Det här inlägget hos Linnéa (plus kommentarerna) är så intressant tycker jag. Och sorgligt. Jag inser hur lyckligt lottad jag är som har hittat ett nytt land som känns som hemma till 100%, och som jag i alla fall just nu inte kan tänka mig att jag någonsin kommer att vilja flytta ifrån.

För jag längtar inte efter Sverige, alls. Snarare tvärtom. Nog för att jag gärna åker och hälsar på, men jag vill absolut inte bo i Sverige igen. Jag förstår verkligen de som känner annorlunda, det är bara inte för mig. Att lämna Sverige är det bästa jag har gjort.

Jag och Paul vill inte ha barn, så det gör nog det beslutet betydligt lättare. Jag har hela mitt liv här – mitt jobb, mina vänner, mina katter, mitt hus, min kille, mina motorcyklar och bilar. Och jag älskar södra Kalifornien av hela mitt hjärta – klimatet, närheten till havet, bergen, öknen, den storslagna naturen, att ha Mexiko precis runt hörnet, alla mikrobryggerier och restauranger, och att det alltid händer något, man hinner inte ha tråkigt. Jag kan dessutom inte tänka mig att bo någonstans där jag bara kan köra motorcykel några månader om året, om ens det. Prioriteringar.

Om jag flyttade tillbaka till Sverige skulle jag behöva börja om. Försöka hitta någonstans att bo i Stockholm (ha!), hitta ett jobb trots att jag aldrig har jobbat heltid i Sverige och inte vet vad något i min bransch heter på svenska, lära mig hur Försäkringskassan fungerar och hur man deklarerar och besiktar en bil, bygga upp ett nytt kontaktnät, och behöva vänja mig vid allt som är annorlunda från vad jag numera är van vid. Jag är helt övertygad om att jag skulle sakna San Diego så mycket att det gjorde ont.

Paul skulle nog absolut kunna tänka sig att flytta till Sverige, men jag tror inte att han inser hur svårt det skulle vara att flytta till ett land där han inte kan språket, inte känner någon, och inte känner till kulturen och traditionerna. Som en högljudd, ganska typisk amerikan som jämt småpratar och skämtar med folk han inte känner skulle han nog ha svårt att anpassa sig till ett samhälle där man förväntas sköta sitt och inte bry sig om någon annan. Och jag tror att vi båda skulle bli deprimerade av vädret ganska omgående. Till och med här mår jag fysiskt dåligt när det regnar eller är kallare än typ 15 plusgrader.

Jag vet många utlandssvenskar som romantiserar Sverige och drömmer om varma skärgårdsklippor och ljusa sommarnätter och att plocka smultron och dricka nubbe och spela kubb. Och en del av mig saknar det också. Men sen kommer jag ihåg baksidorna: myggor, getingar och regn. Och att det bara är sommar ett par månader om året. Ni vet som First Aid Kit sjunger? “Stockholm’s cold but I’ve been told I was born to endure this kind of weather.” Det stämmer inte för mig. Sverige är ett fantastiskt land på många sätt, men jag är inte byggd för evighetsvinter. Jag behöver 28 grader och solsken.

Jag saknar min familj, såklart. Men de brukar ändå komma och hälsa på med jämna mellanrum. Min mamma kommer till exempel hit om tre dagar och stannar i två veckor. Och jag törs gissa att det innebär mer kvalitetstid än vi skulle fått tillsammans ens om vi bodde i samma stad.

De första åren jag bodde i USA hade jag ständiga mardrömmar där jag var tillbaka i Sverige mot min vilja och inte kunde ta mig tillbaka till Kalifornien igen. Numera drömmer jag sällan något alls, jag tar det som ett tecken på att mitt undermedvetna känner sig harmoniskt och att jag befinner mig där jag ska.