• Vardagsfilosoferande

    Verkligheten

    Varje gång jag pratar med min mamma i telefon går konversationen ungefär så här:

    Mamma: Men du bloggar inte så mycket?
    Jag: Nej, jag har inte tid.
    Mamma: Jaha, vad gör du istället då?
    Jag: Ehhh… läser böcker mest.

    Jag känner mig ganska ömtålig på sistone. Sover knappt på nätterna och har lite svårt att hantera verkligheten. Jag vet att mycket av detta beror på att min lilla hund börjar bli så gammal att jag inte vet om det är själviskt av mig att fortsätta hålla honom vid liv. Jag försöker få någon annan att säga åt mig att nu, nu är det dags för honom att vandra vidare. Men ingen säger det eftersom det måste vara mitt beslut, och jag hatar detta så mycket.

    Så istället för att sova eller blogga eller fatta omöjliga beslut läser jag romaner. Eller, just nu mest deckare. Läste fyra deckare på sju dagar och sen kunde jag inte sova för att jag hela tiden vaknade och trodde att det var en mördare i mitt sovrum.

    Annars då? Har en jättespännande roadtrip planerad om några veckor men känner mest ångest över att lämna Steve. Förutsatt att han ens lever då.

    Ja, det här blev ju inte så muntert, men i alla fall ett livstecken så min mamma inte behöver oroa sig.

  • Vardagsfilosoferande

    Tre snabba onsdagstankar

    1.
    Idag har jag namnsdag. Jag lärde några amerikanska vänner och kollegor om svenska namnsdagar för ett tag sen, och idag har jag redan fått flera “Happy Sanna Day!”-meddelanden från dem. Fint tycker jag, att få ha sin egen dag.

    2.
    En märklig (men trevlig) grej som har hänt det senaste året eller så är att mitt hår har blivit lockigt. Bilden ovan tog jag igår efter att bara ha tvättat håret och låtit det lufttorka (fönade dock luggen). Hela min familj har lockigt hår, men mitt har alltid varit ganska rakt. Inte nu längre, tydligen.

    3.
    Imorgon sticker jag till Las Vegas och hämtar upp en hoj som jag ska köra först genom Mojave-öknen och sen upp i bergen i ett par dagar. Det är omkring 43 grader varmt i både Vegas och öknen, så det här kan bli en smula obekvämt. Men det blir ett äventyr i alla fall!

  • Äventyr,  Vardagsfilosoferande

    Fyra dagar kvar till Alaska!

    Den här Alaska-resan alltså. Den är så himla… uppstyrd. Så är det såklart när man åker på en PR-resa med ett företag (i det här fallet motorcykeltillverkaren Royal Enfield), jag är bara så ovan vid det.

    Det dyker upp nya paket utanför ytterdörren varje dag. Det är swag från RE (till exempel tishan ovan — det är så pass uppstyrt att resan har en egen logga!) och grejer från olika sponsorer. Till exempel skyddsutrustning och en hjälm-bluetooth. Så mycket grejer! Som ska få plats i en resväska och följa med till Alaska om några dagar. Har redan börjat packa, men får nog lov att packa om dagen innan jag åker om det fortsätter såhär.

    Det är ändå ett sånt oerhört privilegium det här, att få en massa gratisgrejer hemskickade och att få åka på en hel drömresa som någon annan har planerat och betalat för. Allt jag behöver göra är i princip att packa gratisgrejerna i en väska och dyka upp på flygplatsen klockan 5 på måndag morgon.

    Jag känner mig ändå stressad. Det var längesen jag tog två veckors semester utan att jobba över huvud taget, så det är mycket att få klart på jobbet. Imorgon är egentligen en röd dag pga Juneteenth, men jag tänkte jobba ändå. Dagen efter jag kommer hem är också en röd dag pga 4th of July, så den här semestern råkade bli två dagar längre än planerat. Skönt men stressigt.

    Jag har även en lång lista över grejer jag måste fixa klart här hemma. Har en kompis som ska bo hemma hos mig och ta hand om djuren medan jag är borta, och jag har skrivit långa instruktioner om exakt hur man får min hund att äta sin mat, och hur man vet när han behöver gå ut och uträtta sina behov eftersom han inte säger till. Och så vidare.

    Har lite hjärtklappning som jag tror är en kombination av att vara så pepp att jag inte vet vart jag ska ta vägen och samtidigt stressad över att råka glömma något eller inte hinna klart med allt jobb.

    Det blir bra det här. Såklart. Måste bara komma ihåg att andas.

  • Vardagsfilosoferande

    Back to normal?

    Ok, lite om smittoläget här. I och med att alla över 16 har fått vaccinera sig i USA i flera månader är en majoritet av vuxna amerikaner numera vaccinerade mot covid. Det här märks verkligen så fort man rör sig utomhus eller på offentliga platser — saker och ting känns nästan normala igen? Har hört detta från kompisar i andra delar av landet också, men skillnaden är nog inte lika stor i till exempel södern eller the midwest eftersom många delstater där aldrig direkt tog några försiktighetsåtgärder till att börja med. I Kalifornien är det dock en enorm kontrast mellan nu och bara några månader sen.

    Man måste fortfarande ha munskydd på sig inne i affärer och på restauranger när man inte sitter vid ett bord, men annars känns det mesta ungefär som vanligt. Nästan allt är öppet igen. Jag har ätit på restaurang med vänner en massa gånger de senaste veckorna. Det är lite som när det blir sommar i Sverige och alla plötsligt flockas till uteserveringar. Så är det här nu, precis överallt. Barer, restauranger, sportevenemang. Det börjar till och med släppas biljetter till konserter och festivaler igen.

    Pandemin är såklart inte över i USA (och den är definitivt inte över i resten av världen) men det är som att ganska många har bestämt sig för att i alla fall låtsas som att den är det?

    Nästa vecka ska jag sätta mig på ett flygplan för första gången sen mars förra året. Det känns lite nervöst. Är helt ok med att gå på restaurang, men platser där man ska trängas med andra människor inomhus känner jag mig fortfarande tveksam till: flygplan, konserter, barer. Jaja, det går väl det med.

    Hoppas även att USA och andra rika länder kan skänka tillräckligt mycket vaccin till de delar av världen som fortfarande är hårt drabbade. Förra året var så jäkla hemskt att jag ändå kan förstå tendensen att vilja leva i en vaccinerad bubbla och låtsas som att allt är bra igen. Men det är det ju inte.

  • Vardagsfilosoferande

    Lite saker som har hänt sen sist bara

    Har känt mig lite osugen på att blogga på sistone, men hoppas att det vänder. In the meantime, här kommer lite grejer som har hänt sen sist.

    • Jag har klippt mig! Var så himla himla trött på mitt slitna ostylade ofärgade hår som jag i princip inte har rört på ett år, så jag gick till min kompis Tashas salong och bad om en “low-maintenance shag”, vilket jag fick. På bilden ovan har jag gjort följande: tvättat håret, låtit det lufttorka, fönat luggen och sprayat allt med lite hårspray. Så enkelt och snabbt!

    • I onsdags fick jag min andra dos av Pfizer-vaccinet. Var lite orolig över biverkningar eftersom jag hade hört en massa skräckhistorier om just den andra dosen, men det var inte så farligt. Dagen efter kände jag mig mest bakis, var trött och hade lite ont i kroppen, men det gick över.

    • Har varit ute på äventyr! Nu är det bara en och en halv månad (!!!) kvar tills jag åker till Alaska, och jag har så mycket pepp-energi att jag inte riktigt vet hur jag ska kanalisera den. Förra helgen tog jag och Andy i alla fall en liten offroad-tur som visade sig vara något av det svåraste jag har gjort i motorcykelväg. Vi körde ner för smala branta bergsstigar fulla av lösa stenar, stora gropar och tighta svängar, och med en brant klippkant på ena sidan. När vi äntligen kom ner på andra sidan var vi i öknen och tvungna att köra genom djup sand, något av det svåraste jag vet. Men vi överlevde! Och jag blev om möjligt ännu mer sugen äventyr efter detta. (Det är uppenbarligen något fel på mig.)

    • Jag och två kompisar har börjat med något vi kallar för sunset rides. Varje onsdag ger vi oss ut och kör hoj strax innan solnedgången. Har vi tur blir himlen så här fin. Sen går vi till någon uteservering och äter middag och tar en öl efteråt. Kan inte ens beskriva hur lycklig det gör mig att kunna äta på restaurang igen.

    • Sist men inte minst läste jag ut en så HIMLA bra bok igår kväll som jag vill rekommendera. Migrations av Charlotte McConaghy. Det är en framtidsdystopi utan minsta spår av scifi, vilket nog är min bästa genre. Påminner lite om Elizabeth Hands böcker om Cass Neary, samma mörker och opålitliga protagonist. 5/5.

  • Vardagsfilosoferande

    Regnbågar och Gilmore Girls

    Vi har VÄDER i San Diego idag. Det händer så sällan att jag alltid känner att jag behöver rapportera om det. Det ösregnar och har åskat och blixtrat hela dagen. Min gamla hund har sovit sig igenom det hela medan de stackars katterna har krupit ner under täcket i min säng för att gömma sig från åskan. Såna Kalifornien-djur, hela bunten.

    Men vi fick i alla fall en fin regnbåge.

    Har inte så mycket att rapportera i övrigt. Har nämnt tidigare att jag i princip slutade kolla på TV i början av pandemin eftersom jag blev så stressad av det, men i samband med min operation kände jag att det var dags att börja vänja sig vid rörlig bild igen. Så jag började kolla på Gilmore Girls från säsong 1, igen. Min favorit 4-ever. Kollar på hela serien från början till slut ungefär en gång om året, men nu var det ett tag sen sist.

    Det slog mig dock att när jag började kolla på Gilmore Girls, när den fortfarande sändes på TV, var jag i ungefär samma ålder som Rory, dottern, som är 16 när serien börjar. Hennes mamma Lorelai är 32.

    Nu när jag ser om den igen är jag plötsligt äldre än Lorelai!? Jag brukar inte ha någon direkt åldersångest, men den här insikten fick mig att känna mig gammal.

    Jaja. Får väl kolla på reunion-avsnitten där Rory är 30-nånting igen. Trots att de inte är speciellt bra.

  • Vardagsfilosoferande

    Anti-julen

    Julkänsla, vad är det? Det är 25 grader varmt och strålande solsken i San Diego. Jag jobbar i två dagar till, sen är jag ledig ända till fjärde januari. Det ska bli skönt med semester, men vet samtidigt inte riktigt vad jag ska göra med all den här ledigheten.

    Jag ser fram emot att helt slippa julfirande i år. Jag är singel och har ingen släkt i närheten och känner mig bara allmänt extremt osugen på julen. Vilket jag gör i princip varje år, men nu finns det ingen som ställer några krav på mig. Det känns som en oerhörd lättnad just i år.

    Istället tänkte jag utnyttja vädret och ta ena hojen till en av mina favoritplatser i hela världen på julafton, Joshua Tree National Park. Tänker att jag ska packa med mig egen mat och en god bok och helt undvika andra människor, bara umgås med mig själv. Så ojuligt det kan bli. Precis som jag vill ha det.

    Ni då, hur firar ni?

  • Vardagsfilosoferande

    All makt åt Stacey Abrams, vår befriare

    Hörrni, det ser ljust ut? Det verkar som att Biden kommer vinna detta. Helt sjukt att han leder i GEORGIA just nu. Vet inte om folk utanför USA har koll på Stacey Abrams (googla henne!), men om Biden vinner Georgia har vi 100% henne att tacka för det.

    Det här valet är så emotionellt påfrestande inte bara för att resultaten dröjer utan för att det har blivit så extremt tydligt hur polariserat USA är. Alltså, det visste vi ju redan innan, det har legat en påtaglig spänning i luften de senaste fyra åren. Men det är ändå deppigt att se exakt hur många miljoner människor som villigt röstar på en inkompetent narcissistisk rasist som bara ljuger och sprider hatpropaganda. Och som dessutom är direkt ansvarig för att 235 000 (!!!) amerikaner har dött hittills i den här pandemin.

    Jag läser en bok just nu som heter Caste: The Origins of Our Discontents. Författaren Isabel Wilkerson undersöker raspolitik i USA genom att se på det som ett kastsystem. Hon jämför USA:s kastsystem (där vita är den högsta kasten och svarta den lägsta) med det i Indien och det i nazi-Tyskland under Hitler. Det är en sjukt intressant skildring av hur slaveritiden har format dagens USA. Det är så mycket som fortfarande lever kvar i det amerikanska samhället som har djupt rasistiska rötter, inklusive electoral college-systemet (vilket ju fortfarande ger oproportionerligt mycket makt till “vita” delstater). En annan intressant grej Wilkerson tar upp är att till och med nazisterna tyckte att USA var för extremt i många av sina raslagar. Otroligt fascinerande (och deprimerande) bok om man är intresserad av varför USA ser ut som det gör.

    Men ja, nu babblar jag bara på här, har svårt att fokusera tankarna. Har ni några frågor angående USA:s valsystem eller hur det var att rösta för första gången eller vad som helst egentligen får ni gärna fråga!

  • Vardagsfilosoferande

    En annorlunda födelsedag

    Igår fyllde jag år. Det var en annorlunda födelsedag. Av någon anledning fyller nästan alla mina vänner år under samma vecka i april, och när allt stängde ner pga corona i mars, precis innan april-födelsedagarna, var det nog ingen som kunde tänka sig att vi med födelsedagar i slutet av oktober inte skulle kunna fira ordentligt vi heller.

    Men nu är det som det är. Rekordmånga nya fall i USA den senaste veckan, och en ny våg i Europa.

    Det här var den första födelsedagen i mitt liv som jag har firat på egen hand, men jag bestämde mig i alla fall för att göra det bästa av situationen. Hade inga möten inbokade så jag tog en halvdag på jobbet och gav mig ut i naturen. Hajkade till toppen av ett berg med en ljudbok i öronen och såg knappt till en enda annan människa på hela timmen det tog.

    Sen gick jag till mataffären bredvid mitt hus med målet att köpa allt som är gott. Kom hem med hallon, torkade kantareller (det GÅR inte att få tag på färska här??), burrata, pappardelle, färsk basilika och en liten flaska prosecco. Allt utom hallonen fick bli en födelsedagsmiddag, som åtnjöts tillsammans med boken jag läser just nu (The 7 1/2 Deaths of Evelyn Hardcastle av Stuart Turton, rekommenderas!).

    Tog även en promenad med Steve förbi min kompis Jennys jobb där jag fick en kaka och en öl. Så helt ensam var jag faktiskt inte hela dagen.

    Jag gick och la mig klockan 21:30 och kände mig utvilad när jag vaknade i morse.

    Det är tydligen så här det känns att vara 34.

  • Vardagsfilosoferande

    Äntligen ensam

    Förra veckan var det exakt ett år sen jag och P gjorde slut, efter nästan sex år tillsammans. Det förhållandet jag trodde skulle vara för evigt, den personen jag trodde att jag skulle bli gammal tillsammans med. Nu blev det inte så, och vi tog helt klart rätt beslut när vi bestämde oss för att bryta.

    P är fortfarande en av de viktigaste personerna i mitt liv, numera som vän och som den som känner mig kanske bättre än någon annan. Vi pratar nästan varje dag och umgås ganska ofta.

    Han har en ny flickvän och jag hade fram tills för ett par veckor sen en ny pojkvän.

    Jag och A träffades bara ett par veckor efter att jag och P gjorde slut, vi hade vår första dejt samma dag som jag flyttade ut. Jag träffade både P och A på Tinder. När P och jag träffades var Tinder fortfarande nytt. Jag satt hemma och läkte från en motorcykelolycka och kunde inte ta mig någonstans, så jag tänkte att jag lika gärna kunde ladda ner appen och se vad allt snack handlade om. Träffade P nästan genast, och tog bort appen igen.

    Flera år senare laddade jag alltså ner den igen. Var absolut inte på jakt efter ett nytt förhållande, tvärtom, jag ville mest bara gå på nån dejt och kanske hångla lite. Var helt inställd på att vara singel så länge som möjligt, jag behövde verkligen tid för mig själv.

    Men så blev det alltså inte. Började prata med A och sen var det kört igen, gick direkt från ett förhållande till ett annat.

    Nu, ett år senare, har jag äntligen fått min välbehövliga ensamtid. Kan inte dejta även om jag skulle vilja det eftersom vi befinner oss mitt i en dödlig pandemi och jag är inte så sugen på att riskera livet och hälsan för nån snubbe. Är dessutom så trött på män i allmänhet. Jag funderade ändå häromdagen på om jag inte borde ladda ner Tinder igen bara för att hitta någon att prata/flörta lite med, men kom genast på bättre tankar. Det är så skönt att bli lämnad ifred.