-
En kylig lördag med äventyr och takterrass
Den här vintern har det varit betydligt kallare än vanligt i San Diego, så även idag. Men det är i alla fall soligt, så imorse byltade jag på mig flera lager kläder och tog den här hojen på ett litet äventyr.
Körde hela vägen till toppen av Otay Mountain, ett berg strax utanför centrala San Diego. Det är det närmaste stället som finns om man bor i stan och vill köra lite brant, slingrig grusväg. Och det ville jag idag.
Det var runt 11 grader och ganska blåsigt på toppen, men det hindrade inte mig från att äta min lilla lunch (kikärtssallad och en hembakad ostfralla) och njuta av utsikten. Åt andra hållet såg man Mexiko.
Sen tog jag samma väg ner igen. Hann hem precis i tid för att släppa in en kille min internetleverantör hade skickat över för att fixa mina internetproblem. Jag fick en uppgradering från koppar till fiber, vilket enligt uppgift ska vara tre gånger så snabbt. Dessutom är det 200 kronor billigare i månaden, så win win.
När killen gick gav han mig en ficklampa. Tydligen skickar hans arbetsgivare ut honom med kaffekoppar eller ficklampor att ge till kunderna. “You look like a flashlight girl”, sa han till mig efter att ha sett mig anlända hem via motorcykel. Och det hade han ju rätt i. Jag är ingen kaffedrickare.
Sen hörde en av mina kollegor som bor i Indiana av sig och sa att hon och hennes fru var i San Diego, så då promenerade jag några kvarter för att ta en drink med dem. Vi satt och huttrade på en takterrass, som man gör.
Beställde in lite smårätter att dela på eftersom det var för tidigt för middag. Sen gick solen ned och då sa vi hej då och jag gick hemåt igen. Nu ska jag sätta mig och läsa klart en bok och sen gå och lägga mig tidigt. Nya äventyr imorgon!
-
Tillfälligt avbrott
Hörrni, en jobbig sak har hänt. Min internetleverantör har blockerat åtkomsten till min blogg från mitt nätverk, så jag kan inte ens öppna bloggen i en webbläsare. Det här problemet gäller enbart min blogg, alla andra sajter går att öppna som vanligt. Jag skriver detta från mitt mobila nätverk på telefonen, men det är segare än mitt WiFi.
Sen igår kväll har jag tillbringat runt 4 timmar på telefon och chatt med olika supportpersoner som inte har kunnat hjälpa. Men imorgon ska det komma en tekniker till mitt hem som förhoppningsvis kan reda ut problemet.
Så fort jag får tillgång igen kommer på allmän begäran ett planeringsinlägg om Nya Zeeland-resan, så stay tuned osv.
-
Nya Zeeland i Little Italy
Idag gjorde jag något så ovanligt som att ta på mig riktiga kläder och lämna hemmet, en vardagskväll.
Jag tog bussen till downtown och promenerade sedan runt sju kvarter till Little Italy. En gång i tiden var det nästan bara italienska restauranger här, men numera samsas pastaställen och pizzerior med kändiskockar och trendiga restauranger som serverar all möjlig sorts mat.
Om exakt två veckor åker jag och A till Nya Zeeland, en bucket list-resa som vi båda ser fram emot så mycket att vi knappt kan prata om något annat. San Diego har minst två nyzeeländska restauranger, och en av dem, Queenstown Public House, ligger i Little Italy, i ett viktorianskt hus med en stor uteservering i trädgården. Vi hade bokat bord här mest för att vi var nyfikna på matkulturen i NZ.
Eftersom ingen av oss äter kött var det begränsat med saker på menyn vi kunde äta. Men vi beställde i alla fall in två veganska köttpajer och en fylld spagettipumpa att dela på. Pajerna var gjorda med Impossible-kött, vilket jag knappt klarar av att äta för att det smakar för mycket som riktigt kött. Så jag åt bara några tuggor. Spagettipumpan däremot var otroligt god.
Efter middagen promenerade vi runt i Little Italy en stund. Vi hittade en italiensk marknad där jag köpte finpasta, och sen fick jag skjuts hem. Fin torsdag!
-
En liten onsdagslista
Det är intressant det här med att blogga varje dag eftersom det tvingar mig att tänka på saker och formulera tankarna i ord. Eller att göra saker bara för att ha något att skriva om.
Igår fick jag en inbjudan till ett influenserevent som äger rum nästa vecka och jag funderade på allvar på att tacka ja bara för att det skulle bli bra content till bloggen. Men sen kom jag på bättre tankar och tackade nej.
Så till dagens inlägg kan vi köra en lista jag just hittade i mina utkast, ingen aning om var den kom ifrån.
Vad köpte du senast?
Enligt mitt bankkonto var det här de senaste sakerna jag spenderade pengar på:
22 dollar på matvaror i söndags
24 dollar på kläder i en second hand-affär i söndags
14 dollar på en ebok (Havsörnens skrik) på Adlibris i söndagsStor shoppingdag i söndags med andra ord.
Hur lång är du?
Ungefär 175 cm. Sist jag var hos läkaren och mättes, för kanske en eller två månader sen, hade jag VÄXT en halv centimenter??
Vad stod det i ditt senaste sms?
“Good night ?”
Vad gillar du minst med dig själv?
Kanske att jag har väldigt svårt att låta folk komma nära mig. Håller gärna en distans, vilket gör att jag har många ytliga relationer i mitt liv. Alltså det är ju självvalt, men ändå. Ibland vill man bara vara lite normal och sårbar.
En person du saknar?
Min familj, som alltid.
Låt på huvudet just nu?
“Flowers” av Miley Cyrus. Ärligt, är det någon som INTE har den på hjärnan just nu?
Är du romantisk?
Nej haha. För många år sen lämnade jag in min skilsmässoansökan på Alla hjärtans dag eftersom jag tyckte att det var roligt. Verkligen inte romantiskt lagd.
Har du söndagsångest?
Nej, vilket nog mest har att göra med att jag jobbar hemifrån. Skulle jag behöva kliva upp måndag morgon och göra mig i ordning och gå till ett kontor skulle jag nog ha söndagsångest oavsett hur mycket jag gillade mitt jobb.
Vilka städer har du bott i?
Göteborg och Stockholm i Sverige. Carlsbad, Oceanside och San Diego i Kalifornien.
Lyssnar du på poddar? Vilka?
Jag lyssnar på otroligt många poddar. Gör ett eget inlägg om detta snart!
Är du en ringare eller smsare?
Smsare 100%. Hatar att ringa. När jag var tonåring fick jag ett extrajobb som telefonförsäljare. Jag tänkte att det skulle hjälpa till att bota min telefonskräck men istället blev den mycket värre. Jobbade där i en dag, sen gick jag hem och kom aldrig tillbaka igen. Ringde inte ens och sa upp mig, så jag är eventuellt fortfarande anställd där.
När går du och lägger dig?
Mellan 21:30 och 22 de flesta dagar.
Vad är det modigaste du gjort?
Att flytta till USA som 21-åring utan att känna någon här. Bara tanken på att packa ihop hela mitt liv och börja om i ett helt nytt land känns helt överväldigande nu.
Har du någon gång åkt ambulans?
Ja, två gånger vad jag kan minnas. En gång som tonåring när jag var i Umeå och hälsade på något internetragg (som man gjorde på den tiden) och ramlade på min skateboard och slog i huvudet. Vaknade på ett sjukhus med hjärnskakning. Andra gången var här i San Diego. Jag var jättesjuk av oklar anledning och tog mig till den lokala läkarmottagningen. Där svimmade jag i väntrummet och fick skjutsas i ambulans till akuten. Fick en räkning på omkring 8000 dollar för det lilla kalaset.
Hur många kuddar sover du med?
En. Har sju kuddar i sängen dagtid, men flyttar undan alla utom en när det är dags att sova.
Äter du några vitaminer/kosttillskott?
Nej.
Har du körkort?
Japp. Ni som vill att jag ska skriva om kulturkrockar i Sverige vs USA, det här är en sån. Ingen skulle komma på tanken att fråga en vuxen amerikan om de har körkort. Det är liksom underförstått att alla har det.
Har du någon tatuering? Vill du göra någon tatuering?
Har några stycken, ja 🙂
Go to-mat som alltid är gott?
Min go to-mat som jag äter flera gånger i veckan är någon variant på detta: pärlcouscous med blandat gott på. Till exempel tofu, grönkål, tomat, avokado, rödlök, oliver, ost, tofu, rädisor, balsamico, osv. Otroligt gott och snabblagat, perfekt som lunch.
Hur ofta tvättar du håret?
Oftast två gånger i veckan.
Har du bra självförtroende?
Jag har en grundtrygghet som gör att jag känner mig väldigt säker i vem jag är och vad jag står för. Är dock ofta nervös i nya sammanhang eller i stora folksamlingar, men det har nog mer med en lätt socialfobi att göra än med bristande självförtroende.
Har du något klädesplagg/pryl som du använt i flera år och aldrig blir trött på?
Ja, många. Har till exempel ett par oxblodsröda Doc Martens som jag köpte när jag var i 15-årsåldern och fortfarande använder flitigt, så här över 20 år senare.
Vad köper man för blommor till dig?
Inga. Jag tycker mest att det är jobbigt att få blommor. Man måste leta upp en vas, snitta stjälkarna, hitta en plats i hemmet där katterna inte kommer åt dem, och sen ta hand om vissnade blommor någon vecka senare. Eh, har jag nämnt att jag inte är speciellt romantiskt lagd?
-
Från soffpotatis till löpare, andra omgången
För några år sen började jag springa. Hade aldrig varit en löpare tidigare men kände plötsligt att det var dags. Jag laddade ner en app som heter C25K, vilket står för Couch to 5K. Den hjälper alltså folk att gå från soffpotatis till att springa femkilometerslopp.
Jag hörde om den här appen när jag intervjuade en extremmaratonlöpare för en artikel för magasinet jag jobbade på då, en kvinna som reste runt hela världen och sprang ultramaraton, till exempel ett på 250 kilometer genom Saharaöknen. Hon berättade att bara två år tidigare hade hon aldrig sprungit ens en halvmara, men hon började med den appen och sen blev hon hooked.
Så jag körde programmet och lyckades efter några månader springa 5 km utan större problem.
Sen skadade jag knät 2020 och har inte kunnat springa sen dess. Har träffat flera specialistläkare, gått i sjukgymnastik, fått två kortisonsprutor, gjort magnetröntgen och vanlig röntgen och till och med träffat en kirurg, men ingen kan peka på exakt vad det är för fel på mitt knä, varför det gör så satans ont.
Men eftersom jag verkar ha nått vägs ände med sjukvården är min nya taktik att helt enkelt ignorera att det gör ont och leva mitt liv som om jag hade två fungerande knän.
Idag började jag alltså om från början med C25K-appen och gjorde en 3,2 kilometer lång runda i kvarteren. Första dagen varvar man att springa i 60 sekunder med att gå i 90 sekunder. Den första halvan kändes ok, men mot slutet gjorde det ganska ont i knät. Jag körde dock ett yogapass när jag kom hem för att verkligen stretcha ut allt ordentligt. Vi får se hur det känns imorgon.
Är det här en dålig idé? Möjligen. Men om jag pajar knät ännu mer i processen kanske någon i så fall äntligen kan hitta felet och laga det.
-
Karin Smirnoffs Millennium-bok
Hej och välkomna till den sista (?) delen av “Jag läser hela Millennium-serien så att ni inte behöver göra det”. Efter detta hoppas jag på att aldrig behöva prata om den här serien igen, för satan vad trött jag är på Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist nu alltså.
För att sammanfatta läste jag alltså Stieg Larssons trilogi när den kommit ut omkring 2007, mest för att jag då jobbade på Akademibokhandeln och behövde vara uppdaterad på de böcker som exakt hela Sverige slukade då. Sen såg jag filmerna också och sen tänkte jag inte mer på det.
Fram tills nu, många år senare, när två saker hände: 1) John Ajvide Lindqvist skrev en Millennium-del som refuserades av förlaget, så han skrev om den och gav ut på annat förlag. 2) Karin Smirnoff anlitades för att skriva den senaste delen istället.
Jag älskar både JAL och Smirnoff och var såklart tvungen att läsa deras versioner. Men jag kände att jag behövde läsa ikapp de tre delarna skrivna av David Lagercrantz först, och det här var mitt stora misstag.
Lagercrantz böcker är verkligen dåliga. I hans Millennium-universum är Lisbeth Salander en supermänniska: Hon är snorrik, världens främsta hacker, ett matematiskt geni med fotografiskt minne, och hon kan döda hela MC-gäng bestående av kriminella bikers med bara händerna, trots att hon är byggd som ett barn. Hon tar helt sjuka risker och låter sig inte stoppas av små detaljer som skottskador. Alla män är kära i henne och alla kvinnor vill ligga med henne.
Andra kvinnor i de här böckerna utmålas på ungefär samma sätt, som karikatyrer skrivna av någon som aldrig verkar ha träffat en kvinna i verkligheten.
Så det var med den här bakgrunden jag äntligen satte mig ner och läste Karin Smirnoffs del, Havsörnens skrik, igår. Även i denna är Lisbeth Salander smart och tar risker, men hon är i alla fall betydligt mer förankrad i verkligheten och har någon sorts konsekvenstänk. Smirnoff har även haft den goda smaken att helt låtsas som att David Lagercrantz böcker inte existerar.
Jag har egentligen inga större problem med Havsörnens skrik förutom att det är en Millennium-bok och min personliga åsikt är att den här serien borde ha avslutats efter de tre första böckerna. Smirnoff är en fantastisk skribent och det är slöseri med hennes talanger att försöka få liv i de här trötta karaktärerna. Dock har hon slängt in en del roliga meta-referenser till trilogin och dess filmatiseringar.
I övrigt påminner den här boken, i alla fall den första halvan, mycket om Åsa Larssons böcker, och hon är eventuellt Sveriges bästa deckarförfattare. Jag är en sucker för mörka, välskrivna spänningsromaner som utspelar sig i Norrbotten, så för min del får Karin Smirnoff gärna fortsätta skriva sådana. Men helst med nya karaktärer.
Okej. Det var allt om detta. Nu kan vi gå vidare med våra liv.
-
Att få hänga med hundar
En av mina närmsta grannar, K, tar hand om mina katter varje gång jag åker någonstans. Vilket är ganska ofta. Jag har flera gånger försökt betala henne för mödan, eller på något annat sätt återgälda de många, många tjänsterna, men hon viftar bort allt sånt och insisterar på att hon så gärna hjälper till. Och jag tror henne – det här är den mest altruistiska och osjälviska människa jag någonsin träffat.
Med jämna mellanrum köper jag ändå små presenter och lämnar vid hennes ytterdörr så hon inte kan vägra att ta emot dem – ett spa-kit, en låda öl, lokala delikatesser från något ställe jag har besökt, osv.
Nu när jag snart ska till Nya Zeeland i nästan två veckor ställer K upp som kattvakt igen, men den här gången har jag lyckats få göra något för henne som tack. K har själv tre katter och en hund, och just nu är hon även hundvakt åt sin mammas hund. Idag skulle hon iväg och volontärarbeta någonstans (som sagt, världens mest altruistiska person) och frågade om jag kunde släppa ut hundarna någon gång under dagen.
Det sa jag såklart direkt ja till, samt erbjöd mig att släppa ut dem på min lunchrast under veckan också så att K inte behöver åka hem från jobbet och göra det.
Så idag fick jag hänga med de här gulliga tjejerna, Cookie och Delilah. Sen min lilla vovve Steve dog för ett drygt år sen har jag ofta saknat att ha hundar omkring mig, så jag ser fram emot mer av detta.
-
Ung och punk
Förra veckan kom P, alltså mitt ex som jag bodde tillsammans med i flera år, förbi med en stor flyttlåda full av saker jag tydligen hade lämnat hemma hos honom när jag flyttade ut.
När jag gick igenom lådan var den full av väldigt nostalgiska saker, till exempel alla mina gamla blandband som jag inte kan förmå mig att göra mig av med. Inte för att jag har en kassettbandspelare eller något sätt att lyssna på dem. Men själva grejen med att personer från mitt förflutna har spelat in de här banden åt mig? Valt låtar med någon sorts betydelse, och placerat dem i en särskild ordning?
Jag är kanske för sentimental för mitt eget bästa, men får liksom ont i hjärtat av tanken på att bara slänga de här banden. Trots att jag under de tre år de har legat i någon garderob hemma hos P inte har ägnat dem en enda tanke.
Men i alla fall, i den här lådan låg även ett par skokartonger fulla av gamla foton, och dessa har jag faktiskt både saknat och letat efter. Jag släpade runt på en kamera och fotade allt jag gjorde och framkallade bilderna långt innan jag hade en blogg eller sociala medier.
De här fotona är ungefär från högstadiet till mitten på gymnasiet, skulle jag tippa. Från 1999 till 2004, något sånt. Mina mest extrema punkår, då jag inte såg riktigt klok ut. Hade nitjacka och tuppkam och hängde på Plattan och gick i demonstrationer och spelade i punkband och åkte på festivaler och träffade några av de bästa vänner jag någonsin haft. Och som fortfarande finns kvar i mitt liv, så här mer än 20 år senare.
Någon gång kanske jag scannar in alla de här bilderna, men här är i alla fall några favoriter. Tänk att vara ung och punk igen.
-
Fyllda brödbullar en vanlig tisdag
Häromdagen när jag funderade på vad jag skulle äta till middag hittade jag en burk black eye-bönor i skafferiet. Visste dock inte vad jag skulle göra med dem så jag googlade lite olika recept tills jag hittade något som lät gott och där jag redan hade alla ingredienser hemma. Det blev detta, “Vegan Black-Eyed Peas Recipe“, med potatis, grönkål, avokado, ingefära och berbere-krydda.
I det här recept fanns det även en bild på “stuffed buns” fyllda med black eye-bönor, och jag blev genast så sugen även på detta. Sagt och gjort, nästa dag ställde jag mig efter jobbet och gjorde en snabb deg och rullade den till bollar.
Jag hade kvar rester från grönkåls- och potatisblandningen men gjorde ändå en andra fyllning, den här gången med kikärtor, spenat, tomat, oliver, fetaost och za’atar.
Sen fyllde jag bollarna (bullarna?) med de två olika fyllningarna. Har aldrig lagat detta tidigare, så hade inte helt koll på proportionerna. Tänkte att jag inte ville att bröden skulle spricka eller bli blöta av för mycket fyllning så jag kan eventuellt ha haft i lite för lite.
Men de blev goda ändå! Det här är ett recept i ganska många steg, inklusive att sätta en jäsdeg, men jag tyckte ändå att det var hyfsat snabbt och lätt, inte för krångligt för en vanlig tisdag. Nästa gång ska jag dock ha mer fyllning i bröden, samt kanske servera med någon sorts sås eller sallad vid sidan av.
Här är receptet jag använde för bröden (minus sesamfrön och med vatten istället för mjölk, eftersom jag inte hade det hemma).
-
Spännande med öken
En rolig grej med snubbarna som jag brukar köra enduro med är att nästan hela gänget är väldigt duktiga fotografer, och ibland tar de med sig sina kameror ut i öknen. Det här innebär att jag har massor av professionella bilder på mig själv när jag kör off-road, trots att jag inte är speciellt bra på det. Men det ser i alla fall ut som att jag är det på internet.
Den här helgen som gick var vi i ett område som heter Superstition Mountain mitt ute i öknen och campade och körde hoj och åt alldeles för många Girl Scout cookies. Fotografen Jay Reilly (som jag faktiskt träffade för många år sen genom mitt dåvarande jobb, San Diego Magazine, som han frilansade för, innan någon av oss ens hade kommit på tanken att börja köra enduro, slut på parentes) var med och tog en massa fina bilder, så jag tänkte att jag delar med mig av några här. Även om man inte är så enduro-intresserad är det i alla fall kanske lite spännande med öken.
Vi pratade faktiskt om det i helgen, att jag som är svensk ÄLSKAR öknen, tycker att det är fascinerande och exotiskt och det är mitt happy place liksom. Andra som är uppvuxna i Södra Kalifornien är inte lika imponerade, de tycker däremot att typ granskog är väldigt spännande. Sånt som jag kanske fnyser lite åt ibland.
Men i alla fall, här är bilderna.
Vi gav oss ut på en dagsutflykt och Dylan som ledde gruppen frågade vem som ville köra sanddyner. Alla sa ja utom jag som sa nej. Det är skitsvårt att köra i djup sand och min första instinkt är ofta att fega ur. Men eftersom jag röstades ned hade jag inte så mycket val, och det visade sig att köra sanddyner var något av det roligaste jag hade gjort på mycket länge. Ska påminna min inre sabotör om detta nästa gång jag får för mig att säga nej till något lite läskigt men potentiellt kul.
Problemet med djup sand är att man lätt fastnar i den. Det gjorde min kompis Ace, som för övrigt även är min kollega och också överlevde veckans layoffs, så vi var båda här ute för att blow off some steam, kan man säga.
Man är lite anonym i den här utrustningen, men jag är lätt att känna igen tack vare mitt leopardmönstrade säte. Och kanske den gula tröjan också.
Ja, ungefär så här kan det se ut. Det är jag igen på den sista bilden, tycker så mycket om den att jag funderar på att rama in den och hänga på väggen i garaget. Har redan en massa inramade foton på mig själv på olika hojar i mitt garage (känns för konstigt att hänga upp dem i huset) så varför inte.
