• Helgen som gick

    Den senaste veckans äventyr i SoCal

    Sen jag och M började dejta för några månader sen har mitt liv helt ändrat struktur. Eftersom han bor i en annan delstat, 400 mil och två tidszoner bort, behöver vi vara lite kreativa i hur vi träffas. Vi jobbar båda hemifrån och reser mycket i jobbet, så det hjälper.

    De senaste månaderna har vi i princip tillbringat halva tiden tillsammans och halva tiden isär, för det mesta i tvåveckorsintervaller. Antingen kommer han hit eller så åker jag till Wisconsin eller så möts vi någon helt annanstans. Många äventyr blir det.

    Förra veckan skulle både M och jag till LA och jobba, så vi kombinerade såklart våra uppdrag och hade en fantastisk vecka tillsammans (och med vänner). Så här såg det ut.

    Mitt jobbuppdrag var att hänga på pressdagarna på LA Auto Show. Tog foton och intervjuade folk och kollade på intressanta bilnyheter. SÅ många nya elbilar och andra elfordon här, känns lovande för framtiden.

    Jag har själv spanat på Fords nya Maverick ett tag, en hybrid-pickup som är betydligt mindre än alla andra pickups på (den amerikanska) marknaden. Tyckte dock fortfarande att den var för stor? Vad ÄR det med amerikaner och gigantiska pickisar? Jag fortsätter väl att köra min lilla Ranger ett tag till. (Bild ovan tagen inuti en Maverick.)

    Efter två dagar på LA Auto Show tog jag hojen söderut till Orange County för IMS, en stor motorcykelmässa där man kan testköra en massa olika hojar. M jobbade på mässan och var upptagen hela dagarna, så jag passade på att gå runt och prata med folk samt köra så många olika motorcyklar jag kunde. Det var väldigt långa köer överallt men jag fick i alla fall testa sammanlagt 6 nya hojar. Här en Yamaha Tenere 700.

    Fick även köra två elmotorcyklar för första gången någonsin, en Zero och en Live Wire. De var båda SJUKT snabba och roliga att köra, men väldigt ovant att inte behöva växla. Min kompis Jenny jobbar på Zero och tog fotot ovan. Hade världens största leende i ansiktet hela helgen, kan inte tänka mig något roligare än att få köra en massa olika hojar!?

    På fredagkvällen gick jag och M ut för att äta middag på en random sushirestaurang med några av hans kollegor och kompisar. Mina kompisar Jenny och Genevieve hängde på, och så råkade vi springa in i Cait och Sam som av en händelse var ute och åt på samma restaurang. Så fint med en liten oväntad kompisreunion!

    Jag skulle egentligen åkt hem på söndagen medan M skulle stanna i Orange County ett par dagar till. Hans bästa kompis J:s syster och hennes man bor i ett stort hus precis vid vattnet i Sunset Beach, och jag bestämde mig i sista sekunden för att stanna två extra nätter hos dem. Alltså, minns ni 90-talssåpan Sunset Beach? Jag och min syster var helt besatta av den när vi var typ 10-12 år gamla. Jag drev till och med en liten fan-hemsida på Angelfire/Geocities (minns ni!? känner mig så himla gammal nu) för en av karaktärerna.

    I alla fall. Jag har bott i Kalifornien i 13 år men aldrig varit i Sunset Beach tidigare. Och nu fick jag äntligen en anledning att åka dit! Det var stort. Jag la förresten upp en grej på mina IG-stories för att se om någon mindes tv-serien och ALLA som svarade ja var svenskar. Har fortfarande inte träffat en enda amerikan som har hört talas om serien. Knäppt?!

    M och J var ute och körde hoj hela måndagen medan jag jobbade från huset. Det här var utsikten från mittenvåningen. Alltså. Hur får man ens bo så här fint?

    När vi hade jobbat färdigt för dagen hällde jag och J:s syster upp varsitt glas rosé och klättrade upp på takterassen för att titta på solnedgången.

    Vi var sammanlagt fem personer som bodde i det här huset förra veckan, en från Sverige, två från Colombia och två från Ohio, så inte en enda person var från Kalifornien. Och trots att tre av oss har bott här i många år (de andra två bor i Wisconsin) så blir vi lika hänförda varje gång vi får se en dramatisk solnedgång över Stilla Havet. Luften var ljummen och jag ville bara gråta över hur vackert allt var. Känner mig lycklig nästan varje dag över att jag får bo här.

    Sen kom M och J hem från sin motorcykeltur. Vi gjorde genast följande: beställde och åt en massa indisk mat, gick ner till stranden en stund för att kolla på alla containerfartyg som ligger utanför hamnen i Long Beach, samt tog en öl på kvarterskrogen. Sen gick vi tillbaka till huset, som har en egen brygga och en bastu i garaget. Jag och killarna fick för oss att det var en strålande idé att nattbada och basta, så sagt och gjort. Vi hoppade i direkt från bryggan.

    En rolig grej som jag säkert har nämnt tidigare är att när jag flyttade till USA fick jag bestämma mig för hur jag ville att mitt namn skulle uttalas på amerikanska. Ville jag att Sanna skulle uttalas så som amerikaner säger Santa Claus (alltså med ett tyst T), eller så som amerikaner säger bastu (Sauna). Jag valde att heta bastu över att heta jultomten, så varje gång någon här pratar om att basta så säger de mitt namn om och om igen. (Har fått höra många “hot Sanna/Sauna”-skämt i mina dagar.)

    Men ja, det var ju något av en parentes. Jag lärde alla att säga “bastu” på svenska istället så att det blev mindre förvirrande för mig.

    Sen var det tisdag och jag körde hem till San Diego igen, precis i lagom tid för att missa allt trafikkaos över Thanksgiving-helgen, som alltså pågår i skrivande stund.

  • Helgen som gick

    Födelsedagshelgen som gick

    Jag fyllde ju år förra veckan och lyckades fira i hela fem dagar. Det bara blev så, men why not. Tycker att livet är roligare när man har något att fira.

    Så här såg det ut:

    På torsdagen, alltså min riktiga födelsedag, var det premiärfest för Alaska-filmen på en vingård i Temecula. HÄR kan man se filmen om man vill. Det var så himla fint att få återförenas med hela gänget från resan (se bild ovan) och dricka vin omgiven av motorcyklar och bra personer.

    På fredagen klädde M och jag upp oss till tänderna och gick på finrestaurang. Han hade bokat bord på Mr. A’s, ett av San Diegos mest klassiska fine dining-ställen. Restaurangen ligger högst upp i skyskrapa med stans bästa utsikt, och maten var otroligt god. Efteråt tog vi en drink på en cocktailbar. Fin kväll! Kan inte minnas sist jag hade klackar på mig.

    På lördagen gick vi på en Día de los Muertos-festival och kollade på gamla bilar. Senare på kvällen hade Sarah bjudit in till kombinerad Halloween- och födelsedagsfest för mig i ett hus som tillhörde hennes kompisar som var bortresta. Det var ett fint men ganska litet hus i ett dyrt område med otrolig utsikt, så vi kollade upp vad det var värt. 1,7 miljoner dollar, dvs 14,5 miljoner svenska kronor. M som bor i Wisconsin var chockad medan vi som är vana vid de hutlösa Kalifornien-priserna mest ryckte på axlarna.

    På söndagen åkte vi på motorcykeltur till ett tågmuseum. Jag hade fått låna en hoj av Paul och M fick köra min. Det var Halloween och perfekt motorcykelväder ute.

    På måndagen firade vi vidare genom att gå ut och äta med Katie och Jordan. M är helt besatt av en taiwanesisk restaurangkedja som heter Din Tai Fung och när han insåg att det fanns en i San Diego blev han så himla exalterad. Det visade sig dock att det är nästan omöjligt att få ett bord där. Klockan 16:30 på en måndag var den enda lediga tiden på minst en månad, så vi slog till. Sen beställde vi allt som var gott och åt och åt. Avslutade den väldigt tidiga kvällen med en drink på Raised by Wolves, en speakeasy-bar gömd bakom en roterande öppen spis. Klockan var typ 19:30 när vi kom hem, perfekt för en måndag!

    Sen var jag helt död eftersom jag verkligen inte är van vid att gå ut så här många dagar på raken längre. Känns att man är 35 plötsligt 🙃

  • Bra saker

    35 and counting

    Idag fyller jag 35. Det har varit en så fin födelsedag hittills, och det är inte ens lunchtid ännu. När jag klev in i köket imorse stod M där med tårta och två dussin röda rosor. Sen hade jag lönesamtal med min chef och fick en löneförhöjning på 14%. Det ska bli 30 grader varmt idag, och om ett par timmar ska jag iväg på premiären av Alaska-filmen tillsammans med några av mina bästa personer.

    Förra veckan var jobbig. Jag var så ledsen, och är för den delen fortfarande ledsen. Men idag tänker jag bara fokusera på det positiva. Och än så länge finns det positiva saker så det räcker och blir över. Har goda förhoppningar om 35.

  • Djur

    Alla timmarna som går

    Tack för alla era kommentarer på förra inlägget. Det är så många som har hört av sig, och jag har fått blomleveranser och handskrivna kort. Mitt i sorgen känns det ändå fint att veta att så många personer brydde sig om Steve. Han var en speciell liten gubbe.

    Jag mår ändå bra. Är såklart ledsen och saknar min hund, men jag känner i hela hjärtat att det var rätt beslut och jag vilar i att veta att han har det bättre nu när han slipper lida.

    En grej som har hänt den senaste veckan är att jag plötsligt sitter här med en massa tid över. Jag tror inte att jag riktigt insåg hur mycket tid jag tillbringade varje dag med att försöka få Steve att äta och gå ut och allt annat som man måste hjälpa en uråldrig blind hund med. Men nu sitter jag plötsligt här med flera timmar extra varje dag som jag måste fylla med något nytt. Tror att jag behöver en hobby.

    M är i alla fall här och hälsar på nu, så vi hittar på saker tillsammans. Sist han var här hade han covid och vi kunde inte göra något alls. Det försöker vi ta igen nu.

    Om två dagar fyller jag år och sen är det Halloween, så det ska nog inte vara några problem att få timmarna att gå i alla fall den här veckan. Sen får vi se.

  • Det ofattbara,  Djur

    Steve 4-ever

    Igår sa jag farväl till Steve, min lilla hund. Han fick somna in här hemma, i sin egen säng, medan jag satt bredvid och kliade honom mellan öronen. Det var fridfullt och odramatiskt och så himla, himla sorgligt.

    Steve var så gammal och skruttig. Det var verkligen dags. Jag fick fylla i ett formulär hos veterinären med alla hans hälsoproblem och listan blev så lång att jag bara stirrade på den. Förstod knappt hur det var möjligt att han ens var vid liv fortfarande.

    Steve var en udda hund. Han gjorde inte “hundgrejer”. Han skällde aldrig och var inte så förtjust i att leka, promenera, åka bil, träffa andra hundar, kela eller äta hundmat. Hans enda riktiga passioner i livet var att sova och att äta skräpmat. När jag adopterade honom var han 12 år och hade pankreatit och inga tänder. Att få honom att äta hälsosamt var en daglig kamp under de tre åren han bodde hos mig.

    Under hans sista dagar i livet slutade jag att pracka på honom den receptbelagda hundmaten. Istället fick han leva sitt bästa liv och äta skräpmat. Bacon-cheeseburgare, chicken nuggets, korv med bröd, ost… Har nog aldrig sett honom så lycklig. Den sista måltiden var chicken nuggets samt små, små korvbitar (pga inga tänder) som jag doppade i hundglass med ost- och pumpasmak och matade honom med för hand.

    Jag är ledsen och har ont i hjärtat och kan inte sluta gråta. Steve var min lilla kille, min sidekick. Jag kommer att sakna honom så mycket. Men det var absolut 100% rätt beslut att låta honom somna in.

    Älskar dig för evigt, Steve ❤️

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Alaska-film och födelsedagsfirande

    Hörrni, vill ni veta något spännande? Den där Alaska-resan jag var på tidigare i år tillsammans med Royal Enfield? Den har blivit film! Nästa vecka är det dags för premiären av Epic Ride Series: Alaska, och jag är så himla peppad på att få återuppleva det här äventyret.

    Är lite nervös också, ni vet det där med att se sig själv på film? Är otroligt awkward framför videokameror. Men det känns även som en bra övning i självdistans.

    En ANNAN rolig grej med detta? Filmen har premiär på min födelsedag! Så på torsdag nästa vecka kommer jag att få gå på event tillsammans med några av mina bästa personer och träffa alla som var med på Alaska-resan igen för första gången sen vi skildes åt. Det ska bli så fint. Kan verkligen inte tänka mig ett bättre sätt att fira min 35-årsdag på. Exklusiv premiär av en film som jag är MED I!? Har jag då aldrig varit med om tidigare.

    Om någon av er är sugna på att se filmen kommer den att landa på Royal Enfields YouTube-kanal dagen efter eventet, så på fredag nästa vecka, den 29:e oktober.

    Och här är trailern:

  • Äventyr,  Motorcyklar

    En roadtrip längs Route 66

    Några grejer jag har hunnit med de senaste tre veckorna:

    1. Jag har tillbringat en knapp vecka med att hänga med M i Milwaukee.
    2. Jag har hämtat upp en lånehoj på Harley-Davidsons högkvarter i Milwaukee och kört den hela vägen till Kalifornien, via Route 66.
    3. Jag har hängt i öknen och kört motorcykel med en massa bra kvinnor på Babes Ride Out.
    4. Jag har jobbat en massa.
    5. Och slutligen körde jag igår eftermiddag till Los Angeles för att lämna tillbaka den lånade hojen, samt tog tåget hem till San Diego igen.

    Nu är det lördag och den första dagen jag bara sitter hemma och tar det lugnt på hur länge som helst. Sov 10 timmar i natt, så min kropp behöver tydligen detta. Jag har i och för sig storstädat huset och ska iväg och träffa en kompis snart, men det är ändå lugnt i jämförelse med de senaste helgerna.

    Jag har så många foton och historier jag vill dela med mig av från Route 66, så vi kan kanske börja där?

    Route 66 börjar officiellt i Chicago, så den första dagen på resan körde jag direkt dit från Milwaukee. Ni kanske minns att jag redaktörade/medförfattade en guidebok till Route 66 som gavs ut i somras, och jag använde boken (plus Roadtrippers-appen) för att planera hela min rutt. Det funkade verkligen helt perfekt!

    Mitt första “riktiga” stopp var i Wilmington, Illinois, på en diner som heter Launching Pad. De har en sån här muffler man utanför som är så klassiskt Route 66 att den fick vara med på framsidan av vår bok. Den ville jag såklart se IRL.

    Rolig sidenote är att jag blev kvar här i nästan 90 minuter pga att så himla många personer ville prata med mig om den här hojen, alltså H-Ds Pan America äventyrshoj. Den är fortfarande ny och ganska sällsynt att se ute i verkliga livet såhär och alla som är det minsta intresserade av motorcyklar vill veta ALLT om den. Det här var alltså dag 1 på resan, så det var bara en försmak av hur många personer jag skulle komma att prata om Pan America med under veckan…

    En av de roligaste turistfällorna längs Route 66 är Uranus, Missouri. Här kan man stanna och köpa fudge (eftersom “fudge tastes better in Uranus”) och fnissa åt andra toalettrelaterade skämt.

    Jag stannade också vid så himla många gamla vintage-bensinstationer. Garys Gay Parita i Missouri låg högst på min lista, och jag blev inte besviken. Jag hängde här ett tag och pratade med ägaren, en man som heter George och har en gås som heter Lady Bird som husdjur. Han berättade om en massa andra grejer jag borde kolla upp medan jag var i Missouri, samtidigt som Lady Bird stod vid mina fötter och gnagde på mina kängor.

    Route 66 går genom 8 delstater (Illinois, Missouri, Kansas, Oklahoma, Texas, New Mexico, Arizona och Kalifornien) men den delen som går genom Kansas är bara omkring 2 mil lång. Det finns dock en massa att se på de här 2 milen, bland annat Cars on the Route, ytterligare en vintage-bensinstation.

    Eftersom jag bodde på ett nytt hotell varje natt under den här resan hade jag lite svårt att sova och vaknade tidigt, så de flesta dagar satt jag på hojen redan vid soluppgången. Så när jag körde in i Kansas från Missouri var klockan bara omkring 8 på morgonen. Någon timme senare var jag i Oklahoma, vilket innebär att jag hade varit i tre delstater redan innan klockan 10.

    I Oklahoma stannade jag och åt lunch på ett gulligt vegankafé i Tulsa. Där träffade jag en kille som såg att jag körde en Pan America och ville veta allt om den. Vi pratade ett tag och det visade sig att vi hade en massa gemensamma vänner. Han tipsade mig om en massa grejer att se i Tulsa som jag egentligen hade tänkt skippa, men är glad att jag lyssnade och hamnade här, på Buck Atoms Cosmic Curios. Deras muffler man var redan utklädd för Halloween.

    Dag två i Oklahoma var jag uppe med solen igen. Stannade för att kolla in Sandhills Curiosity Shoppe i Erick, men det var såklart stängt eftersom klockan inte ens var 8 på morgonen en måndag. Jag utnyttjade dock det perfekta morgonljuset för några selfies.

    Sen körde jag genom Texas. Tog en liten omväg till Palo Duro Canyon som är den näst största kanjonen i USA efter Grand Canyon. Stannade även vid Cadillac Ranch, eftersom man inte kan köra genom the Texas Panhandle utan att stanna här.

    Strax innan jag körde in i New Mexico stannade jag vid Midpoint Cafe, den officiella mittpunkten på Route 66. Så här glad var jag över att vara halvvägs!

    Lyckades få det sista rummet på Blue Swallow Motel i Tucumcari, New Mexico. Det här är kanske den mest klassiska Route 66-staden av alla. Och det här motellet, som är en sk motor court från 50-talet där alla rum har ett eget garage, har nog den bästa neonskylten längs hela 66.

    Jag satt utanför mitt rum och drack en öl innan jag gick och la mig och ett par fulla medelålders män från Ohio som bodde två rum bort kom fram och pratade med mig ett tag. De hade bokat sitt rum flera månader i förväg och var helt chockade över att jag bara hade glidit in och fått ett rum här typ två timmar tidigare. Jag hade inte bokat någonting i förväg på hela den här resan, och det gick ändå hur bra som helst. Tror dock att det kan ha att göra med att det knappt är några européer här just nu pga covid, annars brukar Route 66 vara helt fullt av tyskar.

    Efter Tucumcari körde jag genom resten av New Mexico utan att stanna så mycket. Förutom för att stretcha mitt knä som gjorde extremt ont hela resan. Men sen var jag i alla fall plötsligt i Arizona. Jag körde Route 66 genom Arizona med Katie och Stacey i oktober förra året, så hade redan sett mycket av detta. Men det var fint ändå. AZ är en sån himla R66-guldgruva, det finns SÅ MYCKET spännande grejer att se här. Till exempel Jack Rabbit Trading Post, en liten souvenirshop vid sidan av motorvägen med en spännande skylt. Och Petrified Forest National Park.

    Åt lunch i Winslow, Arizona, som har helt kapitaliserat på Eagles-låten Take It Easy. Inte i bild: en lång kö med baby boomers som väntade på sin tur att fotas här.

    Så här går alltså en vers i låten för den som inte är bekant:

    “Well, I’m standing on a corner
    In Winslow, Arizona
    And such a fine sight to see
    It’s a girl, my Lord, in a flatbed Ford
    Slowin’ down to take a look at me”

    Sen gav jag mig ut på skattjakt i en pytteliten övergiven by som heter Two Guns och ligger helt i ruiner. Det skulle finnas en grotta här vid namnet Apache Death Cave, och det kändes som en strålande idé att knalla runt helt själv mitt ute i ingenstans och leta efter en övergiven dödsgrotta, så det gjorde jag. Hittade den! Men klättrade inte ner i själva grottan.

    Fler viktiga stopp längs Route 66 i Arizona: Seligman, Oatman och Kingman.

    Ja och sen var jag plötsligt i Kalifornien igen, i Needles närmare bestämt. Började den här morgonen i Flagstaff där det var 7 grader varmt. I Needles var det 35, så lite av en temperaturskillnad där. (Mätt i Fahrenheit gick det från 45 grader till 95, så en 50-gradig skillnad!)

    Och det var det äventyret. Jag körde helt solo knappt 500 mil genom 9 delstater (varav 3 jag aldrig hade varit i innan) på 8 dagar. Pan American var den perfekta hojen för detta och jag var helt klart lite ledsen över att behöva lämna tillbaka den till Harley. Dock väldigt tacksam över att de lät mig låna den för att köra cross-country, bara sådär.

    Sen körde jag direkt söderut till öknen för att festa med alla mina bästisar på Babes Ride Out i ett par dagar, men det får bli ett annat inlägg.

  • Vardagsfilosoferande

    Hej från ett regnigt San Diego (!)

    Det är något med regn som genast får mig på blogghumör. Det regnar så sällan här att jag liksom känner att jag måste berätta för någon när det faktiskt händer? Just nu sitter jag hemma på mitt kontor och tittar ut genom fönstret på en “severe thunderstorm” (enligt min väderapp) med blixtar och dunder och gigantiska regndroppar. Det är otroligt dramatiskt.

    Imorgon flyger jag till Milwaukee. Ska hänga där i ett par dagar, sen hämtar jag upp en hoj från Harley för att köra hela Route 66 tillbaka till Kalifornien. Om allt går som det ska. Är så peppad på detta äventyr. Route 66 är kanske egentligen inte den bästa motorcykelrutten eftersom den numera mest består av motorväg, men det är så många små städer och roadside attractions jag vill se på vägen.

    Vad händer annars? Steve är fortfarande vid liv, jag har bytt ut min TV mot en vinylspelare, och häromdagen drack jag min första droppe alkohol på nästan en månad. Har även börjat ge mig ut och köra mountainbike nästan varje dag efter jobbet. Har en liten runda på ungefär en mil av stigar i närheten av mitt hus som jag brukar köra. Pga detta har jag även tagit mig igenom en massa ljudböcker på sistone (min strategi är att läsa romaner och lyssna på fackböcker).

    Men ja, roligare än så blir det kanske inte just nu? Jobbar, läser böcker, cyklar, lagar mat, hänger med djuren, och träffar kompisar mellan varven. En vanlig september i pandemin helt enkelt.

    Är dock verkligen redo för äventyr nu! Ni får gärna hänga med på Instagram.

  • Bra saker,  Helgen som gick

    Punkhjärtan, passionsfrukt och gifflar på stranden

    Steve verkar (temporärt?) må lite bättre igen, så inga svåra beslut fattade ännu. Sån jäkla emotionell bergochdalbana detta. För att lätta upp stämningen kommer här några grejer som har hänt på sistone.

    Min kompis Katie var och tatuerade sig på en tatueringsstudio som råkar ligga granne med mitt hus. Så jag promenerade över och kom hem med ett par spontana smågrejer. Det här punkhjärtat känns ju long overdue.

    Har ätit gifflar på stranden.

    Fick äntligen tillbaka min hoj efter Alaska-resan. Kolla hur skitig den är! Så många minnen i all denna smuts dock, vet inte om jag ens vill tvätta bort alla Alaska-insekter som offrade sina liv för den här resan.

    En dag fick jag feeling och vandrade till toppen av ett berg. Behövde komma ut ur huset och hade en ljudbok att lyssna klart på, så det här kändes som ett bra sätt att slå två flugor i en smäll.

    Inte världens smartaste idé att göra en av San Diegos brantaste hajkar på mitt kassa knä dock, kunde inte sova senare den här kvällen för att det gjorde så ont. Men fick i alla fall se en fin solnedgång, och lyssnade klart på boken. Så, värt det?

    Har ätit sjuka mängder passionsfrukt. Katie och Jordan har ett passionsfruktträd som bågnar av frukt just nu. Jag har anmält mig som frivillig att ta hand om allt överflöd. Älskar passionsfrukt, och det brukar av någon anledning inte gå att hitta i affären här.

    I lördags hade jag läppstift på mig för första gången på… ett år? Jag vet inte.

    Jag promenerade i alla fall tre kvarter till ett hotell med en pool där en kompis hade möhippa. Det är högsommar i San Diego just nu med över 30 grader på dagarna, så att få svalka mig i en pool i ett par timmar var precis vad jag behövde.

    En fin grej? Mina grannar vet att jag har varit ledsen över Steve, så de kom över med hemmagjord pastasallad, “Så behöver du i alla fall inte tänka på att laga mat.”

    ❤️

  • Vardagsfilosoferande

    Verkligheten

    Varje gång jag pratar med min mamma i telefon går konversationen ungefär så här:

    Mamma: Men du bloggar inte så mycket?
    Jag: Nej, jag har inte tid.
    Mamma: Jaha, vad gör du istället då?
    Jag: Ehhh… läser böcker mest.

    Jag känner mig ganska ömtålig på sistone. Sover knappt på nätterna och har lite svårt att hantera verkligheten. Jag vet att mycket av detta beror på att min lilla hund börjar bli så gammal att jag inte vet om det är själviskt av mig att fortsätta hålla honom vid liv. Jag försöker få någon annan att säga åt mig att nu, nu är det dags för honom att vandra vidare. Men ingen säger det eftersom det måste vara mitt beslut, och jag hatar detta så mycket.

    Så istället för att sova eller blogga eller fatta omöjliga beslut läser jag romaner. Eller, just nu mest deckare. Läste fyra deckare på sju dagar och sen kunde jag inte sova för att jag hela tiden vaknade och trodde att det var en mördare i mitt sovrum.

    Annars då? Har en jättespännande roadtrip planerad om några veckor men känner mest ångest över att lämna Steve. Förutsatt att han ens lever då.

    Ja, det här blev ju inte så muntert, men i alla fall ett livstecken så min mamma inte behöver oroa sig.