När Andreas var här och hälsade på förra helgen pratade vi rätt mycket om USA, utifrån ett ganska svenskt (=kritiskt) perspektiv. Han påpekade att det är viktigt att skilja mellan USA politiskt och USA kulturellt, vilket jag skriver under på till hundra procent. För oavsett hur mycket jag avskyr det politiska systemet i det här landet så går det inte att komma ifrån att jag helhjärtat älskar USA rent kulturellt. Och då snackar vi inte finkultur – det existerar typ inte här, i alla fall inte utanför New York. Utan jag menar amerikansk popkultur, den kitschiga fulkulturen, det som här kallas för Americana.

USA är som bekant ett relativt ungt land. Här hittar man inte kyrkoruiner från 1100-talet eller gör arkeologiska fynd från vikingatiden. Istället skulle jag vilja påstå att det är 1900-talet som har präglat en stor del av USAs historiska arv.

När jag tänker på amerikansk kultur så tänker jag på 50-talsdiners med röda vinylstolar och kromkantade bord, cowboyboots, bredbrättade hattar, Stars & Stripes, stora verandor i södern, pampigt flaggviftande, trailerparks, denim, westernfilmer, rosa plastflamingos, monstertruckar, pinuppor, drive in-biografer, country och bluegrass, trädgårdstomtar, wrestling, barbershops, gospel, milkshakes, kringresande tivolis, Elvis och Marilyn, tjocka pannkakor med sirap, moonshine, hot rods och muskelbilar, Superbowl, neonskyltar, Hollywood, saddle shoes, pistoler, rednecks, motorcykelklubbar, friterad mat och blaskig öl. Det är smaklöst, överdrivet och oversized. Men jag kan inte hjälpa att jag ändå älskar det.

Som svensk köper jag förstås inte hela den okritiska slentrianpatriotismen som genomsyrar samhället här, som menar att USA skulle vara världens mest överlägsna nation. Alla som har varit utanför USA inser att det inte är så. Men det går ändå inte att komma ifrån att amerikansk 1900-talskultur har influerat mycket av populärkulturen i hela världen. Och med tanke på att Sverige nog är ett av de mer amerikaniserade länderna i Europa är det kanske inte så konstigt att jag känner mig så hemma i USA.

Jag får ofta mail, bloggkommentarer, och vänförfrågningar på Facebook från folk som vill flytta till USA och undrar hur de ska bära sig åt. Många har läst det här inlägget från 2011 och har följdfrågor, eller vill inte plugga och komma hit på studentvisum som jag gjorde. Jag känner mig inte direkt kvalificerad att svara på de flesta av de här frågorna, och har tyvärr inte tid att svara på varje mail individuellt, men här kommer i alla fall ett par grejer som enligt min erfarenhet kan vara värda att tänka på om man vill flytta till USA.

Den viktigaste grejen är denna: Det är SKITSVÅRT att få arbetsvisum i USA. Utan universitetsexamen och/eller ordentlig arbetslivserfarenhet inom ett specialiserat fält är det kanske till och med omöjligt. Är du inte utbildad typ civilingenjör, läkare, projektledare eller IT-tekniker med en arbetsgivare redo att sponsra dig så kan det vara värt att bli det innan du försöker flytta hit. Ingen kommer att ge dig ett arbetsvisum för att flytta hit och jobba som bartender eller i klädaffär.

Det går såklart att komma hit på andra sätt. Man kan göra som jag och flytta hit på studentvisum och plugga sig till en examen och/eller ett arbetsvisum. Vad man däremot inte ska göra är att komma hit på turistvisum och söka jobb, jag är ganska säker på att det är olagligt och att det kan göra det svårt att bli insläppt i USA i framtiden.

Att flytta till USA är ingen dans på rosor, oavsett hur vissa utlandsflyttade rosa fluff-bloggare har fått det att framstå. Och har man väl lyckats hitta ett sätt att få stanna och jobba här så bör man vara beredd på att bo i ett glorifierat u-land. Jämfört med Sverige har USA sämre arbetsvillkor, betydligt kortare semester, omöjlig byråkrati, enorma sjukvårdskostnader (även med försäkring), stora klasskillnader, inget socialt skyddsnät, ett förlegat banksystem, höga skatter utan att få någonting för det, och det är ett land som till stor del styrs av kristna fundamentalister.

Nu låter jag sjukt negativ, men jag vill verkligen understryka vikten av att vara realistisk i sina förväntningar. “The American Dream” är en myt, så länge du inte har pengar. Med det sagt har jag inte ångrat för en sekund att jag flyttade hit. Trots min hatkärlek till USA så älskar jag Kalifornien och kan inte tänka mig någonstans jag hellre skulle bo. Men man får stå ut med rätt mycket skit i det här landet. Och det tycker jag är viktigt att ni som funderar på att flytta hit är medvetna om.