• Amerika

    13 år

    Idag är det exakt 13 år sen jag lämnade Stockholm och flyttade till Kalifornien. TRETTON ÅR. Min utlandsflytt är en tonåring!

    Har dock lite svårt att fira just nu för att det är så jäkla mycket SKIT som pågår här just nu. Några exempel:

    • Covid. Det här är ju ett globalt problem, men jag blir så jävla trött på alla bortskämda, hjärntvättade amerikaner som vägrar att vaccinera sig trots att det finns vaccin i överflöd och det är helt gratis. Folk som även vägrar att bära munskydd eller göra något över huvud taget för att skydda sig själva och sin omgivning. Det behöver liksom inte vara så pass illa som det är här just nu.
    • Klimatförändringar. Vi ser verkligen helt förödande, riktiga konsekvenser av klimatförändringarna i USA just nu. Enorma skogsbränder över hela Kalifornien. Orkanen Ida som precis ödelagt stora delar av New Orleans, en stad som nu är nästan helt utan el. Och så vidare.
    • Afghanistan. Har suttit klistrad framför nyheterna de senaste veckorna och gråtit över vad som kommer hända med framför allt kvinnor och flickor i Afghanistan under talibanstyret. Samtidigt tycker jag att det är bra att USA drar sig ut istället för att föra ett evigt krig utan lösning. Det är en så extremt sorglig, komplicerad situation utan några enkla svar.
    • Aborträtt. En ny lag i Texas förbjuder abort efter 6 veckor och uppmanar individer att stämma folk de misstänker har hjälpt någon att göra abort. Detta innebär allt från läkare till taxichaufförer som kör någon till en klinik. Det här är så sjukt att jag inte ens har ord för det. Vad ÄR det här för jävla land?

    Som om inte allt detta vore nog röstar vi i Kalifornien just nu om vi vill avsätta vår guvernör, Gavin Newsom. Det här valet är ett jävla skämt, organiserat av Republikaner, men det finns en rätt stor chans att det lyckas. I så fall är risken överhängande att Kalifornien får en högerextrem antivaxxer som guvernör.

    Jag har bott i Kalifornien i exakt 13 år och har alltid betraktat den här delstaten som något av en fristad. Brukar inte ens säga att jag bor i USA, utan att jag bor i Kalifornien. Det finns ingen annanstans i USA jag skulle kunna tänka mig att bo. Om Kalifornien plötsligt förvandlas till Texas vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen.*

    *Nej, jag vill inte flytta tillbaka till Sverige. Det är för kallt.

  • Vardagsanekdoter

    Hur det blev

    Ponera att du börjar dejta någon. Ni bor i olika delstater och tidszoner, 350 mil ifrån varandra, men ni har ett system där ni träffas och åker på roliga äventyr tillsammans med jämna mellanrum.

    Det här funkar perfekt för dig eftersom du egentligen inte är så intresserad av ett traditionellt förhållande — allt som har att göra med att leva vardagsliv tillsammans vill du helst slippa.

    Ponera vidare att ni har ett nytt äventyr planerat. Ni ska leverera två motorcyklar från Las Vegas till Los Angeles och tänker göra detta via en flera dagar lång omväg där ni åker upp i bergen och campar med dina vänner.

    Det är bara ett problem: Samma morgon som ni ska lämna Vegas gör din äventyrspartner ett covidtest som visar sig vara positivt. Ni är båda vaccinerade, men delta-varianten är hänsynslös och tar sig igenom ändå. Ni tvingas nu att ställa in allt som är planerat för helgen och istället ta er hem till dig för att karantäna. Eftersom personen med covid bor i en annan delstat och inte kan flyga någonstans är han fast hemma hos dig. Han mår extremt dåligt och du förbereder dig på att själv börja känna covid-symptom vilken dag som helst.

    I det här scenariot går det närmare två veckor innan han börjar må bättre igen. Ni testar er båda två regelbundet under den här tiden: hans visar positivt och du fortsätter på något vänster att vara negativ.

    Du tar hand om honom så gott du kan, samtidigt som du även tar hand om dig själv, en gammal hund med särskilda behov, två galna katter och ett hushåll. Du gör allt som innebär kontakt med omvärlden, införskaffar nödvändigheter och ser till att alla äter på regelbundna tider, samtidigt som du dessutom jobbar heltid hemifrån.

    I det stora hela är det kanske ingen större uppoffring, och du hjälper såklart gärna till om du kan, men samtidigt sås ett litet frö av bitterhet, av att det inte var såhär det skulle vara. Ni skulle inte leva vardagsliv tillsammans, och absolut inte den värsta sortens vardagsliv, där en person är sjuk med ett extremt smittsamt och potentiellt farligt virus.

    När han äntligen börjar må bättre, vilket understryks av ett negativt covidtest, känner ni båda två ett extremt behov av att lämna huset. Ni åker till stranden, hajkar längs klipporna och äter glass på boardwalken. Ni dricker alldeles för många öl i San Diego Museum of Arts skulpturträdgård och nästa dag kommer ni knappt ihåg hur ni tog er tillbaka hem. Ni simmar i Stilla Havet och äter medhavda mackor i sanden medan solen går ner. Och sen går ni hem och tittar på fem säsonger av How I Met Your Mother, en serie ni båda har sett så många gånger att ni kan den utantill.

    Det är ett fint avslut på två långa veckor som tärde och slet i er båda. Men samtidigt så fortsätter det där lilla fröet att växa.

    Det var inte så här det skulle bli.

  • Vardagsfilosoferande

    Tre snabba onsdagstankar

    1.
    Idag har jag namnsdag. Jag lärde några amerikanska vänner och kollegor om svenska namnsdagar för ett tag sen, och idag har jag redan fått flera “Happy Sanna Day!”-meddelanden från dem. Fint tycker jag, att få ha sin egen dag.

    2.
    En märklig (men trevlig) grej som har hänt det senaste året eller så är att mitt hår har blivit lockigt. Bilden ovan tog jag igår efter att bara ha tvättat håret och låtit det lufttorka (fönade dock luggen). Hela min familj har lockigt hår, men mitt har alltid varit ganska rakt. Inte nu längre, tydligen.

    3.
    Imorgon sticker jag till Las Vegas och hämtar upp en hoj som jag ska köra först genom Mojave-öknen och sen upp i bergen i ett par dagar. Det är omkring 43 grader varmt i både Vegas och öknen, så det här kan bli en smula obekvämt. Men det blir ett äventyr i alla fall!

  • Helgen som gick

    En studie i att göra ingenting

    Helgen som gick hade jag planerat att göra absolut ingenting. Bara… sova och äta, tvätta någon tvätt och hänga med djuren. Det gick ganska bra, faktiskt! Jag är verkligen jättedålig på att göra ingenting, så jag klämde in några sociala tillställningar. Ungefär så här såg helgen ut.

    Jag började med att läsa ut två böcker. Rotvälta tyckte jag mycket om. Tror jag har läst alla Tove Alsterdals böcker och den här var nog bäst hittills. Perfekt om man gillar välskrivna, lågmälda deckare.

    The Four Winds å andra sidan… Jag har läst två böcker av Kristin Hannah tidigare och ÄLSKADE båda. The Nightingale fick 4,5/5 i betyg av mig och The Great Alone fick 5/5 och gav mig ett fysiskt sug efter Alaska. Men The Four Winds var nog fan den sämsta boken jag har läst hittills i år. Dåligt skriven, dålig handling, dålig dialog, otroligt stereotypiska karaktärer, osannolika konflikter och lösningar, krystade kärlekshistorier. Jag förstår inte hur detta gick till, Kristin Hannah kan ju bevisligen skriva rena mästerverk. 2/5 i betyg.

    Mitt lässällskap. Man riktigt ser hur förnedrad hon är över att jag tog en bild på henne i den här positionen. Hon planerar helt klart sin hämnd.

    På lördagen pillade jag lite med den här hojen för att försöka lista ut ett problem den har haft ett tag. Min senaste lösning funkade inte, så det blir till att prova något annat istället.

    Satte mig på mitt mest pålitliga fordon istället och körde hem till min kompis Dylan. Vi skulle på fest!

    Ja, det här går ju lite emot hela “göra ingenting”-idén, men en av våra kompisar hade lanseringsfest för sitt nya klädmärke och då måste man ju dit och supporta. Jag känner mig dock INTE bekväm med att vistas bland främlingar inomhus utan munskydd nu när delta sprids överallt. Jag känner åtminstone fyra personer som har fått covid den senaste månaden trots att de är vaccinerade. Så jag hängde mest utomhus där det känns mer säkert.

    På söndagen gick jag på en vegansk marknad med Edy och Ace. Åt lunch och glass och hälsade på lite folk jag kände. Sen åkte jag hem och började packa för nästa äventyr som jag ska iväg på om några dagar.

    Och det var den helgen. Hur har ni det?

  • Bra saker

    En oväntad utveckling

    Som ni kanske minns var jag i april på ett lanseringsevent för Pan America, Harley-Davidsons nya äventyrshoj. Där fick jag bland annat träffa M, Lead Engineer för Pan America-projektet, som råkade vara både trevlig och sjukt snygg. Vi flörtade lite diskret (?) under hela tredagarseventet, och den sista kvällen satt vi uppe och pratade till klockan 4 på morgonen.

    Sen dess har vi gjort följande:

    • Pratat i telefon i 1-3 timmar nästan varje kväll.
    • Åkt på en roadtrip tillsammans längs Pacific Coast Highway. M bor i Wisconsin och körde sin hoj hela vägen till Kalifornien för att hänga med mig på detta.
    • Jag har hälsat på honom i Wisconsin i 10 dagar. Även detta avslutades med en roadtrip.
    • Och slutligen har M tillbringat den senaste veckan hos mig i San Diego. Han flög hem igen igår.

    Nästa vecka ska han till Vegas för en jobb-grej, så vi tänkte mötas där och åka på ytterligare en liten roadtrip tillsammans.

    Jag vet inte vad något av detta betyder. Förstår faktiskt inte riktigt vad som hände eller hur detta gick till!? Hade inga som helst planer på att börja dejta någon över huvud taget, och speciellt inte någon som bor 350 mil och två tidszoner bort. Någon som inte alls ser ut som de snubbar jag brukar hänga med (han har noll tatueringar!?).

    Men det är fint. Vi har kul tillsammans. Vi gillar äventyr och motorcyklar och har flexibla jobb som vi kan sköta i princip varifrån som helst.

    Så, ja. Om ni undrar varför det har varit så tyst här på sistone är det för att jag har maratonhängt med M och inte haft tid till något annat. Nu är jag helt utmattad från alla äventyr och behöver ta igen lite sömn.

    Herregud. Vi får väl se hur detta går.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Stora sjöar, B&Bs och pizza på stranden

    Hemma igen efter 10 intensiva dagar i Milwaukee, som avslutades med en liten motoroadtrip runt Lake Michigan. Här kommer några bilder!

    Första kvällen tog vi småvägar istället för motorvägen och fick se en fin solnedgång. Någon kommenterade och sa att Wisconsin ser ut precis som Skåne, och ja, det får jag nog hålla med om. Platt med mycket grönska och jordbruk. Jag hade förresten fått låna en nästan helt sprillans ny Harley av en kompis kompis, den hade bara omkring 400 km på motorn. Snällt!

    Vi bodde på ett otroligt fint viktoriansk bed & breakfast. Det var helt tomt när vi dök upp hyfsat sent på kvällen och nyckeln till vårt rum låg i ett kuvert på verandan. Det fanns även en bar där ingen jobbade, men man kunde ta vad man ville så länge man skrev upp det på ett papper och betalade senare. Så mycket tillit till mänskligheten här i Mellanvästern! Skulle aldrig funka i Kalifornien.

    Dag två hade vi som mål att bada i två av the Great Lakes på samma dag! Det var perfekt badväder ute och vi började med Lake Michigan. Sen satte vi oss på hojarna och körde rakt norrut till Lake Superior, som ligger på gränsen till Kanada och är den största sötvattensjön i världen.

    Vattnet i Lake Superior var alldeles klart och kallt. Efter badet åt vi medhavd pizza på stranden medan en storm sakta började rulla in omkring oss. Det var magiskt alltihop.

    Nästa morgon ösregnade det, precis när vi skulle köra över Mackinac Bridge, en 8 km lång hängbro mellan övre och nedre Michigan. Jag älskar mäktiga broar och hade verkligen sett fram emot att köra denna med Lake Michigan på ena sidan och Lake Huron på den andra. Piskande regn och snålblåst var väl inte det mest ultimata vädret för just denna upplevelse, men jaja.

    Det klarnade i alla fall upp någon timme senare och vi fortsatte ner genom Michigan, längs den östra kusten av Lake Michigan. Stannade lite snabbt i Charlevoix för att kolla in de här spännande husen som finns över hela den lilla staden. Mushroom houses kallas de.

    Vi bodde på ytterligare ett viktorianskt b&b, detta ännu finare än det förra.

    När vi var klara med Michigan lastade vi hojarna på en bilfärja och åkte tillbaka till Milwaukee igen, rakt över Lake Michigan. 2,5 timmar tog det med snabbfärjan, så ni kan ju tänka er hur stor den här sjön är. Jag fick en Spotted Cow i handen, Wisconsins stolthet.

    Och det var allt från Mellanvästern för den här gången.

  • Resor

    Hej från Milwaukee

    Här är det inte en lugn stund. Jag kom hem från Alaska för två veckor sen, och nu befinner jag mig sen några dagar tillbaka i Milwaukee, Wisconsin. Är här och hälsar på en person, och vi försöker hinna med så mycket som möjligt den här veckan innan det är dags för äventyr framåt helgen.

    Av en olycklig (?) slump gick Milkwaukees basketlag till NBA-final den här veckan, för första gången på typ 50 år, så stämningen i staden har varit helt uppskruvad. Jag är HELT ointresserad av basket, men försökte att i alla fall heja på the Bucks lite grann av solidaritet. Och när de vann igår kväll firade vi på en balkong på tionde våningen medan staden fullkomligt exploderade nedanför. Det var fyrverkerier, tutande bilar och lyckligt skrikande människor överallt.

    Andra grejer vi har gjort? Ätit ost och druckit öl (Wisconsin är känt för båda), cyklat runt i staden, träffat kompisar, gått på block-party, promenerat på stranden längs Lake Michigan, samt det bästa av allt: besökt Harley-Davidson-museet.

    Harley-Davidson grundades i Milwaukee 1903 och har fortfarande sina högkvarter här. Jag som har två Harleys i garaget och har ägt många fler tycker att det är oerhört spännande att befinna mig där allt började.

    Personen jag hälsar på jobbar dessutom som ingenjör på H-D och gav mig en guidad tour av museet, så det var fint att få en massa insider-info om allt möjligt.

    Vi fick till exempel se världens äldsta Harley.

    Och hur motorerna har utvecklats genom åren.

    Ja det var väl bara det just nu. Jag har inte semester utan jobbar medan jag är här, så nu ska jag fortsätta jobba. Sen är det dags att packa, för imorgon kväll sticker vi iväg på en liten motorcykelroadtrip genom Wisconsin och Michigan. Det kommer fler bilder från både den här resan och Alaska så fort jag är hemma i San Diego igen.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Alaska, del 1: Kenaihalvön

    Som ni vet vid det här laget blev jag för några månader sen inbjuden av Royal Enfield på en motorcykelresa genom Alaska, och den 21:a juni var det äntligen dags att ge sig av. Jag flög in till Anchorage och mötte upp med resten av gänget på The Motorcycle Shop, där våra hojar redan väntade på oss.

    Vi tillbringade första kvällen med att lära känna varandra. Gruppen bestod av 6 “riders” som var antingen Royal Enfield-ägare (som jag) eller brand ambassadors. Sen var det Bree som är RE:s marknadsföringschef och den person som hade ordnat hela resan. Hon hade med sig en fotograf, två videografer, en chaufför och sin pappa, som alla helt enkelt kallade för Papi. Totalt var vi 12 personer som körde 7 hojar, en husbil och en pickup.

    Det första vi gjorde på tisdagen, när det var dags att lämna Anchorage, var att köra söderut mot Kenaihalvön. För att komma dit kör man en väg som heter Turnagain Arm och alltså HERREGUD vad vacker den vägen är. Som en blandning mellan två av mina andra favoritvägar, Pacific Coast Highway och Going-to-the-Sun Road genom Glacier National Park. Vatten och snötäckta berg så långt ögat kan nå.

    Vi tog oss vidare till Alaska Wildlife Conservation Center där vi fick se en massa djur som av olika anledningar inte kan leva i frihet. Här får de bo på stora områden och bli väl omhändertagna. Vi såg nyfödda myskoxar som kan ha varit det gulligaste jag någonsin sett, och vi fick komma såhär nära livs levande grizzlybjörnar. (Spoiler: det här var tyvärr de enda björnarna vi såg på hela resan.)

    Alaskas färgskala går i grönt, blått och vitt. Blått vatten, blå-vit himmel, vita berg, och allt annat är så grönt så grönt.

    Dag två fortsatte vi söderut och det började regna för första — men absolut inte sista — gången på resan. Det var ganska kallt, men jag hade en elektrisk jacka under motorcykeljackan som jag kopplade in till min hojs batteri och som höll mig SÅ varm.

    Vi tog oss till Homer, som ligger längst ner på Kenais södra udde. Trots att det var ganska sent på eftermiddagen när vi hade kommit fram och checkat in på vårt Airbnb, och trots att det regnade och blåste full storm ute, så bestämde vi oss för att köra till en rysk-ortodox by som låg väldigt avlägset till på en svåråtkomlig strand.

    För att ta sig dit måste man köra nerför en extremt brant, smal och slingrig stig som mest bestod av sand och stenar. Ett par personer i gruppen tyckte att det var för läskigt och parkerade hojarna halvvägs ner för stigen, och det VAR verkligen läskigt, speciellt i stormen, men jag antog utmaningen. Mina händer SKAKADE av adrenalinet när vi väl kom ner på den otroligt vackra stranden.

    Vi hade bara varit i Alaska i några dagar och var inte vana vid det eviga dagsljuset ännu. Det här är ju inga konstigheter för svenskar på sommaren, men det tog ett tag för oss att inse att vi var tvungna att sluta *göra saker* och gå och lägga oss istället. Bilderna ovan är till exempel tagna runt klockan 23.

    En av mina absoluta måste-se-grejer i Alaska var The Salty Dawg Saloon, en dive bar helt täckt i dollarsedlar som ligger på Homer Spit, en landremsa allra längst ut på Kenaihalvön. Så himla konstigt ställe för en sån här bar. (Här kan man se på en karta exakt hur avlägset till det ligger.) Avslutade andra kvällen med en välförtjänt Alaska-öl på Salty Dawg.

    Dag tre tog vi oss till Seward för att kolla in Kenai Fjords National Park. Det regnade exakt HELA DAGEN. Vi var alla helt genomblöta, eftersom vi inte hade tagit på oss ordentliga regnkläder (lärde oss helt klart en läxa den här dagen).

    Vi hajkade några kilometer genom parken i dyngsura motorcykelkläder i regnet för att se Exit Glacier, en av världens mest besökta glaciärer. Hittade en liten bit glaciär i floden på vägen upp.

    Det var spännande att se en glaciär på så pass nära håll, MEN också extremt deprimerande. Det fanns skyltar längs med stigen dit som visade hur pass mycket större den här glaciären var för bara några år sen, och det är läskigt att se ett så påtagligt bevis på klimatförändringarna. Sylvia och jag ler våra bästa “We’re fucked”-leenden på bilden ovan.

    Sylvia och jag var förresten de enda kvinnorna i rider-gruppen. Vi delade rum hela resan och kom varandra nära. Så här några veckor senare pratar vi fortfarande med varandra varje dag. Fint med nya vänner!

    Okej, nu avslutar jag del 1 av detta. Nästa gång lämnar vi Kenaihalvön och kör norrut igen.

  • Bra saker,  Djur

    The comeback kid

    Hörrni, TACK för all kärlek och allt stöd på förra inlägget. Jag har glada nyheter! Efter att ha sovit i ca 48 timmar i sträck vaknade Steve igår och var… helt normal igen? Han vandrade in på mitt kontor och luktade på mina fötter som han brukar göra, och sen vandrade han in i köket för att leta efter mat.

    Han har ätit SÅ MYCKET idag. Jag ger honom i princip så mycket mat han vill ha eftersom han har gått ner ett halvt kilo i vikt (vilket är väldigt mycket när man bara väger tre kilo), och han glufsar i sig för glatta livet.

    Vi har gått på en liten promenad och han har till och med NÄSTAN lyckats ta sig upp för den lilla trappan till min bakdörr helt själv (han tog sig upp för tre av fyra trappsteg, sen glömde han hur trappor fungerar — lätt hänt!).

    Han är såklart inte frisk helt plötsligt. Steve har fortfarande pankreatit och njurproblem, två tillstånd som bör regleras med hjälp av strikt kost (dock två helt olika typer av kost). Han är fortfarande extremt petig med maten och det finns inte en chans att han kommer äta den receptbelagda veterinärkosten.

    Men precis som flera av er sa (och jag uppskattade detta så mycket) så kommer han att berätta för mig när det är dags att vandra vidare. Och han har visat med ALL önskvärd tydlighet att han vill fortsätta leva ett tag till. Är så tacksam för detta ♥

  • Djur

    Mitt hjärta

    Har så mycket jag vill blogga om, men all min mentala och fysiska energi den här veckan har gått åt till att oroa mig över min hund. (Jag vet att det ser ut som att både jag och Steve har varit i slagsmål, men jag har bara tagit bort två födelsemärken i ansiktet.)

    Steve är gammal och har en lång lista med hälsoproblem. Pankreatit, njurproblem, ögonsår, nedsatt syn och hörsel, inga tänder, och så vidare. Den senaste tiden har han dessutom börjat få problem med bakbenen, han har varit väldigt energilös och har dessutom matvägrat (inte helt ovanligt eftersom han är sämst på att äta, men den här gången ville han inte ens äta ost eller hundgodis och då är det allvarligt).

    De senaste två dagarna har han därför varit inlagd på djursjukhus. Jag hämtade upp honom igår kväll och han var så utmattad att han genast somnade i min famn. Nu är han hemma och sover mest, men vaknar för att äta lite mat och dricka lite vatten ibland. Jag får lyfta ut honom i trädgården så han kan uträtta sina behov eftersom det har blivit svårt att gå i trappor.

    Jag har tillbringat så mycket tid hos veterinären den här veckan, och i fredags hade jag ett smärre sammanbrott där. Jag älskar den här hunden så mycket, men jag börjar känna att det eventuellt är själviskt av mig att försöka hålla honom vid liv. Så länge han har energi och verkar livsglad är jag beredd att göra i princip vad som helst för honom, men om det fortsätter så här kommer jag att behöva fatta vissa svåra beslut snart.

    Jag borde egentligen inte ha djur — och borde definitivt inte adoptera uråldriga gubbhundar — eftersom jag inte klarar av att hantera när de dör (eller “goes to college” som min kompis Katie kallar det). Har gråtit så mycket den här veckan att jag är helt emotionellt urlakad.

    Är tacksam för katterna som märker när jag är ledsen och inte lämnar min sida. Men jag önskar verkligen att de små djuren kunde tala om vad de vill. Vill du fortsätta kämpa, Steve? Eller är det dags att ge upp?