Det här inlägget får ni läsa tidsinställt, för i skrivande stund befinner jag mig på Ink-N-Iron, en kombinerad bilshow, tatueringsmässa och punkfestival ombord på ångfartyget Queen Mary i Long Beach. Och är det något jag gillar är det punkrock, tatueringar och hot rods. Förra året hade vi hotellrum och tillbringade hela helgen på festivalen, men i år fick det räcka med en dag. Söndagen var ett ganska givet val eftersom Creepshow, Batmobile, Anti-Flag och Buzzcocks alla spelar idag. Peppen!

Så här såg det ut på Ink-N-Iron förra året:

Banden spelade både på båten och på land. Här nån spelning vi satte oss ner och kollade på, med Queen Mary i bakgrunden.

Obligatorisk båtbild med downtown Long Beach som backdrop.

Isaiah hittade en ny favoritbil. Jag hittade flera.

På nedre däck hittade jag Dalmiro, som gjorde flera av mina tatueringar när vi båda bodde i Stockholm och som nu bor i typ Spanien. Det fick bli ett ankare på armen. Kändes passande när vi var på en båt och allt.

Båt, öl och solsken är ändå en rätt fin kombination.

Det verkat som att jag äntligen, efter nästan ett års torka, har återfunnit min läsro. Förra året var mitt sämsta läsår någonsin, med kanske 15 böcker utlästa på 12 månader – vilket är under all kritik för en litteraturvetare och bibliotekariedotter med ett mångårigt lässnitt på minst en bok i veckan. I år har varit om möjligt ännu sämre, med tre böcker utlästa under första halvan. Till mitt försvar var en av dem Roberto Bolaños tegelsten 2666, som är över 1000 sidor lång i inbundet format, men jag hör själv att det är en klen ursäkt. Jag läser i sängen varje kväll innan jag somnar, men är ofta så trött att jag bara kommer två sidor innan ögonen inte går att hålla öppna längre.

Det är i alla fall någon i familjen som läser…

Det är en smula ironiskt att det som krävdes för att jag skulle få tillbaka läsglädjen var att gå upp i arbetstid. Just nu jobbar jag närmare 10 timmar om dagen för att få allt gjort, och när jag kommer hem från kontoret efter att ha stirrat på en skärm hela dagen är det sista jag vill göra att slå upp min laptop eller sätta på en film. Så istället sätter jag på mig mjukisbyxor, häller upp ett glas vin, och sätter mig i soffan i vardagsrummet med en bok och en djup utandning, och sitter där tills min man kommer hem några timmar senare. DET är livskvalitet.

Så mycket livskvalitet till och med, att jag just nu är på väg att slå ihop laptopen och sätta vinet på kylning. Sen tänkte jag tillbringa hela lördagkvällen i soffan tillsammans med Alice Munros För mycket lycka som har legat på mitt nattduksbord i ganska många månader (trogna läsare vet ju att jag har en svaghet för novellsamlingar). Ni får för övrigt gärna tipsa om läsvärda nyutkomna böcker (på engelska, har liksom inte tillgång till svensk litteratur här) – jag har lite fallit ur samtidslitteraturloopen på sistone.

Bilolyckor är något av det otäckaste jag vet. Igår när jag var på jobbet fick min kollega ett mms med en brinnande bil från sin fru som satt på altanen och bevittnade detta, som hände precis mitt över gatan från deras hus. En ung tjej passerade stillastående trafik och körde rakt in i en stolpe i hög hastighet. Bilen exploderade och tjejen dog. Hon var ett år yngre än jag.

Jag och Isaiah bor bara några kvarter från platsen där det hände, och när vi senare på kvällen skulle åka och hyra film var vägen runt olycksplatsen fortfarande avstängd. Trafikljusen och vägskyltarna byttes ut eftersom allt hade smält i explosionen. Och på väg hem passerade vi bärgningsbilen som fraktade bort bilvraket från scenen, och bara synen av den uppbrända, totalt demolerade bilen var som en iskall hand runt hjärtat. Förutom bagageutrymmet fanns det knappt någonting kvar. Det är det där med livet och den obarmhärtiga balansen igen. Jag kan inte hantera det.

Bild från Sign on San Diego

Jag sitter och kollar igenom gamla bilder på min dator och det slog mig just hur sjukt mycket parkhängsbilder jag har. I USA sitter man över huvud taget inte i park och dricker öl, eftersom det är olagligt. Och jag kan sakna att sitta i Vitan ända tills soluppgången under ljumna sommarnätter och dricka folköl och lyssna på punk från någons bandare. Det känns lite som att det är det enda folk gör i Stockholm på sommaren.

I vilket fall som helst så är det ju lite slöseri att jag ska sitta på alla dessa fantastiska parkbilder utan att dela med mig. Så here it goes, the best of parkhäng 2005-2008. Klicka på bilderna för större versioner.

Vänster: Med Daniela och Liljen i Humlegården 2005.
Höger: Med Ida i Humlegården 2006. Märkligt nog är de här i princip de enda parkbilder jag har från de åren, och jag kan inte minnas att jag någonsin suttit i Humlegården förutom vid dessa två tillgällen.

Vänster uppe: En suddig bild på mig och Andrea i Vitan 2007.
Höger uppe: Jag och Sakke i Skinnarviksparken 2007. Dricker mousserande vin ur plastglas, mycket classy.
Vänster nere: Med Pippi, Fredde och Hanna i Rålis 2007, innan en Dropkick Murphy’s-spelning. Och mitt hår var tydligen knallrött.
Höger nere: På en festival någonstans i Södertälje 2007, jag och Andrea igen.

Vänster uppe: Vid en kanal i Göteborg 2008, med Emelie och Hanna. Om jag inte minns fel var det här dagen vi kom på att vi alla tre heter Maria i mellannamn.
Höger uppe: Vitan, 2008. Här tyckte jag tydligen att det var en bra idé att dricka vin med sugrör direkt ur flaskan.
Vänster nere: Spexar loss det i Tanto (tror jag?) med Anna Nio 2008.
Höger nere: Ett av de sista riktigt bra parkhängen innan jag flyttade till Kalifornien. Vasaparken, sommaren 2008. Gruppbilder var liksom grejen.

När jag flyttade till USA var det något av en självklarhet för mig att anpassa mig till den “nya” kulturen och smälta in så gott det gick, istället för att högljutt annonsera ut att här kommer en utlänning. Så här ett par år senare blir folk ofta ganska chockade när de får reda på att jag är svensk, och en av de vanligaste frågorna jag får är “But why don’t you have an accent?”. (Vet för övrigt fortfarande inte vad man svarar på det.) Det är inte alltid nödvändigtvis en komplimang att förutsättas vara amerikan – men det gör livet lite enklare när man bor i USA.

Men, vad jag egentligen tänkte säga var att trots denna vilja att anpassa mig finns det fortfarande en del företeelser i den amerikanska vardagen som är så dumma att jag ställer mig mycket motvillig till att över huvud taget inkorporera dem i min tillvaro. Vägran att använda logiska måttsystem är en typisk sådan företeelse.

Exempel 1: Om jag vill ha en liter vatten känns det betydligt mindre omständligt att säga just en liter, istället för “a quarter of a gallon”. Men säger man liter får man bara ett dumstirr eller ett “Are you, like, European or something?” som svar.

Exempel 2: Jag är 175 centimeter lång, det vill säga “5 feet and 9 inches”. 175 centimeter är 1,75 meter, eller 17,5 decimeter, eller 1750 millimeter. 5 feet 9 inches är… 69 inches? Heeelt logiskt.

Exempel 3: Mile är standardenheten för avstånd, oavsett hur korta eller långa de är. På vägskyltar bockas avståndet till nästa motorvägsavfart på fullaste allvar av med “1 mile”, “3/4 mile”, “1/2 mile” och “1/4 mile”. Närmaste måttenhet nedåt räknat är feet, vilket faktiskt också används i trafiken, om än ganska sällan. Vilket nog är smart, med tanke på att en feet är i runda slängar 30 centimeter, och därmed inte lämpar sig för längre avståndsbeteckningar. När en vägskylt eller GPS säger att det är “1000 feet” kvar till något har jag verkligen ingen aning om hur långt jag måste fortsätta köra.

Exempel 4: Fahrenheit. Vatten fryser vid 32 grader och kokar vid 212. Jaha, logiskt.

Exempel 5: Jag känner nog inte en enda amerikan som klarar av att beräkna, uppskatta eller omvandla någonting över huvud taget med hjälp av ovanstående helt förlegade måttsystem. Om det mot förmodan var någon som tvivlade på den totala idiotin i det amerikanska systemet alltså.

Relaterad bubblare: Football och soccer. Jag vet inte ens hur jag kan börja beskriva hur irriterande det är att prata sport med amerikaner.

Här var det tillfälligt slut på saker att blogga om, så vi tar och kör en klassiker. Helgen som gick i två bilder:

I lördags spelade Celestes surfrockband på Bar Leucadian. Min man jobbade kväll och jag var sällskapssjuk, så jag åkte dit och drack en öl, fast jag hade detox-vecka. Vi var de enda på hela stället med svart hår och svarta kläder, så vi satt i vårt eget hörn och kände oss “tuffa”. Är glad att det inte syns att jag hade råkat somna vid poolen tidigare på dagen och bränt mig i ansiktet – oh, the magic of make-up.

Söndag är ju som bekant den universella slappardagen, så jag slappade hemma till ungefär klockan fyra. Då åkte jag och mötte upp min man och hans vänner på stranden vid piren i Oceanside. Det är kanske den värsta stranden, eftersom folk flockas som flugor där så fort solen skiner (vilket den oftast gör). Men det var rätt trevligt ändå. Sen åkte jag hem till Lisa på drinkkväll och drack ett glas vin. Det här med en alkoholfri vecka gick ju bara delvis enligt planerna.

Så här nationaldagen till ära tankte jag göra som Linnéa i USA och lista vad jag saknar med Sverige. I alla fall vad jag kan komma på så här på rak arm.

Jag saknar svensk yoghurt och lagrad ost, och bröd som inte är sötat och har konsistens som disksvamp.

Jag saknar att kunna gå till läkaren på rutinbesök och betala 150 kronor istället för 150 dollar.

Jag saknar ständigt en allmän genusdiskussion i vardagen.

Jag saknar fem veckors betald semester.

Jag saknar parkhäng, skärgården, smultron och kantareller.

Jag saknar löstagbara duschmunstycken och kranvatten som går att dricka.

Jag saknar att kunna betala hyran online, och att inte behöva gå till banken och lösa in en check för att få ut lönen.

Jag saknar tvångslösheten i att bo i ett sekulariserat samhälle.

Jag saknar fungerande lokaltrafik.

Jag saknar vettig lagstiftning kring till exempel abort och homosexuellas rätt att gifta sig.

Ibland kan jag sakna att prata svenska och tryggheten det innebär att ha gemensamma referensramar.

Mest av allt saknar jag förstås min familj och mina vänner.

Grejen är dock att i princip allt detta är saker jag kan leva med. Eller ja, utan. Om jag flyttade tillbaka till Sverige igen så har jag en känsla av att listan över saker jag då skulle sakna med Kalifornien skulle bli betydligt längre. Kanske att jag till och med orkar sätta ihop en sån lista någon dag.

Om det var någon som trodde att jag var helt normal i huvudet så kan vi ju slå hål på den myten med en gång. Mina tvångstankar, topp 3:

1. Jag går ständigt runt med en känsla av att jag lever någon sorts låtsasliv, och att det bara är en tidsfråga innan folk listar ut vilken bluff jag är och jag förlorar allt. Det är en mycket deprimerande känsla som gör mig oerhört stressad, även om jag inte för mitt liv kan förstå var den kommer ifrån.

2. Jag har en helt irrationell rädsla för att bli skjuten medan jag kör bil. Om jag till exempel kör om en annan bil så är jag nästan varje gång helt övertygad om att föraren kommer dra fram en pistol och börja vansinnesskjuta, och jag kommer ofta på mig själv med att omedvetet sitta och ducka medan jag kör. (Den här historien gjorde inte saken bättre direkt.)

3. Varje gång jag postar något i en brevlåda måste saken ifråga nudda min haka innan jag släpper den i lådan, annars kommer hemska saker att hända. Samma sak gäller sånt som ser ut och funkar som brevlådor, till exempel filminkastet i videobutiken och bokinlämningsinkastet på biblioteket. Detta har pågått i hela mitt liv, i alla fall så länge jag kan minnas. Ni kan ju bara tänka er hur många brev, filmer och böcker som alltså har nuddat min stackars haka.

Det finns fler, men jag vill inte framstå som ett totalt freak så det får räcka så här. Vad har ni för tvångstankar?

Jag äter i vanliga fall väldigt hälsosamt. Inget socker över huvud taget, i den mån det går att undvika, inget friterat, aldrig snabbmat eller typisk amerikansk mat (ostindränkta kolesterolbomber), inget godis eller snacks eller läsk. Istället håller jag mig till mycket ekologiskt, fullkorn, baljväxter, frukt, bär och grönsaker, och så dricker jag kanske fem liter vatten om dagen. Detta är inte för att jag är något sorts galet hälsofreak eller för att jag försöker gå ner i vikt, utan för att jag i allmänhet inte gillar onyttig mat. Bara tanken på en flottig McDonalds-burgare med pommes frites gör mig illamående – och det är bara delvis för att jag är vegetarian.

Det enda som inte riktigt följer hälsomönstret i mitt kostintag är ölen. Min stora kärlek. Det flytande guldet. I vanliga fall dricker jag måttligt, men efter den allt annat än måttliga Vegas-helgen har min stackars kropp varit helt ur balans och fattar nog inte riktigt vad det var som hände. Så sen jag kom hem i tisdags har det varit total detox som gäller. Ingen alkohol, övervägande veganskt, och allra helst levande föda. I onsdags gjorde jag till exempel en rödbets- och linssallad med ruccola och champinjoner, och i torsdags åt vi middag på The Greenery, som är en helekologisk vegansk raw food-restaurang runt hörnet från vårt hus.

Vegansk raw food-pizza och Pad Thai.

I kombination med hälsobejakande helgaktiviteter börjar jag redan känna mig smått återställd. Idag har jag till exempel varit i stallet och ridit och ska strax lägga mig vid poolen med en bok och ett glas c-vitamin. Imorgon tror jag nog att jag gör exakt samma sak.

Och så de sista bilderna från Vegas. Måndagen var den sista, och utan tvekan bästa, dagen på festivalen. Värmen var tillbaka lagom i tid för det gigantiska punkpoolpartyt som ägde rum på vårt hotell under dagen. Vi fick gratis drinkar hela dagen och hade så kul att vi helt enkelt glömde bort att gå och kolla på band. Jag missade till exempel Citizen Fish som jag hade peppat på att se i flera veckor. Men det var det värt. Bättre poolparty har jag då aldrig varit med om.

När vi kom ner vid lunchtid var det redan packat. Sen fylldes det på med mer och mer folk under hela dagen. Och jag kan garantera att ALLA hade roligt.

Natalie och jag medan läppstiftet och frisyrerna fortfarande var intakta.

En sån här vahettere gruppbild.

Old Man Markley spelade sin svängiga folkpunk, tätt följda av Larry & His Flask som är om möjligt ännu mer svängiga. Sjukt bra poolpartypunk!

Jag och Diana råkade ha matchande bikini och baddräkt i körsbärsmönster. Helt oplanerat, men mycket populärt. Bikinin köpte jag från Pin-Up Girl Clothing för kanske 6 år sen, om det var någon som undrade.

Vi hittade mina San Diego-vänner Stephanie och Augie i poolen. Och Natalie hittade en karl som ville agera mänskligt transportmedel. Så kan det gå efter alldeles för många gratisdrinkar i solen.

Jag filmade en liten videosnutt som ganska bra illustrerar stämningen. Kolla kolla!

Efter 6 timmar (!) vid poolen insåg jag att klockan började bli mycket och att det snart var dags för Leftöver Crack att spela inne på festivalområdet. Jag vill gå så långt som att kalla Leftöver Crack för mitt favoritband, och sist jag såg dem live var 2008 i Berlin, veckan innan jag flyttade till Kalifornien. Då åkte vi runt med bandet i deras turnébuss, samt efterfestade med dem på Köpi. Den här gången fick jag nöja mig med att stå längst fram och skrika mig hes till alla de bästa låtarna och lyssna på Stza kalla hela publiken för hippies. Det finns få saker som gör mig så lycklig som en riktigt bra punkspelning, och det här var en av de bästa.

Sen såg vi Cock Sparrer för andra kvällen i rad, den här gången på en betydligt större scen, och det var ett perfekt avslut på en perfekt helg. Nu kan jag liksom knappt bärga mig inför nästa års Punk Rock Bowling.