-
En helg i Kalifornien i januari
En bra grej för mig med att vara i Stockholm i två veckor i december var att jag fick en påminnelse om varför jag bor i Kalifornien. USA är ett sånt skitland på så många sätt, speciellt med den nuvarande presidenten, att folk jämt frågar mig varför jag bor här och inte i Sverige. Men Kalifornien är inte som resten av USA. Här är det varmt och skönt och fullt av vettiga människor och progressiv (nåja) politik. Och jag KAN inte bo på ett ställe där man varken ser solen eller himlen på flera dagar och det bara är grått och mörkt och kallt. Ja, ni vet ju hur det är.
Jag har bott i San Diego så länge nu att jag ofta tar det för givet. Men det har varit SÅ himla fint väder sen jag kom tillbaka för en knapp vecka sen att jag har känt mig tvungen att utnyttja det till fullo. Så här har denna helgen sett ut.
Igår var det lördag och strålande solsken och 21 grader varmt. Perfekt för årets första motorcykeltur! Lyckades dock bara köra 4 mil innan min hoj bestämde sig för att sluta fungera. Fick åka och hämta en kompis pickup och lasta upp hojen på och köra hem den. Så himla typiskt 2020 ?
Senare samma kväll hade vi trädgårdshäng/BBQ hemma hos Katie och Jordan. Vi gjorde tacos (Kaliforniens version av BBQ) och drack öl runt en brasa. Fint! Hade saknat alla de här människorna (och djuren).
Sen var det söndag och Sarah och jag åkte till stranden för att hajka. Det här stället heter Torrey Pines och är ett naturreservat vid Stilla Havet som är känt som ett av San Diegos bästa promenadstråk, men varken Sarah eller jag hade varit här förut. Kolla vad fint!
Det var SHORTSVÄDER!? Sån kontrast till en vecka tidigare, när jag knallade runt i Vasastan i dubbla vinterjackor och en halsduk runt hela ansiktet och ändå frös. Då måste jag säga att jag föredrar detta.
Efter hajken åkte jag hem och lagade min hoj! Den behövde bara ett nytt batteri, så det var lätt. Men jag känner mig ändå alltid lite stolt när jag lyckas fixa mina fordon helt själv. Åkte ner till stranden igen (!) för att fira med en solnedgång.
Vi har haft såna SJUKA solnedgångar den här veckan att ungefär hela San Diego var vid Sunset Cliffs för att kolla på dagens. Har verkligen aldrig sett så mycket folk här förut, bara kolla på udden längst bort på den här bilden.
Nu blev det en ganska vanlig solnedgång, ingenting speciellt jämfört med de senaste dagarna. Men fint ändå! Det är svårt att misslyckas med en solnedgång över havet.
Sorry Stockholm, jag älskar dig, men jag tror att jag stannar i Kalifornien ett tag till.
-
Klippor, vågor och palmer
Det här är en så konstig vecka. Jag är ledig men har inget att göra. Är så ovan vid detta. Känner mig rastlös. Paul är hos sina föräldrar i LA och de flesta av mina kompisar jobbar den här veckan. Tur då att jag bor i ett semesterparadis. Jag glömmer bort detta ganska ofta och tar San Diego för givet. Speciellt så här års när det “bara” är runt 20 grader varmt och jag helst skulle vilja fly till varmare breddgrader.
Men idag tog jag i alla fall en sväng ner till klipporna. Sunset Cliffs är ett av mina favoritställen i San Diego, men jag åker sällan hit på grund av att det alltid är så jäkla mycket folk och bilar överallt så fort man närmar sig kusten. Idag var det rätt lugnt dock. Lyssnade på poddar och promenerade några kilometer längs med Stilla Havet i solskenet.
Måste komma ihåg att påminna mig själv lite oftare om att det ser ut såhär bara en kvart från mitt hus.
-
9 stycken septembermånader i Kalifornien
I fredags, den 1 september, var det exakt 9 år sen jag flyttade till Kalifornien. Det tänkte jag fira med att göra en Sandra Beijer och lägga upp en bild tagen i september från varje år jag har bott här.
September 2008:
När det här fotot togs hade jag bara bott i San Diego i ett par veckor, och var fortfarande upptagen med att utforska min nya stad. Det här är i Belmont Park, ett mininöjesfält som ligger precis på stranden i Mission Beach. Jag var 21 år och hade jättekort hår.
September 2009:
Ett år senare hade jag plötsligt långt hår (misstänker löshår) och hängde på Tower Bar med min dåvarande roomie. Han visade sig senare den här kvällen vara ett totalt creep, och jag flyttade ut ganska snart efter detta. Men det visste jag inte när fotot togs.
September 2010:
Oj, här var jag tydligen blond och skulle ut på fest. Jag var även nygift och bodde i ett stort hus i norra San Diego County. 2010 var ett så himla konstigt år, när jag tänker tillbaka på det känns det mest som en parentes, eller en transportsträcka mellan olika perioder i mitt liv.
September 2011:
Back to black och löshår, och jag var på bilträff i Del Mar. Har ingen aning om vem den andra tjejen på bilden är. Det här var i alla fall i samma veva som jag ledsnade på allt och bestämde mig för att börja om från början. Lämnade min man och flyttade tillbaka till North Park (där jag fortfarande bor) bara några veckor senare. Ångrar inget.
September 2012:
En annan bilträff, den här gången med Nina i Old Town. En rolig grej när jag kollar igenom gamla bilder så här är att det går att se så himla tydligt precis när jag började bli insnöad på motorcyklar, innan det helt tog över mitt liv. Det här var precis i början, hade bara haft motorcykelkörkort i något år.
September 2013:
Ett år senare på samma bilträff, fast med Diana som var på besök från LA. Så himla *biker* här alltså.
September 2014:
Jag får ett ryck med några års mellanrum då jag bestämmer mig för att bli blond. Vet inte varför, jag borde verkligen hålla mig till svart/mörkbrunt, om inte annat för att slippa klippa av mig allt hår eftersom det blir för slitet av att blekas. Det här är i alla fall den enda bilden jag hittade på mig själv från september 2014. Jag har i många år varit extremt noga med att lägga in alla foton jag tar i datorn i datummärkta mappar, men jag har nästan ingenting från 2014 och 2015. Tror att jag har fotat för mycket med mobilen och varit för lat för att göra backups. Aja.
September 2015:
Samma problem nästa år alltså, har knappt några foton. I september 2015 köpte jag dock min nuvarande hoj. Då var den helt sprillans ny och hade 6 kilometer på motorn. Så här nästan två år senare har den nästan 30 000, så det är ju lite skillnad. Mitt bästa impulsköp någonsin. Och så hade jag färgat håret svart igen, det var ju otippat.
September 2016:
För ett år sen var min lillebror och hälsade på i San Diego, det var så himla fint. Och alltså, jag blir verkligen mindre och mindre intresserad av att vara piffig (typ fixa hår och smink) för varje år som går. Function over fashion är det som gäller nu. Betyder det att jag är vuxen?
September 2017:
Vi kan väl avsluta detta med en bild från i måndags då det var Labor Day och jag var i Big Bear med alla mina bästisar. Känns ändå lämpligt att det här är den enda bilden i det här inlägget där jag är 30+, men att jag har på mig ett par Doc Martens som jag har haft sen jag var 15. Ibland känns det som att livet går i cirklar.
-
Två strandhatare åker till stranden
Måste ta en paus i att tänka på och prata om nazister för annars kommer jag helt att förlora förståndet (<– sjuk grej att behöva säga år 2017). Så här kommer en liten titt på min söndag, som jag antar kunde ha varit sämre.
Det var strålande sommarvärme ute och Paul och jag fick för oss att vi skulle göra något typiskt San Diego-igt och åka till stranden. Kan räkna på en hand de gånger vi har varit på stranden tillsammans de senaste åren, det är liksom inte vår grej. För mycket sand och för mycket folk. Men sagt och gjort, vi tog med oss Lola och körde ner till Mission Beach.
Vi köpte glass! Och jag hade min nya kamera med mig. Jag älskar den.
Det var eftermiddag och motljus, och stranden var helt packad med folk.
Det är verkligen som en helt annan värld nere på boardwalken. Vi som mest hänger på hipsterställen långt från stranden eller kör hoj i bergen är inte vana vid detta. Så himla kaliforniskt är det i alla fall.
Vi satte oss på en bar med utsikt över stranden och tog en kall öl.
Lola är inte heller så förtjust i sand, hon är mer en cityhund. Vi orkade med stranden i ca en timme (varav vi stod i kö för att köpa glass i säkert 20 minuter), sen åkte vi hem igen. Det var fint, men nu dröjer det nog till nästa sommar innan vi tar oss hit igen.
-
En söndag till havs
För ett par veckor sen vann Pauls syster en dagskryssning på en lyxjakt i ett välgörenhetslotteri, men eftersom hon inte hade barnvakt eller fick ledigt från jobbet så gav hon kryssningen till oss istället. Sweet! Så i söndags tog jag på mig det mest skepparaktiga jag hittade i garderoben och så åkte vi ner till hamnen vid Harbor Island.
Det skulle tydligen vara omkring 10 personer på kryssningen men vi var de enda som dök upp (!) så vi vandrade runt bland alla lyxjakter och segelbåtar och letade efter vår båt ett ganska bra tag.
En liten bit bort låg en gigantisk husbåt där en massa tonåringar hade fest. Båten lutade lite så jag sa halvt på skämt till Paul att det såg ut som att den höll på att sjunka. Men sen insåg vi att DEN SJÖNK PÅ RIKTIGT!?
ALLTSÅ!?! Tydligen hade en av ungdomarna, en 18-årig grabb, hyrt båten och sagt att han skulle ha 6 kompisar med sig på den. När vi kom dit var det minst 40 pers ombord, och alla var minderåriga och fulla som ägg. Som upplagt för katastrof med andra ord.
Om ni följer mig på Snapchat eller Instagram såg ni väl detta mer eller mindre live. Det var en så himla sjuk grej. Båten liksom bara försvann, och killen som hade hyrt den satt på bryggan och grät. Kan tänka mig att detta var tillräckligt för att nyktra till ganska snabbt i alla fall. Hoppas att de hade försäkring!
Väl ombord på vår båt var det dags att lämna hamnen. Husbåten hade då sjunkit ända till havets botten, så bara soldäcket var synligt ovanför vattenytan (se pedagogisk pil ovan). Knäppaste grejen jag har sett tror jag.
Sen gjorde vi detta: satte oss på fören och drack öl. Det var jag och Paul och tre personer till ombord, de två ägarna och en av deras vänner. Ägarna var ett gift par i 60-årsåldern som garanterat var snorrika. Den här jakten var lika stor som vårt hus, och antagligen värd ungefär dubbelt så mycket. Mannen var pilot och berättade att de hade ett flygplan också. De var dock supertrevliga allihopa, trots att Paul och jag nog såg ut som thugs i deras ögon.
Vi lämnade downtown bakom oss och seglade genom San Diego Bay i några timmar. Jag som mer eller mindre växte upp på havet med en båttokig pappa har av någon anledning aldrig varit så förtjust i att åka båt. Men nu när jag är vuxen älskar jag det. Skulle kunna tillbringa hela livet så här.
Vi åkte under Coronado Bridge som är mäktig när man kör över själva bron, men kanske ännu mäktigare underifrån.
Vi tog en sväng runt Coronado också. Dagen innan hade jag kört motorcykel genom Coronado, så det var spännande att ta samma väg fast på vattnet.
Vårt värdpar hade ordnat en massa snacks och öl och vin, och eftersom ingen annan hade dykt upp fick Paul och jag en privatkryssning på första parkett.
Efter några timmar ombord närmade vi oss kajen igen och fick säga hej då till båten och dess ägare. Om det inte vore för att vi redan äger ungefär en miljon fordon samt inte är rika hade det här med att skaffa båt kanske varit något. Men alla jag känner som har båt brukar säga att de två lyckligaste dagarna i en båtägares liv är dagen du köper din båt och dagen du säljer den. Så vi får väl se.
-
Besök från lillebror
Förra helgen fick jag finbesök från min lillebror Petter. Han är ju ute och reser jorden runt på obestämd framtid, och nu kom han äntligen förbi Kalifornien. Det var första gången på över två år vi ens befann oss i samma världsdel samtidigt och det var så fint att få hänga i några dagar.
Han hade med sig Laura, som är från Colombia och har hängt i norra Kalifornien de senaste månaderna. Så Petter hyrde en bil (en BMW-cabriolet, fint ska det vara!) och hämtade upp henne i San Francisco, och sen bilade de ner till San Diego längs Pacific Coast Highway. Väl framme i San Diego lät de oss köra så de kunde sitta bak och kolla på utsikten.
Vi tog en sväng genom Coronado, en halvö precis bredvid downtown i San Diego där det bor en massa rika människor. Vi körde förbi flera hus till salu där utgångspriset var 10-15 miljoner dollar. Alltså!!!
Sen åkte vi till Balboa Park och åt lunch på Panama 66. Det var jättelång kö, men maten var så god så det var värt det. Har även insett att jag och min bror är ganska lika? Det har nog kommit på senare år tror jag, jag minns inte att vi var speciellt lika som barn.
Sen gick vi förbi House of Sweden också. Med två svenskar, en amerikan och en colombian i sällskapet var det ju kulturutbyte för hela slanten. Petter och jag lärde Paul och Laura ordet “fika”, och sen kollade vi på Vasaskeppet en stund. Jag och Paul planerar att resa till Sverige nästa sommar och han är väldigt fascinerad av det här skeppet, så Vasamuseet står ganska högt på listan över saker han vill se i Stockholm.
Det där med att Petter och jag numera är lika… Vi har tydligen ganska lika intressen också. Så Petter fick låna en hoj av Paul och så tog vi en sväng runt kvarteret tillsammans. Första gången jag och min brorsa körde motorcykel tillsammans!
Ja och så åt vi en massa god mat och drack en massa också. Så mycket att jag nu har tagit en liten paus från alkohol. Min brorsa jobbar som bartender (på bilden ovan har han precis beställt en cocktail och en öl på samma gång), så jag skyller på honom.
Innan de körde vidare mot Las Vegas så gick Petter och tatuerade sig hos vår kompis Shannon. Han har nu tatuerat både mig, min kille, min lillebror och min mamma. Får se vem från min familj vi lyckas övertala att komma hit och tatuera sig nästa gång!
-
Rosa himmel och sjunkna skepp
Här kommer en liten snabb historielektion om något som jag finner helt sjukt fascinerande. På 1930-talet, omkring slutet av förbudstiden – då alkohol var förbjudet i USA – var det även förbjudet med spelande och prostitution. För att ändå kunna ägna sig åt detta fick man göra det på internationella vatten, och några kilometer från San Diegos kust låg SS Monte Carlo, ett så kallat “sin ship”, som hämtade upp folk från fastlandet i skytteltrafik för att de lagligt skulle kunna ägna sig åt allehanda synder för en natt. Efter en storm 1937 förliste skeppet på stranden i Coronado, en halvö som ligger i anslutning till San Diegos downtown. Eftersom skeppet nu låg på land var allt som skedde ombord olagligt, så ingen ville kännas vid något ansvar för vraket. Så det fick ligga kvar.
Under de senaste åttio åren har skeppet helt täckts över av sand och vatten och de flesta visste nog inte ens om att det existerade. Men tack vare de senaste månadernas ganska kraftiga stormar och extrema lågvatten så har hon tittat fram igen.
Igår efter jobbet åkte jag, Paul och vår kompis Colin ut till Coronado för att titta på vraket. Det var ganska mycket folk där redan, och man måste vada ut i havet för att verkligen se något, vilket vi inte var så sugna på. (Men kolla här för bilder och video på hur det ser ut ovanifrån. Sjukt fascinerande!)
Det var i alla fall väldigt spännande att få se, och vi kom dit precis medan solen gick ner så det var en fin stund på stranden med rosa himmel och skeppsvrak. Plus att utsikten från bron över till Coronado är något av det finaste vi har i San Diego. Här kommer en liten film jag gjorde med hela äventyret:
(Musiken är “The Ocean” med Against Me!.)
-
San Diego-tips: Kindred
San Diego är ett bra ställe att vara vegetarian på just nu. Det har öppnat en massa bra nya vegorestauranger här de senaste månaderna. Den allra mest spännande heter Kindred och är en vegan black metal-restaurang (!) bara några minuter hemifrån mig. Bra grejer med Kindred:
- Maten! De har en massa hemmagjort fejkkött och veganska ostar och allt är så gott att det vattnas i munnen på mig när jag skriver detta, trots att jag fortfarande är väldigt mätt från middagen jag åt där för några timmar sen.
- Inredningen! Tänk feminint, viktorianskt, gotiskt och black metal. Och katter. Och guld. Det är kanske den perfekta blandningen, och någon dag vill jag bo i ett hus som ser ut precis som den här restaurangen.
- Drycken! Nu dricker jag visserligen inte sprit, men enligt ryktet har de en helt grym cocktailbar. Plus handplockade, specialbryggda, lokala ölsorter som funkar perfekt med maten. ÅH.
Vad vill jag säga med det här inlägget då? Mest bara att jag är mätt och lycklig, och att om ni någonsin lyckas ta er till San Diego bör ni gå och äta på Kindred i South Park. Vår matredaktör på jobbet skrev en artikel om dem innan de öppnade och jag är citerad i den. Har tydligen sagt detta smarta: “I don’t think I’ve ever been this excited about a restaurant opening in San Diego before. It looks amazing!”
-
Bildbevis på att vi har varit på stranden
Jag och Paul är ganska dåliga Kalifornienbor, med tanke på att vi ALDRIG går till stranden. Mest för att vi hatar att få sand överallt. Men eftersom vi hade finbesök från Sverige förra helgen var vi så illa tvungna. Och det var fint! Paul hade till och med badbyxor på sig, även om vi för all del inte badade. (Min pappa däremot tog dopp efter dopp i vågorna. Han är lite crazy på det viset.)
Paul har förresten just tatuerat in en gigantisk and på hela bröstet och magen. Han tyckte inte att han var tillräckligt cool för att köra en örn som alla andra andra, så han valde en lite snällare fågel istället. Haha! Han är så rolig.
Och just det, jag har just köpt en GoPro. Mest för motorcykelrelaterade grejer, men den funkar ju att ha med sig lite överallt. Så här kommer lite blandade GoPro-bilder från vår stranddag. Vi var i/på/vid Mission Beach, La Jolla Cove och Mount Soledad, om någon undrar. San Diego-tips!
-
Snowmageddon i San Diego
Igår kväll snöade det (!!!) i San Diego (!!!). Inte i centrala/kustnära San Diego där jag bor, men i östra och norra delarna. Och i Temecula, ungefär en timme norr om San Diego är det tydligen rena midvintern just nu. Har hört fler än en person använda uttrycket “Snowmageddon” för att beskriva det.
Det här är min sjunde vinter i Kalifornien och jag har aldrig ens hört talas om att det har snöat här förut. Högt uppe i bergen öster om LA, möjligen, men i San Diego!? Den här staden är liksom känd för att ha världens bästa klimat, med 25 grader och solsken så gott som året runt. DET ÄR DÄRFÖR JAG BOR HÄR!
Just nu är klockan 11 på morgonen och det är 6 (!!!) grader ute. Dessutom haglade det där jag bor inatt, även om det inte snöade.
Jag är svensk, jag överlever nog i kallt väder också. Problemet är bara att husen här inte är byggda för temperaturer under typ 15 plusgrader. Papperstunna väggar och fönster och inga element är liksom ingen rolig kombination i kylan. Jag sitter i soffan just nu med tjock pyjamas + morgonrock + sockor + tofflor + filt på mig, med värmefläkten på full effekt, men mina händer är ändå så kalla att jag knappt kan skriva detta. INTE OK, SAN DIEGO!