• Ytligheter

    Borde du klippa lugg? Svaret är ja

    Jag har känt så många tjejer genom åren som har en liksom ständigt pågående monolog om huruvida de borde klippa lugg eller inte. Ofta slutar det med att de klipper lugg, men sen låter den växa ut — och så börjar hela “borde jag klippa lugg?”-processen om igen.

    För mig är det lite annorlunda. Jag har haft lugg så länge jag kan minnas. Minst 20 år. Jag har försökt låta den växa ut några gånger, men det funkar aldrig. Jag får spel på när luggen blir för lång och klipper av den igen. 

    Luggen är även den enda delen av mitt hår jag aldrig skulle låta en frisör röra med sax. Klipper den själv hemma framför badrumsspegeln. 

    Så om någon av mina kompisar frågar mig om de borde klippa lugg är mitt svar alltid, utan tvekan, JA. Lugg är den bästa frisyren.

    För att illustrera mitt livslånga commitment till luggen kommer här en bild på mig från varje år sen 2000. 

    2000: 13 år och högst upp i Empire State Building i New York med min syster Frida. Den här luggen var kanske inte så imponerande, men den är där i alla fall.

    2001: Mitt första år på Hultsfredsfestivalen, med Anna och Daniella. (Eller var detta också 2000? Jag minns faktiskt inte.) Här hade jag dessutom fått tona håret svart, men det blev snarare grönt. Var extremt nöjd med detta. 

    2002: Rosa hår och minilugg och jättepunk. Med min lillebror på landet.

    2003: Vi hade precis startat Ausländer och skaffat replokal på ungdomsgården i Vällingby. Mellan förra fotot och detta hade jag även en kortlivad tuppkam.

    2004: På punkfestivalen Wasted som det året hölls i Blackpool i England. Luggen going strong.

    2005: Hittade knappt några bilder från det här året, men här är en selfie i alla fall. Gjorde en stiluppdatering från punkare till något Bettie Page-liknande det här året (var dock och kommer nog alltid vara punkare *i hjärtat*). 

    2006: Bettie Page-looken togs till sin spets det här året när jag var med i en Bettie Page-look-alike-tävling (i en klänning jag hade sytt själv) på någon klubb i Stockholm. Hootchy Kootchy kanske? 

    2007: Med Bella på Augustibuller. Den där blonda slingan i luggen blev lite av min signaturlook, även om jag bytte frisyr/hårfärg typ en gång i månaden på den här tiden. 

    2008: TVÅ blonda slingor i luggen. Både den där halsduken och skinnjackan använder jag för övrigt fortfarande.

    2009: Jag hade en VÄDLIGT kortlivad v-lugg det här året, några månader efter att jag hade flyttat till USA. Här i Tijuana med Sarah, vars frisyr var en ganska mycket mer avancerad version av mina luggslingor. 

    2010: I Hollywood med Sakke som var och hälsade på från Sverige. Svart hår och lugg, inga konstigheter. 

    2011: På Bröderna Olssons i Stockholm med Ida. Fortfarande svart hår och lugg.

    2012: På motorcykelfestivalen Chopperfest i Kalifornien. Obs att på alla bilder med långt hår efter 2001 har jag löshår. Har inte haft långt hår på riktigt sen jag var 13.

    2013: Brunhårig! På Punk Rock Bowling i Las Vegas.

    2014: Här var jag blond och Paul skägglös. Så konstigt att se oss så här. Obs att detta också är anledningen till att mitt hår aldrig blir långt, jag envisas med att bleka det mellan varven och måste klippa av det.

    2015: På Hawaii med Diana. Här var vi tillbaka till min mest bekväma look: Svart page och lugg.

    2016: Brunhårig igen, och utan löshår den här gången. I min gamla Lincoln. 

    2017: Fortfarande brunhårig! Fast i Köpenhamn.

    2018: Förra året saknade jag att ha svart hår så pass mycket att jag färgade det igen. Och klippte av det. Igen. Här på bröllop i Utah, där Pauls hår var längre än mitt. 

    2019: Och så nu då. Kort mörk page och lugg. Min bästa frisyr. 

    Känner att jag egentligen borde be om ursäkt för det här ofantligt egocentriska inlägget, men det här är min blogg och jag gör som jag vill. Här kommer en bonus-luggbild från någon gång på slutet av 80-talet:

    Lugg 4-ever!

  • Ytligheter

    Som en äkta amerikan

    Vet ni, idag känns allt lite bättre än det gjorde häromdagen. Det är regnuppehåll och sol i några dagar, vilket gör mig ca 80% gladare oavsett hur jag mår i övrigt. Och sen hände detta stora igår: jag fick ta ut min tandställning. Eller, jag insisterade på att ta ut den, trots att det egentligen är minst ett halvår för tidigt. 

    Men det blev ju ganska bra ändå.

    Nu måste jag visserligen ha en stor och klumpig retainer i munnen dygnet runt i minst sex månader, men den går i alla fall att ta ut när jag äter och borstar tänderna. 

    Så här ser jag i alla fall ut nu, utan retainern. Det här är möjligen det första fotot på mig någonsin där jag frivilligt visar tänderna. Hela tandställningsgrejen har dock varit väldigt jobbig, och svindyr, så jag vet inte om jag skulle rekommendera detta till någon. Men jag ser ut som en äkta amerikan nu i alla fall, alltid något. 

  • Ytligheter

    Nytt år, samma gamla stil fast bättre

    Sen jag började jobba hemifrån har jag blivit så himla lat… eller kanske snarare orkeslös. Sitter liksom bara hemma hela dagarna i mjukisbyxor och måste anstränga mig för att ta på mig riktiga kläder och lämna huset.

    Så nu gör jag det. Anstränger mig alltså.

    Jag har börjat promenera ett par kilometer under dagen för att komma ut och röra på mig. Jag gillar verkligen att vara hemma och bekväm, men på sistone har det börjat kännas som en nedåtgående spiral där jag till slut aldrig mer lämnar hemmet. Och så kan vi ju inte ha det. Det är alldeles för fint väder ute för det.

    Vilket leder oss in på klädproblemet. Jag har gjort ett par ganska rejäla garderobsrensningar den senaste veckan, och har tagit flera turer till olika second hand-affärer för att lämna av kassar med kläder jag inte använder längre. Och nu är det jag som anstränger mig lite mer med de kläder jag har kvar. Inte bara mjukisbyxor längre.

    Igår hittade jag dessutom dessa två plagg i en second hand-affär när jag var där för att lämna av grejer:

    En leopardmönstrad jumpsuit! Älskar jumpsuits, men har en så lång överkropp att det nästan är omöjligt att hitta några som passar. Det här är kanske mitt drömplagg, och det kostade bara 16 dollar. Nu måste jag bara hitta ett bra tillfälle att bära den.

    Kanske inte världens mest eleganta tisha, men jag kände mig ändå tvungen att köpa denna. Texten är spegelvänd pga spegelselfie, men ni fattar.

    Nu kom jag förresten på att jag sa att jag skulle visa min nya frisyr men aldrig gjorde det, så here you have it. Nytt år, nytt hår, samma gamla stil fast bättre.

  • Ytligheter

    Nygammal frisyr och TACK

    Har jag sagt på sistone hur mycket jag gillar er? Får alltid så himla vettiga kommentarer och bra tips och pepp på den här bloggen. Vet inte vad jag skulle göra utan er som läser här, så TACK! Förhoppningsvis lyckas jag leverera någorlunda intressanta inlägg här, i alla fall ibland. 

    Men egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat, nämligen detta:

    Jag har ny frisyr! Eller, ny och ny. Det här är ju en gammal beprövad frisyr som jag har haft från och till i många år. Svart page med lugg är liksom lite min signaturlook, men nu var det några år sen sist. I ett halvhjärtat försök att se mer “vuxen” och “professionell” ut har jag ju haft halvlångt brunt hår de senaste åren och försökt övertala mig själv att INTE färga det svart igen.

    Igår gick jag dock till min kompis Tashas hårsalong och bad om en svart page (luggen klippte jag själv häromdagen), och nu känner jag mig som mig själv igen. Tack och lov. Jag har nog för övrigt helt gett upp att försöka spara ut till långt hår. Jag borde veta vid det här laget att jag bara kommer klippa av det igen. Och färga det svart. 

    Tog inga före-bilder på salongen, men så här såg jag ut i söndags. Lite skillnad ändå?

  • Ytligheter

    Jag har en ny frisyr

    Vet ni vad som inte är så himla bra för självkänslan? Tandställning. Och tandställning i kombination med slitet, grånande hår är om möjligt ännu värre. Jag slutade färga håret för ganska många månader sen med någon sorts idé om att låta min naturliga hårfärg växa ut för första gången sen jag var typ 12. Problemet är bara att min naturliga hårfärg är kanske den minst smickrande nyansen någonsin. Jag är varken blond eller brunhårig, snarare mörkgrå. Kort sagt har jag gått runt och känt mig ganska ful på sistone. 

    Så här såg jag ut igår morse. Den nedre halvan av håret var en solblekt rödbrun färg och den övre halvan råttfärgat med inslag av grått. Mitt hår är dessutom extremt torrt, så även om jag inte har några kluvna hårtoppar ser det alltid slitet ut. 

    Så jag ringde min frisörkompis Tasha för att se om hon hade tid att göra något åt den här hårkatastrofen. Det hade hon, tack och lov.

    Och så här blev det! Mörkbruna rötter, ljusbruna toppar, och cirka en decimeter kortare. Jag känner mig som en helt ny person, speciellt efter att jag dessutom klippte luggen kortare i morse (fast det har jag inga foton på). Jag har försökt spara ut till långt hår de senaste 15 åren, men det slutar alltid med att jag klipper av det igen. Just nu känns det dock inte som att det gör så mycket. Det är kanske inte meningen att jag ska ha långt hår helt enkelt. 

  • Vardagsfilosoferande,  Ytligheter

    Varför jag skaffade tandställning

    För ungefär ett halvår sen skrev jag om hur jag hade gått till en ortodontist för att jag ville skaffa tandställning, men att jag då fick veta att det inte gick, att min överkäke var för trång och att jag skulle vara tvungen att operera munnen först. Det lät ju inte så kul, så jag försökte intala mig själv att jag var ok med att ha sneda tänder resten av livet istället. Men det gick inte. Jag är inte ok med det. Så för några veckor sen gick jag till en annan ortodontist för att få en second opinion och han sa direkt att tandställning inte skulle vara några problem, lätt som en plätt, let’s do it. 

    Så nu har jag tandställning. 

    Jag fick den installerad igår och idag jobbar jag hemifrån medan jag vänjer mig vid att ha en massa metall i käften. Jag betalade extra för den lite mer diskreta, genomskinliga varianten, men det är ändå inte direkt en smickrande look. Kommer se ut som en förvuxen tonåring de närmsta 18 månaderna. Men tiden går fort. Jag tror att det kommer kännas värt det i slutändan. 

    Grejen är att för 10 år sen hade jag inga som helst problem med hur mina tänder såg ut. I Europa har folk sneda, gula tänder utan att någon bryr sig. Men sen jag flyttade till USA har jag gradvis börjat påverkas av de strikta tandidealen här. I princip ALLA amerikaner har kritvita, raka tänder, och har man inte det så skammas man indirekt för det. Strävan efter perfekta tänder känns ganska ofta som den enda grejen hela det här landet kan enas kring. En av mina bloggläsare, som också bor i USA, skrev så här på mitt förra inlägg om detta:

    “Min teori har alltid varit att amerikaner är besatta av tänder eftersom de är den ultimata penga- och statussymbolen: det första som ryker när man är arbetslös eller hemlös och det sista man ‘unnar sig’ (för det är så förbannat dyrt med kosmetisk tandvård) när man har börjat få pengar. Riktigt raka vita tänder är ungefär lika mycket statussymbol som Prada eller nåt.”

    Jag vill ju egentligen tro att jag är bättre än så här, att jag inser att alla är skapta olika och att vi borde vara nöjda med hur vi ser ut, oavsett vad samhällets ideal säger åt oss. Men det är svårt. Om raka tänder kan få mig att känna mig mer bekväm i min egen kropp så känns tandställning som ett litet pris att betala. Vill dock påpeka att jag bara känner så här om mig själv, det här är mina egna demoner. Jag bryr mig inte om hur andra personers tänder (eller andra kroppsdelar) ser ut och vill verkligen inte bidra till någon annans komplex. Jag blir glad varje gång jag ser någon annan med sneda tänder som inte bryr sig, de personerna är mina hjältar. 

    (Bilden ovan: Vår kompis Ace skapade detta mästerverk i onsdags, innan Paul och jag gick och åt vegoburgare som min sista måltid innan jag fick tandställning. Nu är det soppa och lättuggad mat som gäller ett tag framöver. Tack för alla sopprecepten!)

  • Djur,  Ytligheter

    En människooutfit och en hundoutfit

    Paul och jag ska på bröllop på lördag, och fram tills igår hade jag ingenting att ha på mig. Jag är så obekväm i klänning, men just på bröllop brukar det vara svårt att undvika. Jag gick i alla fall i lite butiker den här veckan utan att hitta något som passade. Däremot hittade jag den här lilla hundtröjan åt Lola:

    Älskar den här tiden på året när alla butiker säljer Halloweengrejer, så jag som är lagt åt svart-med-dödskallar-hållet får passa på att shoppa i oktober. Vi har ju delad vårdnad om den här hunden med Pauls ex och hon har inte bott hos oss på några dagar. Hunden alltså. Så det första jag gjorde när jag kom hem från jobbet idag och såg att Paul hade varit och hämtat Lola var att dra på henne tröjan. Kan eventuellt vara det gulligaste jag har sett. Lilla punkhunden!

    Sen hittade jag faktiskt en outfit åt mig själv också, den här jumpsuiten i mörkröd sammet. Den är både dramatisk och elegant samtidigt som den känns som att man har pyjamas på sig, vilket är min nya favoritkombination. Jag brukar alltid försöka hitta jumpsuits för festligare tillfällen istället för klänning, men jag har en så lång överkropp att de inte brukar passa. Den här köpte jag dock i en storlek större än normalt, vilket funkade alldeles utmärkt. 28 dollar på Target.

  • Ytligheter

    #browgoals

    Det känns lite konstigt att skriva om vardagsgrejer just nu, men ja, livet går väl vidare, så här kommer ett extremt ytligt inlägg. Jag har samma problem som ganska många personer som var tonåringar under tidigt 2000-tal, nämligen att jag knappt har några ögonbryn. Det var så inne på den tiden med supersmala, extremt noppade ögonbryn, och även om jag var punkare och inte brydde mig om trender var det samma sak i punkscenen. Kanske ännu värre. Ganska många av mina kompisar rakade av sig brynen helt och ritade dit nya varje morgon med en eyeliner i någon spännande färg.

    Så här såg jag till exempel ut när jag var 13 (jag till vänster och min syster till höger):

    tretton

    Ni ser ju…

    På grund av det här har jag i ganska många år nu dragits med tunna, glesa bryn som inte direkt gör någon avundsjuk, och jag går aldrig hemifrån utan att först fylla i ögonbrynen.

    Men i torsdags gjorde jag något som redan har gjort mitt liv ganska många procent enklare, nämligen microblading. Googlade och insåg att det verkar heta 3D-bryn på svenska? Det är alltså en typ av kosmetisk tatuering där man skär små skåror i ögonbrynen med ett rakblad och sedan fyller i med pigment för att skapa illusionen av hårstrån. Resultatet blir tjocka bryn som ser hyfsat naturliga ut.

    eyebrows1

    Och så här ser mina ögonbryn ut nu! Före-bilden ovan och efter-bilden nedan.

    Vill bara påpeka att det här är en skitdyr procedur och det gör ganska ont, så jag vet ärligt talat inte om jag skulle rekommendera det till någon. Kanske att det är värt det om man är VÄLDIGT missnöjd med sina ögonbryn. Men min kompis Claudia är professionell microbladare och behövde en ny webbsajt, så vi bytte helt enkelt: hon gjorde mina bryn gratis mot att jag bygger en webbsajt åt henne. Annars brukar det kosta mellan ca 4000 och 10000 kronor, och det vet jag inte om jag personligen skulle kunna motivera för mig själv att lägga på ögonbryn.

    Men med det sagt är jag SÅ. HIMLA. NÖJD. Älskar att ha ögonbryn igen! Så här såg jag ut i lördags, UTAN SMINK (på ögonbrynen alltså, har ganska mycket smink i övrigt):

    trettio

    De kommer blekna något när de har läkt färdigt, men ändå. Känner mig väldigt peppad på hur mycket tid jag kommer spara de närmsta åren genom att inte behöva fylla i brynen varje morgon.

  • Ytligheter

    Frisyr 2.0

    hair1

    De senaste veckorna har flera personer påpekat hur långt mitt hår har blivit, så idag gjorde jag det enda rätta och klippte av det igen. Närå, Projekt Långt Hår pågår för fullt, men det var lite (läs: extremt) slitet så min kompis Tasha fick klippa av några centimeter från topparna. Så här blev det! Och så har jag en ny tisha (härifrån, 20% av vinsten går till Planned Parenthood eller ACLU).

    hair2

    Tvingade även Paul att ta ett kort på mig och Ninja, som i vanlig ordning inte var så himla imponerad. Ja, det var väl det från idag.

  • Djur,  Ytligheter

    Alla hundarna

    puppies

    Det bästa möjliga har hänt på mitt jobb – vår byggnad har blivit hundvänlig! Detta innebär att man får ha med sig sin hund till jobbet, och eftersom kanske 95% av mina kollegor har hund så är det numera hundar här varje dag. Minst en, men ofta omkring fyra. En kollega har till exempel sin 3 månader gamla Dobermann-valp med sig till kontoret varje dag, så blir man lite trött och behöver en paus från jobbet kan man sätta sig på golvet och överösas av valppussar och lek. SÅ fint.

    bella

    Idag fick jag hänga med Bella, som är döv och kanske den lugnaste hund jag någonsin träffat. Jag funderar på att ta med mig Lola till jobbet någon dag, men hon är inte så bra på det här med att inte få 100% av allas uppmärksamhet 100% av tiden, och så gillar hon inte andra hundar speciellt mycket. Så vi får se.

    En annan grej förresten. Jag har slutat föna håret eftersom jag försöker spara ut det, och nu när jag låter det lufttorka har jag till min stora förvåning ett ganska ordentligt självfall. Det ser egentligen inte klokt ut (bildbevis ovan) men jag gillar det ändå.