Fick i sista sekunden reda på att jag var ledig från jobbet igår med anledning av Martin Luther King Jr’s födelsedag, som råkar vara en helgdag. Passade på att åka ner till San Diego och tatuera mig hos min vän D – vi lyckades både färdigställa en redan påbörjad tatuering, samt passa på att göra en helt ny. Det är så himla stor skillnad i hur tatueringsprocessen fungerar här jämfört med Sverige, eller i alla fall Stockholm. Där får man ofta vänta två månader eller mer på en tatueringstid, oavsett om man går till en bra studio eller ej. Här kan man i princip knalla in på den mest välrespekterade studion i stan och få en tid samma dag. Jag vet inte varför det är så, men det har förmodligen att göra med att var och varannan person här tycks jobba eller extraknäcka som tatuerare. Tillgång och efterfrågan, ni vet.

Den andra stora skillnaden är att i USA dricksar man sin tatuerare. Alltså, jag dricksar gärna servitriser och taxichaufförer, och andra som jobbar för minimumlön – men tatuerare drar i regel in en ganska bra timlön redan utan dricks. Det är dock fortfarande betydligt billigare att gadda sig här än i Sverige, så det är kanske bortskämt att klaga.  

Jag är för övrigt bortrest just nu, så ni får läsa det här inlägget tidsinställt. Befinner mig på jobbärende i världsmetropolen Barstow, en liten håla mitt i öknen mellan Las Vegas och ingenstans, känd för hög brottslighet, hög arbetslöshet, och nästan obefintliga sysselsättningsmöjligheter. Dessutom är det svinkallt i öknen så här års, speciellt jämfört med de 30 grader vi haft i San Diego den senaste veckan. Ja, det är precis lika spännande som det låter.