-
Take me out to the ballgame
Igår gjorde jag något så amerikanskt som att gå på mitt livs första baseballmatch. Det var mitt jobb som bjöd på en heldag på Petco Park, som är San Diegos baseballarena. Vi började på kontoret med öl och pizza, sen promenerade hela gänget på omkring 30 pers ner till Petco Park som ligger i downtown, bara några kvarter från vårt kontor. Jag fick ganska mycket skit för att aldrig ha sett en baseballmatch innan. Jag kontrade med att jag är från Europa och att vi bara bryr oss om fotboll där. Eller ja. “Soccer”.
Jag satt bredvid två baseballfantaster så jag fick chans att ställa jättemånga dumma frågor under matchens gång, och nu vet jag ganska mycket mer än jag gjorde tidigare om sporten och dess regler. Är dock fortfarande helt ointresserad.
I San Diego har de här två bokstäverna lite trevligare innebörd än i Sverige. Vi förlorade dock mot San Francisco, även om jag var mer intresserad av att dricka öl än att faktiskt kolla på matchen. Det händer ju liksom ingenting i baseball?
Hela gänget! Bra arbetsdag på det hela taget. Har jag sagt att jag har världens bästa jobb?
-
2015 i snö och minusgrader
Om det nu ska hålla på och snöa och vara kallt känner jag lite att jag får göra det bästa av situationen. Så idag, på årets första dag, klev jag upp klockan 4 på morgonen för att hänga med min kompis Jimmy upp i bergen och åka snowboard. I Big Bear var det 2 minusgrader och strålande solsken, och det var första gången jag var där när backarna var fulla av riktig snö. I vanliga fall brukar det mest vara plusgrader och konstsnö.
Oavsett hur mycket jag helst slipper vinter och snö i vanliga fall så blir jag så himla glad av detta. Sen att jag antagligen kommer ha rejäl träningsvärk i alla muskler de närmaste dagarna får jag helt enkelt leva med. Det är en bieffekt av att bara motionera ett par gånger om året.
-
En liten kommentar angående OS
Det skulle vara så mycket mer givande att få glädjas åt Sveriges plats i handbollsfinalen om folk i min närhet visste vad handboll var för något. Under varje OS dyker det upp sporter som ingen har hört talas om, det är väl inte direkt någon nyhet – men hittills har jag alltså hört flera amerikaner ta upp handboll som ett exempel på en sån sport. De bara: “It’s like soccer, but you play it with YOUR HANDS!!!”
Egentligen är det kanske inte så förvånande. Det är ändå ganska talande för den amerikanska mentaliteten att över huvud taget inte erkänna sporter som det inte går så himla bra för det egna landet i…
-
Världens dummaste sport
Jag är egentligen ingen stor sportnörd, men jag har alltid haft en svaghet för fotboll. När jag var yngre hade jag väggarna täckta av Manchester United-prylar, ett tag stod jag i klacken på Söderstadions Norra Stå under nästan alla Hammarbys hemmamatcher, och jag lusläste DN:s sportbilaga nästan varje morgon för resultat i fotbollstabellerna. Jag saknar det. I det här landet heter fotboll nämligen inte fotboll utan soccer, och anses i allmänhet vara en händelselös sport med för få mål och för lite kroppskontakt.
Det är dock få dagar på året som får mig att sakna fotboll mer än Super Bowl Sunday, årets största amerikanska sporthändelse. Jag har försökt lära mig att uppskatta amerikansk fotboll, mest för att jag saknar att vara engagerad i ett lag och gå på livematcher, men det går verkligen inte. Det är en så himla efterbliven sport. För det första är det sjukt störigt att det i princip inte existerar kontinuerligt spel – istället springer alla och kastar sig i en hög på varandra och så blåser domaren av och så börjar allt om igen. Sju minuter på tidtagaruret tar ofta närmare en halvtimme i realtid. För det andra så är det bara dumt att ha olika lag som man byter ut beroende på om man spelar offensivt eller defensivt. I riktig fotboll spelar hela laget hela matchen, det krävs så himla mycket mer skills för det. För att inte tala om kondition. Och för det tredje är reglerna komplicerade och ologiska, vilket går emot allt jag annars uppskattar med sport.
Men i alla fall. Vad jag egentligen tänkte säga är att det igår var Super Bowl Sunday, och trots mitt ointresse råkade jag hamna på en sportbar med ett helt gäng snubbar som samlas varje år för detta tillfälle och satsar pengar på allt från själva sporten till vilka reklamer som kommer visas i pauserna. Själv förlorade jag en dollar när jag tvärsäkert hävdade att Madonna skulle köra “Ray of Light” som öppningsnummer i halvtidsshowen, och hon sedan öppnade med “Vogue”. Men det fanns i alla fall öl och gratis mat, så en helt bortkastad söndag var det kanske inte.
-
Triple P
Min kanske mest otippade talang är att jag är grym på pingis. Det hade ni inte gissat, erkänn? Jag ÄLSKAR pingis. När jag växte upp hade vi ett pingisbord i garaget, och jag och mina syskon roade oss ofta med att hitta på nya pinigsrelaterade sporter som vi hade planer på att skicka in till Lilla Sportspegeln och få vara med på TV med. Vi radade till exempel upp våra föräldrars tomma ölburkar på kortsidorna av pingisbordet, och försökte sen slå omkull dem från andra sidan med racket och boll. I vuxen ålder tar jag varje chans jag får att spela pingis, även om det inte sker speciellt ofta. Sist var nog åtminstone två år sen.
Igår kväll spelade ett par vänners band i Ramona, som är en pytteliten by uppe i bergen ungefär 45 minuters slingriga småvägar rakt österut från kusten i norra San Diego. Ramona är en sån stad som alla har kört igenom på väg till mer turisttäta Julian, men som nästan ingen faktiskt har stannat i. Vi råkar dock ha två mycket goda vänner som bor i Ramona, och efter spelningen ställde de till med efterfest. Och det bästa av allt är att de har ett pingisbord i garaget.
Jag överdriver inte om jag säger att jag spelade pingis oavbrutet i fyra timmar igår kväll. Mellan elva på kvällen och tre på morgonen. Mot slutet av kvällen hade jag fått smeknamnet “Triple P”, som om jag inte minns fel (det var ganska mycket öl inblandat) stod för Ping Pong Pro. Det är kanske det bästa smeknamnet någonsin.
Nu ska jag bara komma på en ursäkt att bjuda in mig själv till vännerna i Ramona igen innan pingisabstinensen sätter igång.