• Äventyr,  Motorcyklar

    En roadtrip längs Route 66

    Några grejer jag har hunnit med de senaste tre veckorna:

    1. Jag har tillbringat en knapp vecka med att hänga med M i Milwaukee.
    2. Jag har hämtat upp en lånehoj på Harley-Davidsons högkvarter i Milwaukee och kört den hela vägen till Kalifornien, via Route 66.
    3. Jag har hängt i öknen och kört motorcykel med en massa bra kvinnor på Babes Ride Out.
    4. Jag har jobbat en massa.
    5. Och slutligen körde jag igår eftermiddag till Los Angeles för att lämna tillbaka den lånade hojen, samt tog tåget hem till San Diego igen.

    Nu är det lördag och den första dagen jag bara sitter hemma och tar det lugnt på hur länge som helst. Sov 10 timmar i natt, så min kropp behöver tydligen detta. Jag har i och för sig storstädat huset och ska iväg och träffa en kompis snart, men det är ändå lugnt i jämförelse med de senaste helgerna.

    Jag har så många foton och historier jag vill dela med mig av från Route 66, så vi kan kanske börja där?

    Route 66 börjar officiellt i Chicago, så den första dagen på resan körde jag direkt dit från Milwaukee. Ni kanske minns att jag redaktörade/medförfattade en guidebok till Route 66 som gavs ut i somras, och jag använde boken (plus Roadtrippers-appen) för att planera hela min rutt. Det funkade verkligen helt perfekt!

    Mitt första “riktiga” stopp var i Wilmington, Illinois, på en diner som heter Launching Pad. De har en sån här muffler man utanför som är så klassiskt Route 66 att den fick vara med på framsidan av vår bok. Den ville jag såklart se IRL.

    Rolig sidenote är att jag blev kvar här i nästan 90 minuter pga att så himla många personer ville prata med mig om den här hojen, alltså H-Ds Pan America äventyrshoj. Den är fortfarande ny och ganska sällsynt att se ute i verkliga livet såhär och alla som är det minsta intresserade av motorcyklar vill veta ALLT om den. Det här var alltså dag 1 på resan, så det var bara en försmak av hur många personer jag skulle komma att prata om Pan America med under veckan…

    En av de roligaste turistfällorna längs Route 66 är Uranus, Missouri. Här kan man stanna och köpa fudge (eftersom “fudge tastes better in Uranus”) och fnissa åt andra toalettrelaterade skämt.

    Jag stannade också vid så himla många gamla vintage-bensinstationer. Garys Gay Parita i Missouri låg högst på min lista, och jag blev inte besviken. Jag hängde här ett tag och pratade med ägaren, en man som heter George och har en gås som heter Lady Bird som husdjur. Han berättade om en massa andra grejer jag borde kolla upp medan jag var i Missouri, samtidigt som Lady Bird stod vid mina fötter och gnagde på mina kängor.

    Route 66 går genom 8 delstater (Illinois, Missouri, Kansas, Oklahoma, Texas, New Mexico, Arizona och Kalifornien) men den delen som går genom Kansas är bara omkring 2 mil lång. Det finns dock en massa att se på de här 2 milen, bland annat Cars on the Route, ytterligare en vintage-bensinstation.

    Eftersom jag bodde på ett nytt hotell varje natt under den här resan hade jag lite svårt att sova och vaknade tidigt, så de flesta dagar satt jag på hojen redan vid soluppgången. Så när jag körde in i Kansas från Missouri var klockan bara omkring 8 på morgonen. Någon timme senare var jag i Oklahoma, vilket innebär att jag hade varit i tre delstater redan innan klockan 10.

    I Oklahoma stannade jag och åt lunch på ett gulligt vegankafé i Tulsa. Där träffade jag en kille som såg att jag körde en Pan America och ville veta allt om den. Vi pratade ett tag och det visade sig att vi hade en massa gemensamma vänner. Han tipsade mig om en massa grejer att se i Tulsa som jag egentligen hade tänkt skippa, men är glad att jag lyssnade och hamnade här, på Buck Atoms Cosmic Curios. Deras muffler man var redan utklädd för Halloween.

    Dag två i Oklahoma var jag uppe med solen igen. Stannade för att kolla in Sandhills Curiosity Shoppe i Erick, men det var såklart stängt eftersom klockan inte ens var 8 på morgonen en måndag. Jag utnyttjade dock det perfekta morgonljuset för några selfies.

    Sen körde jag genom Texas. Tog en liten omväg till Palo Duro Canyon som är den näst största kanjonen i USA efter Grand Canyon. Stannade även vid Cadillac Ranch, eftersom man inte kan köra genom the Texas Panhandle utan att stanna här.

    Strax innan jag körde in i New Mexico stannade jag vid Midpoint Cafe, den officiella mittpunkten på Route 66. Så här glad var jag över att vara halvvägs!

    Lyckades få det sista rummet på Blue Swallow Motel i Tucumcari, New Mexico. Det här är kanske den mest klassiska Route 66-staden av alla. Och det här motellet, som är en sk motor court från 50-talet där alla rum har ett eget garage, har nog den bästa neonskylten längs hela 66.

    Jag satt utanför mitt rum och drack en öl innan jag gick och la mig och ett par fulla medelålders män från Ohio som bodde två rum bort kom fram och pratade med mig ett tag. De hade bokat sitt rum flera månader i förväg och var helt chockade över att jag bara hade glidit in och fått ett rum här typ två timmar tidigare. Jag hade inte bokat någonting i förväg på hela den här resan, och det gick ändå hur bra som helst. Tror dock att det kan ha att göra med att det knappt är några européer här just nu pga covid, annars brukar Route 66 vara helt fullt av tyskar.

    Efter Tucumcari körde jag genom resten av New Mexico utan att stanna så mycket. Förutom för att stretcha mitt knä som gjorde extremt ont hela resan. Men sen var jag i alla fall plötsligt i Arizona. Jag körde Route 66 genom Arizona med Katie och Stacey i oktober förra året, så hade redan sett mycket av detta. Men det var fint ändå. AZ är en sån himla R66-guldgruva, det finns SÅ MYCKET spännande grejer att se här. Till exempel Jack Rabbit Trading Post, en liten souvenirshop vid sidan av motorvägen med en spännande skylt. Och Petrified Forest National Park.

    Åt lunch i Winslow, Arizona, som har helt kapitaliserat på Eagles-låten Take It Easy. Inte i bild: en lång kö med baby boomers som väntade på sin tur att fotas här.

    Så här går alltså en vers i låten för den som inte är bekant:

    “Well, I’m standing on a corner
    In Winslow, Arizona
    And such a fine sight to see
    It’s a girl, my Lord, in a flatbed Ford
    Slowin’ down to take a look at me”

    Sen gav jag mig ut på skattjakt i en pytteliten övergiven by som heter Two Guns och ligger helt i ruiner. Det skulle finnas en grotta här vid namnet Apache Death Cave, och det kändes som en strålande idé att knalla runt helt själv mitt ute i ingenstans och leta efter en övergiven dödsgrotta, så det gjorde jag. Hittade den! Men klättrade inte ner i själva grottan.

    Fler viktiga stopp längs Route 66 i Arizona: Seligman, Oatman och Kingman.

    Ja och sen var jag plötsligt i Kalifornien igen, i Needles närmare bestämt. Började den här morgonen i Flagstaff där det var 7 grader varmt. I Needles var det 35, så lite av en temperaturskillnad där. (Mätt i Fahrenheit gick det från 45 grader till 95, så en 50-gradig skillnad!)

    Och det var det äventyret. Jag körde helt solo knappt 500 mil genom 9 delstater (varav 3 jag aldrig hade varit i innan) på 8 dagar. Pan American var den perfekta hojen för detta och jag var helt klart lite ledsen över att behöva lämna tillbaka den till Harley. Dock väldigt tacksam över att de lät mig låna den för att köra cross-country, bara sådär.

    Sen körde jag direkt söderut till öknen för att festa med alla mina bästisar på Babes Ride Out i ett par dagar, men det får bli ett annat inlägg.

  • Vardagsfilosoferande

    Hej från ett regnigt San Diego (!)

    Det är något med regn som genast får mig på blogghumör. Det regnar så sällan här att jag liksom känner att jag måste berätta för någon när det faktiskt händer? Just nu sitter jag hemma på mitt kontor och tittar ut genom fönstret på en “severe thunderstorm” (enligt min väderapp) med blixtar och dunder och gigantiska regndroppar. Det är otroligt dramatiskt.

    Imorgon flyger jag till Milwaukee. Ska hänga där i ett par dagar, sen hämtar jag upp en hoj från Harley för att köra hela Route 66 tillbaka till Kalifornien. Om allt går som det ska. Är så peppad på detta äventyr. Route 66 är kanske egentligen inte den bästa motorcykelrutten eftersom den numera mest består av motorväg, men det är så många små städer och roadside attractions jag vill se på vägen.

    Vad händer annars? Steve är fortfarande vid liv, jag har bytt ut min TV mot en vinylspelare, och häromdagen drack jag min första droppe alkohol på nästan en månad. Har även börjat ge mig ut och köra mountainbike nästan varje dag efter jobbet. Har en liten runda på ungefär en mil av stigar i närheten av mitt hus som jag brukar köra. Pga detta har jag även tagit mig igenom en massa ljudböcker på sistone (min strategi är att läsa romaner och lyssna på fackböcker).

    Men ja, roligare än så blir det kanske inte just nu? Jobbar, läser böcker, cyklar, lagar mat, hänger med djuren, och träffar kompisar mellan varven. En vanlig september i pandemin helt enkelt.

    Är dock verkligen redo för äventyr nu! Ni får gärna hänga med på Instagram.

  • Bra saker,  Helgen som gick

    Punkhjärtan, passionsfrukt och gifflar på stranden

    Steve verkar (temporärt?) må lite bättre igen, så inga svåra beslut fattade ännu. Sån jäkla emotionell bergochdalbana detta. För att lätta upp stämningen kommer här några grejer som har hänt på sistone.

    Min kompis Katie var och tatuerade sig på en tatueringsstudio som råkar ligga granne med mitt hus. Så jag promenerade över och kom hem med ett par spontana smågrejer. Det här punkhjärtat känns ju long overdue.

    Har ätit gifflar på stranden.

    Fick äntligen tillbaka min hoj efter Alaska-resan. Kolla hur skitig den är! Så många minnen i all denna smuts dock, vet inte om jag ens vill tvätta bort alla Alaska-insekter som offrade sina liv för den här resan.

    En dag fick jag feeling och vandrade till toppen av ett berg. Behövde komma ut ur huset och hade en ljudbok att lyssna klart på, så det här kändes som ett bra sätt att slå två flugor i en smäll.

    Inte världens smartaste idé att göra en av San Diegos brantaste hajkar på mitt kassa knä dock, kunde inte sova senare den här kvällen för att det gjorde så ont. Men fick i alla fall se en fin solnedgång, och lyssnade klart på boken. Så, värt det?

    Har ätit sjuka mängder passionsfrukt. Katie och Jordan har ett passionsfruktträd som bågnar av frukt just nu. Jag har anmält mig som frivillig att ta hand om allt överflöd. Älskar passionsfrukt, och det brukar av någon anledning inte gå att hitta i affären här.

    I lördags hade jag läppstift på mig för första gången på… ett år? Jag vet inte.

    Jag promenerade i alla fall tre kvarter till ett hotell med en pool där en kompis hade möhippa. Det är högsommar i San Diego just nu med över 30 grader på dagarna, så att få svalka mig i en pool i ett par timmar var precis vad jag behövde.

    En fin grej? Mina grannar vet att jag har varit ledsen över Steve, så de kom över med hemmagjord pastasallad, “Så behöver du i alla fall inte tänka på att laga mat.”

    ❤️

  • Vardagsfilosoferande

    Verkligheten

    Varje gång jag pratar med min mamma i telefon går konversationen ungefär så här:

    Mamma: Men du bloggar inte så mycket?
    Jag: Nej, jag har inte tid.
    Mamma: Jaha, vad gör du istället då?
    Jag: Ehhh… läser böcker mest.

    Jag känner mig ganska ömtålig på sistone. Sover knappt på nätterna och har lite svårt att hantera verkligheten. Jag vet att mycket av detta beror på att min lilla hund börjar bli så gammal att jag inte vet om det är själviskt av mig att fortsätta hålla honom vid liv. Jag försöker få någon annan att säga åt mig att nu, nu är det dags för honom att vandra vidare. Men ingen säger det eftersom det måste vara mitt beslut, och jag hatar detta så mycket.

    Så istället för att sova eller blogga eller fatta omöjliga beslut läser jag romaner. Eller, just nu mest deckare. Läste fyra deckare på sju dagar och sen kunde jag inte sova för att jag hela tiden vaknade och trodde att det var en mördare i mitt sovrum.

    Annars då? Har en jättespännande roadtrip planerad om några veckor men känner mest ångest över att lämna Steve. Förutsatt att han ens lever då.

    Ja, det här blev ju inte så muntert, men i alla fall ett livstecken så min mamma inte behöver oroa sig.

  • Amerika

    13 år

    Idag är det exakt 13 år sen jag lämnade Stockholm och flyttade till Kalifornien. TRETTON ÅR. Min utlandsflytt är en tonåring!

    Har dock lite svårt att fira just nu för att det är så jäkla mycket SKIT som pågår här just nu. Några exempel:

    • Covid. Det här är ju ett globalt problem, men jag blir så jävla trött på alla bortskämda, hjärntvättade amerikaner som vägrar att vaccinera sig trots att det finns vaccin i överflöd och det är helt gratis. Folk som även vägrar att bära munskydd eller göra något över huvud taget för att skydda sig själva och sin omgivning. Det behöver liksom inte vara så pass illa som det är här just nu.
    • Klimatförändringar. Vi ser verkligen helt förödande, riktiga konsekvenser av klimatförändringarna i USA just nu. Enorma skogsbränder över hela Kalifornien. Orkanen Ida som precis ödelagt stora delar av New Orleans, en stad som nu är nästan helt utan el. Och så vidare.
    • Afghanistan. Har suttit klistrad framför nyheterna de senaste veckorna och gråtit över vad som kommer hända med framför allt kvinnor och flickor i Afghanistan under talibanstyret. Samtidigt tycker jag att det är bra att USA drar sig ut istället för att föra ett evigt krig utan lösning. Det är en så extremt sorglig, komplicerad situation utan några enkla svar.
    • Aborträtt. En ny lag i Texas förbjuder abort efter 6 veckor och uppmanar individer att stämma folk de misstänker har hjälpt någon att göra abort. Detta innebär allt från läkare till taxichaufförer som kör någon till en klinik. Det här är så sjukt att jag inte ens har ord för det. Vad ÄR det här för jävla land?

    Som om inte allt detta vore nog röstar vi i Kalifornien just nu om vi vill avsätta vår guvernör, Gavin Newsom. Det här valet är ett jävla skämt, organiserat av Republikaner, men det finns en rätt stor chans att det lyckas. I så fall är risken överhängande att Kalifornien får en högerextrem antivaxxer som guvernör.

    Jag har bott i Kalifornien i exakt 13 år och har alltid betraktat den här delstaten som något av en fristad. Brukar inte ens säga att jag bor i USA, utan att jag bor i Kalifornien. Det finns ingen annanstans i USA jag skulle kunna tänka mig att bo. Om Kalifornien plötsligt förvandlas till Texas vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen.*

    *Nej, jag vill inte flytta tillbaka till Sverige. Det är för kallt.

  • Vardagsanekdoter

    Hur det blev

    Ponera att du börjar dejta någon. Ni bor i olika delstater och tidszoner, 350 mil ifrån varandra, men ni har ett system där ni träffas och åker på roliga äventyr tillsammans med jämna mellanrum.

    Det här funkar perfekt för dig eftersom du egentligen inte är så intresserad av ett traditionellt förhållande — allt som har att göra med att leva vardagsliv tillsammans vill du helst slippa.

    Ponera vidare att ni har ett nytt äventyr planerat. Ni ska leverera två motorcyklar från Las Vegas till Los Angeles och tänker göra detta via en flera dagar lång omväg där ni åker upp i bergen och campar med dina vänner.

    Det är bara ett problem: Samma morgon som ni ska lämna Vegas gör din äventyrspartner ett covidtest som visar sig vara positivt. Ni är båda vaccinerade, men delta-varianten är hänsynslös och tar sig igenom ändå. Ni tvingas nu att ställa in allt som är planerat för helgen och istället ta er hem till dig för att karantäna. Eftersom personen med covid bor i en annan delstat och inte kan flyga någonstans är han fast hemma hos dig. Han mår extremt dåligt och du förbereder dig på att själv börja känna covid-symptom vilken dag som helst.

    I det här scenariot går det närmare två veckor innan han börjar må bättre igen. Ni testar er båda två regelbundet under den här tiden: hans visar positivt och du fortsätter på något vänster att vara negativ.

    Du tar hand om honom så gott du kan, samtidigt som du även tar hand om dig själv, en gammal hund med särskilda behov, två galna katter och ett hushåll. Du gör allt som innebär kontakt med omvärlden, införskaffar nödvändigheter och ser till att alla äter på regelbundna tider, samtidigt som du dessutom jobbar heltid hemifrån.

    I det stora hela är det kanske ingen större uppoffring, och du hjälper såklart gärna till om du kan, men samtidigt sås ett litet frö av bitterhet, av att det inte var såhär det skulle vara. Ni skulle inte leva vardagsliv tillsammans, och absolut inte den värsta sortens vardagsliv, där en person är sjuk med ett extremt smittsamt och potentiellt farligt virus.

    När han äntligen börjar må bättre, vilket understryks av ett negativt covidtest, känner ni båda två ett extremt behov av att lämna huset. Ni åker till stranden, hajkar längs klipporna och äter glass på boardwalken. Ni dricker alldeles för många öl i San Diego Museum of Arts skulpturträdgård och nästa dag kommer ni knappt ihåg hur ni tog er tillbaka hem. Ni simmar i Stilla Havet och äter medhavda mackor i sanden medan solen går ner. Och sen går ni hem och tittar på fem säsonger av How I Met Your Mother, en serie ni båda har sett så många gånger att ni kan den utantill.

    Det är ett fint avslut på två långa veckor som tärde och slet i er båda. Men samtidigt så fortsätter det där lilla fröet att växa.

    Det var inte så här det skulle bli.

  • Vardagsfilosoferande

    Tre snabba onsdagstankar

    1.
    Idag har jag namnsdag. Jag lärde några amerikanska vänner och kollegor om svenska namnsdagar för ett tag sen, och idag har jag redan fått flera “Happy Sanna Day!”-meddelanden från dem. Fint tycker jag, att få ha sin egen dag.

    2.
    En märklig (men trevlig) grej som har hänt det senaste året eller så är att mitt hår har blivit lockigt. Bilden ovan tog jag igår efter att bara ha tvättat håret och låtit det lufttorka (fönade dock luggen). Hela min familj har lockigt hår, men mitt har alltid varit ganska rakt. Inte nu längre, tydligen.

    3.
    Imorgon sticker jag till Las Vegas och hämtar upp en hoj som jag ska köra först genom Mojave-öknen och sen upp i bergen i ett par dagar. Det är omkring 43 grader varmt i både Vegas och öknen, så det här kan bli en smula obekvämt. Men det blir ett äventyr i alla fall!

  • Helgen som gick

    En studie i att göra ingenting

    Helgen som gick hade jag planerat att göra absolut ingenting. Bara… sova och äta, tvätta någon tvätt och hänga med djuren. Det gick ganska bra, faktiskt! Jag är verkligen jättedålig på att göra ingenting, så jag klämde in några sociala tillställningar. Ungefär så här såg helgen ut.

    Jag började med att läsa ut två böcker. Rotvälta tyckte jag mycket om. Tror jag har läst alla Tove Alsterdals böcker och den här var nog bäst hittills. Perfekt om man gillar välskrivna, lågmälda deckare.

    The Four Winds å andra sidan… Jag har läst två böcker av Kristin Hannah tidigare och ÄLSKADE båda. The Nightingale fick 4,5/5 i betyg av mig och The Great Alone fick 5/5 och gav mig ett fysiskt sug efter Alaska. Men The Four Winds var nog fan den sämsta boken jag har läst hittills i år. Dåligt skriven, dålig handling, dålig dialog, otroligt stereotypiska karaktärer, osannolika konflikter och lösningar, krystade kärlekshistorier. Jag förstår inte hur detta gick till, Kristin Hannah kan ju bevisligen skriva rena mästerverk. 2/5 i betyg.

    Mitt lässällskap. Man riktigt ser hur förnedrad hon är över att jag tog en bild på henne i den här positionen. Hon planerar helt klart sin hämnd.

    På lördagen pillade jag lite med den här hojen för att försöka lista ut ett problem den har haft ett tag. Min senaste lösning funkade inte, så det blir till att prova något annat istället.

    Satte mig på mitt mest pålitliga fordon istället och körde hem till min kompis Dylan. Vi skulle på fest!

    Ja, det här går ju lite emot hela “göra ingenting”-idén, men en av våra kompisar hade lanseringsfest för sitt nya klädmärke och då måste man ju dit och supporta. Jag känner mig dock INTE bekväm med att vistas bland främlingar inomhus utan munskydd nu när delta sprids överallt. Jag känner åtminstone fyra personer som har fått covid den senaste månaden trots att de är vaccinerade. Så jag hängde mest utomhus där det känns mer säkert.

    På söndagen gick jag på en vegansk marknad med Edy och Ace. Åt lunch och glass och hälsade på lite folk jag kände. Sen åkte jag hem och började packa för nästa äventyr som jag ska iväg på om några dagar.

    Och det var den helgen. Hur har ni det?

  • Bra saker

    En oväntad utveckling

    Som ni kanske minns var jag i april på ett lanseringsevent för Pan America, Harley-Davidsons nya äventyrshoj. Där fick jag bland annat träffa M, Lead Engineer för Pan America-projektet, som råkade vara både trevlig och sjukt snygg. Vi flörtade lite diskret (?) under hela tredagarseventet, och den sista kvällen satt vi uppe och pratade till klockan 4 på morgonen.

    Sen dess har vi gjort följande:

    • Pratat i telefon i 1-3 timmar nästan varje kväll.
    • Åkt på en roadtrip tillsammans längs Pacific Coast Highway. M bor i Wisconsin och körde sin hoj hela vägen till Kalifornien för att hänga med mig på detta.
    • Jag har hälsat på honom i Wisconsin i 10 dagar. Även detta avslutades med en roadtrip.
    • Och slutligen har M tillbringat den senaste veckan hos mig i San Diego. Han flög hem igen igår.

    Nästa vecka ska han till Vegas för en jobb-grej, så vi tänkte mötas där och åka på ytterligare en liten roadtrip tillsammans.

    Jag vet inte vad något av detta betyder. Förstår faktiskt inte riktigt vad som hände eller hur detta gick till!? Hade inga som helst planer på att börja dejta någon över huvud taget, och speciellt inte någon som bor 350 mil och två tidszoner bort. Någon som inte alls ser ut som de snubbar jag brukar hänga med (han har noll tatueringar!?).

    Men det är fint. Vi har kul tillsammans. Vi gillar äventyr och motorcyklar och har flexibla jobb som vi kan sköta i princip varifrån som helst.

    Så, ja. Om ni undrar varför det har varit så tyst här på sistone är det för att jag har maratonhängt med M och inte haft tid till något annat. Nu är jag helt utmattad från alla äventyr och behöver ta igen lite sömn.

    Herregud. Vi får väl se hur detta går.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Stora sjöar, B&Bs och pizza på stranden

    Hemma igen efter 10 intensiva dagar i Milwaukee, som avslutades med en liten motoroadtrip runt Lake Michigan. Här kommer några bilder!

    Första kvällen tog vi småvägar istället för motorvägen och fick se en fin solnedgång. Någon kommenterade och sa att Wisconsin ser ut precis som Skåne, och ja, det får jag nog hålla med om. Platt med mycket grönska och jordbruk. Jag hade förresten fått låna en nästan helt sprillans ny Harley av en kompis kompis, den hade bara omkring 400 km på motorn. Snällt!

    Vi bodde på ett otroligt fint viktoriansk bed & breakfast. Det var helt tomt när vi dök upp hyfsat sent på kvällen och nyckeln till vårt rum låg i ett kuvert på verandan. Det fanns även en bar där ingen jobbade, men man kunde ta vad man ville så länge man skrev upp det på ett papper och betalade senare. Så mycket tillit till mänskligheten här i Mellanvästern! Skulle aldrig funka i Kalifornien.

    Dag två hade vi som mål att bada i två av the Great Lakes på samma dag! Det var perfekt badväder ute och vi började med Lake Michigan. Sen satte vi oss på hojarna och körde rakt norrut till Lake Superior, som ligger på gränsen till Kanada och är den största sötvattensjön i världen.

    Vattnet i Lake Superior var alldeles klart och kallt. Efter badet åt vi medhavd pizza på stranden medan en storm sakta började rulla in omkring oss. Det var magiskt alltihop.

    Nästa morgon ösregnade det, precis när vi skulle köra över Mackinac Bridge, en 8 km lång hängbro mellan övre och nedre Michigan. Jag älskar mäktiga broar och hade verkligen sett fram emot att köra denna med Lake Michigan på ena sidan och Lake Huron på den andra. Piskande regn och snålblåst var väl inte det mest ultimata vädret för just denna upplevelse, men jaja.

    Det klarnade i alla fall upp någon timme senare och vi fortsatte ner genom Michigan, längs den östra kusten av Lake Michigan. Stannade lite snabbt i Charlevoix för att kolla in de här spännande husen som finns över hela den lilla staden. Mushroom houses kallas de.

    Vi bodde på ytterligare ett viktorianskt b&b, detta ännu finare än det förra.

    När vi var klara med Michigan lastade vi hojarna på en bilfärja och åkte tillbaka till Milwaukee igen, rakt över Lake Michigan. 2,5 timmar tog det med snabbfärjan, så ni kan ju tänka er hur stor den här sjön är. Jag fick en Spotted Cow i handen, Wisconsins stolthet.

    Och det var allt från Mellanvästern för den här gången.