. Det skulle visa sig att regnstormen vi körde rakt in i egentligen var en snöstorm. Vi var dock mitt ute i ingenstans, bara en rak väg utan någonstans att stanna och värma sig. Efter 11 mil såg vi äntligen en bensinstation där vi hängde i ett par timmar medan våra fingrar tinade och våra kläder torkade. Jag har nog aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Rekommenderar INTE att köra hoj i flera timmar genom en snöstorm.

Till slut kom solen fram och vi kunde köra vidare. Vi fick dock ändra hela vår planering för resten av veckan. Vi skulle egentligen kört norrut genom Utah och Colorado, men pga all snö bestämde vi oss för att köra rakt österut genom New Mexiko istället. Imorgon vänder vi söderut där det förhoppningsvis är lite varmare. Kanske hamnar vi i Texas, kanske inte! Vi får se.

(Vill ni hänga med på den här resan i realtid kan ni förresten följa mina stories på Instagram. @cylinderella heter jag där.)

Imorgon sticker jag till Mexiko tillsammans med ungefär alla mina kompisar. Vi ska på El Diablo Run, en stor chopperfest på stranden i San Felipe. Vi har hyrt ett stort hus precis vid havet och jag längtar SÅ mycket efter att få göra alla mina favoritgrejer i ett par dagar: köra motorcyklar, hänga med vänner, dricka drinkar på stranden, bada och äta tacos. 

Sist vi åkte på EDR, för två år sen, blev vår grupp på vägen ner så himla stor att det tog ca 10 timmar att köra 40 mil. Det här året har vi lärt oss av våra misstag och delat in oss i tre mindre grupper istället. Katie, Kelly och jag är den minsta gruppen, och eftersom vi är de enda som kör nyare hojar och inte behöver stanna och tanka var tionde mil så lär vi komma fram betydligt snabbare än alla andra.

Så här har de senaste dagarna sett ut: Alla har hängt hemma hos varandra och kollat/meckat på hojar. 

Jag har förberett mig för den här resan genom att göra en ordentlig service på hojen, samt skaffa ett nytt framdäck. Tog det nya däcket till verkstan igår för att få det utbytt och kände mig ganska stolt över den här lösningen. Vem behöver ens en bil när man kan frakta allt bakpå hojen!?

Nu försöker jag jobba men jag är så peppad på den här helgen att jag har svårt att koncentrera mig. Fick i alla fall just några foton från EDR 2017 av min kompis Mikey som körde ner med oss det året, och som fotar medan han kör hoj som en annan galning.

Det är alltså Paul och jag längst fram, och typ 20 pers bakom oss. 10 timmar!!!

Ses snart, Mexiko!