• Resor

    Hej från Milwaukee

    Här är det inte en lugn stund. Jag kom hem från Alaska för två veckor sen, och nu befinner jag mig sen några dagar tillbaka i Milwaukee, Wisconsin. Är här och hälsar på en person, och vi försöker hinna med så mycket som möjligt den här veckan innan det är dags för äventyr framåt helgen.

    Av en olycklig (?) slump gick Milkwaukees basketlag till NBA-final den här veckan, för första gången på typ 50 år, så stämningen i staden har varit helt uppskruvad. Jag är HELT ointresserad av basket, men försökte att i alla fall heja på the Bucks lite grann av solidaritet. Och när de vann igår kväll firade vi på en balkong på tionde våningen medan staden fullkomligt exploderade nedanför. Det var fyrverkerier, tutande bilar och lyckligt skrikande människor överallt.

    Andra grejer vi har gjort? Ätit ost och druckit öl (Wisconsin är känt för båda), cyklat runt i staden, träffat kompisar, gått på block-party, promenerat på stranden längs Lake Michigan, samt det bästa av allt: besökt Harley-Davidson-museet.

    Harley-Davidson grundades i Milwaukee 1903 och har fortfarande sina högkvarter här. Jag som har två Harleys i garaget och har ägt många fler tycker att det är oerhört spännande att befinna mig där allt började.

    Personen jag hälsar på jobbar dessutom som ingenjör på H-D och gav mig en guidad tour av museet, så det var fint att få en massa insider-info om allt möjligt.

    Vi fick till exempel se världens äldsta Harley.

    Och hur motorerna har utvecklats genom åren.

    Ja det var väl bara det just nu. Jag har inte semester utan jobbar medan jag är här, så nu ska jag fortsätta jobba. Sen är det dags att packa, för imorgon kväll sticker vi iväg på en liten motorcykelroadtrip genom Wisconsin och Michigan. Det kommer fler bilder från både den här resan och Alaska så fort jag är hemma i San Diego igen.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Alaska, del 1: Kenaihalvön

    Som ni vet vid det här laget blev jag för några månader sen inbjuden av Royal Enfield på en motorcykelresa genom Alaska, och den 21:a juni var det äntligen dags att ge sig av. Jag flög in till Anchorage och mötte upp med resten av gänget på The Motorcycle Shop, där våra hojar redan väntade på oss.

    Vi tillbringade första kvällen med att lära känna varandra. Gruppen bestod av 6 “riders” som var antingen Royal Enfield-ägare (som jag) eller brand ambassadors. Sen var det Bree som är RE:s marknadsföringschef och den person som hade ordnat hela resan. Hon hade med sig en fotograf, två videografer, en chaufför och sin pappa, som alla helt enkelt kallade för Papi. Totalt var vi 12 personer som körde 7 hojar, en husbil och en pickup.

    Det första vi gjorde på tisdagen, när det var dags att lämna Anchorage, var att köra söderut mot Kenaihalvön. För att komma dit kör man en väg som heter Turnagain Arm och alltså HERREGUD vad vacker den vägen är. Som en blandning mellan två av mina andra favoritvägar, Pacific Coast Highway och Going-to-the-Sun Road genom Glacier National Park. Vatten och snötäckta berg så långt ögat kan nå.

    Vi tog oss vidare till Alaska Wildlife Conservation Center där vi fick se en massa djur som av olika anledningar inte kan leva i frihet. Här får de bo på stora områden och bli väl omhändertagna. Vi såg nyfödda myskoxar som kan ha varit det gulligaste jag någonsin sett, och vi fick komma såhär nära livs levande grizzlybjörnar. (Spoiler: det här var tyvärr de enda björnarna vi såg på hela resan.)

    Alaskas färgskala går i grönt, blått och vitt. Blått vatten, blå-vit himmel, vita berg, och allt annat är så grönt så grönt.

    Dag två fortsatte vi söderut och det började regna för första — men absolut inte sista — gången på resan. Det var ganska kallt, men jag hade en elektrisk jacka under motorcykeljackan som jag kopplade in till min hojs batteri och som höll mig SÅ varm.

    Vi tog oss till Homer, som ligger längst ner på Kenais södra udde. Trots att det var ganska sent på eftermiddagen när vi hade kommit fram och checkat in på vårt Airbnb, och trots att det regnade och blåste full storm ute, så bestämde vi oss för att köra till en rysk-ortodox by som låg väldigt avlägset till på en svåråtkomlig strand.

    För att ta sig dit måste man köra nerför en extremt brant, smal och slingrig stig som mest bestod av sand och stenar. Ett par personer i gruppen tyckte att det var för läskigt och parkerade hojarna halvvägs ner för stigen, och det VAR verkligen läskigt, speciellt i stormen, men jag antog utmaningen. Mina händer SKAKADE av adrenalinet när vi väl kom ner på den otroligt vackra stranden.

    Vi hade bara varit i Alaska i några dagar och var inte vana vid det eviga dagsljuset ännu. Det här är ju inga konstigheter för svenskar på sommaren, men det tog ett tag för oss att inse att vi var tvungna att sluta *göra saker* och gå och lägga oss istället. Bilderna ovan är till exempel tagna runt klockan 23.

    En av mina absoluta måste-se-grejer i Alaska var The Salty Dawg Saloon, en dive bar helt täckt i dollarsedlar som ligger på Homer Spit, en landremsa allra längst ut på Kenaihalvön. Så himla konstigt ställe för en sån här bar. (Här kan man se på en karta exakt hur avlägset till det ligger.) Avslutade andra kvällen med en välförtjänt Alaska-öl på Salty Dawg.

    Dag tre tog vi oss till Seward för att kolla in Kenai Fjords National Park. Det regnade exakt HELA DAGEN. Vi var alla helt genomblöta, eftersom vi inte hade tagit på oss ordentliga regnkläder (lärde oss helt klart en läxa den här dagen).

    Vi hajkade några kilometer genom parken i dyngsura motorcykelkläder i regnet för att se Exit Glacier, en av världens mest besökta glaciärer. Hittade en liten bit glaciär i floden på vägen upp.

    Det var spännande att se en glaciär på så pass nära håll, MEN också extremt deprimerande. Det fanns skyltar längs med stigen dit som visade hur pass mycket större den här glaciären var för bara några år sen, och det är läskigt att se ett så påtagligt bevis på klimatförändringarna. Sylvia och jag ler våra bästa “We’re fucked”-leenden på bilden ovan.

    Sylvia och jag var förresten de enda kvinnorna i rider-gruppen. Vi delade rum hela resan och kom varandra nära. Så här några veckor senare pratar vi fortfarande med varandra varje dag. Fint med nya vänner!

    Okej, nu avslutar jag del 1 av detta. Nästa gång lämnar vi Kenaihalvön och kör norrut igen.

  • Bra saker,  Djur

    The comeback kid

    Hörrni, TACK för all kärlek och allt stöd på förra inlägget. Jag har glada nyheter! Efter att ha sovit i ca 48 timmar i sträck vaknade Steve igår och var… helt normal igen? Han vandrade in på mitt kontor och luktade på mina fötter som han brukar göra, och sen vandrade han in i köket för att leta efter mat.

    Han har ätit SÅ MYCKET idag. Jag ger honom i princip så mycket mat han vill ha eftersom han har gått ner ett halvt kilo i vikt (vilket är väldigt mycket när man bara väger tre kilo), och han glufsar i sig för glatta livet.

    Vi har gått på en liten promenad och han har till och med NÄSTAN lyckats ta sig upp för den lilla trappan till min bakdörr helt själv (han tog sig upp för tre av fyra trappsteg, sen glömde han hur trappor fungerar — lätt hänt!).

    Han är såklart inte frisk helt plötsligt. Steve har fortfarande pankreatit och njurproblem, två tillstånd som bör regleras med hjälp av strikt kost (dock två helt olika typer av kost). Han är fortfarande extremt petig med maten och det finns inte en chans att han kommer äta den receptbelagda veterinärkosten.

    Men precis som flera av er sa (och jag uppskattade detta så mycket) så kommer han att berätta för mig när det är dags att vandra vidare. Och han har visat med ALL önskvärd tydlighet att han vill fortsätta leva ett tag till. Är så tacksam för detta ♥

  • Djur

    Mitt hjärta

    Har så mycket jag vill blogga om, men all min mentala och fysiska energi den här veckan har gått åt till att oroa mig över min hund. (Jag vet att det ser ut som att både jag och Steve har varit i slagsmål, men jag har bara tagit bort två födelsemärken i ansiktet.)

    Steve är gammal och har en lång lista med hälsoproblem. Pankreatit, njurproblem, ögonsår, nedsatt syn och hörsel, inga tänder, och så vidare. Den senaste tiden har han dessutom börjat få problem med bakbenen, han har varit väldigt energilös och har dessutom matvägrat (inte helt ovanligt eftersom han är sämst på att äta, men den här gången ville han inte ens äta ost eller hundgodis och då är det allvarligt).

    De senaste två dagarna har han därför varit inlagd på djursjukhus. Jag hämtade upp honom igår kväll och han var så utmattad att han genast somnade i min famn. Nu är han hemma och sover mest, men vaknar för att äta lite mat och dricka lite vatten ibland. Jag får lyfta ut honom i trädgården så han kan uträtta sina behov eftersom det har blivit svårt att gå i trappor.

    Jag har tillbringat så mycket tid hos veterinären den här veckan, och i fredags hade jag ett smärre sammanbrott där. Jag älskar den här hunden så mycket, men jag börjar känna att det eventuellt är själviskt av mig att försöka hålla honom vid liv. Så länge han har energi och verkar livsglad är jag beredd att göra i princip vad som helst för honom, men om det fortsätter så här kommer jag att behöva fatta vissa svåra beslut snart.

    Jag borde egentligen inte ha djur — och borde definitivt inte adoptera uråldriga gubbhundar — eftersom jag inte klarar av att hantera när de dör (eller “goes to college” som min kompis Katie kallar det). Har gråtit så mycket den här veckan att jag är helt emotionellt urlakad.

    Är tacksam för katterna som märker när jag är ledsen och inte lämnar min sida. Men jag önskar verkligen att de små djuren kunde tala om vad de vill. Vill du fortsätta kämpa, Steve? Eller är det dags att ge upp?

  • Bra saker,  Jobbrelaterat

    Vi har skrivit en bok!

    Hej kompisar! Jag är hemma från två veckors äventyr i Alaska och har så mycket att berätta och så många foton att visa. Men måste samla tankarna, plus gå igenom alla bilder först. Så under tiden tänkte jag dela med mig av något annat spännande, nämligen detta: Vi har skrivit en bok!

    Med “vi” menar jag mina kollegor på Roadtrippers och jag. Boken heter “Roadtrippers Route 66: Chicago to Santa Monica” och är alltså en guidebok till Route 66. Den publicerades idag, äntligen, trots att den har varit mer eller mindre redo för tryck i ett år eller så.

    Alltså, jag är så stolt över detta? Nu vill jag ta med mig den här boken, sätta mig på en Harley och köra Route 66 hela vägen från Kalifornien till Chicago. Men det är alldeles för varmt för att göra det just nu, så det får vänta några månader.

    Här finns boken i alla fall, om någon är intresserad av att lära sig mer om en av de mest klassiska roadtrip-vägarna i USA.

    Alaska-inlägg kommer snarast!

  • Vardagsanekdoter

    Två veckors semester börjar nu

    Det är fredag och klockan är 14. Sverige har vunnit mot Slovakien i herrfotbolls-EM och jag har gjort följande:

    ✔️ Jobbat klart
    ✔️ Satt på autosvar på mejlen
    ✔️ Stängt av min väckarklocka på mobilen

    Nu har jag nämligen semester! I 17 dagar! Det kanske inte är så mycket med svenska mått mätt, men jag tror inte att jag har tagit mer än en veckas semester i taget sen… 2018? Det här ska bli fint.

    Gick dock runt här hemma med semesterpirr i magen för en stund sen och råkade smälla armbågen så hårt rakt in i en dörr att jag höll på att svimma av smärtan. På riktigt. Det svartnade framför ögonen och jag var tvungen att lägga mig ner en stund. Så, ja. Det finns visst en gräns för hur bra humör man får vara på innan det kommer dörrar och tvingar tillbaka en till verkligheten igen.

    Ja, det var bara det. Tillbaka till packandet! Hoppas ni får en fin helg.

  • Äventyr,  Vardagsfilosoferande

    Fyra dagar kvar till Alaska!

    Den här Alaska-resan alltså. Den är så himla… uppstyrd. Så är det såklart när man åker på en PR-resa med ett företag (i det här fallet motorcykeltillverkaren Royal Enfield), jag är bara så ovan vid det.

    Det dyker upp nya paket utanför ytterdörren varje dag. Det är swag från RE (till exempel tishan ovan — det är så pass uppstyrt att resan har en egen logga!) och grejer från olika sponsorer. Till exempel skyddsutrustning och en hjälm-bluetooth. Så mycket grejer! Som ska få plats i en resväska och följa med till Alaska om några dagar. Har redan börjat packa, men får nog lov att packa om dagen innan jag åker om det fortsätter såhär.

    Det är ändå ett sånt oerhört privilegium det här, att få en massa gratisgrejer hemskickade och att få åka på en hel drömresa som någon annan har planerat och betalat för. Allt jag behöver göra är i princip att packa gratisgrejerna i en väska och dyka upp på flygplatsen klockan 5 på måndag morgon.

    Jag känner mig ändå stressad. Det var längesen jag tog två veckors semester utan att jobba över huvud taget, så det är mycket att få klart på jobbet. Imorgon är egentligen en röd dag pga Juneteenth, men jag tänkte jobba ändå. Dagen efter jag kommer hem är också en röd dag pga 4th of July, så den här semestern råkade bli två dagar längre än planerat. Skönt men stressigt.

    Jag har även en lång lista över grejer jag måste fixa klart här hemma. Har en kompis som ska bo hemma hos mig och ta hand om djuren medan jag är borta, och jag har skrivit långa instruktioner om exakt hur man får min hund att äta sin mat, och hur man vet när han behöver gå ut och uträtta sina behov eftersom han inte säger till. Och så vidare.

    Har lite hjärtklappning som jag tror är en kombination av att vara så pepp att jag inte vet vart jag ska ta vägen och samtidigt stressad över att råka glömma något eller inte hinna klart med allt jobb.

    Det blir bra det här. Såklart. Måste bara komma ihåg att andas.

  • Bra saker

    Den allra värsta grannen flyttar ut

    Vill ni veta en extremt trevlig sak som har hänt på sistone? Min närmaste granne har flyttat ut!

    För ett drygt år sen skrev jag ett argt och uppgivet inlägg om X och hennes eviga festande och att hon alltid hade en massa folk på besök. Då hade hon bara bott här i två veckor, men jag (och mina andra grannar) var redan så jävla less.

    Det blev lite bättre efter att vi kontaktade hyresvärden och han kom och tog sig ett snack med grannen. Men det blev aldrig speciellt bra.

    Jag som delade en vägg med henne hörde exakt vad som pågick i hennes hus dygnet runt och jag kan intyga att hon festade HELA TIDEN. Varje dag. Min hobbydiagnos är att hon är en alkoholist som inte klarar att vara ensam, så hon hade alltid minst 2-3 personer boende hos sig som också festade nonstop.

    Vid ett tillfälle flyttade en kille in hos henne, och honom fick en annan granne ringa polisen på efter att han hade betett sig aggressivt och skrikit en massa homofobiska skällsord till ytterligare en annan granne. När vi ringde hyresvärden om detta visste han inte ens att X hade en ny person boende hos sig, något hon hade kunnat bli vräkt över. Så mycket drama!

    Ja, så här fortsatte det alltså i ett drygt år. Sen stack jag iväg på min PCH-roadtrip förra veckan och när jag kom hem igen några dagar senare var hon borta. Bara sådär. Min hyresvärd sa att hon hade gett honom en tre dagars notice (hyreskontraktet kräver 30 dagar), så hon var verkligen den sämsta grannen ända till slutet.

    Nu är det tomt i den andra halvan av mitt parhus och det är SÅ lugnt och skönt. Har pratat med mina grannar om att vi borde ställa till med fest för att fira att X är borta, vilket är lustigt eftersom ingen förutom X någonsin har fest här.

    Litar inte helt på min hyresvärds omdöme, men han har lovat att försöka hitta någon lite lugnare den här gången. Håller tummarna för att nästa granne är snäll och tyst.

  • Vardagsfilosoferande

    Back to normal?

    Ok, lite om smittoläget här. I och med att alla över 16 har fått vaccinera sig i USA i flera månader är en majoritet av vuxna amerikaner numera vaccinerade mot covid. Det här märks verkligen så fort man rör sig utomhus eller på offentliga platser — saker och ting känns nästan normala igen? Har hört detta från kompisar i andra delar av landet också, men skillnaden är nog inte lika stor i till exempel södern eller the midwest eftersom många delstater där aldrig direkt tog några försiktighetsåtgärder till att börja med. I Kalifornien är det dock en enorm kontrast mellan nu och bara några månader sen.

    Man måste fortfarande ha munskydd på sig inne i affärer och på restauranger när man inte sitter vid ett bord, men annars känns det mesta ungefär som vanligt. Nästan allt är öppet igen. Jag har ätit på restaurang med vänner en massa gånger de senaste veckorna. Det är lite som när det blir sommar i Sverige och alla plötsligt flockas till uteserveringar. Så är det här nu, precis överallt. Barer, restauranger, sportevenemang. Det börjar till och med släppas biljetter till konserter och festivaler igen.

    Pandemin är såklart inte över i USA (och den är definitivt inte över i resten av världen) men det är som att ganska många har bestämt sig för att i alla fall låtsas som att den är det?

    Nästa vecka ska jag sätta mig på ett flygplan för första gången sen mars förra året. Det känns lite nervöst. Är helt ok med att gå på restaurang, men platser där man ska trängas med andra människor inomhus känner jag mig fortfarande tveksam till: flygplan, konserter, barer. Jaja, det går väl det med.

    Hoppas även att USA och andra rika länder kan skänka tillräckligt mycket vaccin till de delar av världen som fortfarande är hårt drabbade. Förra året var så jäkla hemskt att jag ändå kan förstå tendensen att vilja leva i en vaccinerad bubbla och låtsas som att allt är bra igen. Men det är det ju inte.

  • Äventyr,  Jobbrelaterat

    Några grejer jag har skrivit + ett bonusäventyr

    Fick en kommentar från Charlotte:

    Går dina resereportage att läsa någonstans från Sverige? Vill veta mer om typ alla platser du skriver om här 🙂

    Det går absolut! Det allra mesta jag skriver hamnar på Roadtrippers Magazine, där jag jobbar som chefredaktör. Har egentligen inte tid att skriva så mycket som jag egentligen skulle vilja, men här är några reportage jag har publicerat de senaste månaderna:

    Omega Mart brings a strange, multi-sensory experience to a Las Vegas ‘grocery store’
    Om den nya Meow Wolf-installationen i Las Vegas. Ett MYCKET märkligt och spännande ställe. (Bloggade lite om det här.)

    Adventure motorcycling is growing in popularity as a major player enters the field
    Om Pan America, Harley-Davidsons nya äventyrshoj, och varför den är en sån big deal. (Bloggade om lanseringseventet här.)

    Eclectic folk art, a beer bottle chapel, and enchiladas with a twist at Tio’s Tacos
    Om en mexikansk restaurang i Riverside som har en stor trädgård full av ovanlig konst gjord av skräp, skapad av restaurangens ägare.

    Bungee jumping off the Bridge to Nowhere is a full-day adventure, not for the faint of heart
    Om när jag vandrade 8 km genom skogen för att hoppa bungee jump från en övergiven bro. (Bloggade om det här.)


    Mitt nästa project blir en reseguide till Pacific Coast Highway. På väg hem från roadtrippen i måndags tog jag dessutom en omväg förbi öknen norr om Los Angeles för att göra en annan rolig grej. Har en PR-kontakt på Chevrolet som för ett par veckor sen frågade om jag ville komma ut och köra en av deras sprillans nya pickups genom öknen. Det ville jag såklart!

    Jag fick tillbringa en halvdag med att köra en enorm Silverado Trail Boss på små slingriga ökenstigar upp till Burro Schmidt Tunnel. Det är en knapp kilometerlång tunnel genom ett berg mitt ute i öknen, som en man grävde ut helt själv i början på 1900-talet av oklar anledning. Omkring 38 år tog det. Vi gick genom hela tunneln, som var mörk och trång. Men ute på andra sidan fick vi se en enorm ökenutsikt.

    Så här kan det förresten se ut när någon ger mig ett fordon och säger “Show us what you got”. Fick upp den till ungefär 150 km/h, vilket är hyfsat snabbt på sand. Så. himla.kul.

    Reportage om detta kommer också till Roadtrippers inom en snar framtid. Har jag sagt på sistone hur mycket jag älskar mitt jobb?