-
Behöver en varm och tyst helg i öknen
Jag har sällan varit så glad över att det är fredag som just den här veckan. Har haft några av de mest intensiva jobbveckorna i hela mitt vuxna liv och nu är jag så himla, himla trött. Klockan är bara tolv på dagen men jag är redo att krypa tillbaka ner i sängen och sova i minst 24 timmar.
Nu går det inte riktigt för sig, dels har jag fortfarande en massa jobb att göra klart innan helgen och dels ska jag upp tidigt imorgon bitti och köra till öknen för att campa och åka enduro med ett gäng kompisar. Men jag tänker ändå att det blir en bra helgsyssla. Att sitta i värmen i öknen (det ska bli över 30 grader där i helgen) och snacka skit och inte behöva tänka på jobb låter faktiskt rätt perfekt just nu.
Just öknen är för övrigt mitt bästa ställe att åka till när jag är stressad och behöver total tystnad för att kunna slappna av. I teorin tänker jag alltid att jag vill sitta i skogen och titta på träd men det är så mycket liv i skogen. Insekter och djur som för oväsen, trädkronor som låter i vinden. I öknen är det helt tyst. (Förutom våra hojar då, men de går ju att stänga av.)
Vad ska ni göra i helgen?
-
Nästan skuldfri, men inte länge till
För två och ett halvt år sen köpte jag den här hojen, en Royal Enfield Himalayan. Då anade jag inte vilka äventyr den skulle ta mig på, men bara några månader senare blev jag medbjuden av Royal Enfield på en drömresa till Alaska som var så fantastisk att jag fortfarande tänker på den nästan varje dag.
Idag gjorde jag en sista avbetalning på hojen, så nu är det jag som äger den och inte banken. Detta innebär också att jag förutom CSN inte har några skulder över huvud taget.
Vilket i sin tur innebär att det officiellt är dags att börja fundera på att köpa en ny hoj. Eller ja, funderar gör jag ju redan. Men det är kanske dags att faktiskt gå och kolla på en och prata siffror med någon säljare. San Diego Harley har redan luskat ut att jag är sugen på något nytt, för deras säljare ringer mig var och varannan dag. Och jag? Jag SVARAR när de ringer.
Köper jag en ny hoj lutar det dock åt att jag gör mig av med min Himalayan. Det är bitterljuvt. Vi har haft det väldigt fint tillsammans.
Blir ni också väldigt fästa vid era fordon, eller är det bara jag?
-
Vilka delstater har jag varit i?
På tal om roadtrips och att checka av alla nationalparker så jobbar jag också på att besöka alla delstater.
Om några månader har jag bott i USA i 15 år (!!!). De första 10 åren eller så jag bodde här reste jag knappt till några andra delstater utan höll mig mest i södra Kalifornien. Någon sväng till Las Vegas om året, ett besök hos en kompis som bodde på Hawaii, träffade mina föräldrar i New York eller New Orleans ett par gånger. Annars var jag hemma i San Diego, eller möjligen i LA.
Det här var inte för att jag inte VILLE se resten av landet, utan för att 1) jag var ung och pank, och 2) när jag väl fick ett jobb som betalade lite bättre hade jag knappt någon semester. Tio dagar om året. Skulle jag dessutom hinna hem till Sverige och hälsa på blev det väldigt lite över.
Det var egentligen inte förrän 2018 jag började kunna åka på längre roadtrips än bara några dagar i taget. Då körde tre kompisar och jag våra hojar till Kanada och tillbaka till San Diego igen. Två veckor tog det och det är fortfarande något av det bästa jag har gjort.
När jag började på mitt nuvarande jobb blev allt dessutom en miljon gånger bättre. Numera har jag “obegränsat” med semester och flexibla arbetstider, jag kan ta med min laptop och jobba varifrån som helst i världen, jag reser mycket i jobbet, och jag har en mer stabil ekonomi än tidigare. Alltså har jag de senaste fem åren gått från att ha varit i väldigt få delstater till att ha sett betydligt fler, de allra flesta via motorcykel.
Som ni ser på kartan ovan saknar jag fortfarande större delen av Södern och Northeast, samt några delstater i Mellanvästern. Grejen med USA är bara att det är så sjukt stort. Om jag skulle köra från San Diego i landets sydvästra hörn till Caribou, Maine, i det nordvästra hörnet skulle det enligt Google ta 50 timmar. Det är över 5 400 kilometer (som en jämförelse är det 4 800 kilometer mellan Kiruna och Lissabon).
Men det är väl egentligen ingen större brådska att checka av alla 50, plus D.C. Jag lär bo kvar här ett tag till, och nåt ska man ju ha kvar att se fram emot också.
-
Onekligen en otrevlig läsupplevelse
Som ni kanske vet vid det här laget läser jag mycket deckare, speciellt svenska sådana. Det känns lite som att varannan person i Sverige sadlar om och blir deckarförfattare, så med tanke på kvalitet vs kvantitet har jag i allmänhet rätt låga förväntningar på de här böckerna. Ofta är de ganska dåligt skrivna.
Något som gör mig glad är dock när jag hittar en deckarserie jag gillar och kan bingea hela serien. Några favoriter: Åsa Larsson, Hjort och Rosenfeldt, Kepler, Maria Adolfsson, och Tove Alsterdal.
Men det är möjligt att jag är lite yrkesskadad. Jobbar ju som redaktör och har otroligt svårt för böcker som är dåligt redigerade. Det är egentligen värre än när de är dåligt skrivna.
Jag tar upp detta nu eftersom jag just, för fem minuter sen, läste ut en deckare som egentligen inte var dåligt skriven. Däremot skulle en uppmärksam redaktör behöva gå igenom hela manuset med en röd penna ett par gånger.
Boken heter Befriaren och är skriven av Tina N. Martin. Helt ok deckare rent handlingsmässigt. Hade kunnat få en trea i betyg. Men nu blev det en tvåa av den här otroligt irriterande anledningen: författaren överanvänder orden “givetvis” och “onekligen” till en så extrem grad att det till slut började klia i mig när jag såg dem dyka upp i texten. Jag blev allergisk.
Ni får ursäkta bildkvaliteten oven, jag fotade av skärmen på min läsplatta med mobilen som en riktig boomer. Poängen är i alla fall att på en sida användes ordet “givetvis” tre gånger på två paragrafer. Oförlåtligt!
-
Några roadtrips jag vill göra i år
Så här års, när det börjar bli vår och varmare nästan överallt, börjar det alltid klia i min roadtrip-nerv. En bieffekt av mitt jobb är att jag pratar om och tänker på roadtrips hela dagarna, och jag vaknar ibland mitt i natten med någon idé som jag genast måste planera ut.
Som ni vet har jag dessutom som mål att besöka alla nationalparker i USA, så mina planer handlar ofta om att pricka in parker jag inte har varit i ännu.
Här är fyra USA-roadtrips som jag redan har planerat en lös rutt för, och som jag hoppas på att kunna göra i år. Obs att jag inte tror att jag hinner med alla fyra, men kanske i alla fall två? Tre? Vi får se.
1. Colorado
Mitt nyårslöfte för i år är att besöka Colorado, en delstat som jag på något vänster aldrig har varit i. Av de 7 delstater som omger och delar gräns med Colorado (Utah, Wyoming, Nebraska, Kansas, Oklahoma, New Mexico och Arizona) har jag varit i alla utom Nebraska, så det är faktiskt väldigt konstigt att jag inte har lyckats ta mig till Colorado ännu. Har försökt flera gånger, men det är alltid något som ställer till det.
Men ja, med det sagt så SKA jag ta mig dit i år. Har lösa planer på att hyra en motorcykel i Denver och sen köra den här loopen, som går via hela fyra nationalparker. Skulle även kunna tänka mig att köra min egen hoj ända från Kalifornien, men det skulle ta betydligt längre tid.
Nu ska jag bara hitta en bra tid på året. Väldigt knepigt väder i den här delstaten.
2. Southwest
Den här rutten har jag haft planerad i flera år men aldrig gjort i just den här ordningen. Har kört delar av den tidigare, men själva syftet med den här roadtrippen är att ta mig till två nationalparker jag inte har varit i tidigare: Big Bend och Guadalupe Mountains, båda i västra Texas.
Det här är egentligen en ganska lågprioriterad rutt jämfört med de andra på den här listan eftersom jag redan har varit på många av de här ställena, men OM jag köper en ny hoj i år skulle det vara ett perfekt sätt att köra in den. Om jag inte köper en ny hoj sparar jag nog denna till ett annat år.
3. Blue Ridge Parkway
Blue Ridge Parkway går genom Virginia och North Carolina och binder samman Shenandoah National Park med Great Smoky Mountains National Park. Det här är en sån där riktig amerikansk bucket list-roadtrip (på samma nivå som Pacific Coast Highway och Route 66) och jag har tänkt göra den länge. Den avslutas dessutom precis i närheten av Tail of the Dragon, en väldigt kringelikrokig väg som är känd som en av de bästa motorcykelvägarna i USA.
Min internetkompis som var här och hälsade på förra helgen bor i D.C., som ligger precis norr om starten på Blue Ridge Parkway. Hon har dessutom en extra hoj som hon gärna lånar ut till mig, så vi pratar om att köra den här roadtrippen någon gång i höst. Den här vägen är känd som en höstdestination eftersom Blue Ridge-bergen är fulla av skog som ändrar färg då. Jag fyller år i oktober, så det blir kanske en liten födelsedagsresa?
4. New England
Sist men inte minst har jag inte varit i någon av delstaterna som utgör New England, och så kan vi ju inte ha det. Tyvärr ligger det bara en ynka nationalpark här (Acadia i Maine) men det finns såklart annat fint att se också. Det här är en sån där rutt som jag planerade på mobilen i sängen när jag inte kunde sova en natt. Eftersom detta är USA:s nordöstra hörn och jag bor i det sydvästra så är detta även bokstavligen på andra sidan landet för mig. Om jag inte hinner dit i år, vilket känns osäkert, blir det kanske av nästa år.
+++
Ni då, har ni några dröm-roadtrips? Eller kanske rentav något redan planerat?
-
Att sälja eller inte sälja
Jag tog en långtur på min favorithoj idag, nästan 30 mil. Körde rakt österut från San Diego längs den mexikanska gränsen och det blev varmare och varmare ju längre österut jag kom. Det var precis vad jag behövde.
Jag har haft den här hojen i drygt 7 år och har kört sammanlagt nästan 9000 mil på den. Jag köpte den sprillans ny från Harley-Davidson 2015, det första nya fordonet jag någonsin ägt. Har kört den till både Kanada och Mexiko och över hela västra halvan av USA.
Jag funderar just nu väldigt mycket på att köpa en ny, väldigt dyr motorcykel. Jag äger redan fyra hojar och fem är för många, så om jag köper en ny kommer jag att sälja minst en.
Det absolut smartaste beslutet vore att sälja den här hojen för att ha råd med den nya. Men jag vet inte om jag klarar av det. Älskar den för mycket.
Det här är kanske egentligen inte intressant för någon annan än mig, men jag ligger liksom vaken på nätterna och försöker bestämma mig för hur jag ska göra.
Det är väl egentligen ingen brådska med att fatta ett beslut. Men jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att när jag har fått något på hjärnan på det här viset kommer det inte försvinna förrän jag gör slag i saken. Så stay tuned, antar jag.
-
Påskafton, tydligen
Jag insåg just att det är påsk den här helgen. Vi har ingen extra ledighet och jag är personligen helt ointresserad av att fira påsk, så den här högtiden brukar komma och gå utan att jag riktigt lägger märke till den.
Idag var det i alla fall strålande solsken och jag gav mig ut i naturen med mina bästisar Katie och Sarah. Vi åkte till Mission Trails som är ett stort friluftsområde i centrala San Diego och hajkade drygt 8 kilometer som mest bestod av väldigt branta backar.
Branta backar i Mission Trails är anledningen till att mitt knä är kasst, eftersom jag hajkade så pass många såna under pandemin att det totalt pajade mitt knä, så det här var kanske inte världens smartaste idé. Jag kan sprinta uppför branta backar utan problem, det är nedförsbackarna som är boven i det här dramat.
Men det var så himla fint här att det nog ändå får vara värt det. Jag har aldrig sett Kalifornien så grönt som det är just nu. Alla rekordmängder regn vi har haft den här vintern har gjort att hela delstaten står i blom. I vanliga fall är det så torrt att naturen mest går i olika nyanser av brunt. “California brown” kan man kalla det. Nu är det grönt och blommor överallt.
Efter hajken gick vi och åt lunch på en uteservering. Sen åkte jag hem och gjorde ett oljebyte på en av mina hojar samt tvättade två av hojarna. Nu sitter jag på soffan med väldigt ont i knät. Ska läsa ut en bra bok jag snart är klar med och hoppas på det bästa.
-
Vad jag hellre pratar om än att prata om Trump
Jag kanske borde skriva något om att Trump har blivit åtalad, men jag har ärligt talat inte så mycket att säga om det. Mer än att det är på tiden, men att jag samtidigt tvivlar på att han någonsin kommer få lida någon sorts konsekvenser av sina brott.
Något jag tycker är betydligt mer intressant att prata om är vad som händer i Tennessee just nu. Vet inte om det har nått Sverige eftersom det kanske inte är samma internationella nyhetsstoff som att USA:s mest hatade ex-president riskerar fängelse.
Detta är i alla fall vad som har hänt, lite kort: Den 27 mars sköts 6 personer (inklusive 3 barn) ihjäl i en skolskjutning i Nashville. Sen dess har hundratals studenter, lärare och andra demonstrerat i och omkring Tennessees delstatskongress mot vapenvåld och för skärpta vapenlagar. Tre demokratiska politiker – två unga svarta män, och en äldre vit kvinna – deltog i protesterna. Och igår röstade republikanerna, som har majoritet i representanthuset, för att utesluta de två männen (Justin Jones och Justin J. Pearson) ur kongressen.
Jag skriver kanske inte så mycket om politik här även om jag följer nyheter och analys väldigt aktivt. Det är helt enkelt för mycket skit som händer hela tiden i det här jäkla landet för att jag ska orka. Det kommer nya anti-HBTQ- (speciellt anti-trans) och anti-abort-lagar i stora delar av landet hela tiden, trots att opinionsundersökningar visar att detta INTE är populärt bland befolkningen.
Men de här händelserna i Tennessee – att två FOLKVALDA personer blir uteslutna ur kongressen av ett gäng rasister för att ha protesterat mot vapenvåld efter att tre nioåriga barn mördats med en AR-15 – känns som en riktig varningsklocka. Ja, USA har fascistiska tendenser. Ja, det här är helt klart en sådan.
Men, ja. Glad fredag på er!
-
Är det vår nu?
Det här har varit en oerhört lång vecka, och på något vänster är det fortfarande bara torsdag. Trots att jag har haft så sjukt mycket att göra på jobbet har tiden gått långsammare än någonsin. Idag lyckades jag i alla fall smita ut i någorlunda rimlig tid och ta en liten hojtur i kvarteret med några vänner.
Har längtat så mycket efter detta. Det börjar bli varmt i luften och det blir mörkt senare på kvällen. Man kan göra saker mitt i veckan. Det är nästan som att det har blivit… vår!?
-
Det bästa och sämsta jag har läst på sistone
Vi är fem dagar in på årets fjärde månad och jag har hittills läst 37 böcker i år. Ganska bra flyt ändå. Tyvärr har det på sistone känts lite som att det har varit kvantitet över kvalitet, men några riktigt bra böcker har jag i alla fall lyckats läsa. Här kommer fem snabba boktips (och en varning) från den senaste månaden eller så.
The Storied Life of A.J. Fikry av Gabrielle Zevin
Jag älskar böcker om läsning och kärleken till litteratur och det här är en sån. Skriven av författaren till Tomorrow and Tomorrow and Tomorrow, som var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Det här är egentligen en ganska lågmäld och lite sorglig, men också rolig och fin, roman som verkligen överraskade mig genom att vara en oväntad femma.
Betyg: 5/5Know My Name av Chanel Miller
Ni vet Brock Turner, Stanford-våldtäktsmannen? Den här boken är skriven av kvinnan han våldtog, Chanel Miller. REJÄL trigger warning för att den handlar om extremt tunga ämnen, men satan vad bra den här var. Miller är en otrolig skribent. Viktig och hemsk, och man blir sjukt arg och jag grät flera gånger, men det är samtidigt så himla grymt att ta tillbaka sin historia på det här sättet.
Betyg: 5/5Remarkably Bright Creatures av Shelby Van Pelt
Jag har inte sett dokumentären My Octopus Teacher som alla pratar om, men här är kanske ett roman-alternativ till den. Charmig, rolig, och sorglig berättelse om en kvinna (med svenskt påbrå!) som blir vän med en bläckfisk på ett akvarium i norra Kalifornien och löser ett mysterium.
Betyg: 4/5One’s Company av Ashley Hutson
Det här är en väldigt skruvad roman som påminner lite om Ottessa Moshfeghs A Year of Rest and Relaxation. Huvudpersonen är besatt av komediserien Three’s Company från 70-talet (förlagan till den svenska versionen En fyra för tre, som gick på TV4 i mitten av 90-talet. Jag var 10 år gammal när den serien kom ut, men jag minns den tydligt av någon anledning.) och bestämmer sig för att återskapa den mitt ute i skogen. Verkligen en konstig plot, men väldigt underhållande. Och mörk.
Betyg: 4/5Carrie Soto is Back av Taylor Jenkins Reid
Det här är den tredje boken jag har läst av TJR, och den var lika bra som hennes andra. Det är lättsmält, lättläst och trots att denna handlar om tennis (vilket jag inte är intresserad av) hade jag svårt att lägga den ifrån mig.
Betyg: 4/5Varning: My Sister’s Keeper av Jodi Picoult
Såg en trailer för filmatiseringen av den här boken och blev genast sugen på att läsa. En familj med en dotter som har en ovanlig form av leukemi skaffar ett till barn som kan donera blod och organ till den sjuka dottern. Vad händer när den yngre dottern inte vill donera längre, och stämmer sina föräldrar för att få rätt till sin egen kropp? Spännande premiss, visst? Men fy fan vad arg jag blev på den här boken. Dels är den alldeles för lång med ett antal onödiga sidokaraktärer som får för mycket fokus. Dels är slutet något av det värsta jag har läst, som ett fysiskt knytnävsslag i ansiktet. Det är allt jag har att säga om det.
Betyg: 1,5/5
