• Äventyr,  Helgen som gick

    Super Bowl Sunday i öknen

    Nu blir det öken igen. Igår var det årets största sporthändelse i USA, nämligen Super Bowl. Jag är HELT ointresserad av amerikansk fotboll (och San Diego har dessutom inte ens ett lag längre, det flyttade till LA för några år sen) så jag brukar ta den här dagen i akt och göra något roligt eftersom det knappt är något folk ute. Alla sitter hemma framför teven.

    Sagt och gjort klev jag upp strax innan soluppgången, lastade hojen på flaket och körde 15 mil rakt österut.

    Väl framme i öknen var jag först på plats, men sen dök ett gäng kompisar upp. Dylan hade med sig en kasse apelsiner från sina föräldrars apelsinträd. Lyx!

    Det var jag och grabbarna som vanligt. Önskar att jag hade fler tjejkompisar som körde enduro, men nästan alla jag känner som gör det bor för långt borta för att det ska gå att få till en helg så här.

    Efter flera timmar och många, många kilometer tog vi oss tillbaka till bilarna för att äta lunch. En grej med de här killarna är att de har kört enduro BETYDLIGT längre än jag och är betydligt bättre på det, så de tar med mig på grejer som egentligen är alldeles för avancerade för mig. Men det är så man lär sig och blir bättre, så jag kör på så gott jag kan. Men efter några timmar av väldigt intensivt åkande helt utanför min comfort zone var jag HELT slutkörd. Så här dagen efter kan jag knappt lyfta armarna. Men det var kul!

    Och det var den fotbollshelgen, minus fotboll. Precis som jag vill ha det.

  • Äventyr,  Helgen som gick

    En kylig lördag med äventyr och takterrass

    Den här vintern har det varit betydligt kallare än vanligt i San Diego, så även idag. Men det är i alla fall soligt, så imorse byltade jag på mig flera lager kläder och tog den här hojen på ett litet äventyr.

    Körde hela vägen till toppen av Otay Mountain, ett berg strax utanför centrala San Diego. Det är det närmaste stället som finns om man bor i stan och vill köra lite brant, slingrig grusväg. Och det ville jag idag.

    Det var runt 11 grader och ganska blåsigt på toppen, men det hindrade inte mig från att äta min lilla lunch (kikärtssallad och en hembakad ostfralla) och njuta av utsikten. Åt andra hållet såg man Mexiko.

    Sen tog jag samma väg ner igen. Hann hem precis i tid för att släppa in en kille min internetleverantör hade skickat över för att fixa mina internetproblem. Jag fick en uppgradering från koppar till fiber, vilket enligt uppgift ska vara tre gånger så snabbt. Dessutom är det 200 kronor billigare i månaden, så win win.

    När killen gick gav han mig en ficklampa. Tydligen skickar hans arbetsgivare ut honom med kaffekoppar eller ficklampor att ge till kunderna. “You look like a flashlight girl”, sa han till mig efter att ha sett mig anlända hem via motorcykel. Och det hade han ju rätt i. Jag är ingen kaffedrickare.

    Sen hörde en av mina kollegor som bor i Indiana av sig och sa att hon och hennes fru var i San Diego, så då promenerade jag några kvarter för att ta en drink med dem. Vi satt och huttrade på en takterrass, som man gör.

    Beställde in lite smårätter att dela på eftersom det var för tidigt för middag. Sen gick solen ned och då sa vi hej då och jag gick hemåt igen. Nu ska jag sätta mig och läsa klart en bok och sen gå och lägga mig tidigt. Nya äventyr imorgon!

  • Äventyr,  Helgen som gick,  Motorcyklar

    Spännande med öken

    En rolig grej med snubbarna som jag brukar köra enduro med är att nästan hela gänget är väldigt duktiga fotografer, och ibland tar de med sig sina kameror ut i öknen. Det här innebär att jag har massor av professionella bilder på mig själv när jag kör off-road, trots att jag inte är speciellt bra på det. Men det ser i alla fall ut som att jag är det på internet.

    Den här helgen som gick var vi i ett område som heter Superstition Mountain mitt ute i öknen och campade och körde hoj och åt alldeles för många Girl Scout cookies. Fotografen Jay Reilly (som jag faktiskt träffade för många år sen genom mitt dåvarande jobb, San Diego Magazine, som han frilansade för, innan någon av oss ens hade kommit på tanken att börja köra enduro, slut på parentes) var med och tog en massa fina bilder, så jag tänkte att jag delar med mig av några här. Även om man inte är så enduro-intresserad är det i alla fall kanske lite spännande med öken.

    Vi pratade faktiskt om det i helgen, att jag som är svensk ÄLSKAR öknen, tycker att det är fascinerande och exotiskt och det är mitt happy place liksom. Andra som är uppvuxna i Södra Kalifornien är inte lika imponerade, de tycker däremot att typ granskog är väldigt spännande. Sånt som jag kanske fnyser lite åt ibland.

    Men i alla fall, här är bilderna.

    Vi gav oss ut på en dagsutflykt och Dylan som ledde gruppen frågade vem som ville köra sanddyner. Alla sa ja utom jag som sa nej. Det är skitsvårt att köra i djup sand och min första instinkt är ofta att fega ur. Men eftersom jag röstades ned hade jag inte så mycket val, och det visade sig att köra sanddyner var något av det roligaste jag hade gjort på mycket länge. Ska påminna min inre sabotör om detta nästa gång jag får för mig att säga nej till något lite läskigt men potentiellt kul.

    Problemet med djup sand är att man lätt fastnar i den. Det gjorde min kompis Ace, som för övrigt även är min kollega och också överlevde veckans layoffs, så vi var båda här ute för att blow off some steam, kan man säga.

    Man är lite anonym i den här utrustningen, men jag är lätt att känna igen tack vare mitt leopardmönstrade säte. Och kanske den gula tröjan också.

    Ja, ungefär så här kan det se ut. Det är jag igen på den sista bilden, tycker så mycket om den att jag funderar på att rama in den och hänga på väggen i garaget. Har redan en massa inramade foton på mig själv på olika hojar i mitt garage (känns för konstigt att hänga upp dem i huset) så varför inte.

  • Helgen som gick

    Sol, hav, sjöar och stigar

    Ska inte fortsätta tjata om jobbet, men vill ändå säga detta: Av alla arbetslag/avdelningar på företaget var mitt team det enda där inte en enda person blev uppsagd. Vi är bara 6 personer, men ändå. Vi är också det enda teamet som består till 100% av kvinnor. Det känns bra, är stolt över oss.

    Men nu till helgen som gick. Jag hade på känn att det skulle ske något dramatiskt den här veckan, så jag ägnade hela helgen åt förebyggande selfcare. Körde hoj, läste böcker, lagade god mat, gick ut i naturen.

    I lördags tog jag hojen till Cabrillo National Monument, som ligger längst ute på en udde och har stans finaste utsikt. Stilla Havet åt ena hållet och downtown San Diegos skyline åt andra hållet.

    Det var lite kyligt i luften men det hade i alla fall slutat regna. Jag tog en liten promenad längs klipporna för att ladda kroppen full med efterlängtad vitamin D.

    Jag bor precis bredvid ett bibliotek och när jag kom hem gick jag dit en sväng. En helg i månaden har de bokmarknad i källaren och man kan köpa gamla biblioteksböcker för en dollar styck. Jag kom hem med dessa.

    Och när jag öppnade en av böckerna såg jag till min förvåning denna hälsning på svenska. Av alla språk. I en gammal biblioteksbok i San Diego. Vad är oddsen?

    På söndagen gav jag mig ut på en liten vandring. Någon frågade hur mitt knä mår numera och det mår inget vidare, tackar som frågar. Har dock slut på alternativ just för tillfället efter att ha slussats runt mellan olika specialister, sjukgymnaster, kirurger, osv utan att något kan svara på varför det gör så ont exakt hela tiden. Så min nuvarande strategi är att helt enkelt ignorera problemet och hoppas att det försvinner. Men den här hajken, som är en av mina favoriter just nu, är bara omkring 5 km lång och går hyfsat bra att göra trots knät.

    Jag hade med mig hembakt fralla som jag åt på en sten med utsikt över en liten sjö medan jag lyssnade på en ljudbok. Fint.

    Det fina med att det har regnat så otroligt mycket de senaste veckorna är för övrigt att allt just nu är grönt och står i blom. Södra Kalifornien brukar annars gå i 50 nyanser av gul-beige-brunt för att det är så torrt. Det är som ett helt nytt landskap.

  • Helgen som gick

    Födelsedagshelgen som gick i fyra bilder

    I fredags fyllde jag 36 och passade på att fira hela helgen. Här kommer en bild från varje dag mellan fredag och måndag.

    På fredagen gick jag ut och åt middag på ett av mina favvoställen, Kairoa Brewing, med 10 av mina närmaste vänner. Det var fint! Tog dock inga bilder. Fotot ovan är från en bar några av oss gick till efter middagen. Jag var födelsedagspyntad och baren var Halloweenpyntad.

    På lördagen kom min kompis Jenny förbi och lämnade av en spännande hoj till mig, en Zero DSR/X. Den är helt elektrisk och hon hade kört den hela vägen ner från Santa Cruz, där Zero har sina högkvarter. Jag ska ha hojen i några veckor och sen skriva en artikel om e-hojar. Mycket spännande!

    Har inte kört den så mycket ännu, men i helgen ska jag ta med den på äventyr. Försöker vänja mig vid att den är helt tyst, samt att den inte har någon koppling eller växlar.

    På söndagen körde jag hela vägen ut till öknen för att köra enduro med några kompisar. Det gick så himla dåligt. Har bara kört två gånger sen jag kraschade den här hojen i Mexiko i början av maj, och har insett att jag är mer traumatiserad än jag trodde. Har bokat in en endurokurs om några veckor som jag hoppas kommer hjälpa.

    På måndagen var det Halloween! Min bästa högtid. Jag klädde upp mig och gick på fest trots att det var måndag (var dock hemma innan klockan 22, jag är trots allt 36 nu). Min kostym var en av mina favorit-runway-looks från en av mina favorit-dragqueens på RuPaul’s Drag Race, nämligen Katyas Death Becomes Her-look.

    Det var ju kanske en lite nischad kostym, men en väldigt gullig gaykille på festen sken upp när han såg mig. “Are you KATYA?” sa han och sen blev vi bästisar.

    Det var den helgen! Nu måste jag rösta. Det är så jäkla tidskrävande att rösta i amerikanska val. En miljon olika propositions och ballot measures och lokala kandidater som man måste göra en massa research kring. Men det är också otroligt viktigt. The stakes couldn’t be higher.

  • Helgen som gick,  Irritationsmoment

    I brist på mobilkamera

    Min mobil är fortfarande trasig – den behöver ett nytt moderkort vilket kommer ta omkring 10 dagar att fixa från Google. KUL. Under tiden använder jag min gamla mobil, men på den funkar inte kameran.

    Det här är jobbigt för mig som dokumenterar nästan allt jag gör, och har gjort det i 20 år. Jag har dessutom så dåligt minne att jag ofta måste gå igenom min fotomapp på telefonen för att komma ihåg vad jag gjorde en viss dag. Ser inte fram emot att ha ett två veckor långt svart hål i dokumentationen i mars 2022.

    Igår tog jag i alla fall storkameran med mig när jag gick till Japanese Friendship Garden i Balboa Park för att titta på de fina körsbärsträden som står i full blom.

    I söndags var jag ute och körde mountainbike med ett gäng kompisar och då fick istället min GoPro följa med.

    Det var soligt men otroligt lerigt eftersom det hade regnat en massa dagarna innan. Fick stanna och peta lera ur kedjan och hjulen med en pinne flera gånger för att cykeln ens skulle fungera.

    Ja, det var det. Hoppas att jag får tillbaka min nya mobil med fungerande kamera och moderkort snart.

  • Helgen som gick

    Långhelg på två hjul. Och soppa.

    Nu har det varit helg igen, och dessutom långhelg här i USA. Här kommer några grejer jag har gjort de senaste dagarna.

    I fredags gick Sarah och jag ut och firade att Kindred, en av våra favoritrestauranger, fyllde 6 år! Jag fick ett infall och både plattade håret och satte på mig läppstift. Det var verkligen inte igår.

    Vi åt färgglada sallader med friterad kapris (vilket är min nya favoritgrej, måste fritera lite kapris här hemma snarast!) och drack rosébubbel, som sig bör på ett födelsedagskalas. Sen gick jag hem och la mig tidigt.

    Nästa morgon skulle jag nämligen upp i ottan och göra detta roliga: köra äventyrshoj i bergen med två tjejer jag hade träffat genom en Facebook-grupp. Vi hade aldrig träffats IRL tidigare, så det var ju lite spännande.

    Och det gick hur bra som helst! Har en ny hojdejt med en av tjejerna om ett par veckor. Jag jobbar på ett personligt projekt som går ut på att göra mig helt oberoende av karlar, och de flesta jag känner som kör just äventyrshoj och enduro är män. Så det här var helt klart ett steg i rätt riktning.

    Sen var det söndag och dags för nya äventyr, även dessa på två hjul. Körde mountainbike med ett gäng kompisar (både kvinnor och män den här gången) tills vi alla var så trötta att vi knappt kunde stå.

    Vi körde sammanlagt omkring två mil på olika stigar som var utmanande men väldigt roliga.

    Och vi hittade ett vattenfall! Jag brukar säga att jag kan gå med på nästan vad som helst så länge jag får se ett vattenfall. Detta var inte så storslaget, men det är väldigt ovanligt med forsande vatten så här nära kusten i Kalifornien pga torkan, så man får vara nöjd med det lilla.

    När vi var färdigcyklade åkte jag hem och duschade och sen stapplade jag på trötta ben till mitt kvartersbryggeri för att ta en öl och läsa ut en bok. Insåg när jag skulle betala att jag hade glömt min plånbok hemma, men det gick tack och lov bra ändå.

    På måndagen var jag fortfarande ledig, men helt slut i kroppen efter alla helgens aktiviteter. Det enda jag hade planerat under dagen var ett veterinärbesök med min katt Turtle. Det gick bra, hon var hur frisk som helst enligt veterinären.

    På kvällen gick jag ut och åt pho med min kompis Genevieve som var i stan. Det var jag som föreslog vietnamesiskt och efter att vi hade beställt sa G att hon hade ätit pho till lunch samma dag. Men det var regnigt och kallt (med San Diego-mått mätt) så det kändes som perfekt väder för att äta soppa.

  • Helgen som gick,  Motorcyklar

    10 år senare, plus V-Day i öknen

    Idag är det Alla hjärtans dag. Den här dagen för exakt 10 år sen lämnade jag in min skilsmässoansökan till San Diego Family Court, vilket kanske är det bästa exempel som finns på exakt hur romantiskt lagd jag är (dvs 0 på en skala från 1-10).

    I år firade jag istället V-Day genom att tillbringa helgen i öknen med ett gäng kompisar för andra året i rad. Fin liten tradition detta.

    På lördagen var det omkring 30 grader varmt, vilket är väldigt mycket när man är klädd i motocross-utrustning och utövar en fysiskt ansträngande aktivitet, så vi satte kurs mot ett område där vi visste att det fanns höga klippor. Annars är det så öppet i öknen, det är i regel svårt att hitta skugga.

    Vi hade en stor grupp med blandad erfarenhetsgrad, så ibland får man stanna och vänta på varandra. Det är rätt skönt, speciellt när det är så varmt. Man kan passa på att dricka vatten.

    Här är ungefär halva gänget. Vi hittade ett övergivet tåg man kunde klättra upp på med utsikt över tomma sandslätter i alla riktningar.

    När vi var färdigkörda för dagen svalkade vi oss med BLL (eller ok, det var nog bara jag) och hundhäng. Det här är Rusty.

    Nästa morgon vaknade jag först av alla, precis innan soluppgången. Det var kallt, så jag hängde i mitt lilla tält under dubbla sovsäckar och väntade på att det skulle bli ljust och varmt igen.

    Frukost är som bekant dagens bästa mål, och jag gör inga undantag bara för att jag råkar ha sovit på marken. Det blev overnight oats med yoghurt, banan, hallon och blandade frön och nötter.

    Det var Superbowl Sunday, så ungefär halva gruppen åkte hemåt. Vi som inte bryr oss så mycket om sport åkte ut på nya äventyr istället, på jakt efter väderkvarnar.

    När jag kom hem några timmar senare var jag så slut att jag kraschade i säng klockan 20 och sov i 11 timmar. Upphör aldrig att förvånas över hur kul man kan ha med en gammal pickup, en gammal endurohoj och ett gäng kompisar ❤️

  • Helgen som gick

    Blodbad, solsken och alldeles för mycket vin

    Alltså förlåt för att jag ens nämner detta, men det är 30 grader varmt och strålande solsken i San Diego idag och jag MÅR SÅ BRA av detta. Ska ta en liten jobbpaus om en stund och sätta mig på altanen och läsa en bok. Det tycker jag att jag förtjänar.

    Helgen som gick var det också soligt (som det är 90% av tiden här) men några grader kallare.

    Sarah och jag satte oss på en uteservering med solen rakt i ansiktet för att verkligen ladda batterierna. Både jag och Sarah gjorde förresten slut med någon nyligen så vi hade bestämt oss för att gå ut och dricka alldeles för mycket vin (för att fira eller dränka sorgerna, lite beroende på vem man frågar).

    Vi mötte upp med Katie och Jordan för att äta en tidig middag. The Rose är ett av mina nya favvoställen, en liten vinbar med gott vin och god mat i ett trevligt område (ser alltid någon jag känner som går förbi uteserveringen här).

    När solen gick ner blev det KALLT! Det kan enkelt vara en temperaturskillnad på 20 grader mellan dag och natt så här års. Sarah och Katie värmde mina frusna händer ❤️

    Lyckades verkligen med målet att dricka alldeles för mycket vin den här kvällen. Nästa dag var jag så bakis att jag knappt lyckades lämna sängen på hela dagen. Vaknade även med blod i hela ansiktet och på mina vita örngott efter att min ena katt (nämner inga namn) hade trampat runt på mig halva natten och lyckats riva upp ett stort sår på min näsa. Jaja, man får vad man förtjänar och allt det där.

  • Helgen som gick,  Motorcyklar

    Välkommen till familjen, Michelle O-Yama

    Jag köpte en ny crosshoj förra veckan. Eller ja, ny och ny, den är nästan 20 år gammal, men ny för mig. En Yamaha WR250 blev det. Och nu i helgen tog jag ut den till öknen för att se vad den gick för.

    Jag är ganska dålig på att köra mx/enduro, mest för att det är skitläskigt och jag fortfarande är ganska ny på detta. Det är betydligt svårare än att köra på asfalt. Så jag har tänkt ett par gånger att om jag verkligen vill fortsätta med den här ganska farliga hobbyn så behöver jag satsa. Köpa en bättre hoj, gå någon sorts kurs, osv. Nu har jag i alla fall hojen, så det är ett steg i rätt riktning.

    I lördags körde jag alltså ut till öknen i Ocotillo med mina kompisar Jesse och Dylan. Killarna behövde stanna och pinka och då hamnade vi av en händelse vid den här bron som vi har kört över en miljon gånger men aldrig gått under tidigare. En av mina favoritgrejer med öknen, förutom värmen, är att den är fylld med konstiga grejer.

    Vi parkerade på vår vanliga plats, och sen tillbringade vi hela dagen med att köra runt på olika stigar och uppför olika berg. Jag var HELT SLUT när solen började gå ner och det var dags att åka hemåt igen. Har fortfarande ont i hela kroppen såhär tre dagar senare.

    Väldigt nöjd med min nya Yamaha! Jesse döpte henne till Michelle O-Yama, ett perfekt namn om ni frågar mig.

    Både Jesse och Dylan är för övrigt duktiga fotografer och hade storkamerorna med sig. Jag är kanske inte världens bästa på att köra enduro, men hänger man med fotografer i öknen kan man i alla fall låtsas! Här är några foton de tog på mig i helgen:

    Dylan tog fotona ovan och Jesse fotona nedan.