-
Extra ledighet = panik
Jag låg hemma med min monsterförkylning/influensa i 11 dagar (och läste ut 8 böcker på 8 dagar, vilket nog aldrig har hänt förut), sen bestämde jag mig för att det fick räcka. Duschade, klädde på mig riktiga kläder och lämnade hemmet för första gången på en och en halv vecka.
Nu är det ytterligare några dagar senare, och jag hostar och nyser fortfarande ganska mycket. Imorgon är det Thanksgiving och jag har fyra dagar ledigt på raken. Ska campa i öknen och köra enduro, vilket möjligen är en dålig idé med tanke på att det är runt 8 grader på nätterna och jag som sagt hostar fortfarande. Men jag orkar inte vara hemma mer.
På tal om ledigt håller mitt jobb alltid stängt veckan mellan jul och nyår, och beroende på hur röda dagar landar brukar det innebära omkring 10-12 dagars ledigt totalt. I år bestämde sig ledningen för att även stänga hela veckan innan jul, så nu har jag plötsligt 17 dagars semester i december.
Fick reda på detta i torsdags och blev genast stressad eftersom jag inte hade något planerat, det är svindyrt att resa någonstans över julen, och det är dessutom kallt nästan överallt. Men jag har inte en personlighet som låter mig vara ledig i över två veckor utan något att göra, får panik av tanken på att “slösa bort” en massa gratis ledighet när det finns äventyr att åka på.
Sen vaknade jag mitt i natten på torsdagen med en klar tanke i huvudet: Hawaii. Jag kunde inte somna om, så jag plockade upp mobilen och kollade upp flygbiljetter, Airbnb och motorcyklar att hyra. Nästa morgon bokade jag alltihop. Så nu är det jag som åker till Maui veckan innan jul. Det är extremt svårt att besöka Hawaii on a budget, speciellt när man reser själv, men jag lyckades ändå hitta hyfsat bra priser på allt.
Är så peppad på detta. Det är ganska exakt sju år sen jag var på Hawaii sist (då hyrde P och jag hojar och körde runt ön Oahu), och har aldrig varit på Maui tidigare. På att göra-listan står att köra den otroligt slingriga vägen till Hana på hoj, samt att besöka Haleakala National Park och se vulkanen som parken är döpt efter. Vi får se om vädret samarbetar. December är en av de regnigaste månaderna på ön, men det är i alla fall varmt.
-
En roadtrip på Highway 1
Jag fick en kommentar från Elin:
Jag saknar dina inlägg! Vill veta vad för spännande saker du har för dig, hur smittskyddsläget ser ut osv. Hoppas du får lust att skriva igen snart.
Tack Elin, det här var nog precis vad jag behövde höra! Ska försöka bli lite bättre på att blogga framöver. Vi kan börja med att ta en titt på något spännande jag gjorde förra veckan. Då tog jag nämligen en roadtrip norrut på Pacific Coast Highway.
Kaliforniens centrala kust är så otroligt vacker. Det är fint i San Diego också förstås, men här är det så bebyggt och fullt med folk. Varje gång jag åker norrut till the Central Coast och ser såna här orörda delar av kusten blir jag nyförälskad i den här delstaten.
Jag var här på jobb, för att skriva en reseguide till en del av kusten som kallas för Highway 1 Discovery Route, dvs de 16 milen som går mellan Nipomo och Ragged Point precis söder om Big Sur. Publicisten som bokade hela resan tyckte att vi skulle kolla in The Luffa Farm, ett märkligt ställe där de odlar duschsvampar. Fick en guidad tur som var förvånansvärt intressant.
Jag hade sällskap av M, som jag träffade på presseventet för den nya äventyrshojen från Harley för några veckor sen. Han bor i Wisconsin och körde hela vägen till Kalifornien, 370 mil, på tre dagar för att hänga med mig på den här roadtrippen. Galning!
De första dagarna var det lite mulet på kusten. Det brukar vara det i juni, speciellt på förmiddagarna. June Gloom kallas det, i princip den enda tiden på året det inte är soligt jämt.
En dag var vi inbokade på finmiddag på en restaurang i Avila Beach. Jag ville dricka vin och inte behöva köra, så jag hoppade bakpå M:s hoj. Så konstig känsla att sitta bakpå någon annans motorcykel, det gör jag aldrig annars.
Åt en otrolig middag med otrolig utsikt och drack gott lokalodlat vin till. Centrala Kalifornien är känt för sina vingårdar, så det fanns mycket att välja mellan.
Andra grejer vi gjorde:
Besökte Julia Pfeiffer Burns State Park, ett ställe jag har velat se i verkligheten hur länge som helst. Ser ni vattenfallet där nere på stranden? Så osannolikt vackert alltihop.
Kollade in Bixby Bridge. Jag har sett den förut, men när man har en person från Milwaukee på besök måste man göra alla de mest Kaliforniska sakerna.
Behind the scenes på bilden ovan.
Åt en massa god mat. Publicisten skickade oss till Cambria där vi fick prova paj gjord på olallieberries, ett bär som ska vara en korsning mellan hallon och björnbär. Ni kan kanske föreställa er att det var väldigt gott.
Tog omvägar förbi pyttesmå kuststäder. Här Harmony, som har hela 18 invånare.
Bodde på en massa fina hotell. Här Ragged Point Inn, där vi hade en otrolig havsutsikt från rummet. Men kolla! Så här ser det ut åt andra hållet. Som i Jurassic Park (aka Hawaii).
Fick en guidad tur av Nitt Witt Ridge, ett jättemärkligt hus byggt av en märklig man. Den nuvarande ägaren, som ledde turen, var också väldigt märklig.
På grund av June Gloom lyckades vi bara se en ordentlig solnedgång. Men den var å andra sidan så fantastisk att det inte gjorde så mycket att det var mulet de andra kvällarna.
Har ungefär 400 bilder till från den här resan, men det här får räcka för tillfället. Om en dryg vecka sticker jag till Alaska på nästa äventyr, men ska försöka anstränga mig för att blogga igen innan dess.
Ni då, vad har ni för er?
-
Hur orkar man bo i USA
Jag fick följande kommentar av Tea:
“Jag är nyfiken på hur du ‘rättfärdigar’ att bo i USA när du verkar ha svårt för dess historia och styre. Oavsett vem som styr så är ju USA ett av världens mest kapitalistiska samhällen där orättvisorna är så många och stora att de inte kan listas. Jag vet att du nämnt tidigare att området du bor i är mer liberalt, men jag tänker att som helhet så har jag fått uppfattningen att landet inte representerar dina värderingar. Det finns ju otroligt många positiva saker med landet också, och det var väl lite dessa som jag var intresserad av att veta mer om. Kort och gott, vad det är som gör att du vill bo kvar.“
Det här är en så intressant fråga som jag själv funderar mycket på. Jag har börjat känna att om Trump blir omvald i november så vet jag inte om jag vill bo kvar i USA. Det är för kämpigt att leva i ett samhälle tillsammans med så många människor vars värderingar går emot allt jag står för.
Men samtidigt bor jag i Kalifornien, vilket ibland nästan känns som ett eget land, med betydligt vettigare värderingar än majoriteten av USA. Förutom möjligen Hawaii finns det nog inte en enda annan delstat jag kan tänka mig att bo i i det här landet.
Men här är några anledningar till varför jag fortfarande bor här:
Vädret. Detta är kanske 90% av anledningen till att jag flyttade till Kalifornien för knappt 12 år sen, och det är en av huvudanledningarna till att jag har blivit kvar. Hade Stockholm haft samma klimat som San Diego hade jag eventuellt aldrig flyttat därifrån. Här är det nästan alltid soligt och varmt och det går att köra motorcykel året runt. Det gör under för min mentala hälsa.
Naturen. Jag ÄLSKAR att bo nära både hav, öken och berg. Det är även ganska oslagbart att bo bara några timmars resväg från flera av världens mäktigaste naturfenomen (t.ex. Grand Canyon eller Yosemite), sådär så att man kan åka dit över en långhelg. Kalifornienbor brukar skryta om att det går att surfa på morgonen och åka snowboard på eftermiddagen på samma dag, eftersom det bara är två timmars bilväg mellan stranden och skidbackarna. Jag vet nog ingen som faktiskt gör det. Men det är fint att veta att det går.
Livet. Om jag bara utgår från mig själv och ignorerar allt utanför min egen lilla bubbla så lever jag ett ganska fantastiskt liv här. Har ett kreativt och välbetalt drömjobb som jag känner mig tacksam för varje dag. Jag har ett stort kompisgäng med likasinnade personer som jag pratar med dagligen. Har ett litet hus som jag älskar i ett område jag verkligen trivs i. Har motorcyklar och husdjur och pojkvän. Jag har rutiner och vardagsliv och har levt i princip hela mitt vuxenliv i det här landet. Det skulle krävas mycket för att ge upp allt detta.
***
Med detta sagt så är läget så pass illa i USA just nu att jag för första gången sen jag flyttade hit faktiskt överväger mina alternativ. Fyra år till med Trump som president hade varit så katastrofalt för USA:s framtid som demokrati. Jag har dessutom börjat bli mer och mer övertygad om att om han blir omvald så kommer vi aldrig bli av med coronaviruset, det kommer fortsätta härja vilt och antagligen döda flera miljoner människor.
Inte för att jag är speciellt peppad på Biden heller, men han är helt klart ett bättre alternativ.
Så, ja. Väntar helt enkelt till efter valet i november innan jag fattar några livsavgörande beslut. Och passar på att njuta av sommarvärmen i San Diego under tiden.
-
5 helt strålande roadtrips genom USA
Jag fick en fråga från Ebba:
Hej!
Hoppas det är ok att be dig om lite råd. Jag planerar nämligen en roadtrip med min pojkvän som bröllopsresa i höst. Vi gjorde en roadtrip i Cali för några år sedan då vi började i San Francisco och slutade i San Diego, men vi hann också med en avstickare till Yosemite. Nu letar vi efter en ny rutt och jag undrar om du har något bra tips? Vi funderade på att köra East coast, typ Boston till Miami, men jag är lite fundersam kring det då vi inte ska åka förrän i november och det kommer vara så kallt i New England då..! Så om du har något annat bra förslag får du jättegärna säga till. Vi är 30 år och gillar god mat (gärna veg), kultur, berg- och dalbanor, solsken och naturupplevelser.
Tack för kul blogg!Hej Ebba, tack för kul fråga! Nu när jag jobbar på Roadtrippers så tillbringar jag extremt mycket tid med att planera roadtrips, och delar gärna med mig av alla tips jag har. Här nedan kommer några jag har gjort, kommer att göra i år, eller har som mål att göra någon gång i framtiden.
De flesta borde funka i november, även om det kan vara lite kallt på vissa håll då. Vill man BARA ha sol och värme rekommenderar jag att köra runt Hawaii, Florida eller SoCal-Mexico. Vet inte heller hur länge ni tänkte vara ute och resa, så jag tar med några längre och några kortare alternativ.
(Obs! Klicka på länkarna nedan för att se alla stopp och annat kul i närheten.)
Southwestern Loop
Var? Sydvästra USA
Hur länge? 10 dagarExakt den här roadtrippen håller vi på att planera just nu. Sista veckan i maj bär det av, 6 personer på motorcykel genom 6 delstater på 9 dagar (fast det är nog bekvämare att göra denna på 10 dagar så har man mer tid att stanna och kolla på saker). Denna tur går genom flera nationalparker och monument, så den innehåller mycket storslagen natur. Det blir även en del märkliga grejer, som ett stopp i UFO-staden Roswell, New Mexico.
Här finns denna resa på Roadtrippers
Southern Loop
Var? Den amerikanska södern
Hur länge? En veckaOm jag hade obegränsat med tid och semester är detta den roadtrip jag helst skulle vilja göra i år, men det blir nog tyvärr inte av förrän nästa år. Man kan börja i Jacksonville, Florida och köra norrut genom Savannah (skyller på bloggen Nostalgifabriken för att jag har blivit helt sjukt sugen på att åka till Savannah) och sen gör man en loop inåt landet och tillbaka ner till kusten. Tänker att det finns en massa fin natur, god mat och roliga grejer att se/göra (Dollywood! Nashville! NOLA!) längs den här rutten. Vill man göra resan längre/varmare kan man köra hela vägen runt södra Florida också.
Här finns denna resa på Roadtrippers
California to Canada
Var? Vertikal cross-country från San Diego till Banff, Kanada
Hur länge? 14-16 dagarDen här roadtrippen åkte vi på i somras och det är något av det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Den är ganska lång, knappt 650 mil, genom 9 delstater (7 i USA och 2 i Kanada) och 2 länder. Vi gjorde hela på 14 dagar på motorcykel och det var helt klart doable. Resan innehåller flera nationalparker, massa fin landsbygd, tomma vägar och typ en miljon vattenfall. Banff National Park, som var vår huvuddestination, är otroligt vacker, och det finns massa god mat i närliggande byar (dock inte så mycket på den amerikanska landsbygden). Antagligen ganska kallt i november dock.
Här finns denna resa på Roadtrippers
SoCal National Parks
Var? Södra Kalifornien
Hur länge? 3-4 dagarHär är en lite kortare roadtrip, och ytterligare en som jag planerar att göra senare i år. Babes Ride Out, som i vanliga fall brukar vara i Joshua Tree, flyttar det här året till Kaliforniens Central Coast (nummer 1 på den här kartan). Så vi tänkte att vi tar några extra dagar på vägen hem och kör en omväg genom några nationalparker. Den här resan går ju att göra från LA eller var som helst i SoCal egentligen, man måste inte börja i San Diego. Vi åker i oktober, men det borde gå att göra i november också.
Här finns denna resa på Roadtrippers
Route 66
Var? Chicago till LA
Hur länge? 1-2 veckorDet här är en drömresa för mig, att köra hela Route 66 från Chicago till LA (eller omvänt). Har inga planer på att göra detta inom en överskådlig framtid dessvärre, men alla som har chansen borde ta den! Om man gillar americana och 50-talsnostalgi och amerikansk popkultur (och det gör man ju) så rekommenderar jag denna.
Här finns denna resa på Roadtrippers
Lycka till med planerandet!
-
Borde du klippa lugg? Svaret är ja
Jag har känt så många tjejer genom åren som har en liksom ständigt pågående monolog om huruvida de borde klippa lugg eller inte. Ofta slutar det med att de klipper lugg, men sen låter den växa ut — och så börjar hela “borde jag klippa lugg?”-processen om igen.
För mig är det lite annorlunda. Jag har haft lugg så länge jag kan minnas. Minst 20 år. Jag har försökt låta den växa ut några gånger, men det funkar aldrig. Jag får spel på när luggen blir för lång och klipper av den igen.
Luggen är även den enda delen av mitt hår jag aldrig skulle låta en frisör röra med sax. Klipper den själv hemma framför badrumsspegeln.
Så om någon av mina kompisar frågar mig om de borde klippa lugg är mitt svar alltid, utan tvekan, JA. Lugg är den bästa frisyren.
För att illustrera mitt livslånga commitment till luggen kommer här en bild på mig från varje år sen 2000.
2000: 13 år och högst upp i Empire State Building i New York med min syster Frida. Den här luggen var kanske inte så imponerande, men den är där i alla fall.
2001: Mitt första år på Hultsfredsfestivalen, med Anna och Daniella. (Eller var detta också 2000? Jag minns faktiskt inte.) Här hade jag dessutom fått tona håret svart, men det blev snarare grönt. Var extremt nöjd med detta.
2002: Rosa hår och minilugg och jättepunk. Med min lillebror på landet.
2003: Vi hade precis startat Ausländer och skaffat replokal på ungdomsgården i Vällingby. Mellan förra fotot och detta hade jag även en kortlivad tuppkam.
2004: På punkfestivalen Wasted som det året hölls i Blackpool i England. Luggen going strong.
2005: Hittade knappt några bilder från det här året, men här är en selfie i alla fall. Gjorde en stiluppdatering från punkare till något Bettie Page-liknande det här året (var dock och kommer nog alltid vara punkare *i hjärtat*).
2006: Bettie Page-looken togs till sin spets det här året när jag var med i en Bettie Page-look-alike-tävling (i en klänning jag hade sytt själv) på någon klubb i Stockholm. Hootchy Kootchy kanske?
2007: Med Bella på Augustibuller. Den där blonda slingan i luggen blev lite av min signaturlook, även om jag bytte frisyr/hårfärg typ en gång i månaden på den här tiden.
2008: TVÅ blonda slingor i luggen. Både den där halsduken och skinnjackan använder jag för övrigt fortfarande.
2009: Jag hade en VÄDLIGT kortlivad v-lugg det här året, några månader efter att jag hade flyttat till USA. Här i Tijuana med Sarah, vars frisyr var en ganska mycket mer avancerad version av mina luggslingor.
2010: I Hollywood med Sakke som var och hälsade på från Sverige. Svart hår och lugg, inga konstigheter.
2011: På Bröderna Olssons i Stockholm med Ida. Fortfarande svart hår och lugg.
2012: På motorcykelfestivalen Chopperfest i Kalifornien. Obs att på alla bilder med långt hår efter 2001 har jag löshår. Har inte haft långt hår på riktigt sen jag var 13.
2013: Brunhårig! På Punk Rock Bowling i Las Vegas.
2014: Här var jag blond och Paul skägglös. Så konstigt att se oss så här. Obs att detta också är anledningen till att mitt hår aldrig blir långt, jag envisas med att bleka det mellan varven och måste klippa av det.
2015: På Hawaii med Diana. Här var vi tillbaka till min mest bekväma look: Svart page och lugg.
2016: Brunhårig igen, och utan löshår den här gången. I min gamla Lincoln.
2017: Fortfarande brunhårig! Fast i Köpenhamn.
2018: Förra året saknade jag att ha svart hår så pass mycket att jag färgade det igen. Och klippte av det. Igen. Här på bröllop i Utah, där Pauls hår var längre än mitt.
2019: Och så nu då. Kort mörk page och lugg. Min bästa frisyr.
Känner att jag egentligen borde be om ursäkt för det här ofantligt egocentriska inlägget, men det här är min blogg och jag gör som jag vill. Här kommer en bonus-luggbild från någon gång på slutet av 80-talet:
Lugg 4-ever!
-
Mitt mål för 2019: Att besöka 10 nationalparker
Jag har ett jobb nu där jag bokstavligen får betalt för att åka på roadtrips. Vi har ett årligt stipendium för alla i företaget där man får 1000 dollar att spendera på roadtrips. Dessutom har vi obegränsat med semester. Jag tänker att jag måste utnyttja allt detta till fullo, så mitt mål för nästa år är detta: att besöka så många nationalparker som möjligt.
USA har 59 nationalparker som i allmänhet består av den mest spektakulära naturen i hela landet. Jag räknade just och insåg att jag bara har varit i 7 av dem: Joshua Tree, Grand Canyon, Yellowstone, Glacier (måste göra ett inlägg om detta, Glacier var nog min favorit av de nationalparker jag besökte det här året), Grand Teton, Crater Lake och Zion. Tänkte checka av en till på listan under julveckan eftersom jag är ledig och inte har något bättre för mig än att sätta mig på hojen och köra till Saguaro National Park i Arizona.
Detta betyder att jag har 51 parker kvar att utforska med start nästa år. Kommer helt klart inte hinna med alla på ett år, men tänker att jag kanske försöker se i alla fall… 10? Det finns ett helt gäng här i Kalifornien, plus i Utah och Arizona, som jag enkelt kan ta hojen till.
Jag gjorde en karta över alla nationalparker på fastlandet (dvs inte Alaska, Hawaii, etc) om någon annan är sugen. Mitt bästa life hack om man planerar en roadtrip genom USA (förutom att ladda ner Roadtrippers-appen) är för övrigt att köpa ett National Parks Pass. Det kostar 80 dollar och ger gratis inträde till alla nationalparker. Annars brukar det kosta runt 30 dollar per park.
Känner mig redan väldigt peppad på 2019.
-
Hur det gick med mina mål för 2018
För ett knappt år sen skrev jag ett inlägg om mina mål inför 2018. Nu när året nästan är slut tänkte jag att det kunde vara dags att se hur det gick.
Mål 1: Att resa mer – men flyga mindre
Det här gick alldeles strålande under årets första 7 månader. Tog hojen överallt (till exempel till Kanada – se bildbevis ovan – och Mexiko), men körde knappt bil och flög nog inte alls. Sen fick jag ett nytt jobb som kräver att jag flyger till Ohio ca en gång i månaden. Nästa år kommer jag inte heller kunna undvika att flyga eftersom jag saknar min familj och Sverige och planerar att komma och hälsa på.
Däremot är detta första gången på fyra år som vi inte flyger någonstans över julen. Det regnar och blixtrar och åskar i San Diego och jag får använda all självbehärskning jag har för att inte börja kolla resor till typ Belize eller Dominikanska republiken. Eller Hawaii.
Mål 2: Att ta tag i att skaffa amerikanskt medborgarskap
Jag hade glömt att det här var ett av mina mål för året, men jag skickade in min ansökan om amerikanskt medborgarskap för bara en dryg vecka sen, så det var ju precis i tid. Enligt USCIS hemsida bör jag om allt går som det ska bli beviljad medborgarskap i januari 2020. Precis i tid för att hinna rösta i det årets val.
Mål 3: Att lära mig spanska
I december förra året var jag i Guatemala i en vecka med 9 kompisar, varav ingen pratade speciellt bra spanska. När vi kom hem bestämde vi oss kollektivt för att börja ta spanskalektioner. Vi hittade en tid och dag som funkade för alla, och jag lyckades till och med hitta en privat spansklärare som vi hade råd med och som kunde undervisa oss en gång i veckan. Hon skickade oss övningsprov för att se vilken nivå vi var på, och vi var alla redo att börja lära oss spanska på riktigt.
Sen blev en av lärarens familjemedlemmar sjuk och hon var tvungen att åka hem till Argentina på obestämd framtid, bara en vecka innan våra lektioner skulle börja. Och då blev det liksom inte av att någon började om med att försöka hitta en ny lärare.
MEN. Igår nådde jag ändå milstolpen att ha pluggat spanska varje dag i 100 dagar (!) på Duolingo. Så även om mina kompisar inte aktivt lär sig spanska just nu känner jag att jag har kommit en bit på vägen.
(Duolingo är alltså en gratisapp där man kan lära sig en hel massa olika språk. Den funkar rätt bra för mig eftersom jag pluggade spanska i fyra år i skolan och därför redan kan en del. Det är eventuellt svårare om man börjar helt från scratch eftersom man inte direkt får några lektioner eller förklaringar. Det är bara som ett enda långt popquiz.)
-
Kvällen då jag fick träffa Brody
En stor grej hände i tisdags. Distillers skulle spela i San Diego för andra gången i år. Sist de spelade här var i april och det var bandets första spelning på 12 år. Jag skrev om det (och Brody-frillan jag hade när jag var 19) här. Om någon inte vet vem Brody är så sjunger hon alltså i Distillers och är gift med Queens of the Stone Age-sångaren Josh Homme — sånt power couple!
Eftersom vår kompis Ryan spelar bas i Distillers fixade han backstagepass åt oss, så efter spelningen hängde Paul, Katie, Jordan, Stacey och jag backstage i ett par timmar. Det var runt midnatt på en tisdag och alla skulle upp och jobba nästa morgon, men jag hade ett mål med kvällen: att få träffa Brody. Så jag frågade Ryan om han kunde presentera mig för henne, och när hon plötsligt dök upp gjorde han det.
Nu har jag träffat ganska många kändisar de senaste åren (till exempel Mel B, David Hasselhoff och Dolph Lundgren) och jag har i princip helt slutat tycka att det är pinsamt att gå fram och fråga om jag får ta ett foto med dem. Tänker att de inte kommer minnas mig om ett år i alla fall, de lär ju prata med så himla många andra jobbiga fans hela tiden? Men med Brody var jag nervös på riktigt, hon är så himla tuff. Och snygg. Och har världens coolaste röst.
Men hon visade sig vara världens gulligaste person. Jag fick hänga med in på hennes loge och så pratade vi om lite allt möjligt (eller det var nog mest jag som babblade på, helt nervös och starstruck) medan hon tvättade bort sitt smink. Sen fick jag en kram innan det var dags att gå hem och lägga sig.
BILDBEVIS:
Har aldrig fått så många DMs på Instagram om något tidigare som jag fick när jag la upp den här bilden i mina stories.
-
Pauls high school-återträff, men mest en läskig grej som hände
Igår var vi på Pauls 20-åriga high school-reunion. Han tog studenten 1998 i Palmdale norr om LA, men av någon anledning hade alla röstat på att ha återföreningen i San Diego. Passade oss perfekt!
Kvällen började dock med lite drama: Vår närmsta granne, Anne, är en väldigt skröplig dam i 90-årsåldern som bor ensam med sin hund. Igår när vi var på väg att åka hemifrån hörde vi hunden skälla oavbrutet, vilket är ovanligt, så vi gick över till Annes hus för att kolla så att allt var ok. Eftersom Anne älskar Paul fick han uppdraget att knacka på. Han ropade hennes namn utan att få något svar. Så han öppnade dörren, som var olåst, och klev in. Ropade hennes namn igen utan att få svar.
Vid det här laget började vi bli lite oroliga. Det är inte likt Anne att gå iväg någonstans och lämna dörren olåst, och dessutom inte ta med sig hunden.
Hennes sovrumsdörr var stängd och varken Paul eller jag vågade öppna den. Så vi gick hem till Shelly, en annan av våra grannar, som är lite som kvarterets mamma. Hon känner alla och har koll på allt som händer. Shelly följde med oss tillbaka till Annes hus, och sen stod vi alla tre i hennes vardagsrum och andades i fyrkant. Shelly berättade att hon bara hade hittat en död person tidigare, och det var hennes pojkvän. Hon bad en liten bön om att inte behöva hitta en till.
Och precis när vi var på väg att öppna dörren hörde vi en annan granne utanför. Hon klev in med en bebis på höften och berättade att hennes man hade sett Anne gå förbi deras hus bara en kvart tidigare. Så vi öppnade sovrumsdörren bara för att dubbelkolla, och rummet var tomt. Anne var inte hemma. Hon hade bara gått iväg någonstans och glömt att låsa dörren.
Det var en sån sjuk lättnad, ni fattar inte. Paul och jag är Annes närmaste grannar, och hon är verkligen gammal och inte i så himla bra skick, så vi hade redan börjat förbereda oss mentalt på att något sånt här skulle kunna hända. Tack och lov att det var falskt alarm den här gången.
Ja, och sen åkte vi alltså till Pauls high school-reunion. Det var strandtema, så vi hade våra bästa Hawaiiskjortor på oss. En rolig grej var att typ 7 olika personer som jag aldrig hade träffat tidigare kom fram till mig och sa att de följer mina och Pauls äventyr på Facebook och Instagram. Vi var eventuellt även det enda paret där utan barn. Jag glömmer ibland att vi inte lever ett “traditionellt” vuxenliv.
Sen var det en kvinna som gick runt och skällde ut alla som hade varit elaka mot henne i high school, innan hon stormade ut och försvann. You go girl!
-
Om det jobbigaste med att bo i USA
Fia:
Kommer du och Paul någonsin testa att bo i Sverige (eller Europa)? Vad tycker du är jobbigast med att bo i USA?Ni frågar ju inga lätta saker direkt! Haha. Men okej. Som det ser ut just nu kan jag inte tänka mig att bo i Sverige, och jag tvivlar på att det kommer att ändras inom en överskådlig framtid. Sverige är ett fantastiskt land, mycket bättre än USA på väldigt många sätt, men bara tanken på att behöva genomlida en enda svensk vinter till ger mig avgrundsångest. Jag tror att Paul känner ungefär likadant, trots att han är uppväxt i södra Kalifornien och inte har frusit en dag i sitt liv.
Jag älskar Stockholm och saknar ofta både staden och alla mina personer i den. Det ultimata vore ju om vi kunde bo i Europa några månader varje sommar och resten av året i San Diego. Men det känns inte helt realistiskt, i alla fall inte just nu.
Hade vi velat ha barn hade jag eventuellt övervägt en Sverigeflytt på heltid, men nu vill vi ju inte det. Så då bor vi hellre kvar här där det är (någorlunda) varmt året runt och man inte behöver oroa sig för snöstormar, fallande istappar, horisontellt regn, hala vägar eller snöslask.
Därmed inte sagt att USA är något paradis, det är det verkligen inte och jag vet inte om jag skulle kunna bo någon annanstans i det här landet än i Kalifornien (ja, möjligen Hawaii då). Några saker jag tycker är jobbiga med att bo här:
1. Sjukvård räknas inte som en mänsklig rättighet, och tillgången till vård är en klassfråga. Det nuvarande sjukförsäkringssystemet är åt helvete, och republikanerna vid makten jobbar aktivt på att göra det ännu värre. Det är verkligen ett mysterium för mig hur i princip alla andra i-länder kan erbjuda sina medborgare tillgång till vård, men i USA börjar folk skrika “socialism” så fort man nämner universal healthcare. Som om det vore en dålig sak.
2. Den jäkla besattheten vid vapen. Ingenting är så heligt i USA som rätten att bära vapen, inte ens oskyldiga människors rätt till att inte bli ihjälskjutna av dårar med automatkarbiner.
3. Donald Trump är president. Idag är det exakt ett år sen valet och jag befinner mig fortfarande i någon sorts chocktillstånd. Donald Trump är president. Nä, det går fan fortfarande inte att förstå. Från och med idag är USA dessutom det enda landet i världen som inte är med i Parisavtalet. Det säger egentligen ganska mycket om vilken sorts land detta är år 2017.
Jag började skriva fler grejer men det blev så himla långt och negativt, så nu begränsar jag detta till bara tre punkter. Men tro mig, det finns många grejer som är jobbiga med att bo i USA. Får väl väga upp detta med ett inlägg om varför jag ändå älskar att bo här.
