• Sverige

    En fredag

    Jag vet inte varför alla påstår att det har blivit höst. Det var visserligen 12 grader ute när jag landade på Arlanda igår morse, men här i Hässelby är det strålande sommarväder. Jag sitter i solen och jobbar, och mamma och hennes man är ute och påtar i trädgården, och snart ska vi laga kantarellmiddag. Idag har jag hunnit skaffa ett svenskt mobilnummer, samt varit i Vällingby Centrum (som tydligen inte heter Vällingby Centrum längre, utan Vällingby City) och köpt skor på rean. Och varit på Systembolaget och köpt ett gäng Innis & Gunn, min favoritöl som jag inte har druckit på tre år.

    Och så har jag klappat hunden.

    Om ett par timmar ska jag in till stan och träffa vänner som jag har saknat så jag spricker, och imorgon blir det parkhäng. Såvida det inte regnar.

    Vad gör ni i helgen?

  • Sverige

    Hemma/borta

    Jag är i Stockholm. Landade 7:30 imorse efter en lång och ganska sömnlös flygtur, där jag dessutom var exakt 2 sekunder från att missa anslutningsflyget på grund av mekaniska problem med det första planet. Min mamma hämtade upp mig på Arlanda och det första vi gjorde var att åka hem och äta frukost. Jag dog lite av gott, och insåg att jag nog kommer gå upp en del i vikt under den här resan. Men det får det vara värt.

    Annars är den mest överväldigande känslan att allt är så litet. Små bilar, små gator, små radhus. Jag har inte ens reflekterat över det tidigare, men skillnaden är verkligen enorm mot USA där det knappt finns några vägar med mindre än två filer i varje riktning, och där nästan alla kör stora SUV:ar och truckar och minibussar, och där villorna är lika oversized som hamburgarna.

    En annan ganska stark känsla är att jag är glad att min brorsas kompis har gått med på att låna ut sin lägenhet vid Odenplan till mig medan han är bortrest, eftersom båda mina föräldrar bor i Hässelby, och här har det på senaste tiden varit mer än lovligt många vansinnesdåd. En kille mördad av en galning på en fotbollsplan, två tjejer knivhuggna av en galning på ett torg, och nu senast ett upplopp i Hässelby Gård. Alltså, vafan? Jag växte upp i den här förorten, och jag kan knappt minnas några upplopp eller omotiverade mordförsök från innan jag flyttade härifrån.

    Det är fint att vara hemma i alla fall. Eller borta. Jag har svårt att bestämma mig för vilken benämning som är korrekt.

  • Sverige

    Ostmackor och sånt

    Sitter och peppar på min Sverigeresa och funderar på om det inte är hög tid att börja packa. Mest pepp är jag på att få äta en riktig svensk frukost det första jag gör efter att jag har landat. Har redan skickat en inköpslista till mamma. Så här såg den ut:

    – Arla Ekologisk Mild Naturell Yoghurt
    – ICAs Specialflingor Röda bär
    – Prästost
    – Skogaholmslimpa

    Det knäppa är att jag egentligen inte ens gillar Skogaholmslimpa speciellt mycket. Men ändå har jag gått och varit sjukt sugen på det i säkert två år nu. Kanske för att allt bröd i Amerika smakar disksvamp, och all ost smakar tvål. Fenomenet macka finns inte ens här.

    Alltså, fan vad jag ska äta ostmackor. Och yoghurt.

  • Sverige,  Vardagsfilosoferande

    Resfeber

    Det börjar dra ihop sig. Om fem ynka dagar sitter jag på ett plan till Stockholm. Och jag börjar bli nervös. Ni vet ju redan vad jag ser fram emot med att komma till Sverige igen. Men sen har jag också en liten lista på saker som jag inte ser fram emot. Här är topp två:

    1. Att vara ifrån min man och katterna i tre veckor. Jag och Isaiah har inte varit ifrån varandra mer än kanske fyra dagar i sträck sen vi träffades, och nu kommer vi att i tre veckor befinna oss på olika sidor av världen med nio timmars tidsskillnad. Det känns helt overkligt – hur gör folk som har distansförhållanden egentligen?

    2. En lite mer irrationell nervositet har att göra med språket. Vid de fåtal tillfällen jag umgås med svenskar här växlar vi friskt mellan svenska och engelska, och är det amerikaner närvarande pratar vi inte svenska alls. Jag misstänker att jag under de senaste åren har försummat mitt modersmål till den grad att engelskan nu är det som kommer naturligt. Mina svenska vänner skämtar om att jag kommer komma hem och låta som Victoria Silvstedt. Det är det nog ingen större risk för – däremot är det bristen på ordförråd i närminnet som oroar mig. Jag vet själv hur störigt det är med folk som ser sig själv som “internationella” och exemplifierar detta med att konsekvent blanda in engelska ord i svenskt tal.

  • Konsumtionsglädjen,  Sverige

    Bättre sent än aldrig

    När jag flyttade till USA hade jag bara en enda resväska med mig. När vi landade i Kalifornien hade den väskan fått sig ett stort hål längs med sömmen på ena långsidan, och det var rena turen att jag inte hade förlorat något viktigt under resan. Jag tog det som ett tecken på att jag var här för att stanna – jag kunde ju inte gärna åka tillbaka till Sverige med en trasig resväska! Nu är det dock mindre än två veckor kvar tills jag landar i Stockholm för första gången på tre år, och alltså hög för nytt bagage. Det fick bli en stor resväska och en ny sminkväska som nog rymmer allt jag kan tänkas behöva under de tre veckor jag är i Sverige.

    Att resväskan kommer vara ganska svår att missa på bagagebandet på flygplatsen är ju bara en bonus.

  • Nostalgi,  Sverige

    Stockholm i mitt hjärta

    Niotillfem skriver ett inlägg om vad hon saknar med Stockholm, och jag blir oförklarligt nedstämd av att läsa det. Jag kommer på mig själv med att önska att jag också hade den relationen till Stockholm, eller vilken stad som helst egentligen. Kanske har jag varit i USA för länge, men jag har verkligen inget minne av hur det luktar i Stockholm, och jag har under de senaste tre åren över huvud taget inte behövt tampas med hemlängtan.

    Icke desto mindre. Jag åker till Sverige om lite mindre än en månad, och det här är min lista över vad som ska bli fint:

    – Svensk yoghurt. Även om jag är lite orolig över att mina smaklökar ska ha blivit så degenererade av amerikansk mat att jag inte kommer uppskatta svenska delikatesser längre.
    – Lagrad prästost på knäckebröd
    – Långa ljusa nätter
    – Parkhäng med systembolagetkassar, bandare och fina vänner
    – Att få gå igenom alla mina kläder, skor och böcker och fylla minst två resväskor att ta med mig hem till Kalifornien igen. Bättre än all shopping i världen.
    – Äta vegetariskt buffé i Ulriksdals slottsträdgård med mamma
    – Åka till landet med pappa och äta frukost på verandan, till havsutsikt, ljudet av vågskalp och doften av nyklippt gräs
    – Läsa DN Kultur om morgnarna
    – Klappa Zorro, världens finaste labrador
    – Åka tunnelbana
    – Hälsa på mina gamla kollegor (till exempel Sofia) i världens bästa bokhandel, och försöka övertala dem att låta mig köpa en jättehög med svenska böcker på personalrabatt
    – Äta smultron, kantareller och färskpotatis

    Vad mer? Ni som har Stockholm lite mer färskt i minnet, vad får jag inte missa som turist i min egen hemstad?

  • Sverige

    Inte för att klaga, alltså

    Fick i sista sekunden reda på att jag var ledig från jobbet igår med anledning av Martin Luther King Jr’s födelsedag, som råkar vara en helgdag. Passade på att åka ner till San Diego och tatuera mig hos min vän D – vi lyckades både färdigställa en redan påbörjad tatuering, samt passa på att göra en helt ny. Det är så himla stor skillnad i hur tatueringsprocessen fungerar här jämfört med Sverige, eller i alla fall Stockholm. Där får man ofta vänta två månader eller mer på en tatueringstid, oavsett om man går till en bra studio eller ej. Här kan man i princip knalla in på den mest välrespekterade studion i stan och få en tid samma dag. Jag vet inte varför det är så, men det har förmodligen att göra med att var och varannan person här tycks jobba eller extraknäcka som tatuerare. Tillgång och efterfrågan, ni vet.

    Den andra stora skillnaden är att i USA dricksar man sin tatuerare. Alltså, jag dricksar gärna servitriser och taxichaufförer, och andra som jobbar för minimumlön – men tatuerare drar i regel in en ganska bra timlön redan utan dricks. Det är dock fortfarande betydligt billigare att gadda sig här än i Sverige, så det är kanske bortskämt att klaga.  

    Jag är för övrigt bortrest just nu, så ni får läsa det här inlägget tidsinställt. Befinner mig på jobbärende i världsmetropolen Barstow, en liten håla mitt i öknen mellan Las Vegas och ingenstans, känd för hög brottslighet, hög arbetslöshet, och nästan obefintliga sysselsättningsmöjligheter. Dessutom är det svinkallt i öknen så här års, speciellt jämfört med de 30 grader vi haft i San Diego den senaste veckan. Ja, det är precis lika spännande som det låter.

  • Sverige

    Lisbeth & jag

    När jag läste Stieg Larssons Millennium-triologi jobbade jag på Akademibokhandeln och hade ganska nyligen avslutat en kandidatutbildning i Litteraturvetenskap. Jag var (och är!) ganska mycket av en litteratursnobb, och läste böckerna mest för att ta reda på what the fuss was all about. Och jag kan inte påstå att jag var direkt imponerad – de var ungefär precis vad jag hade förväntat mig. (Här är ett gammalt inlägg från den tiden om precis hur ointresserad jag är av Stieg Larsson.) Jag minns också att jag tänkte att böckernas handling – som faktiskt är ganska utstuderad – skulle göra sig bättre på film. 
    Jag såg “Män som hatar kvinnor” när den gavs ut på DVD i USA (med den otroligt fåniga titlen “The Girl with the Dragon Tattoo”), och minns den som helt okej. Häromdagen hyrde jag även uppföljaren “Flickan som lekte med elden”, som hade letat sig in på tredje plats på videotoppen. Det är extremt ovanligt med icke-engelskspråkiga titlar på topplistan här, och en svensk film som nummer tre är närmast att betrakta som ett mirakel. Så jag var ju tvungen. Men det som slår mig när jag ser Lisbeth Salander knalla runt på gatorna i sitt nithalsband (!) är inte huruvuda filmen är spännande eller välgjord eller realistisk eller ens underhållande – utan allt jag ser är en Stockholmsskildring. 
    Det är en märklig känsla att befinna sig ett stenkast från Hollywood och se staden man växt upp i vara skådeplatsen för en internationellt uppmärksammad actiontriologi. Att karaktärerna dessutom pratar svenska är ännu mer förvirrande. Jag pratar liksom aldrig svenska längre. Jag har inte varit i Sverige på över två år, och de svenska vänner jag har på den här sidan Atlanten träffar jag alldeles för sällan. Jag börjar få en känsla av att min engelska numera är bättre än min svenska – men det är svårt att bevisa eftersom jag så gott som aldrig har anledning att använda svenskan i tal.

    Men i vilket fall som helst fick filmen mig att sakna Stockholm en smula. Inte det kalla, mörka, slaskiga november-Stockholm som jag anar att jag skulle få uppleva om jag åkte hem imorgon – utan Stockholm under de få veckor om året man kan hänga i parker och promenera på Söder och bada på Långholmen och vara ute hela natten eftersom det är alldeles ljummet och aldrig blir riktigt mörkt. Det saknar jag nu, tack vare Lisbeth Salander. 

    (Bonus: Andrea uppmärksammar subkulturförvirringen i första filmen.)

  • Musik,  Sverige

    In the band

    Idag plockade jag upp min bas, för första gången på runt ett år. Dammig och ostämd har den stått i ett hörn i gästrummet, tillsammans med ett trumset och två gitarrer. Är det något jag saknar från Stockholm så är det att spela svängig punkrock med ett gäng svettiga grabbar på små krogar inför en massa fulla punkare. Det här saknar jag. Nu har jag inte spelat i ett band på alldeles för länge, och jag känner att det är hög tid att börja igen. Jag behöver musik, och inte bara i bilstereon till och från jobbet. Jag har alltså börjat vänja mina fingrar vid att spela bas igen.

    I väntan på att hitta en replokal och lite fler folk till bandet kollar jag på den här videon och blir nostalgisk. Jag minns inte riktigt när vi spelade in den här – fyra år sen kanske? Jag ser himla liten ut i alla fall.

    Här är en till, fast live. Vi spelade på Anchor i Stockholm tillsammans med Mimikry, av alla band. Ljudet är kanske världens sämsta, så om ni ska kolla på den här, gör det för den fina moshpiten. Och för att vi inte är nyktra någonstans. Om jag inte minns fel hade vi supit i 12 timmar innan vi gick på scen. Fina tider!

  • Sverige

    Uppgivenheten talar

    Jag vet faktiskt inte ens varför jag bryr mig så mycket. Sverigedemokraterna i riksdagen och fyra år till av borgerligt styre är väl en konsekvens av att högervindarna som blåser i resten av Europa äntligen har nått svenskarna. Och det är inte oväntat, men ändå för jävligt. Men jag bor inte i Sverige längre.

    Jag finns inte i den svenska folkbokföringen. Jag jobbar och betalar både skatt och social security i USA. Har inga planer på att flytta härifrån, men om jag gör det är Sverige extremt långt ner på listan över länder jag vill bo i. Ungefär i höjd med Ryssland eller Grönland. Inte för att den amerikanska politiken är mycket att hurra över den heller, tvärtom. Men här visste jag vad jag gav mig in på. Kalifornien är dessutom inte tillnärmelsevis lika moralkonservativt och reaktionärt som bibelbältet i mitten av landet. Det Sverige jag lämnade för drygt två år sen är inte samma Sverige jag skulle komma tillbaka till, det är jag i alla fall övertygad om.

    Det kan ju låta cyniskt i överkant. Jag lider verkligen med mina vänner back home, men jag vill inte behöva ligga vaken och oroa mig över problem som inte kommer att direkt påverka mig. Självisk? Javisst. Men det har jag lärt mig av Alliansen att man får vara.