Läs del 1 här.
Läs del 2 här.
Läs del 3 här.

Dag 8 på resan vaknade vi i Kanada. Det kändes liksom befriande att vara i ett vänligt land som bedriver mer human politik efter att ha kört genom ett par uberkonservativa amerikanska delstater de senaste dagarna. Det är möjligt att jag inbillar mig, men det var ändå en påtaglig känsla av lättnad. Det här var dessutom första dagen på en vecka som vi inte hade en planerad destination. Vi skulle bo kvar på samma hotell en natt till, så den här dagen var det bara att utforska Banff som gällde.

Men först: fotboll! Det var lördag mitt i VM och Sverige mötte England i kvartsfinal klockan 8 på morgonen vår tid. Det gick ju inte så bra. Men oh well. 

Sen satte vi oss på hojarna och körde mot Banff National Park. Det var lite kallt och ganska regnigt, men det gjorde inte så mycket.

Banff ser nämligen ut så här.

Vi hade ett helt gäng turkosa sjöar på listan över saker att se under dagen. Vi började med denna: Bow Lake. 

Det regnade ganska mycket under dagen, men så fort vi stannade och satte på oss regnkläder så slutade det. Och när vi tog av dem igen kom regnet genast tillbaka. Typiskt.

Nästa stopp var Lake Louise, som är Banffs mest kända sjö. Det var packat med folk men ändå så sjukt mäktigt. Alldeles turkost vatten omringat av granskog och höga, snötäckta berg. Nästa gång kommer jag hit mitt i veckan istället för på en lördag och hyr en kanot att paddla runt i.

Efter Louise tog vi oss till närliggande Moraine Lake, ytterligare ett naturens underverk. Det finns liksom inget jag kan skriva som gör den här miljön rättvisa. Det var bara så jäkla vackert. 

Här står jag och skymmer utsikten.

Här är en till sjö som vi råkade snubbla över när vi stannade för att dra på oss regnkläder för typ tredje gången. Banff = sjöar, granskog och berg. Som Sverige på steroider. 

Sen var det söndag och dags att bege sig söderut igen.

Vi började med att ta oss till British Columbia, och sen upp längs en smal, slingrig bergsväg till Takakkaw Falls, som råkar vara Kanadas näst högsta vattenfall. Av alla vattenfall vi såg på den här resan var detta helt klart ett av de mäktigaste.

Sen körde vi och körde ända till solen gick ner och vi befann oss i Pincher Creek, Alberta för vår sista natt i Kanada. 

Läs del 1 här.
Läs del 2 här.

Dag sex och sju skulle bli de absolut sämsta dagarna på hela resan, men det visste vi inte när vi lämnade Gardiner torsdag morgon…

Vi tog väg nummer 89 norrut genom Montana. De första ganska många milen bestod mest av väldigt rak, platt, tom och tråkig landsväg förbi otaliga fält och bondgårdar. Paul gjorde sig bekväm på hyrhojen (“the dad bike” som vi kallade den eftersom det är väldigt många äldre män som kör såna här).

Och så här såg jag ut, hej hej!

Efter några timmar på resande fot befann vi oss i en by som hette White Sulphur Springs, och vi var hungriga och behövde tanka. En kvinna från University of Montana kom fram till oss på macken och ställde några frågor för en studie hon höll på med kring motorcykelresande. Eftersom universitetsfolk brukar vara betydligt mer progressivt lagda än gemene man i Montana (generaliserar hejvilt här) passade jag på att fråga kvinnan om hon kunde rekommendera ett lunchställe med veganmat i närheten. Hon var själv vegetarian (vad var det jag sa) och tipsade om det här stället, Bar 47. De hade goda vegoburgare.

Sen körde vi rakt in i Lewis and Clark National Forest, där allt såg ut så här. Höga berg och granskog. Vi stannade på ett random fint ställe vid sidan av vägen för att fota och sträcka på benen.

Det visade sig att vid just det här random stället låg det ett vattenfall en kort promenad rakt in i skogen. Känner att jag måste upprepa detta: ta alltid chansen att se ett vattenfall om du kan. Det är eventuellt mitt livsmotto.

Hittills var dagen som ni ser ganska trevlig. Men sen blev det värre…

Vi tog oss ända till Great Falls, Montana, där vi skulle bo över natten. I Great Falls finns nämligen Sip ‘n Dip Lounge, en tikibar med sjöjungfrur som simmar runt i en pool bakom baren (eller ja, kvinnor klädda som sjöjungfrur alltså, sånt udda jobb). Den här baren har blivit utnämnd i GQ till “the #1 bar in the world worth flying for” och Katie ville absolut stanna i Great Falls så att vi kunde gå hit. 

Problemet var bara att Donald Trump höll ett rally i Great Falls samma dag som vi kom dit, så exakt hela den här lilla staden var full av Trump-supportrar. När vi kom till Sip ‘n Dip var baren helt packad av bröliga människor i Trump-t-shirts. Detta är mitt absolut värsta mardrömsscenario, att vara omringad av människor vars hela ideologi bygger på hat. Det är speciellt obehagligt som invandrare, även för mig som vithyad och blåögd. Jag mådde verkligen dåligt av detta, fick en panikattack och var tvungen att gå in på toaletten och hyperventilera. 

Mina fina vänner förstod i alla fall mitt obehag (och kände sig inte direkt helt bekväma de heller) så de drack upp sina drinkar och sen gick vi därifrån. Paul och Jordan gjorde sitt bästa för att demonstrera att vi minsann inte accepterar rasism, homofobi eller annat hat. 

Katie som är en problemlösare av rang hittade en restaurang med ett svenskt namn dit vi kunde gå istället. Hon tänkte att ett hipsterställe med utländskt namn inte skulle locka många Trump-supportrar, och det hade hon helt rätt i. Det är möjligt att Great Falls är en trevligare stad andra dagar på året när inte världens sämsta människa är på besök, men den här dagen döpte jag om den till Terrible Falls istället. 

Nästa dag gjorde vi något välbehövligt: lämnade USA och körde in i Kanada istället. Här är vi precis på andra sidan kanadensiska gränsen. Den kanadensiska passkontrollanten var så himla trevlig. Hon pekade på min patch som det står “More Trees, Less Assholes” på och sa att hon hade en t-shirt med samma budskap. Ha! Vi kände oss genast välkomna.

Anledningen till att den här dagen hamnade på listan över resans sämsta dagar hade mest att göra med att vägen mellan Great Falls och Calgary var SÅ. HIMLA. TRÅKIG. Det var jättevarmt och blåsigt, och vi körde minst 60 mil av helt rak och platt landsväg där vi hela tiden hamnade bakom långsamma långtradare. Jag höll på att somna på hojen flera gånger. Vi stannade i alla fall på ett mikrobryggeri och åt pizza ungefär halvvägs.

Sen blev det bättre! Vi lyckades äntligen ta oss till Banff, vår destination för resan, och där var vi plötsligt omringade av dramatiska berg och slingriga vägar. Det här var utsikten från vårt hotellrum. 

Precis bredvid hotellet låg en hipsterrestaurang som hade massa goda veganska alternativ, vilket var välbehövligt efter en vecka av att ha ätit nästan uteslutande torra vegoburgare, pizza utan ost och spaghetti med tomatsås. Det var så gott att vi gick tillbaka hit nästa kväll också. Kanada, ändå. Sånt bra land. 

Läs del 1 här.

På den fjärde dagen låg vi ganska rejält efter i planeringen och var tvungna att fatta någon sorts beslut. Paul tänkte först att han skulle köpa en bättre begagnad Harley i Salt Lake City, men det visade sig vara nästan omöjligt på grund av Kaliforniens väldigt strikta lagar kring fordonimport. Så till slut blev det detta istället: en hyrhoj från Eaglerider. Det var inte billigt, men vi delade på kostnaden alla fyra eftersom ingen ville att Paul skulle behöva åka hem. 

Så här glada var vi över att ha hittat en lösning! Detta var för övrigt precis innan det började storma ganska ordentligt, lagom till att vi kom ut på motorvägen.

Vi stannade i Ogden norr om Salt Lake City för att äta lunch med våra kompisar Collin och Renee som precis hade flyttat dit från San Diego. Vi skulle egentligen bott hos dem två nätter tidigare, men saker och ting gick som bekant inte som planerat. Nu fick vi i alla fall gömma oss hemma hos dem tills det slutade regna. 

Sen hade vi ytterligare en lång eftermiddag och kväll av motorcykelåkande framför oss. Vi behövde nämligen ta oss ändå till Jackson, Wyoming, 40 mil norr om Odgen, och vi kom inte iväg förrän omkring klockan 16. 

Vi stannade bara för att tanka och för att dra på oss fler lager med kläder. Det var varmt medan solen var uppe, men så fort den gick ner blev det svinkallt. Det var i alla fall en himla fin väg, speciellt de sista kanske fem milen där vi körde högt uppe på en slingrig bergsväg med en forsande ström nere i dalen precis bredvid. Jag klickade in mig i Katies hjälm genom våra bluetooth-mikrofoner och skrek något euforiskt om hur vackert det var, och hon svarade med “I KNOW, I’M GONNA PUKE!”, vilket är Katie-språk för att något är fantastiskt. Hade det inte varit så mörkt och kallt hade vi helt klart stannat och fotat. 

Sista fotot jag tog den här dagen innan det blev mörkt: Katies hjälm till vänster och min till höger. Det hjälper tydligen att ha en stor vindruta frampå hojen, jag klarade mig undan de flesta insektsattackerna. 

Sen var det plötsligt onsdag och 4th of July och vi hade en hyfsat kort dag (bara 25 mil!) framför oss. Vi lämnade Jackson (där Paul av en händelse hade sprungit in i en barndomskompis i mataffären klockan 23 kvällen innan – liten värld!) och körde norrut.

Hit! Till Grand Tetons National Park. Det var som att befinna sig i en oljemålning, hela bakgrunden ser liksom fake ut? Och när vi stannade och åt lunch stod det ett rådjur och betade fridfullt precis utanför fönstret. Kände mig som en karaktär i en Disney-film hela dagen. 

Rolig grej: Namnet “Grand Tetons” kommer av att bergen ser ut som bröst. The Grand Teton betyder “det stora bröstet”. Kan säga att många skämt som uppstod under den här resan handlade om tetons. Vi är mogna på det viset.

Sen lämnade vi de stora brösten i backspegeln och körde vidare till nästa destination…

…nämligen Yellowstone National Park! Det här var en av Katies favoritgrejer på hela resan. Hon är uppvuxen i södra Kalifornien och tycker att granskog och grönska är väldigt exotiskt. För mig påminde det väldigt mycket om Sverige. Vi hittade i vilket fall som helst ett vattenfall. Den som sa “don’t go chasing waterfalls” hade fel. Leta ALLTID efter vattenfall. 

Okej, det här var exotiskt. Yellowstone (som tydligen är världens äldsta nationalpark och lika stor som Södermanland, enligt svenska Wikipedia) är mest känt för sina gejsrar. Vi lyckades tajma in det här utbrottet hos gejsern Old Faithful, som ungefär var nittionde minut sprutar 20 000 liter kokande vatten rätt upp i luften, sån sjuk grej. 

Yellowstone är även fullt av varma källor och andra spännande naturfenomen. Man får akta sig så man inte trampar utanför de markerade stigarna och bränner ihjäl sig. 

Den här dagen såg vi en hel massa vilda djur, bland annat en älghona, en varg, en väldans massa rådjur, en örn och så detta – vilda bisonoxar! Denna stod och betade vid sidan av vägen och verkade inte bry sig om oss när vi körde förbi på våra högljudda hojar. Men lite senare kom det två bisonoxar knallande på vägen precis bredvid oss i motsatt riktning. Det var lite nervöst. De här djuren är gigantiska. 600 kilo muskler. Men de verkade precis lika nervösa som vi och fortsatte bara gå. Jag vågade dock inte fota. 

Till slut kom vi i alla fall fram till vår destination för dagen: Gardiner, Montana. Det här var utsikten från vårt hotellrum. Kullarna i bakgrunden är utkanten av Yellowstone. Det hela hade varit väldigt idylliskt om inte kvinnan som jobbade i receptionen hade kläckt ur sig något extremt rasistiskt när vi checkade in. Hon trodde väl att eftersom vi är vita var vi på samma sida. Det gick INTE hem hos mig kan jag lova.

Eftersom det var 4th of July var nästan allt stängt, men vi lyckades hitta en öppen restaurang och åt en god men alldeles för dyr middag innan somliga (jag) stupade i säng, medan andra (Paul, Katie och Jordan) satt på altanen och tittade på fyrverkerierna över ån halva natten. 

För några månader sen satt jag och Paul och slözappade mellan Netflix och Amazon för att hitta något nytt att kolla på. Vi landade till slut i en ny tv-serie med Tim Roth som hette Tin Star. Vi är båda helt sämst på att bli intresserade av nya serier, så jag tror bara att vi såg kanske 20 minuter innan vi stängde av och antagligen satte på ett avsnitt av The Office som vi redan hade sett en miljon gånger istället. Men de 20 minuterna satte sina spår, för även om serien inte riktigt var vår grej så var miljön den utspelade sig i helt jävla överdådig. Dit vill jag åka, sa jag och googlade var Tin Star var filmad. Det visade sig vara i Kanada, i närheten av nationalparken Banff i Alberta.

Nästa dag messade jag Katie och sa att vi borde köra hoj till Banff. Hon tackar precis som jag aldrig nej till ett äventyr, och bara några timmar senare hade vi större delen av rutten planerad. (Vi planerade för övrigt hela resan med hjälp av Roadtrippers, där jag nu har fått jobb!) Vi presenterade idén för våra karlar som båda genast bestämde sig för att följa med. Och till slut blev det äntligen slutet på juni och dags att ge sig av. 

Så här såg de första dagarna ut.

Lördagen den 30 juni lämnade vi San Diego för att ta oss till vårt första stopp i Las Vegas. Vägen mellan San Diego och Vegas består av ca 50 mil av världens tråkigaste motorväg, plus att det så här års är omkring 40 grader varmt större delen av vägen. Vi svängde ändå av motorvägen för att utforska Zzyzx, ett ställe mest känt för sitt konstiga namn.

Det var så varmt och svettigt ute att vi var tvungna att stanna på en bensinmack och hälla kallt vatten över oss själva innan vi kunde fortsätta åka. 

Väl framme i Vegas gjorde vi det enda rimliga: svalkade oss i poolen med en kall drink. 

Nästa dag skulle bli den längsta och varmaste på hela resan. Vi skulle ta oss nästan 80 mil till Salt Lake City, och för att komma dit var vi tvungna att köra genom öknen i Nevada, Arizona och Utah där det var över 40 grader varmt. Vi började ändå morgonen med att ta en omväg genom Valley of Fire utanför Vegas. Åk dit om ni får chansen. 

Röda klippor och öken så långt ögat når.

Vi lyckades ta oss ända till Beaver i Utah, ungefär 35 mil från Vegas, innan Pauls hoj började hosta och ryka. Vi svängde in på närmaste mack och drack en kall folköl (eftersom Utah är en mormon-delstat och ölen man kan köpa i vanliga affärer är på max 3.5%) medan vi försökte fundera ut en bra lösning på problemet att det bara var dag 2 av 16 och Pauls hoj inte ville starta.

Efter mycket funderande och många telefonsamtal kom vi fram till följande: vi skulle bogsera Pauls motorcykel till närmsta Harley-Davidson-verkstad/butik för att antingen försöka laga problemet eller möjligen köpa en ny hoj (!). Hans var ändå 20 år gammal med väldigt många mil på motorn, så det var kanske dags. Närmsta H-D-dealership låg i St. George, runt 16 mil tillbaka i samma riktning vi just hade kommit från. Så vi bokade ett hotellrum precis bredvid H-D och så fick Paul åka truck medan Katie och Jordan och jag tog våra fullt fungerande hojar 16 mil i fel riktning. 

Det fanns i alla fall keliga hundar på parkeringsplatsen där vi satt och väntade på bogseringen.

Nästa morgon medan karlarna försökte laga Pauls hoj tog jag och Katie en sväng förbi Zion National Park som låg hyfsat nära St George. Vi hade egentligen inte planerat att besöka Zion på den här resan, men eftersom vi visste att det är en av de vackraste nationalparkerna i sydvästra USA kände vi att det gällde att passa på. 

Zion var SÅ. SJUKT. FINT. Något av det bästa på hela resan. Önskar att jag hade bilder som gjorde det rättvisa, men det var så mycket folk och vi hade inte tid att stanna så mycket. Vi får planera ytterligare en tripp hit helt enkelt.

När vi kom tillbaka hade killarna lyckats fixa ett av problemen och diagnostiserat ett annat som inte skulle gå att laga på en dag utan verktyg på en parkeringsplats utanför ett hotell. Jag la upp något på mina Instagram stories om detta, och en kille jag inte kände som följde mig hörde av sig och sa att han bodde en halv kilometer från där vi befann oss. Han erbjöd sig att komma med en trailer och plocka upp Pauls hoj och förvara den i sitt garage tills vi kunde komma och hämta upp den igen. Vilken grej va!? Älskar Instagram och motorcykelcommunityt. 

Paul hade hela dagen försökt ge upp och åka hem till San Diego igen, men vi andra vägrade låta detta hända. Inte efter bara två dagar. Så i brist på en bättre lösning för tillfället gjorde vi detta ganska spontana: packade om allting så vi fick plats med fyra personer plus all packning på tre hojar. Paul fick köra Katies hoj med Katie bakpå, och sen tog vi oss hela vägen till Salt Lake City, ca 50 mil norrut. 

Detta var dag tre. Hur det gick efter denna ganska dramatiska start på resan får ni veta i nästa inlägg. (Ni kan aldrig gissa vad som hände sen…)