• Ytligheter

    Det stora inlägget om näsoperationen

    Okej, eftersom ni frågar, här kommer det: det stora inlägget om näsoperationen. Om du inte vill läsa om plastikkirurgi etc är det bara att skippa. Sen tänkte jag att jag kanske inte säger så mycket mer om detta, så passa på att fråga nu om ni har frågor 🙂

    Tidigt på morgonen den 17 februari skjutsade min kompis Katie mig till privatkliniken där operationen skulle ske. Då hade jag fastat sen föregående kväll, och inte druckit alkohol eller tagit något antiinflammatoriskt på ungefär en vecka. Hade även gjort ett covidtest två dagar tidigare.

    Jag fick byta om till sjukhuskläder och lägga mig på en säng i operationssalen. Jag har blivit sövd tidigare, när jag opererade armbågen för några år sen, men detta var en betydligt snabbare process. (En kompis påpekade att när man betalar för sin egen operation får man “the good stuff”.) Minns ingenting mer förrän jag vaknade efter operationen i ett annat rum några timmar senare.

    Min kompis Sarah hämtade upp mig och tog med mig hem till sig. Jag fick lägga mig i hennes tonårssons rum och somnade genast. Jag hade inte ont, men allt var väldigt obekvämt och segt. Sarah bytte mina bandage och lagade soppa åt mig och så åt vi middag framför Kärlek och anarki på Netflix. Så gulligt att hon hade letat upp en svensk serie åt mig. Jag var dock ganska out of it och gick och la mig igen direkt efter middagen.

    Här är en selfie jag tog den första dagen:

    Nästa morgon fick jag skjuts tillbaka till kliniken och allt såg bra ut så jag fick åka hem igen. Jag var extremt svullen samt hade bandage över hela ansiktet och hela näsan full av tamponader. Både näsan och framtänderna var helt bortdomnade. De första dagarna efter operationen var otroligt obekväma. Ingen smärta, men det var svårt att äta, jag kunde inte andas genom näsan eller känna smak, och fick knappt sova på nätterna. Eftersom jag inte kunde andas genom näsan vaknade jag hela tiden av att munnen var så torr att det gjorde ont.

    Efter tre dagar fick jag ta ut tamponaderna, vilket var en enorm lättnad. Det är en så klaustrofobisk känsla att ha hela näsan full av saker. Kunde fortfarande inte andas, men det kändes ändå bättre. Katie följde med för att hon ville titta på när läkaren drog ur tamponaderna. Normala kompisar man har.

    Dag 5 efter operationen började jag jobba igen. Det var dock svårt att prata eftersom jag var så täppt i näsan, plus att jag hade två stora blåtiror och bandage överallt, så jag ställde in alla zoom-möten de första dagarna.

    En vecka efter operationen var det dags att ta av bandagen. Jag hade passat på att även ta bort ett födelsemärke i pannan, så det var inte direkt världens trevligaste syn som mötte mig. Lila-grön-gula blåtiror över båda ögonen och kinderna, ett läkande sår i pannan, och en extremt svullen näsa. Men jag kunde i alla fall andas igen och det var en sån lättnad att jag inte kan beskriva det i ord.

    Nu har det gått en dryg månad sen operationen och jag börjar få tillbaka känseln i både näsan och tänderna. Jag kan andas, men det känns som att jag har en mild förkylning, är lite täppt och ganska rinnig. Det är lite svullet fortfarande men betydligt bättre, och det går äntligen att se någon sorts resultat.

    Jag tog aldrig några ordentliga före-bilder, och har knappt några foton på mig själv i profil, men jag hittade i alla fall denna som jag skickade till kirurgen innan min första konsultation. Så, voila, före och efter:

    Framifrån är det inte så stor skillnad, det är mest profilen som är ganska drastiskt annorlunda. Men jag har en känsla av att folk jag inte träffar så ofta inte ens kommer märka någon skillnad. Det ser väldigt naturligt ut, vilket jag är tacksam för.

    Jag är EXTREMT nöjd med resultatet. Den första veckan var jobbig, men förutom det har det inte varit så farligt. Jag kommer hela tiden på mig själv i situationer där jag tidigare skulle vinklat huvudet åt ett annat håll för att undvika att synas i profil, och varje gång jag inser att jag inte behöver göra det längre blir jag så lättad att jag vill gråta. Det är kanske svårt att förklara för den som inte har upplevt det själv, men jag har verkligen hatat min näsa så länge och det har helt klart påverkat mig negativt mer än jag tidigare insett.

    Ser fram emot en framtid där min nya näsa inte är gömd bakom ett munskydd så fort jag lämnar hemmet, men det kommer väl det med.

    Okej, jag tror att det var allt. Frågor?

  • Vardagsanekdoter,  Ytligheter

    6 dagar senare

    Nu har det gått 6 dagar sen operationen, så det är kanske på sin plats med en liten uppdatering. Det har varit både bättre och sämre än förväntat, på olika sätt.

    Bra:
    • Jag har inte haft ont, alls. Blev hemskickad med starka smärtstillande som jag tog de första två dagarna, sen bytte jag till vanliga huvudvärkstabletter i ett par dagar och nu tar jag ingenting. Eller jo, någon sorts naturläkemedel som ska hjälpa mot svullnad, men jag är skeptisk till om det gör någon skillnad. (Blev hemskickad med det också.)

    • Jag har såna fantastiska vänner? Det visste jag ju redan, men de har verkligen gått above and beyond för mig den här veckan. Sarah tog hand om mig det första dygnet, hon matade mig med soppa och bytte mina förband. Katie har skjutsat mig till flera läkarbesök, handlat mat åt mig och flyttat på min bil för att undvika böter. Paul har tagit hand om Steve hela veckan. Och säkert 10 andra personer hör av sig regelbundet för att se hur jag mår. Blir alldeles gråtmild av allt detta (och planerar att köpa flera flaskor champagne som tack).

    Mindre bra:

    • Har svårt att andas. Jag var förberedd på att genomleva motsvarigheten till livets jobbigaste förkylning, men det är svårt att understryka exakt hur otrevligt det är att inte kunna andas genom näsan, och att inte heller kunna snyta sig.

    • Nätterna är värst. Det här med att inte kunna andas genom näsan gör att jag knappt sover. Vaknar varannan timme eller så av att munnen är så torr att det gör ont. Jag saknar att sova flera timmar i sträck, är så himla trött.

    • Jag ser ut som något ur en skräckfilm. Har två enorma blåtiror som ändrar färg varje dag och skiftar mellan neongult och mörklila. Näsan, kinderna och pannan är täckt av vit kirurgtejp. Jag har inte lämnat hemmet på flera dagar av den här anledningen.

    • På grund av tejpen och nästäppan har jag även svårt att prata ordentligt.

    Allt det här är saker jag var förberedd på innan, och även om en vecka just nu känns som väldigt lång tid så rör det sig faktiskt bara om några dagar. Jag tror och hoppas att det kommer kännas värt det på andra sidan, men vill samtidigt vara ärlig med hur jobbigt detta är.

    Jag har ungefär samma inställning till lidande efter skönhetsingrepp som till baksmällor: Om jag är dum nog att jag dricker så mycket att jag blir bakis nästa dag så förtjänar jag att lida för det, eftersom det är mitt eget fel. Nu har jag betalat dyra pengar för något som i grunden handlar om fåfänga, så jag är beredd att stå mitt kast även här.

    Imorgon får jag ta av bandagen och stödskenan jag har på näsan, och min kirurg påstår att jag kommer att “breathe like you’ve never breathed before” vilket jag ser enormt mycket fram emot. Ser även fram emot att faktiskt få se hur min nya näsa ser ut för första gången. Nervöst!!!

  • Ytligheter

    Ett inlägg om en näsa

    Har velat lite fram och tillbaka om huruvida jag ens skulle blogga om detta, men antar att det är lika bra att få det gjort eftersom detta är något som (förhoppningsvis) kommer märkas.

    Ni minns kanske att jag skaffade tandställning för ett par år sen för att rätta till mina sneda tänder. Innan dess gjorde jag LASIK för att fixa min syn. Det har blivit som ett litet projekt att ändra på saker jag inte gillar med mig själv, för min egen skull liksom, för att fungera bättre och trivas bättre i min egen kropp.

    Har inte så mycket annat jag är missnöjd med, förutom en sak: min näsa. Vi har stora näsor som går i arv på ena sidan av min släkt och jag tycker att de är ståtliga och stiliga på männen i släkten. Men på mig känns den oproportionerlig och mest i vägen. Det påverkar mitt självförtroende och hur jag väljer att synas (på bild och i verkligheten), vilket kan vara begränsande.

    Så nu har jag bestämt mig för att åtgärda detta. Jag vet att kosmetisk kirurgi kan vara ett kontroversiellt ämne, i alla fall i Sverige, och det går såklart att ha alla möjliga sorters åsikter kring detta. Här i Kalifornien är det oerhört normaliserat och inget någon höjer på ögonbrynen åt. För mig personligen känns det bara som ytterligare en form av kroppsmodifikation, ungefär lika permanent som tatueringar.

    Jag har i vilket fall som helst övervägt en näsoperation i ganska många år och tänkt att det är något jag skulle vilja göra om jag hade råd. Nu har jag råd, plus att jag ändå är hemma mest hela tiden pga covid, vilket underlättar läkningsprocessen.

    Har hittat en kirurg som jag känner förtroende för och idag var jag inne på pre-op. Själva operationen sker den 17:e februari, så om ganska exakt två veckor.

    Anledningen till att jag egentligen inte tänkte skriva om detta är för att jag inte vill bidra till någon utseendehysteri eller till att skapa komplex hos någon annan. Jag gör inte detta för att jag tycker att små näsor kategoriskt är bättre än stora, så är det ju absolut inte (!). Tänker ungefär så här: Om jag ska tillbringa 100% av mitt liv i den här kroppen så vill jag att utsidan ska matcha hur jag känner mig på insidan.

    Ja, det var väl det. Om det är någon som har frågor på detta så är det bara att säga till, jag försöker svara så gott det går.

  • Ytligheter

    Borde du klippa lugg? Svaret är ja

    Jag har känt så många tjejer genom åren som har en liksom ständigt pågående monolog om huruvida de borde klippa lugg eller inte. Ofta slutar det med att de klipper lugg, men sen låter den växa ut — och så börjar hela “borde jag klippa lugg?”-processen om igen.

    För mig är det lite annorlunda. Jag har haft lugg så länge jag kan minnas. Minst 20 år. Jag har försökt låta den växa ut några gånger, men det funkar aldrig. Jag får spel på när luggen blir för lång och klipper av den igen. 

    Luggen är även den enda delen av mitt hår jag aldrig skulle låta en frisör röra med sax. Klipper den själv hemma framför badrumsspegeln. 

    Så om någon av mina kompisar frågar mig om de borde klippa lugg är mitt svar alltid, utan tvekan, JA. Lugg är den bästa frisyren.

    För att illustrera mitt livslånga commitment till luggen kommer här en bild på mig från varje år sen 2000. 

    2000: 13 år och högst upp i Empire State Building i New York med min syster Frida. Den här luggen var kanske inte så imponerande, men den är där i alla fall.

    2001: Mitt första år på Hultsfredsfestivalen, med Anna och Daniella. (Eller var detta också 2000? Jag minns faktiskt inte.) Här hade jag dessutom fått tona håret svart, men det blev snarare grönt. Var extremt nöjd med detta. 

    2002: Rosa hår och minilugg och jättepunk. Med min lillebror på landet.

    2003: Vi hade precis startat Ausländer och skaffat replokal på ungdomsgården i Vällingby. Mellan förra fotot och detta hade jag även en kortlivad tuppkam.

    2004: På punkfestivalen Wasted som det året hölls i Blackpool i England. Luggen going strong.

    2005: Hittade knappt några bilder från det här året, men här är en selfie i alla fall. Gjorde en stiluppdatering från punkare till något Bettie Page-liknande det här året (var dock och kommer nog alltid vara punkare *i hjärtat*). 

    2006: Bettie Page-looken togs till sin spets det här året när jag var med i en Bettie Page-look-alike-tävling (i en klänning jag hade sytt själv) på någon klubb i Stockholm. Hootchy Kootchy kanske? 

    2007: Med Bella på Augustibuller. Den där blonda slingan i luggen blev lite av min signaturlook, även om jag bytte frisyr/hårfärg typ en gång i månaden på den här tiden. 

    2008: TVÅ blonda slingor i luggen. Både den där halsduken och skinnjackan använder jag för övrigt fortfarande.

    2009: Jag hade en VÄDLIGT kortlivad v-lugg det här året, några månader efter att jag hade flyttat till USA. Här i Tijuana med Sarah, vars frisyr var en ganska mycket mer avancerad version av mina luggslingor. 

    2010: I Hollywood med Sakke som var och hälsade på från Sverige. Svart hår och lugg, inga konstigheter. 

    2011: På Bröderna Olssons i Stockholm med Ida. Fortfarande svart hår och lugg.

    2012: På motorcykelfestivalen Chopperfest i Kalifornien. Obs att på alla bilder med långt hår efter 2001 har jag löshår. Har inte haft långt hår på riktigt sen jag var 13.

    2013: Brunhårig! På Punk Rock Bowling i Las Vegas.

    2014: Här var jag blond och Paul skägglös. Så konstigt att se oss så här. Obs att detta också är anledningen till att mitt hår aldrig blir långt, jag envisas med att bleka det mellan varven och måste klippa av det.

    2015: På Hawaii med Diana. Här var vi tillbaka till min mest bekväma look: Svart page och lugg.

    2016: Brunhårig igen, och utan löshår den här gången. I min gamla Lincoln. 

    2017: Fortfarande brunhårig! Fast i Köpenhamn.

    2018: Förra året saknade jag att ha svart hår så pass mycket att jag färgade det igen. Och klippte av det. Igen. Här på bröllop i Utah, där Pauls hår var längre än mitt. 

    2019: Och så nu då. Kort mörk page och lugg. Min bästa frisyr. 

    Känner att jag egentligen borde be om ursäkt för det här ofantligt egocentriska inlägget, men det här är min blogg och jag gör som jag vill. Här kommer en bonus-luggbild från någon gång på slutet av 80-talet:

    Lugg 4-ever!

  • Ytligheter

    Som en äkta amerikan

    Vet ni, idag känns allt lite bättre än det gjorde häromdagen. Det är regnuppehåll och sol i några dagar, vilket gör mig ca 80% gladare oavsett hur jag mår i övrigt. Och sen hände detta stora igår: jag fick ta ut min tandställning. Eller, jag insisterade på att ta ut den, trots att det egentligen är minst ett halvår för tidigt. 

    Men det blev ju ganska bra ändå.

    Nu måste jag visserligen ha en stor och klumpig retainer i munnen dygnet runt i minst sex månader, men den går i alla fall att ta ut när jag äter och borstar tänderna. 

    Så här ser jag i alla fall ut nu, utan retainern. Det här är möjligen det första fotot på mig någonsin där jag frivilligt visar tänderna. Hela tandställningsgrejen har dock varit väldigt jobbig, och svindyr, så jag vet inte om jag skulle rekommendera detta till någon. Men jag ser ut som en äkta amerikan nu i alla fall, alltid något. 

  • Ytligheter

    Nytt år, samma gamla stil fast bättre

    Sen jag började jobba hemifrån har jag blivit så himla lat… eller kanske snarare orkeslös. Sitter liksom bara hemma hela dagarna i mjukisbyxor och måste anstränga mig för att ta på mig riktiga kläder och lämna huset.

    Så nu gör jag det. Anstränger mig alltså.

    Jag har börjat promenera ett par kilometer under dagen för att komma ut och röra på mig. Jag gillar verkligen att vara hemma och bekväm, men på sistone har det börjat kännas som en nedåtgående spiral där jag till slut aldrig mer lämnar hemmet. Och så kan vi ju inte ha det. Det är alldeles för fint väder ute för det.

    Vilket leder oss in på klädproblemet. Jag har gjort ett par ganska rejäla garderobsrensningar den senaste veckan, och har tagit flera turer till olika second hand-affärer för att lämna av kassar med kläder jag inte använder längre. Och nu är det jag som anstränger mig lite mer med de kläder jag har kvar. Inte bara mjukisbyxor längre.

    Igår hittade jag dessutom dessa två plagg i en second hand-affär när jag var där för att lämna av grejer:

    En leopardmönstrad jumpsuit! Älskar jumpsuits, men har en så lång överkropp att det nästan är omöjligt att hitta några som passar. Det här är kanske mitt drömplagg, och det kostade bara 16 dollar. Nu måste jag bara hitta ett bra tillfälle att bära den.

    Kanske inte världens mest eleganta tisha, men jag kände mig ändå tvungen att köpa denna. Texten är spegelvänd pga spegelselfie, men ni fattar.

    Nu kom jag förresten på att jag sa att jag skulle visa min nya frisyr men aldrig gjorde det, så here you have it. Nytt år, nytt hår, samma gamla stil fast bättre.

  • Ytligheter

    Nygammal frisyr och TACK

    Har jag sagt på sistone hur mycket jag gillar er? Får alltid så himla vettiga kommentarer och bra tips och pepp på den här bloggen. Vet inte vad jag skulle göra utan er som läser här, så TACK! Förhoppningsvis lyckas jag leverera någorlunda intressanta inlägg här, i alla fall ibland. 

    Men egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat, nämligen detta:

    Jag har ny frisyr! Eller, ny och ny. Det här är ju en gammal beprövad frisyr som jag har haft från och till i många år. Svart page med lugg är liksom lite min signaturlook, men nu var det några år sen sist. I ett halvhjärtat försök att se mer “vuxen” och “professionell” ut har jag ju haft halvlångt brunt hår de senaste åren och försökt övertala mig själv att INTE färga det svart igen.

    Igår gick jag dock till min kompis Tashas hårsalong och bad om en svart page (luggen klippte jag själv häromdagen), och nu känner jag mig som mig själv igen. Tack och lov. Jag har nog för övrigt helt gett upp att försöka spara ut till långt hår. Jag borde veta vid det här laget att jag bara kommer klippa av det igen. Och färga det svart. 

    Tog inga före-bilder på salongen, men så här såg jag ut i söndags. Lite skillnad ändå?

  • Ytligheter

    Jag har en ny frisyr

    Vet ni vad som inte är så himla bra för självkänslan? Tandställning. Och tandställning i kombination med slitet, grånande hår är om möjligt ännu värre. Jag slutade färga håret för ganska många månader sen med någon sorts idé om att låta min naturliga hårfärg växa ut för första gången sen jag var typ 12. Problemet är bara att min naturliga hårfärg är kanske den minst smickrande nyansen någonsin. Jag är varken blond eller brunhårig, snarare mörkgrå. Kort sagt har jag gått runt och känt mig ganska ful på sistone. 

    Så här såg jag ut igår morse. Den nedre halvan av håret var en solblekt rödbrun färg och den övre halvan råttfärgat med inslag av grått. Mitt hår är dessutom extremt torrt, så även om jag inte har några kluvna hårtoppar ser det alltid slitet ut. 

    Så jag ringde min frisörkompis Tasha för att se om hon hade tid att göra något åt den här hårkatastrofen. Det hade hon, tack och lov.

    Och så här blev det! Mörkbruna rötter, ljusbruna toppar, och cirka en decimeter kortare. Jag känner mig som en helt ny person, speciellt efter att jag dessutom klippte luggen kortare i morse (fast det har jag inga foton på). Jag har försökt spara ut till långt hår de senaste 15 åren, men det slutar alltid med att jag klipper av det igen. Just nu känns det dock inte som att det gör så mycket. Det är kanske inte meningen att jag ska ha långt hår helt enkelt. 

  • Vardagsfilosoferande,  Ytligheter

    Varför jag skaffade tandställning

    För ungefär ett halvår sen skrev jag om hur jag hade gått till en ortodontist för att jag ville skaffa tandställning, men att jag då fick veta att det inte gick, att min överkäke var för trång och att jag skulle vara tvungen att operera munnen först. Det lät ju inte så kul, så jag försökte intala mig själv att jag var ok med att ha sneda tänder resten av livet istället. Men det gick inte. Jag är inte ok med det. Så för några veckor sen gick jag till en annan ortodontist för att få en second opinion och han sa direkt att tandställning inte skulle vara några problem, lätt som en plätt, let’s do it. 

    Så nu har jag tandställning. 

    Jag fick den installerad igår och idag jobbar jag hemifrån medan jag vänjer mig vid att ha en massa metall i käften. Jag betalade extra för den lite mer diskreta, genomskinliga varianten, men det är ändå inte direkt en smickrande look. Kommer se ut som en förvuxen tonåring de närmsta 18 månaderna. Men tiden går fort. Jag tror att det kommer kännas värt det i slutändan. 

    Grejen är att för 10 år sen hade jag inga som helst problem med hur mina tänder såg ut. I Europa har folk sneda, gula tänder utan att någon bryr sig. Men sen jag flyttade till USA har jag gradvis börjat påverkas av de strikta tandidealen här. I princip ALLA amerikaner har kritvita, raka tänder, och har man inte det så skammas man indirekt för det. Strävan efter perfekta tänder känns ganska ofta som den enda grejen hela det här landet kan enas kring. En av mina bloggläsare, som också bor i USA, skrev så här på mitt förra inlägg om detta:

    “Min teori har alltid varit att amerikaner är besatta av tänder eftersom de är den ultimata penga- och statussymbolen: det första som ryker när man är arbetslös eller hemlös och det sista man ‘unnar sig’ (för det är så förbannat dyrt med kosmetisk tandvård) när man har börjat få pengar. Riktigt raka vita tänder är ungefär lika mycket statussymbol som Prada eller nåt.”

    Jag vill ju egentligen tro att jag är bättre än så här, att jag inser att alla är skapta olika och att vi borde vara nöjda med hur vi ser ut, oavsett vad samhällets ideal säger åt oss. Men det är svårt. Om raka tänder kan få mig att känna mig mer bekväm i min egen kropp så känns tandställning som ett litet pris att betala. Vill dock påpeka att jag bara känner så här om mig själv, det här är mina egna demoner. Jag bryr mig inte om hur andra personers tänder (eller andra kroppsdelar) ser ut och vill verkligen inte bidra till någon annans komplex. Jag blir glad varje gång jag ser någon annan med sneda tänder som inte bryr sig, de personerna är mina hjältar. 

    (Bilden ovan: Vår kompis Ace skapade detta mästerverk i onsdags, innan Paul och jag gick och åt vegoburgare som min sista måltid innan jag fick tandställning. Nu är det soppa och lättuggad mat som gäller ett tag framöver. Tack för alla sopprecepten!)

  • Djur,  Ytligheter

    En människooutfit och en hundoutfit

    Paul och jag ska på bröllop på lördag, och fram tills igår hade jag ingenting att ha på mig. Jag är så obekväm i klänning, men just på bröllop brukar det vara svårt att undvika. Jag gick i alla fall i lite butiker den här veckan utan att hitta något som passade. Däremot hittade jag den här lilla hundtröjan åt Lola:

    Älskar den här tiden på året när alla butiker säljer Halloweengrejer, så jag som är lagt åt svart-med-dödskallar-hållet får passa på att shoppa i oktober. Vi har ju delad vårdnad om den här hunden med Pauls ex och hon har inte bott hos oss på några dagar. Hunden alltså. Så det första jag gjorde när jag kom hem från jobbet idag och såg att Paul hade varit och hämtat Lola var att dra på henne tröjan. Kan eventuellt vara det gulligaste jag har sett. Lilla punkhunden!

    Sen hittade jag faktiskt en outfit åt mig själv också, den här jumpsuiten i mörkröd sammet. Den är både dramatisk och elegant samtidigt som den känns som att man har pyjamas på sig, vilket är min nya favoritkombination. Jag brukar alltid försöka hitta jumpsuits för festligare tillfällen istället för klänning, men jag har en så lång överkropp att de inte brukar passa. Den här köpte jag dock i en storlek större än normalt, vilket funkade alldeles utmärkt. 28 dollar på Target.