• Bra saker,  Djur

    The comeback kid

    Hörrni, TACK för all kärlek och allt stöd på förra inlägget. Jag har glada nyheter! Efter att ha sovit i ca 48 timmar i sträck vaknade Steve igår och var… helt normal igen? Han vandrade in på mitt kontor och luktade på mina fötter som han brukar göra, och sen vandrade han in i köket för att leta efter mat.

    Han har ätit SÅ MYCKET idag. Jag ger honom i princip så mycket mat han vill ha eftersom han har gått ner ett halvt kilo i vikt (vilket är väldigt mycket när man bara väger tre kilo), och han glufsar i sig för glatta livet.

    Vi har gått på en liten promenad och han har till och med NÄSTAN lyckats ta sig upp för den lilla trappan till min bakdörr helt själv (han tog sig upp för tre av fyra trappsteg, sen glömde han hur trappor fungerar — lätt hänt!).

    Han är såklart inte frisk helt plötsligt. Steve har fortfarande pankreatit och njurproblem, två tillstånd som bör regleras med hjälp av strikt kost (dock två helt olika typer av kost). Han är fortfarande extremt petig med maten och det finns inte en chans att han kommer äta den receptbelagda veterinärkosten.

    Men precis som flera av er sa (och jag uppskattade detta så mycket) så kommer han att berätta för mig när det är dags att vandra vidare. Och han har visat med ALL önskvärd tydlighet att han vill fortsätta leva ett tag till. Är så tacksam för detta ♥

  • Djur

    Mitt hjärta

    Har så mycket jag vill blogga om, men all min mentala och fysiska energi den här veckan har gått åt till att oroa mig över min hund. (Jag vet att det ser ut som att både jag och Steve har varit i slagsmål, men jag har bara tagit bort två födelsemärken i ansiktet.)

    Steve är gammal och har en lång lista med hälsoproblem. Pankreatit, njurproblem, ögonsår, nedsatt syn och hörsel, inga tänder, och så vidare. Den senaste tiden har han dessutom börjat få problem med bakbenen, han har varit väldigt energilös och har dessutom matvägrat (inte helt ovanligt eftersom han är sämst på att äta, men den här gången ville han inte ens äta ost eller hundgodis och då är det allvarligt).

    De senaste två dagarna har han därför varit inlagd på djursjukhus. Jag hämtade upp honom igår kväll och han var så utmattad att han genast somnade i min famn. Nu är han hemma och sover mest, men vaknar för att äta lite mat och dricka lite vatten ibland. Jag får lyfta ut honom i trädgården så han kan uträtta sina behov eftersom det har blivit svårt att gå i trappor.

    Jag har tillbringat så mycket tid hos veterinären den här veckan, och i fredags hade jag ett smärre sammanbrott där. Jag älskar den här hunden så mycket, men jag börjar känna att det eventuellt är själviskt av mig att försöka hålla honom vid liv. Så länge han har energi och verkar livsglad är jag beredd att göra i princip vad som helst för honom, men om det fortsätter så här kommer jag att behöva fatta vissa svåra beslut snart.

    Jag borde egentligen inte ha djur — och borde definitivt inte adoptera uråldriga gubbhundar — eftersom jag inte klarar av att hantera när de dör (eller “goes to college” som min kompis Katie kallar det). Har gråtit så mycket den här veckan att jag är helt emotionellt urlakad.

    Är tacksam för katterna som märker när jag är ledsen och inte lämnar min sida. Men jag önskar verkligen att de små djuren kunde tala om vad de vill. Vill du fortsätta kämpa, Steve? Eller är det dags att ge upp?

  • Bra saker,  Jobbrelaterat

    Vi har skrivit en bok!

    Hej kompisar! Jag är hemma från två veckors äventyr i Alaska och har så mycket att berätta och så många foton att visa. Men måste samla tankarna, plus gå igenom alla bilder först. Så under tiden tänkte jag dela med mig av något annat spännande, nämligen detta: Vi har skrivit en bok!

    Med “vi” menar jag mina kollegor på Roadtrippers och jag. Boken heter “Roadtrippers Route 66: Chicago to Santa Monica” och är alltså en guidebok till Route 66. Den publicerades idag, äntligen, trots att den har varit mer eller mindre redo för tryck i ett år eller så.

    Alltså, jag är så stolt över detta? Nu vill jag ta med mig den här boken, sätta mig på en Harley och köra Route 66 hela vägen från Kalifornien till Chicago. Men det är alldeles för varmt för att göra det just nu, så det får vänta några månader.

    Här finns boken i alla fall, om någon är intresserad av att lära sig mer om en av de mest klassiska roadtrip-vägarna i USA.

    Alaska-inlägg kommer snarast!

  • Vardagsanekdoter

    Två veckors semester börjar nu

    Det är fredag och klockan är 14. Sverige har vunnit mot Slovakien i herrfotbolls-EM och jag har gjort följande:

    ✔️ Jobbat klart
    ✔️ Satt på autosvar på mejlen
    ✔️ Stängt av min väckarklocka på mobilen

    Nu har jag nämligen semester! I 17 dagar! Det kanske inte är så mycket med svenska mått mätt, men jag tror inte att jag har tagit mer än en veckas semester i taget sen… 2018? Det här ska bli fint.

    Gick dock runt här hemma med semesterpirr i magen för en stund sen och råkade smälla armbågen så hårt rakt in i en dörr att jag höll på att svimma av smärtan. På riktigt. Det svartnade framför ögonen och jag var tvungen att lägga mig ner en stund. Så, ja. Det finns visst en gräns för hur bra humör man får vara på innan det kommer dörrar och tvingar tillbaka en till verkligheten igen.

    Ja, det var bara det. Tillbaka till packandet! Hoppas ni får en fin helg.

  • Äventyr,  Vardagsfilosoferande

    Fyra dagar kvar till Alaska!

    Den här Alaska-resan alltså. Den är så himla… uppstyrd. Så är det såklart när man åker på en PR-resa med ett företag (i det här fallet motorcykeltillverkaren Royal Enfield), jag är bara så ovan vid det.

    Det dyker upp nya paket utanför ytterdörren varje dag. Det är swag från RE (till exempel tishan ovan — det är så pass uppstyrt att resan har en egen logga!) och grejer från olika sponsorer. Till exempel skyddsutrustning och en hjälm-bluetooth. Så mycket grejer! Som ska få plats i en resväska och följa med till Alaska om några dagar. Har redan börjat packa, men får nog lov att packa om dagen innan jag åker om det fortsätter såhär.

    Det är ändå ett sånt oerhört privilegium det här, att få en massa gratisgrejer hemskickade och att få åka på en hel drömresa som någon annan har planerat och betalat för. Allt jag behöver göra är i princip att packa gratisgrejerna i en väska och dyka upp på flygplatsen klockan 5 på måndag morgon.

    Jag känner mig ändå stressad. Det var längesen jag tog två veckors semester utan att jobba över huvud taget, så det är mycket att få klart på jobbet. Imorgon är egentligen en röd dag pga Juneteenth, men jag tänkte jobba ändå. Dagen efter jag kommer hem är också en röd dag pga 4th of July, så den här semestern råkade bli två dagar längre än planerat. Skönt men stressigt.

    Jag har även en lång lista över grejer jag måste fixa klart här hemma. Har en kompis som ska bo hemma hos mig och ta hand om djuren medan jag är borta, och jag har skrivit långa instruktioner om exakt hur man får min hund att äta sin mat, och hur man vet när han behöver gå ut och uträtta sina behov eftersom han inte säger till. Och så vidare.

    Har lite hjärtklappning som jag tror är en kombination av att vara så pepp att jag inte vet vart jag ska ta vägen och samtidigt stressad över att råka glömma något eller inte hinna klart med allt jobb.

    Det blir bra det här. Såklart. Måste bara komma ihåg att andas.

  • Bra saker

    Den allra värsta grannen flyttar ut

    Vill ni veta en extremt trevlig sak som har hänt på sistone? Min närmaste granne har flyttat ut!

    För ett drygt år sen skrev jag ett argt och uppgivet inlägg om X och hennes eviga festande och att hon alltid hade en massa folk på besök. Då hade hon bara bott här i två veckor, men jag (och mina andra grannar) var redan så jävla less.

    Det blev lite bättre efter att vi kontaktade hyresvärden och han kom och tog sig ett snack med grannen. Men det blev aldrig speciellt bra.

    Jag som delade en vägg med henne hörde exakt vad som pågick i hennes hus dygnet runt och jag kan intyga att hon festade HELA TIDEN. Varje dag. Min hobbydiagnos är att hon är en alkoholist som inte klarar att vara ensam, så hon hade alltid minst 2-3 personer boende hos sig som också festade nonstop.

    Vid ett tillfälle flyttade en kille in hos henne, och honom fick en annan granne ringa polisen på efter att han hade betett sig aggressivt och skrikit en massa homofobiska skällsord till ytterligare en annan granne. När vi ringde hyresvärden om detta visste han inte ens att X hade en ny person boende hos sig, något hon hade kunnat bli vräkt över. Så mycket drama!

    Ja, så här fortsatte det alltså i ett drygt år. Sen stack jag iväg på min PCH-roadtrip förra veckan och när jag kom hem igen några dagar senare var hon borta. Bara sådär. Min hyresvärd sa att hon hade gett honom en tre dagars notice (hyreskontraktet kräver 30 dagar), så hon var verkligen den sämsta grannen ända till slutet.

    Nu är det tomt i den andra halvan av mitt parhus och det är SÅ lugnt och skönt. Har pratat med mina grannar om att vi borde ställa till med fest för att fira att X är borta, vilket är lustigt eftersom ingen förutom X någonsin har fest här.

    Litar inte helt på min hyresvärds omdöme, men han har lovat att försöka hitta någon lite lugnare den här gången. Håller tummarna för att nästa granne är snäll och tyst.

  • Vardagsfilosoferande

    Back to normal?

    Ok, lite om smittoläget här. I och med att alla över 16 har fått vaccinera sig i USA i flera månader är en majoritet av vuxna amerikaner numera vaccinerade mot covid. Det här märks verkligen så fort man rör sig utomhus eller på offentliga platser — saker och ting känns nästan normala igen? Har hört detta från kompisar i andra delar av landet också, men skillnaden är nog inte lika stor i till exempel södern eller the midwest eftersom många delstater där aldrig direkt tog några försiktighetsåtgärder till att börja med. I Kalifornien är det dock en enorm kontrast mellan nu och bara några månader sen.

    Man måste fortfarande ha munskydd på sig inne i affärer och på restauranger när man inte sitter vid ett bord, men annars känns det mesta ungefär som vanligt. Nästan allt är öppet igen. Jag har ätit på restaurang med vänner en massa gånger de senaste veckorna. Det är lite som när det blir sommar i Sverige och alla plötsligt flockas till uteserveringar. Så är det här nu, precis överallt. Barer, restauranger, sportevenemang. Det börjar till och med släppas biljetter till konserter och festivaler igen.

    Pandemin är såklart inte över i USA (och den är definitivt inte över i resten av världen) men det är som att ganska många har bestämt sig för att i alla fall låtsas som att den är det?

    Nästa vecka ska jag sätta mig på ett flygplan för första gången sen mars förra året. Det känns lite nervöst. Är helt ok med att gå på restaurang, men platser där man ska trängas med andra människor inomhus känner jag mig fortfarande tveksam till: flygplan, konserter, barer. Jaja, det går väl det med.

    Hoppas även att USA och andra rika länder kan skänka tillräckligt mycket vaccin till de delar av världen som fortfarande är hårt drabbade. Förra året var så jäkla hemskt att jag ändå kan förstå tendensen att vilja leva i en vaccinerad bubbla och låtsas som att allt är bra igen. Men det är det ju inte.

  • Äventyr,  Jobbrelaterat

    Några grejer jag har skrivit + ett bonusäventyr

    Fick en kommentar från Charlotte:

    Går dina resereportage att läsa någonstans från Sverige? Vill veta mer om typ alla platser du skriver om här 🙂

    Det går absolut! Det allra mesta jag skriver hamnar på Roadtrippers Magazine, där jag jobbar som chefredaktör. Har egentligen inte tid att skriva så mycket som jag egentligen skulle vilja, men här är några reportage jag har publicerat de senaste månaderna:

    Omega Mart brings a strange, multi-sensory experience to a Las Vegas ‘grocery store’
    Om den nya Meow Wolf-installationen i Las Vegas. Ett MYCKET märkligt och spännande ställe. (Bloggade lite om det här.)

    Adventure motorcycling is growing in popularity as a major player enters the field
    Om Pan America, Harley-Davidsons nya äventyrshoj, och varför den är en sån big deal. (Bloggade om lanseringseventet här.)

    Eclectic folk art, a beer bottle chapel, and enchiladas with a twist at Tio’s Tacos
    Om en mexikansk restaurang i Riverside som har en stor trädgård full av ovanlig konst gjord av skräp, skapad av restaurangens ägare.

    Bungee jumping off the Bridge to Nowhere is a full-day adventure, not for the faint of heart
    Om när jag vandrade 8 km genom skogen för att hoppa bungee jump från en övergiven bro. (Bloggade om det här.)


    Mitt nästa project blir en reseguide till Pacific Coast Highway. På väg hem från roadtrippen i måndags tog jag dessutom en omväg förbi öknen norr om Los Angeles för att göra en annan rolig grej. Har en PR-kontakt på Chevrolet som för ett par veckor sen frågade om jag ville komma ut och köra en av deras sprillans nya pickups genom öknen. Det ville jag såklart!

    Jag fick tillbringa en halvdag med att köra en enorm Silverado Trail Boss på små slingriga ökenstigar upp till Burro Schmidt Tunnel. Det är en knapp kilometerlång tunnel genom ett berg mitt ute i öknen, som en man grävde ut helt själv i början på 1900-talet av oklar anledning. Omkring 38 år tog det. Vi gick genom hela tunneln, som var mörk och trång. Men ute på andra sidan fick vi se en enorm ökenutsikt.

    Så här kan det förresten se ut när någon ger mig ett fordon och säger “Show us what you got”. Fick upp den till ungefär 150 km/h, vilket är hyfsat snabbt på sand. Så. himla.kul.

    Reportage om detta kommer också till Roadtrippers inom en snar framtid. Har jag sagt på sistone hur mycket jag älskar mitt jobb?

  • Äventyr,  Motorcyklar

    En roadtrip på Highway 1

    Jag fick en kommentar från Elin:

    Jag saknar dina inlägg! Vill veta vad för spännande saker du har för dig, hur smittskyddsläget ser ut osv. Hoppas du får lust att skriva igen snart.

    Tack Elin, det här var nog precis vad jag behövde höra! Ska försöka bli lite bättre på att blogga framöver. Vi kan börja med att ta en titt på något spännande jag gjorde förra veckan. Då tog jag nämligen en roadtrip norrut på Pacific Coast Highway.

    Kaliforniens centrala kust är så otroligt vacker. Det är fint i San Diego också förstås, men här är det så bebyggt och fullt med folk. Varje gång jag åker norrut till the Central Coast och ser såna här orörda delar av kusten blir jag nyförälskad i den här delstaten.

    Jag var här på jobb, för att skriva en reseguide till en del av kusten som kallas för Highway 1 Discovery Route, dvs de 16 milen som går mellan Nipomo och Ragged Point precis söder om Big Sur. Publicisten som bokade hela resan tyckte att vi skulle kolla in The Luffa Farm, ett märkligt ställe där de odlar duschsvampar. Fick en guidad tur som var förvånansvärt intressant.

    Jag hade sällskap av M, som jag träffade på presseventet för den nya äventyrshojen från Harley för några veckor sen. Han bor i Wisconsin och körde hela vägen till Kalifornien, 370 mil, på tre dagar för att hänga med mig på den här roadtrippen. Galning!

    De första dagarna var det lite mulet på kusten. Det brukar vara det i juni, speciellt på förmiddagarna. June Gloom kallas det, i princip den enda tiden på året det inte är soligt jämt.

    En dag var vi inbokade på finmiddag på en restaurang i Avila Beach. Jag ville dricka vin och inte behöva köra, så jag hoppade bakpå M:s hoj. Så konstig känsla att sitta bakpå någon annans motorcykel, det gör jag aldrig annars.

    Åt en otrolig middag med otrolig utsikt och drack gott lokalodlat vin till. Centrala Kalifornien är känt för sina vingårdar, så det fanns mycket att välja mellan.

    Andra grejer vi gjorde:

    Besökte Julia Pfeiffer Burns State Park, ett ställe jag har velat se i verkligheten hur länge som helst. Ser ni vattenfallet där nere på stranden? Så osannolikt vackert alltihop.

    Kollade in Bixby Bridge. Jag har sett den förut, men när man har en person från Milwaukee på besök måste man göra alla de mest Kaliforniska sakerna.

    Behind the scenes på bilden ovan.

    Åt en massa god mat. Publicisten skickade oss till Cambria där vi fick prova paj gjord på olallieberries, ett bär som ska vara en korsning mellan hallon och björnbär. Ni kan kanske föreställa er att det var väldigt gott.

    Tog omvägar förbi pyttesmå kuststäder. Här Harmony, som har hela 18 invånare.

    Bodde på en massa fina hotell. Här Ragged Point Inn, där vi hade en otrolig havsutsikt från rummet. Men kolla! Så här ser det ut åt andra hållet. Som i Jurassic Park (aka Hawaii).

    Fick en guidad tur av Nitt Witt Ridge, ett jättemärkligt hus byggt av en märklig man. Den nuvarande ägaren, som ledde turen, var också väldigt märklig.

    På grund av June Gloom lyckades vi bara se en ordentlig solnedgång. Men den var å andra sidan så fantastisk att det inte gjorde så mycket att det var mulet de andra kvällarna.

    Har ungefär 400 bilder till från den här resan, men det här får räcka för tillfället. Om en dryg vecka sticker jag till Alaska på nästa äventyr, men ska försöka anstränga mig för att blogga igen innan dess.

    Ni då, vad har ni för er?

  • Vardagsfilosoferande

    Lite saker som har hänt sen sist bara

    Har känt mig lite osugen på att blogga på sistone, men hoppas att det vänder. In the meantime, här kommer lite grejer som har hänt sen sist.

    • Jag har klippt mig! Var så himla himla trött på mitt slitna ostylade ofärgade hår som jag i princip inte har rört på ett år, så jag gick till min kompis Tashas salong och bad om en “low-maintenance shag”, vilket jag fick. På bilden ovan har jag gjort följande: tvättat håret, låtit det lufttorka, fönat luggen och sprayat allt med lite hårspray. Så enkelt och snabbt!

    • I onsdags fick jag min andra dos av Pfizer-vaccinet. Var lite orolig över biverkningar eftersom jag hade hört en massa skräckhistorier om just den andra dosen, men det var inte så farligt. Dagen efter kände jag mig mest bakis, var trött och hade lite ont i kroppen, men det gick över.

    • Har varit ute på äventyr! Nu är det bara en och en halv månad (!!!) kvar tills jag åker till Alaska, och jag har så mycket pepp-energi att jag inte riktigt vet hur jag ska kanalisera den. Förra helgen tog jag och Andy i alla fall en liten offroad-tur som visade sig vara något av det svåraste jag har gjort i motorcykelväg. Vi körde ner för smala branta bergsstigar fulla av lösa stenar, stora gropar och tighta svängar, och med en brant klippkant på ena sidan. När vi äntligen kom ner på andra sidan var vi i öknen och tvungna att köra genom djup sand, något av det svåraste jag vet. Men vi överlevde! Och jag blev om möjligt ännu mer sugen äventyr efter detta. (Det är uppenbarligen något fel på mig.)

    • Jag och två kompisar har börjat med något vi kallar för sunset rides. Varje onsdag ger vi oss ut och kör hoj strax innan solnedgången. Har vi tur blir himlen så här fin. Sen går vi till någon uteservering och äter middag och tar en öl efteråt. Kan inte ens beskriva hur lycklig det gör mig att kunna äta på restaurang igen.

    • Sist men inte minst läste jag ut en så HIMLA bra bok igår kväll som jag vill rekommendera. Migrations av Charlotte McConaghy. Det är en framtidsdystopi utan minsta spår av scifi, vilket nog är min bästa genre. Påminner lite om Elizabeth Hands böcker om Cass Neary, samma mörker och opålitliga protagonist. 5/5.