• Vardagsfilosoferande

    Lite saker som har hänt sen sist bara

    Har känt mig lite osugen på att blogga på sistone, men hoppas att det vänder. In the meantime, här kommer lite grejer som har hänt sen sist.

    • Jag har klippt mig! Var så himla himla trött på mitt slitna ostylade ofärgade hår som jag i princip inte har rört på ett år, så jag gick till min kompis Tashas salong och bad om en “low-maintenance shag”, vilket jag fick. På bilden ovan har jag gjort följande: tvättat håret, låtit det lufttorka, fönat luggen och sprayat allt med lite hårspray. Så enkelt och snabbt!

    • I onsdags fick jag min andra dos av Pfizer-vaccinet. Var lite orolig över biverkningar eftersom jag hade hört en massa skräckhistorier om just den andra dosen, men det var inte så farligt. Dagen efter kände jag mig mest bakis, var trött och hade lite ont i kroppen, men det gick över.

    • Har varit ute på äventyr! Nu är det bara en och en halv månad (!!!) kvar tills jag åker till Alaska, och jag har så mycket pepp-energi att jag inte riktigt vet hur jag ska kanalisera den. Förra helgen tog jag och Andy i alla fall en liten offroad-tur som visade sig vara något av det svåraste jag har gjort i motorcykelväg. Vi körde ner för smala branta bergsstigar fulla av lösa stenar, stora gropar och tighta svängar, och med en brant klippkant på ena sidan. När vi äntligen kom ner på andra sidan var vi i öknen och tvungna att köra genom djup sand, något av det svåraste jag vet. Men vi överlevde! Och jag blev om möjligt ännu mer sugen äventyr efter detta. (Det är uppenbarligen något fel på mig.)

    • Jag och två kompisar har börjat med något vi kallar för sunset rides. Varje onsdag ger vi oss ut och kör hoj strax innan solnedgången. Har vi tur blir himlen så här fin. Sen går vi till någon uteservering och äter middag och tar en öl efteråt. Kan inte ens beskriva hur lycklig det gör mig att kunna äta på restaurang igen.

    • Sist men inte minst läste jag ut en så HIMLA bra bok igår kväll som jag vill rekommendera. Migrations av Charlotte McConaghy. Det är en framtidsdystopi utan minsta spår av scifi, vilket nog är min bästa genre. Påminner lite om Elizabeth Hands böcker om Cass Neary, samma mörker och opålitliga protagonist. 5/5.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Pan America, en helg i öknen och en drönarkrasch

    Herregud vilken helg jag har haft. Var som sagt på ett lanseringsevent för Pan America, Harleys nya äventyrshoj, i öknen, och det VAR verkligen ett äventyr. I två dagar fick jag köra runt på den nya hojen tillsammans med 11 andra journalister och ett gäng personer som jobbar på H-D. Jag var den enda kvinnan, vilket jag i och för sig är van vid i såna här sammanhang, men jag känner ändå alltid att jag har saker att bevisa (kvinnor kan!).

    Den första dagen var det träning, då fick vi mest göra olika övningar för att bli bättre på att köra offroad. Typ att ta tighta, långsamma 180-graders svängar i sand, eller att köra runt en massa koner utan att ens vidröra gasen. Vi fick avsluta med att köra runt på en motocrossbana, vilket kan vara något av det roligaste jag någonsin gjort. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan av att köra en 250-kilos Harley på en bana gjord för mycket mindre hojar, men det var speciellt. Kunde inte sluta le i hjälmen. Vi var dessutom några av de första personerna i världen utanför H-D:s forsknings- och utvecklingsteam som fick testa den här hojen, det känns också stort.

    Dag två var det dags att åka på tur. Vi körde kanske 25 mil totalt genom berg och öken, på asfalt och genom sand. Vädret var perfekt och H-D hade fotografer som fångade alltihop på bild. Vid ett tillfälle kraschade en av videokillarna sin drönare rakt in i min hoj medan jag körde mitt på vägen, det var en smula traumatiskt. Han bad så hemskt mycket om ursäkt flera gånger hela dagen, och det var dagens grej som exakt alla pratade om efteråt. Jag sa att jag kunde tänka mig att förlåta honom om han fixade fram videon från kraschögonblicket, så nu väntar jag bara på att få den skickad till mig.

    På lördagen hade vi allihopa tillbringat så pass mycket tid tillsammans (alla var vaccinerade och hade testat negativt för covid dagen innan eventet började) att det började kännas sorgligt att säga hej då nästa dag. Lördag kväll råkade jag därför vara uppe och dricka öl och snacka tillsammans med en annan journalist och två Harley-ingenjörer till klockan 4 på morgonen. Kan på riktigt inte minnas sist jag var vaken så sent, men det var kul. Det känns som att all uppdämd energi från det senaste året har börjat brista, på gott och ont.

    Igår när jag kom hem tog jag en 90 minuter lång tupplur, och några timmar senare somnade jag på riktigt och sov i 11 timmar. Känner mig helt mörbultad idag, men det får det vara värt. Har inte haft så här kul på mycket länge.

    Nu ska jag bara samla alla intryck och lyckas skriva ihop en artikel som gör detta rättvisa också.

  • Motorcyklar

    En amerikansk äventyrshoj

    Jag befinner mig just nu mitt ute i öknen i en håla som heter California City, i en container inredd som ett mycket spartanskt sovrum. Här finns en 90-säng med sovsäck, en lampa och en liten värmefläkt, inget annat. Det blåser så hårt att det skakar i väggarna. Och precis utanför står en sprillans ny motorcykel som jag ska få köra de närmsta dagarna.

    Jag blivit inbjuden av Harley-Davidson tillsammans med ett gäng andra journalister för att få köra Pan America, H-Ds nya äventyrshoj som lanseras i USA nästa månad.

    Det här är kanske inte intressant för någon som läser här, men det här är en STOR GREJ i motorcykelvärlden. H-D är ju annars kanske mest kända för att tilltala bikergubbar med skägg och skinnväst som gillar att cruisa på motorvägen. Men Pan America är en helt ny maskin som kan köras både på asfalt och genom offroad-terräng. Folk i äventyrsscenen älskar redan att hata den här hojen, trots att ingen faktiskt har kört den ännu. Det är mest en principfråga att tycka att Harley ska hålla sig till cruisers och inte äventyrsmaskiner.

    Jag är i alla fall O-TE-ROLIGT peppad på hela den här grejen. Jag är kanske också den perfekta målgruppen: älskar H-D (och äger två Harleys) men har även en äventyrshoj och vill kunna köra både on- och offroad.

    Det känns som julafton det här, att få vara en av de första som faktiskt får prova att köra en Pan America i riktig terräng. Vet på riktigt inte om jag kommer kunna sova i natt. Dels på grund av hur hårt det blåser utanför, men mest för att jag är SÅ PEPPAD!!! Har jag sagt på sistone hur mycket jag älskar mitt jobb?

  • Matbloggen

    Riktiga svenska kanelbullar

    Två saker jag går runt och är sugen på nästan jämt är svenska kanelbullar och kardemummabullar. Såna stora fina snurror som man köper på kafé i Sverige. Jag bakar själv ibland, men det blir liksom inte samma sak, jag är inte tillräckligt bra på att baka. Och amerikanska kanelbullar är i princip oätliga, alltid gigantiska och täckta av glasyr. Uhhhh.

    För ett par veckor sen skickade dock en av mina kompisar Instagram-kontot Swedish Fika San Diego till mig, och jag började genast följa. Det drivs av en svensk kvinna som bor här och tar beställningar på svenska bakverk. Man måste beställa minst 12 bullar, vilket är lite väl många i taget för mig, men ibland lägger hon upp överblivna bullar på IG och så är det först till kvarn. Igår hann jag äntligen först!

    Och idag tog jag en liten motorcykeltur på min lunchrast för att hämta upp den här fina kartongen.

    KOLLA! Perfekta bageribullar. Åt en bulle så fort jag kom hem och det var verkligen precis exakt vad jag har saknat. Tänkte egentligen dela med mig av resterande bullar till vänner, men nu lutar det åt att jag äter upp alla själv istället. Tror inte att jag kan låta bli. Jag får väl lägga en beställning på 12 stycken nästa gång trots allt.

    Förresten, det är alltid roligt när två utlandssvenskar som uppenbarligen aldrig pratar svenska med någon möts och plötsligt ska försöka säga saker till varandra på sitt modersmål. Min svenska är så DÅLIG när jag byter språk (den blir bättre när jag har pratat svenska ett litet tag, det är mest omställningen som är svår), men det är alltid skönt att inte vara ensam i detta. Man kan slänga in lite engelska fraser utan att låta som en rejäl tönt.

    Tack för bullarna, Åsa!

  • Bra saker

    Vax to the future

    Här kommer några bra saker som har hänt på sistone!

    Vi tar det största först: Förra veckan fick jag min första dos av Pfizer-vaccinet. Det gick snabbt och jag fick inga biverkningar, förutom lite ont i armen. Min mamma i Sverige fick sin första dos två dagar senare, något jag är oändligt tacksam för.

    Tänker nästan varje dag på att om Trump fortfarande vore president så finns det inte en chans att det hade gått så här snabbt för alla att vaccinera sig här. Det finns såklart mycket man kan kritisera med USA:s respons till covid, inklusive att man har köpt upp många fler vaccindoser än vad som behövs så att det blivit svårare för fattigare länder att få tag på vaccin. Men jag är samtidigt så jävla tacksam över att nästan alla jag känner i det här landet har vaccinerats eller kommer att vaccineras inom en snar framtid. Försöker hålla två saker i huvudet samtidigt.

    Nu börjar det kännas som att livet återvänder, äntligen. Det är en hisnande tanke.

    En annan grej jag gjorde förra veckan var att göra den sista avbetalningen på mitt Harley-lån. Köpte min Dyna för drygt 6 år sen, och nu är den äntligen helt avbetald och ägs till 100% av mig och inte av banken. Det känns stort. Nu är garaget ganska fullt, annars hade det varit frestande att lägga den summan jag nu kommer ha över varje månad på någon ny leksak. Men så kul ska vi kanske inte ha det.

    Slutligen har fem (!) av mina närmsta vänner fyllt år den senaste veckan. Förra året vid den här tiden var vi mitt i lockdown och ekonomisk kris och karantän och det blev inget firande av aprilfödelsedagarna. Vi hade inte heller kunnat tänka oss att pandemin fortfarande skulle pågå så här ett år senare. Men nu när alla snart är vaccinerade blir det till att ta igen den förlorade tiden många gånger om. Längtar.

  • Äventyr

    Fullspäckad helg med Omega Mart, Death Valley och Biltwell 100

    Jag hade en helg som kändes nästan… normal? Som mina helger brukade vara innan covid, det vill säga full av äventyr. I torsdags tog min kompis Sarah och jag hennes bil till Las Vegas. Det är egentligen det sista stället på jorden jag brukar vilja besöka, med eller utan pandemi. Men vi hade en spännande destination i sikte: Omega Mart, den senaste installationen från konstkollektivet Meow Wolf.

    På fredagen vaknade vi i vårt hotellrum och packade ihop våra saker. Vi hade lite tid på oss innan Omega Mart öppnade så vi cruisade the Strip samt tog ett väldigt turistigt foto. Det var så jäkla mycket folk överallt? Antar att det är för att så många har vaccinerat sig (Sarah hade fått sin andra vaccindos dagen innan, på vägen till Vegas), men ändå.

    Vi var i alla fall först på plats på Omega Mart eftersom jag var här i jobbet och skulle intervjua deras marknadsföringschef. Han gav oss dessutom en guidad tour.

    Det är väldigt svårt att förklara vad det här stället är. Jag har tidigare skrivit om Meow Wolfs House of Eternal Return i Santa Fe, New Mexico, som jag besökte för ett par år sen. (Skrev även en artikel för jobbet om det.) Men i korta drag är det en “immersive art experience” som går ut på att man kliver in i en till synes normal miljö (i detta fall en mataffär), men så fort man tittar sig närmare omkring inser man att något är… off.

    Man kan öppna olika dörrar som fungerar som interdimensionella portaler och plötsligt befinner man sig i en neongrotta eller på ett mystiskt kontor eller i ett rum fullt av blinkande ljus. Därifrån kan man ta sig vidare till nya dimensioner genom att krypa genom gångar, klättra upp genom branta tunnlar eller ta en rutschkana till en annan våning. Det finns även ett mysterium som man kan försöka lösa om man känner sig manad att tillbringa många timmar här.

    Sarah och jag utforskade så mycket vi bara hann på kanske tre timmar. Sen var det så mycket folk där att det började kännas jobbigt, trots att alla hade munskydd på sig (jag hade dubbla pga paranoid). Då åkte vi vidare till vår nästa destination…

    …nämligen Death Valley National Park, som ligger ungefär två timmar från Vegas. Det började redan bli ganska sent och solen var på väg ner, så vi skyndade oss att se några av de mest kända sevärdheterna i parken eftersom Sarah aldrig hade varit där förut. Sen körde vi vidare, ytterligare två timmar i beckmörker till vårt hotell i Lone Pine.

    Sen var det plötsligt lördag och dags för ytterligare ett äventyr. Motorcykelföretaget Bilwell ställde till med offroadrace i öknen och jag kände kanske 20 personer som skulle delta. Det här var det första “eventet” någon av oss hade varit på på ett drygt år, och stämningen var därefter. Jag fick en Bud Light Lime i ena handen och en mimosa i den andra så fort vi anlände, runt 10 på morgonen. Det var även perfekt väder ute, varmt och skönt.

    Det var ganska mycket folk, men enbart utomhus och väldigt utspritt, så det kändes säkert. Ingen trängsel och inga stånd som sålde saker, man fick ha med sig all mat och annat själv. Här är förresten min kompis Tamara som deltog i racet på sin vintage-Triumph. Hon körde 8 mil genom svår ökenterräng på den här typ 60 år gamla hojen och vann sin klass. Så tuff!

    Jag och Sarah skulle egentligen bara stanna här i några timmar och sen köra tillbaka till San Diego (en ca 4 timmars bilresa bort) men jag hade så himla kul att jag inte ville åka hem. Hade nog inte riktigt insett hur svältfödd jag var på att hänga på motorcykelevent i öknen? Så Sarah åkte hem men jag stannade kvar. Fick sova i en kompis van och fick skjuts hela vägen hem nästa dag.

    Det här var en så otroligt fin och rolig och välbehövlig helg. Är så glad att så många av mina vänner är vaccinerade och vågar umgås igen, och förhoppningsvis är det min tur snart.

  • Litteraturbloggen

    Det bästa och sämsta jag läste i mars

    Efter en ganska kass läsmånad i februari lyckades jag ta mig igenom nio böcker i mars, varav flera var riktigt bra. Här är några höjdpunkter:

    Deacon King Kong av James McBride

    Har haft den här på att läsa-listan ett ganska bra tag, men var inte alls beredd på läsupplevelsen. Den här boken, som utspelar sig i ett svart område i ett segregerat New York City i slutet på 60-talet, var FANTASTISK. Språket! Karaktärerna! Dialogen! Intrigen! Så fin och rolig, jag skrattade högt flera gånger och läste om flera stycken för att de var så perfekta. Vet ej om den finns i översättning, men skulle verkligen 100% rekommendera att läsa på originalspråk.
    5/5

    Ya Leila av Donia Saleh

    Fint och drabbande om vänskap, vit feminism, rasism, aktivism och vi-mot-dom i en fiktiv stad som påminner om Göteborg. Älskade språket i denna och kände igen mig i mycket från min egen tonårstid.
    4/5

    Överlevarna av Alex Schulman

    Det verkar som att den här boken har fått viss kritik för att den utger sig för att vara en roman trots att den väldigt tydligt bygger på Alex Schulmans riktiga familj. Jag har läst alla Schulmans böcker och visst, den här är extremt lik de mer öppet självbiografiska böckerna, men jag tycker inte att det gör någonting? Jag tycker att det är fascinerande att se honom bearbeta sin barndoms trauman via text, oavsett om det är påhittat eller ej. Tyckte mycket om denna.
    4/5

    Kåda av Ane Riel

    Okej den här läste jag faktiskt ut den sista februari, men jag klämmer in den här eftersom jag inte orkar göra ett helt inlägg om en annars rätt trist läsmånad. Den här spänningsromanen (som jag egentligen snarare skulle klassa som ett familjedrama) utspelar sig i Danmark och handlar om en extremt dysfunktionell familj. Extremt mörk, men läsvärd.
    4/5

    ***

    Vi kan ta den sämsta boken jag läste i mars också, när jag ändå håller på.

    De kapabla av Klas Ekman

    Ett gäng oerhört osympatiska karaktärer som alla fattar helt fel beslut i en osannolik situation efter en annan. Var irriterad hela boken igenom men var ändå tvungen att läsa ut för att se hur den slutade.
    2/5

  • Äventyr,  Bra saker,  Motorcyklar

    Sommarkänslor och Alaska

    Hur jag vet att jag fortfarande är svensk även efter nästan 13 år i Kalifornien: Så fort det börjar bli varmt igen efter en lite småkylig vinter drabbas jag ordentligt av SOMMARKÄNSLOR.

    Den här veckan ska det bli 29 grader varmt flera dagar i rad och det finns ingenting som gör mig så lycklig som värme och solsken. Det gör att alla problem känns obetydliga, all musik låter bättre, all mat smakar fantastiskt och livet känns bara rent allmänt kul och spännande.

    Om två veckor får dessutom alla Kalifornienbor över 16 vaccinera sig mot covid (jämfört med nu då vaccinet bara erbjuds till vissa risk- och åldersgrupper), vilket ännu mer gör att det känns som att livet börjar återvända på riktigt efter det här helvetesåret.

    Jag känner mig alltså allmänt pepp just nu, dels på grund av sol och vaccin, och dels på grund av en annan grej som jag har drömt om och som kommer bli verklighet om ett par månader.

    För ett tag sen läste jag Kristin Hannahs fantastiska roman The Great Alone (Himmel över Alaska på svenska) och skrev kort om hur jag har gått runt ett ganska bra tag nu med en rent fysisk längtan efter att få besöka Alaska. Och mer specifikt efter att köra hoj i Alaska. Eftersom gränsen mellan USA och Kanada fortfarande är stängd pga covid, och eftersom det skulle ta minst en månad att köra från San Diego till Anchorage och tillbaka, har jag tänkt att detta är något som får vänta ett år eller två.

    MEN. Som ni vet köpte jag en Royal Enfield Himalayan i december, och några månader senare hörde Royal Enfield USA:s marknadsföringschef av sig på Instagram och frågade om jag skulle vara intresserad av att åka till Alaska med RE i sommar. Jag svarade omedelbart JA i versaler, no questions asked.

    Men nu är det mesta bokat, och detaljerna ser ut så här: Royal Enfield har satt ihop en grupp på ungefär 10 personer för en motorcykeltur genom Alaska i slutet på juni. De kommer att skeppa våra hojar till Anchorage, samt betala för våra flygbiljetter och hotellrum. Sen kommer vi att köra runt i USA:s största delstat (Alaska är större än Kalifornien, Texas och Montana tillsammans) i 10 dagar och utforska nationalparker, kust och grusvägar.

    Jag och en av de andra tjejerna som ska åka har DM:at varandra på Instagram och undrat om det här verkligen är på riktigt, det låter liksom för bra för att vara sant. Men igår fick jag mina flygbiljetter på mejlen, så det verkar som att detta faktiskt är något som kommer hända, det är inte längre bara en bucket list-dröm.

    Så, för att sammanfatta: sommarvärme, vaccin, Alaska. 2021 kan nog bli ett skapligt år ändå. Och herregud vad jag älskar Instagram ibland.

  • Helgen som gick

    En liten staycation i drömträdgården

    Glad söndag på er. Jag är hundvakt hos mina kompisar Katie och Jordan, vilket innebär att Steve och jag bor i deras fina hus och hänger med deras hundar i några dagar medan de är iväg och campar.

    Jag har varit på så himla bra humör hela dagen och fattade först inte varför, sen gick jag ut och insåg att det var 30 grader varmt ute. SOMMARVÄRME! Inte konstigt att jag mår bra.

    Just nu sitter jag i skuggan på altanen och läser en bok (eller okej, har tagit en paus i läsandet för att skriva detta), dricker en öl och tittar ut på trädgården som är full av växter, odlingar och fruktträd. Jag skulle själv aldrig orka ha så här många grejer att vattna och hålla vid liv, så det är fint att ha vänner som gör det åt en. Om jag blir hungrig kan jag till exempel gå ut och plocka avokado, kronärtskockor, citroner eller någon sorts kål.

    Jag har bott här sen i fredags och åker hem igen imorgon. Det har varit som en liten staycation. Idag gjorde jag dock detta otroligt smarta: åkte hem och storstädade mitt eget hem (har hängt hemma ganska mycket den här helgen trots att jag “bor” här eftersom jag inte vill lämna katterna ensamma för länge). Dammsög, skrubbade, våttorkade, hängde upp nya gardiner och bäddade med rena lakan. Så imorgon kommer jag att komma hem till ett helt rent hem. Vilken dröm.

    Ja, det var väl bara det. Solsken, hundar och en kall öl. Mer kan man ju inte begära.

  • Motorcyklar

    Min chopper får en makeover

    Jag skrev häromdagen att min chopper var färdigbyggd. Jag köpte den för drygt tre år sen av Pauls lillebror och har sen dess ändrat lite smågrejer här och där, men den har sett i stort sett likadan ut, fram tills nu. Så här såg hojen (och jag) ut när jag köpte den:

    Det är en ombyggd Harley-Davidson Shovelhead från 70-talet. Tyckte såklart att den var snygg när jag köpte den, men jag är personligen inte så förtjust i blått. Och så har jag i många år haft en dröm om att äga en guldfärgad chopper.

    Trogna läsare med riktigt bra minne kanske till och med kommer ihåg att jag för fem år sen fick en handgjord läderväska som skulle matcha det lackjobb jag planerade för min dåvarande chopper.

    Men sen sålde jag den hojen innan jag ens hann lacka den och väskan har stått på en hylla och samlat damm sen dess. Men NU! Nu var det dags för mig att ta tag i saken och skaffa mig mina drömmars guldiga chopper.

    Och titta! Så här ser min shovelhead ut nu.

    Det har blivit ganska många uppgraderingar sen sist, inklusive ett helt nytt elektriskt system eftersom det tidigare var som en pac-man som mumsade i sig motorcykelbatterier på löpande band.

    Massa andra nya smågrejer också, men min favorit är nog den här hjärtformade sidospegeln.

    Lacken är gjord av en snubbe i Orange County och i princip allt annat har Paul hjälpt mig med. Känner mig tacksam över att ha ett snällt ex som vet allt om gamla Harleys. Är nykär i den här hojen nu. Har ni sett något finare?