• Listor,  Litteraturbloggen

    Kulturlistan i juli

    Nu är det nästan augusti. Det känns så konstigt. Tiden går så långsamt och så snabbt på samma gång. Här kommer i alla fall denna månadens kulturskörd.

    Filmer jag har sett:

    Har sett två filmer den här månaden, båda var bra.

    The Lovebirds: En sprillans ny romantisk actioncomedy med Issa Rae och Kumail Najiani. Gillade!

    The Aeronauts: En äventyrsfilm som utspelar sig i en luftballong 1862 med en stark kvinnlig huvudkaraktär. Svårt att misslyckas med de ingredienserna.

    Böcker jag har läst:

    Jag har hittills i juli läst hela 14 böcker, vilket slår mitt tidigare rekord på 12 böcker på samma månad från i april. Det är pandemins fel! Gör ju knappt något annat än att sitta hemma och läsa.

    Dessa var bäst:
    The Vanishing Half av Brit Bennett
    The Glass Hotel av Emily St. John Mandel
    The Nickel Boys av Colson Whitehead
    Lite död runt ögonen av David Ärleman
    Ödesmark av Stina Jackson

    Har inte hunnit blogga om The Vanishing Half ännu, men OJ vad bra den var. Ytterligare en fempoängare. Rekommenderar varmt alla böcker på den här listan dock.

    Dessa var sämst:
    Andra andningen, Visning pågår, Avdelning 73 och Tiggaren av Sofie Sarenbrant

    Nu kan man kanske fråga sig varför jag läste fyra böcker på raken av samma författare om de var så dåliga, men man var ju tvungen att läsa nästa bok för att få veta hur det gick! Eller, det är en sanning med modifikation. Det här var nog de mest förutsägbara deckare jag någonsin läst, jag listade ut exakt alla “plot twists” och vem som var mördaren redan i de första kapitlen av varje bok. Jaja. Lättsmält underhållning i alla fall.

    Alla böcker jag läser finns förresten på min Goodreads.

    TV-serier jag har kollat på:

    Inte en enda?

    Poddar jag har lyssnat på:

    Bara mina gamla vanliga nyhets- och politikpoddar. Vill verkligen hitta fler poddar som är mer storytelling, tänk S-town eller Wind of Change. Har ni några att rekommendera?

    Restauranger jag har ätit på:

    Jag borde väl ta bort den här frågan eftersom jag inte äter på restauranger just nu. Vissa uteserveringar är fortfarande öppna, men jag tycker att det skulle kännas jättekonstigt att sitta och äta på en restaurang utan mask medan de som jobbar där står i full skyddsutrustning och riskerar sina liv. Då plockar jag hellre upp hämtmat och äter hemma för att i alla fall stödja ekonomiskt.

    Förresten, måste klaga lite. I fredags beställde jag hämtmat för fyra personer på en indisk restaurang som jag älskar. Försökte beställa online genom Postmates men fick ett felmeddelande två gånger, så jag ringde och beställde istället. Sen visade det sig att de två onlinebeställningarna gick igenom, så den här måltiden kostade mig sammanlagt $250 (drygt tvåtusen kronor) och Postmates vägrar att ge mig mina pengar tillbaka för de två extra beställningarna, trots att den maten aldrig ens tillagades.

    Har varit så arg över detta de senaste dagarna och kommer av principskäl inte ge mig förrän jag får mina pengar tillbaka, även om jag måste skaffa en advokat och stämma Postmates (ehhh jag har eventuellt bott i USA för länge). Restaurangen är tack och lov hjälpsam, så vi får se hur det detta går. Stay tuned.

  • Drömhuset

    Lite nytt hemma hos mig

    Jag flyttade ju tillbaka in i mitt gamla hus i mars, två dagar efter att hela Kalifornien stängde ner pga corona. En av mina bästa grejer med att flytta är att få åka till Ikea och köpa nya grejer till hemmet. Jag älskar Ikea, det känns så betryggande på något sätt, som ett mini-Sverige. Plus att jag köper alla mina svenska matvaror där.

    Men nu stängde alltså Ikea ner samma vecka som jag flyttade, och sen har det varit stängt i flera månader. Jag har gått runt med världens cravings efter svenskt godis, samt att jag verkligen har behövt gardiner. Vet inte varför, men det är tydligen helt omöjligt att köpa gardinstänger till ett rimligt pris någon annanstans än på Ikea.

    Nu har de äntligen öppnat igen, dock släpper de bara in ett visst antal personer i taget så det är alltid kö över hela parkeringsplatsen för att få komma in. Första gången jag åkte dit efter att de öppnade igen blev jag så förfärad att jag gick fram till en person vid utgången och frågade om jag inte kunde få gå in och bara köpa lite godis utan att behöva stå i kö. Det fick jag, tack och lov.

    Men sen kom jag på att man kan åka dit efter klockan 19, för då är det ingen kö och knappt några människor i butiken.

    Allt detta för att säga att jag har gjort om lite här hemma på sistone. Vi kan ta en titt.

    FÖRE: Så här såg det ut i mitt sovrum och jag var så HIM-ela trött på det. Har haft samma överkast och färgskala i sovrummet i kanske… 8 år? Minst. Alldeles för mycket rött.

    EFTER: Nu ser det ut såhär istället. Grått, svart och leopard. Köpte nya lakan och örngott med lite högre kvalitet än mina gamla. Det är mycket trevligare att gå och lägga sig nu, mer hotellkänsla. Ja, plus att jag har gardiner numera (tog dock före-bilden efter att jag hade hängt upp dem så ni får föreställa er att det var mycket ljusare innan). Och en ljusslinga.

    Annat nytt: En sänglampa och ett litet nattduksbord. Jag har en garderob precis till vänster om sängen, så får inte plats med ett större nattduksbord än detta. Och jag sover på vänster sida av sängen (KAN inte sova på höger sida av någon anledning), så jag behövde nåt här att lägga böcker och mobilen på.

    FÖRE: Så här såg det ut i köket fram tills igår. Älskar det här lilla dinerbordet och barstolarna, men behövde något större. Jag köpte detta lilla set till min gamla lägenhet som var betydligt mindre.

    EFTER: Ett riktigt matbord med riktiga stolar. Bordet köpte jag på Ikea och stolarna är också från Ikea, men jag köpte dem begagnade av en gubbe på Craigslist.

    Mycket mer plats här nu för att göra sånt jag sysslar med nuförtiden, typ att baka och spela TP med min kille.

    Det bortglömda hörnet i mitt vardagsrum har fått lite nya växter. Tänkte skaffa gardiner hit också, så fort jag bestämmer mig för en färg. Just nu lutar det åt något ljust gråblått om jag kan hitta en nyans jag gillar. (Dock öppen för förslag! Jag är så dålig på färger.)

    Den här fina piedestalen har förresten min kompis Alexis gjort. Hon jobbar som svetsare och håller alltid på med en massa kreativa sidoprojekt. Typ det enda i mitt hem som INTE är från Ikea, ha.

  • Motorcyklar

    40 000 miles på Eve of Destruction

    Igår var det söndag, kanske veckans bästa dag för att ta sig en långtur på hojen. Jag fick med mig Andy samt två ganska nya kompisar, Mike och Jenna. De flyttade till San Diego från Pittsburgh för ett drygt år sen, så jag har tagit på mig att visa dem några av San Diegos bästa motorcykelvägar.

    Vi tog massa slingriga bergsstigar och hamnade till slut här, vid Otay Lakes. Perfekt dag på alla sätt och vis, förutom att man inte får bada i sjön. Det var väldigt varmt, så det hade annars suttit fint.

    Det hände förresten en rätt stor grej på den här turen. Vägmätaren på min hoj uppnådde nämligen den ganska stora siffran 40 000 miles. (Det är 64 374 kilometer, men det vore ju en konstig siffra att fira.)

    Jag köpte den här hojen sprillans ny för snart fem år sen. Sen dess har jag alltså kört nästan 6500 mil på den. Vi har tillsammans tagit oss till 3 länder, minst 10 delstater och omkring 20 nationalparker. Vi har kört genom regn, snö, ökenhetta, åska, hagel och vind, och varje sekund har varit ett äventyr.

    Jag älskar den här motorcykeln mer än det mesta i mitt liv. Den är både mitt dyraste och mitt bästa köp någonsin. Har lagt så mycket pengar och energi på att förvandla den till den perfekta roadtrip-maskinen.

    Förra året var jag ute och flängde en massa och körde flera olika låne- och hyrhojar, bland annat en Triumph, en Yamaha och två Indians. Det var såklart kul, men hela tiden tänkte jag på hur mycket hellre jag skulle vilja köra min Harley.

    Du och jag, Eve of Destruction. Hoppas vi får minst 40 000 miles till tillsammans.

  • Bra saker

    San Diegos högsta punkt

    Igår kväll stod jag uppe på toppen av Cowles Mountain – den högsta punkten i San Diego – och såg solen gå ner över staden, efter att ha hajkat uppför hela berget tillsammans med Andy. Där någonstans insåg jag att jag under de senaste tre månaderna har hajkat mer än under de tidigare 30+ åren sammanlagt.

    Sjön man ser i mitten av den första bilden ovan heter Lake Murray. Den promenerade vi runt häromdagen, omkring en mil sammanlagt. Efteråt föll båda mina stortånaglar av, men det kan jag bespara er en bild på.

    Och igår blev det alltså en halvmil upp till toppen av Cowles och ner igen.

    När vi inte hajkar är vi numera ute och cyklar. Förra veckan körde vi ett par mil som mest bestod av väldigt branta uppförsbackar, men fick i alla fall se en fin flod.

    Jag har nog aldrig varit så här aktiv och hurtig tidigare, definitivt inte i vuxen ålder. Men om man får säga en bra sak som pandemin har fört med sig så är det den här eviga längtan jag numera har efter att vara utomhus. Och speciellt det här hajkandet har redan tagit mig till så många vackra platser jag aldrig annars hade fått se att jag liksom bara vill ha mer? Det är även fint att ha en kille som känner likadant.

    Nu har jag beställt ett par rediga vandringskängor för att förhoppningsvis få behålla resten av mina tånaglar. Och om allt går som det ska (dvs så länge Kalifornien inte stänger ner helt igen) så kommer vi om ett par veckor att befinna oss i Yosemite National Park för flera dagars motorcykelåkande och vandrande. Just nu mina två favoritaktiviteter.

    En sak till förresten. Det var så mycket folk på berget att vi behöll munskydden på hela hajken. Det är så många som klagar på att behöva ha munskydd, men jag gillar det? Tar plötsligt så himla mycket bättre selfies.

  • Amerika,  Vardagsfilosoferande

    Hur orkar man bo i USA

    Jag fick följande kommentar av Tea:

    “Jag är nyfiken på hur du ‘rättfärdigar’ att bo i USA när du verkar ha svårt för dess historia och styre. Oavsett vem som styr så är ju USA ett av världens mest kapitalistiska samhällen där orättvisorna är så många och stora att de inte kan listas. Jag vet att du nämnt tidigare att området du bor i är mer liberalt, men jag tänker att som helhet så har jag fått uppfattningen att landet inte representerar dina värderingar. Det finns ju otroligt många positiva saker med landet också, och det var väl lite dessa som jag var intresserad av att veta mer om. Kort och gott, vad det är som gör att du vill bo kvar.

    Det här är en så intressant fråga som jag själv funderar mycket på. Jag har börjat känna att om Trump blir omvald i november så vet jag inte om jag vill bo kvar i USA. Det är för kämpigt att leva i ett samhälle tillsammans med så många människor vars värderingar går emot allt jag står för.

    Men samtidigt bor jag i Kalifornien, vilket ibland nästan känns som ett eget land, med betydligt vettigare värderingar än majoriteten av USA. Förutom möjligen Hawaii finns det nog inte en enda annan delstat jag kan tänka mig att bo i i det här landet.

    Men här är några anledningar till varför jag fortfarande bor här:

    Vädret. Detta är kanske 90% av anledningen till att jag flyttade till Kalifornien för knappt 12 år sen, och det är en av huvudanledningarna till att jag har blivit kvar. Hade Stockholm haft samma klimat som San Diego hade jag eventuellt aldrig flyttat därifrån. Här är det nästan alltid soligt och varmt och det går att köra motorcykel året runt. Det gör under för min mentala hälsa.

    Naturen. Jag ÄLSKAR att bo nära både hav, öken och berg. Det är även ganska oslagbart att bo bara några timmars resväg från flera av världens mäktigaste naturfenomen (t.ex. Grand Canyon eller Yosemite), sådär så att man kan åka dit över en långhelg. Kalifornienbor brukar skryta om att det går att surfa på morgonen och åka snowboard på eftermiddagen på samma dag, eftersom det bara är två timmars bilväg mellan stranden och skidbackarna. Jag vet nog ingen som faktiskt gör det. Men det är fint att veta att det går.

    Livet. Om jag bara utgår från mig själv och ignorerar allt utanför min egen lilla bubbla så lever jag ett ganska fantastiskt liv här. Har ett kreativt och välbetalt drömjobb som jag känner mig tacksam för varje dag. Jag har ett stort kompisgäng med likasinnade personer som jag pratar med dagligen. Har ett litet hus som jag älskar i ett område jag verkligen trivs i. Har motorcyklar och husdjur och pojkvän. Jag har rutiner och vardagsliv och har levt i princip hela mitt vuxenliv i det här landet. Det skulle krävas mycket för att ge upp allt detta.

    ***

    Med detta sagt så är läget så pass illa i USA just nu att jag för första gången sen jag flyttade hit faktiskt överväger mina alternativ. Fyra år till med Trump som president hade varit så katastrofalt för USA:s framtid som demokrati. Jag har dessutom börjat bli mer och mer övertygad om att om han blir omvald så kommer vi aldrig bli av med coronaviruset, det kommer fortsätta härja vilt och antagligen döda flera miljoner människor.

    Inte för att jag är speciellt peppad på Biden heller, men han är helt klart ett bättre alternativ.

    Så, ja. Väntar helt enkelt till efter valet i november innan jag fattar några livsavgörande beslut. Och passar på att njuta av sommarvärmen i San Diego under tiden.

  • Litteraturbloggen

    Nu har jag läst böcker igen

    Häromdagen hade jag en konversation med en kollega som läser mycket. Jag klagade på att jag bara hade läst en enda bok i år som jag gett en femma i betyg. Kollegan sa att hon ger alla böcker hon verkligen gillar en femma, vilket fick mig att fundera lite på mitt eget betygssystem.

    För mig är det så här: En riktigt bra bok är oftast en fyra. För att få full poäng behöver en bok vara mer än riktigt bra. Den behöver vara en UPPLEVELSE. Jag vill lägga ifrån mig boken efter sista sidan och känna mig andfådd, överväldigad och kanske ha lite gåshud. Är det så mycket begärt!?

    Alltså, ja, det är det kanske, med tanke på att jag fram tills i fredags bara hade läst en enda fempoängare i år (Lydia Sandgrens Samlade verk). Av totalt 40 böcker.

    MEN. Sen läste jag ut två böcker den här helgen och BÅDA fick en femma i betyg. Så nu tänker jag att det kanske inte alls är mitt betygssystem det är fel på, utan att jag helt enkelt inte hade hittat rätt upplevelse-böcker innan.

    (Det ska dock sägas att jag hittills i år har läst 23 böcker som jag gav en fyra i betyg, vilket innebär att de var riktigt bra. Det kan man ju egentligen inte klaga på.)

    Dessa två läste jag i helgen:

    The Nickel Boys av Colson Whitehead

    Denna bok vann årets Pulizerpris för skönlitteratur och är skriven av författaren till The Underground Railroad, som också var helt fantastisk. Handlar om två svarta pojkar på en skola för ungdomsbrottslingar i Jim Crow-södern på 60-talet. En otroligt stark, hemsk och fenomenalt välskriven bok. Denna var en stark fyra för mig fram till de sista kapitlen, sen blev den ännu bättre. Satt ju där helt andfådd efter att ha läst ut den trots allt.

    The Glass Hotel av Emily St. John Mandel

    Har tidigare läst Station Eleven av samma författare och det är en sån bok jag ofta tänker på. Denna var dock ännu bättre?? Handlar om två syskon, ett brott, personer som försvinner, att förlora allt, rikedom, spöken, hotell, droger, New York City, dödsfall, och hundra andra saker som jag inte kan sammanfatta. ÄLSKAR när författare klarar av att berätta så här många historier på samma gång och lyckas knyta ihop dem på ett både oväntat och elegant sätt. Förstår inte hur man gör.

    Det var det hela. Har ni några solklara fempoängare att tipsa om?

  • Bra saker

    En dag till sjöss

    Sen pandemin började har jag haft ett sånt himla behov att vara utomhus och röra på mig. Det är väl en ganska naturlig reaktion på att bli beordrad av staten att stanna hemma, men för mig är det ändå en ovan känsla eftersom jag aldrig har varit mycket för friluftsliv. Älskar att vara utomhus, men brukar mest vilja typ flyta runt i en pool eller köra hoj någonstans, inte hålla på och motionera.

    Men nu! De senaste månaderna har jag haft en liksom fysisk längtan efter att röra på mig i naturen. Har både hajkat och kört mountainbike en massa, vilket har varit fantastiskt. Men jag har saknat att vara i eller på vattnet. Typ simma eller åka båt. Så i torsdags efter jobbet hyrde A och jag varsin kajak och paddlade runt i Mission Bay i ett par timmar.

    Jag har i många år sagt att jag behöver skaffa mig en vän med en båt. Älskar att åka båt, men gör det alldeles för sällan eftersom 1) jag har ingen båt och 2) jag känner ingen annan i San Diego som har en heller.

    Hade jag haft ett hus med en stor trädgård/uppfart hade jag köpt en liten motorbåt som jag kunde bogsera ner till havet när andan faller på. Men nu har jag ingenstans att förvara en båt (det är så vitt jag vet i princip omöjligt att få båtplats i vattnet här, plus svindyrt) så det får vänta.

    Häromveckan kom jag på att jag istället kunde köpa mig en kajak och började genast göra research kring detta eftersom jag inte vet något om kajaker. Men tänkte att det vore smart att hyra en och paddla runt ett tag innan jag la en massa pengar och energi på att köpa en egen, för att kolla så att detta är något jag faktiskt vill göra igen. Och det var det!

    Det var PERFEKT väder ute och jag hade hembakade kanelbullar med mig så vi stannade mitt i viken och fikade.

    Och efteråt gick vi ner till stranden och badade. Sen plockade vi upp en pizza och åkte hem och åt middag. Sån himla bra torsdag. Kommer helt klart göra detta igen (förhoppningsvis i min egen kajak). Väldigt pandemi-vänlig aktivitet.

  • Metabloggande

    Tillbaka på gamla bloggen

    Hej och välkomna tillbaka till nygamla bloggen. Alltså SORRY för att jag flyttar fram och tillbaka hela tiden, men nu borde jag inte behöva göra det igen. Om någon undrar så har jag sen sist gjort följande på min egen-hostade blogg (alltså denna, cinderalley.com):

    1. Flyttat domännamnet till en ny registrar
    2. Skaffat ett nytt säkerhetscertifikat/SSL, så allt är under https nu
    3. Uppdaterat php-versionen på sajten eftersom den gamla gjorde att allt laddade superlångsamt
    4. Skaffat ett nytt tema och flyttat över alla inlägg från cinderalley.wordpress.com

    Hade egentligen tänkt försöka undvika allt det här (att hålla på och krångla med serveruppdateringar och sånt är något av det värsta jag vet), men när jag insåg att jag redan höll på att få slut på utrymme för bilder på WordPress.com-bloggen och att jag ändå betalar för webbhotell här så blev detta den billigaste lösningen. Om än den mest komplicerade.

    Jaja, utgår från att det inte är någon som bryr sig egentligen. Men hoppas att ni fortsätter läsa här i alla fall ❤️

  • Sverige vs. USA

    Fjärde juli och hemlängtan

    I lördags var det 4th of July, ett ypperligt tillfälle att reflektera över vilket skitland USA är på många sätt och vis. Jag har fått svårare och svårare på senare år att förlika mig med (aka försöka ignorera) USA:s historia, de ofantliga brott som begicks mot framför allt landets ursprungsbefolkning och under slaveritiden, och som ligger till grund för hur dessa delar av befolkningen behandlas även idag.

    Tänker mycket på detta i mitt jobb som redaktör för en resetidskrift, att nästan alla platser vi skriver om egentligen har haft ett annat namn och en annan historia som har utraderats tillsammans med det folk som en gång bodde där.

    Tänker också på det när jag besöker nationalparker och nationalmonument, eftersom många av dessa platser fortfarande betraktas som heliga av Native Americans.

    Fattar att det inte funkar för alla oss som har problem med de mörka delarna av USA:s historia att liksom gå runt och bära detta på våra axlar hela dagarna, man måste ju kunna leva sitt liv i samhället som det ser ut idag också. Problemet är bara att det just nu plötsligt verkar ha blivit socialt accepterat att försvara slaveriet och brotten mot ursprungsbefolkningen. Se till exempel: Trumps fjärde juli-tal vid Mount Rushmore (ett monument som Lakota Sioux-stammen kallade för Tȟuŋkášila Šákpe, eller the Six Grandfathers).

    Äh, men det var inte alls detta jag egentligen tänkte skriva om (men these days har jag svårt att sluta ranta när jag väl börjar), utan om att fjärde juli-helgen i år har fått mig att sakna Sverige så mycket att det gör ont. Så här i pandemitider lever jag mycket på gamla minnen, och enligt Timehop var jag i Sverige så här års för både ett och tre år sen.

    I söndags satt jag vid havet och tittade på folk som åkte båt och vindsurfade och kände en så djup saknad för sommar-Sverige att jag började gråta. Bara sådär.

    Vad jag inte skulle ge just nu för att få hänga på klipporna i skärgården med min familj eller titta på solnedgången från vårt sommarhus eller promenera genom Visby med Ida och Vilda eller hänga på en takterass med utsikt över hela Stockholm med kompisar.

    Nu vet jag i och för sig inte om jag faktiskt skulle vilja vara i Sverige just nu med tanke på att det inte verkar göras speciellt mycket åt pandemin där heller. Och vill verkligen inte flyga. Men i en perfekt värld utan virus. Då skulle jag helst av allt vara i Sverige hela den här sommaren också.

    Kanske nästa år.

  • Äventyr,  Motorcyklar,  Resor

    En magisk roadtrip genom Utah, dag 4-6

    Dag 4 på den här resan vaknade vi i Moab, en av de kanske vackraste platserna på jorden. Vi skulle egentligen åka vidare mot nordväst men kände oss tvungna att ta en omväg åt fel håll först. Precis nordost om Moab går nämligen väg 128, som officiellt heter Upper Colorado River Scenic Byway. Dagen innan hade en man kommit fram till oss på en bensinmack och frågat om vi hade kört “the river road” ännu. När vi sa att den stod på schemat för morgondagen blev mannen glad och berättade att den här vägen är den näst vackraste i USA (vet ej hur man objektivt mäter detta eller vad han hade för källor) efter Pacific Coast Highway i Kalifornien.

    Jag säger allt detta för att verkligen understryka hur jävla fantastiskt vacker den här vägen faktiskt visade sig vara. Det är en 7 mil lång kurvig landsväg som går längs med Coloradofloden och är omgiven av höga, dramatiska röda klippor på båda sidor. Vi stannade inte så mycket eftersom det var meningslöst att försöka fånga storslagenheten på bild. Men ungefär så här såg det ut precis i början.

    Det enda andra stoppet vi gjorde var vid den här hängbron som hade förstörts i en brand. “The river road” är i alla fall lätt på min topplista över vackraste vägar jag har kört hoj på, antagligen bara strax efter Going-to-the-Sun Road genom Glacier National Park i Montana (rekommenderar att googla bilder på den). Och definitivt i samma klass som PCH.

    Vårt mål för dagen var Capitol Reef National Park. På vägen dit började det blåsa upp till storm. Det var extremt varmt ute, så jag kände mig nästan lite peppad på regn. Men vi stannade i alla fall och satte på oss regnkläder. Det blåste så hårt att min hoj nästan föll omkull när jag stannade på sidan av vägen. Och sen körde vi rakt in i stormen…

    Fast sen regnade det kanske två droppar och så var det slutregnat. Väldig antiklimax. Vi tog i alla fall ytterligare en omväg, till detta märkliga ställe som heter Goblin Valley State Park. Den här parken består av hundratals såna här svampformade bergsformationer. Det är som att befinna sig på en annan planet. Eftersom det fortfarande låg regn i luften lämnade jag kameran på hojen och tog bara med mobilen, så har inga foton som gör detta rättvisa (fast who am I kidding, det skulle jag inte ha med riktiga kameran heller).

    Hej hej.

    Vi var näääästan framme vid Capitol Reef när vi körde förbi Swingarm City, ett märkligt ökenlandskap öppet för att köra offroad i. Vi har kommunikationssystem i hjälmarna så att vi kan prata med varandra medan vi kör, och så fort vi åkte förbi detta klickade sig Andy in i min hjälm och frågade om vi inte kunde vända om så han fick ha lite kul här en stund. Såklart kunde vi göra det.

    Sen! Var vi framme! I Capitol Reef National Park! Jag visste i princip ingenting om den här parken i förväg, hade inte gjort någon research eller sett några bilder. Och blev helt GOLVAD av hur vackert det var. De här klipporna var inte bara röda, utan även lila, gula, vita, gröna och alla andra tänkbara färger.

    Hur många gånger får man skriva att bilderna inte gör verkligheten rättvisa i samma inlägg egentligen? Denna plats vill jag väldigt gärna återvända till. En bonus: För att få köra in i de allra flesta amerikanska nationalparker måste man betala en avgift på omkring 20-30 dollar. Men en stor del av Capitol Reef är inte avgiftsbelagd, så man kan få se denna storslagna natur helt gratis! (Jag och Andy har dock varsitt årspass så vi får komma in gratis på alla nationalparker. Tur, annars skulle detta bli en väldigt dyr resa.)

    Sen var det plötsligt nästa dag. Vi körde söderut från Torrey, en liten by precis i utkanten av Capitol Reef, längs med väg 12. Ytterligare en sanslöst vacker väg som delvis går genom Grand Staircase Escalante National Monument. Den här delen av vägen ligger i närheten av något som heter Hell’s Backbone. Det var lite svårt att fånga på bild, men detta är alltså en smal, tvåfilig väg omgiven på båda sidor av extremt branta sluttningar utan någon som helst sorts skyddsräcke. Pga omständigheter körde vi den här delen av vägen tre gånger fram och tillbaka och jag fick lika mycket svindel alla tre gångerna. Det påminde verkligen om en krokig ryggrad.

    Väl nere på andra sidan ryggradsvägen parkerade vi hojarna och bytte om till vandringskläder. Det var 33 grader varmt, så PERFEKT väder för att ge sig ut och hajka en dryg mil mitt på dagen. Inte. Men det gjorde vi i alla fall.

    Och det var det värt! För på slutet av hajken fanns detta magiska vattenfall. Vattnet var ISKALLT och extremt svalkande, och själva vattenfallet helt otroligt. Gigantiskt och våldsamt. Vattenfall är en av mina favoritgrejer i hela världen. Det är ganska lätt att lura med mig på exakt vilken sort äventyr som helst så länge det är vattenfall involverade. Inklusive en 11 kilometer lång promenad genom ökensand mitt i sommaren.

    Två glada (och svettiga) hajkare.

    Vi hade varit lite väl tidsoptimistiska med den här hajken, som tog runt 3 timmar. För klockan var ganska mycket när vi var klara och vi hade fortfarande en nationalpark att se den här dagen tio mil bort, och sen ytterligare ca 12 mil att köra till vår destination för kvällen. Vi lyckades i alla fall ta oss hit, till Bryce Canyon National Park.

    Ja, vad ska man säga? Overkligt vackert, dramatiska klippor, underbar utsikt åt alla håll. Ni vet, det gamla vanliga.

    Sen hade jag bara en sak kvar på min “måste se”-lista för den här resan, och det var den här bågen över vägen, strax utanför Bryce Canyon. Eller, det är egentligen två bågar precis bredvid varandra. Jag var lite stressad över att vi inte skulle hinna hit innan solnedgången, men istället lyckades vi tajma det mest perfekta ljuset som gjorde bågarna ännu mer intensiva.

    Jag fick mitt Instagram-foto (viktigt!) och sen körde vi vidare på småvägar medan det mörknade ute och höll alla tummar för att inga rådjur eller rävar skulle springa ut på vägen framför oss. Var framme på vårt hotell strax efter klockan 23, helt utmattade efter Världens Längsta Dag.

    Det här blev visst ett megalångt inlägg, men avslutar med denna bild för sen var det bara den tråkiga hemresan kvar. Vi hade egentligen tänkt ta en omväg hem genom att köra söderut till Grand Canyon National Park i Arizona, men pga en massa stora skogsbränder var alla vägar dit avstängda så vi körde hem samma väg vi kom, genom Zion National Park. Sammanlagt gjorde vi 7 besök på 5 olika nationalparker den här resan, inte så illa ändå.

    Tajmingen för den här resan kunde såklart ha varit bättre. Det var surrealistiskt att roadtrippa mitt under en pandemi i en delstat (Utah) där folk inte verkade bry sig så mycket om viruset. Men tänkte eventuellt skriva mer om detta i ett eget inlägg. Avslutar detta innan det blir rekordlångt. Dag 1-3 finns här