• Äventyr

    Hoppa bungee jump från en övergiven bro

    Jag är nyss hemkommen från en roadtrip (i en BIL för första gången på många år) och tänker väl skriva lite mer om det också. Men först detta. I söndags fick jag checka av att “hoppa bungee jump från en bro” från min bucket list.

    Skrev häromdagen om the Bridge to Nowhere, en bro mitt ute i skogen i bergen norr om Los Angeles. Bron byggdes på 1930-talet, men ett enormt regnoväder med tillhörande översvämningar förstörde hela vägen till bron 1938, och sen dess har den stått övergiven långt från civilisationen.

    För att ta sig dit måste man vandra 8 kilometer genom ganska krävande terräng. Sen måste man vandra samma väg tillbaka igen.

    Allt detta gjorde jag alltså i söndags.

    Dagen började tidigt på morgonen. Jag lämnade mitt hotellrum i Azusa klockan 6 och mötte upp med resten av gänget på en parkeringsplats uppe i bergen. Vi var runt 25 personer som skulle hoppa, plus tre killar som jobbade på Bungee America och skulle guida oss till bron.

    De som jobbar här hajkar alltså fram och tillbaka till bron flera gånger i veckan eftersom det är det enda sättet att ta sig dit. Hajken går längs med San Gabriel-floden, som man måste korsa flera gånger. Vi vadade genom den forsande, iskalla floden 6 gånger på väg till bron så större delen av vandringen gjordes med blöta fötter.

    Efter ungefär två och en halv timme var vi framme. Vägen hit förstördes innan den ens var färdigbyggd, och på andra sidan var det tänkt att man skulle spränga en tunnel genom berget. Det skedde dock aldrig, så nu står bron här som en del av naturen, högt över floden mitt ute i ingenstans. Det är en mäktig syn.

    Sen var det dags att hoppa. Vi fick dela in oss i grupper efter vikt eftersom man använder olika rep/band beroende på hur mycket personen som hoppar väger. Min grupp var sist, så jag hade gott om tid på mig att titta på när alla andra hoppade först.

    Så här såg mitt första hopp ut! Jag hade betalat i förväg för två hopp, så jag fick göra ett framlänges och ett baklänges. Föredrog helt klart framlängeshoppet. Det är ganska läskigt att slänga sig baklänges ut från en bro och inte se vart man hoppar??

    Vilken grej ändå, att studsa runt mellan den här bron och floden nedanför.

    De hade förresten ganska många säkerhetsåtgärder pga corona. Alla behövde ha munskydd, de tog tempen på alla och så fick man fylla i ett formulär om symptom. Kändes ändå tryggt i en stor grupp? Att vi var utomhus hela tiden hjälpte såklart också.

    När jag hade hoppat mina två hopp stannade jag kvar och kollade på de som var kvar. Den här damen var nästan 70 år och hoppade också två gånger. Hon var där med hela sin familj, typ 7 personer i olika åldrar som alla hoppade. Jag var den enda som var där ensam, men jag var också där i egenskap av resejournalist. Ska nämligen skriva en artikel om detta för Roadtrippers.

    Sen satte jag på mig hörlurar med en ljudbok och vandrade hela vägen tillbaka till bilen igen. Jag gillar verkligen att vandra själv, det är så fridfullt.

    På väg ner för berget igen stannade jag och tittade på solnedgången över San Gabriel Reservoir. Sånt fint avslut på en alldeles strålande dag.

  • Äventyr,  Litteraturbloggen

    Några foton från öknen + en ny Kepler

    Okej okej, jag vet att ingen är intresserad av mina motocross-äventyr, MEN ni kanske i alla fall är intresserade av att se några fina foton på mig och min hoj i öknen som min kompis Jesse Bowen tog i helgen?

    Detta var i lördags. Jag gillar den sista trots att jag är svettig, rynkig, osminkad och har hjälmhår. Mitt 2020 i ett nötskal. (Fler foton av Jesse finns här.)

    I söndags var jag så trött från lördagens äventyr att jag inte lämnade soffan på hela dagen. Istället satte jag mig och läste den nya Lars Kepler-boken, Spegelmannen, på 530 sidor från pärm till pärm.

    Jag älskar när det kommer en ny Kepler. Inte för att de är några större språkliga eller litterära upplevelser, utan för att de är helt omöjliga att lägga ifrån sig. Jag brukar vänta med att börja läsa dessa tills jag vet att jag har en helt ledig dag och sen sätter jag mig ner och sträckläser tills boken är slut.

    Denna var nog dock sämst hittills i Joona Linna-serien, av ett huvudsakligt skäl. Det finns två litterära grepp som jag hatar mer än allt annat, och jag har svårt att förlåta författare/böcker som använder sig av dem. Spegelmannen var en sån bok. (Har skrivit om de här greppen tidigare, men vill inte säga mer än så här med risk för att spoila. Ni får klicka på länken på egen risk.)

  • Äventyr,  Bra saker

    Ett extremt positivt inlägg!

    Om man bortser från en skenande pandemi och totalt politiskt kaos så är mitt liv ganska perfekt just nu. Har verkligen allt jag behöver (som sagt, om man bortser från det ovanstående – jag saknar till exempel min familj väldigt mycket). Igår var jag ute och gick med hunden i värmen (ja, det är varmt igen!) och fylldes av en känsla av total tillfredsställelse. Insåg själv hur konstigt det var att gå runt i munskydd och undvika människor och samtidigt känna sig 100% tillfreds med livet, men jag tänker inte ifrågasätta det.

    I helgen ska jag dessutom göra något som jag är extremt peppad på. Trogna läsare minns kanske att jag var i Costa Rica för fyra år sen och då passade på att hoppa Centralamerikas högsta bungee jump. Det var en sån otrolig upplevelse att jag så fort jag kom hem igen började undersöka var man kan hoppa bungee jump utan att behöva åka så långt.

    Det enda stället jag hittade var en övergiven gammal bro i skogen utanför Los Angeles som hette the Bridge to Nowhere. Problemet var bara att för att komma till bron måste man hajka 8 km genom skogen, och sen 8 km tillbaka igen. Det var jag absolut inte redo för, så jag glömde bort hela idén och gick vidare i livet.

    Men om några dagar kommer jag att åka iväg på en roadtrip i en elbil som jag får låna av Chevrolet (för en jobbgrej), och när jag satt och planerade min route idag så dök Bridge of Nowhere upp i minnet igen. Och nu, fyra år och en pandemi senare, är jag plötsligt en hyfsat rutinerad hajkare som inte har några som helst problem att ta sig till fots genom 16 kilometers skogsterräng. Så jag bokade ett bungee jump. Eller, två hopp rättare sagt.

    På söndag kommer jag alltså att kliva upp klockan 5 på morgonen, köra en Chevy Bolt från ett hotell i LA upp i bergen, hajka 8 kilometer ut i skogen, hoppa från en bro två gånger, och sen hajka 8 kilometer tillbaka till bilen igen.

    Hade jag sagt detta till 2016-Sanna hade hon skrattat åt det roliga skämtet. Nu är jag istället så peppad att jag inte vet var jag ska vägen.

  • Motorcyklar,  Nära döden-upplevelser

    Nära döden-upplevelser och ökensäsong

    Vi ställde om till vintertid här för en och en halv vecka sen, och sen dess har det blivit både mörkare (duh) och betydligt kallare. Det är omkring 20 grader på dagarna och 9 på nätterna. Det kan man ju egentligen inte klaga på – om det inte vore för att husen här inte är byggda för kyliga nätter. Det är alltså svinkallt inomhus även om det är varmt ute på dagarna.

    Men en bra grej med att det har blivit kallare i stan är att ökensäsongen har börjat. Det är äntligen rimliga temperaturer i öknen, vilket innebär att man kan ge sig ut och köra motocross igen. Det har varit alldeles för hett de senaste ca 8 månaderna att min lilla Honda bara har stått i garaget och samlat damm.

    Men nu är det dags igen. Vi smygstartade säsongen förra helgen, trots att det spöregnade hela vägen till öknen och sen var superblåsigt och ganska kallt när vi väl kom fram. Inte världens bästa tältväder, men oh well. Så här såg helgen ut i alla fall:

    Vi var ett gäng på sju personer som begav oss ut i terrängen. Vi körde nästan fem mil totalt den här dagen, vilket är mycket när man kör offroad. I alla fall för mig som fortfarande är nybörjare och var totalt utmattad när vi kom tillbaka till vår campingplats igen.

    Vår destination för dagen var de här spännande klipporna, en så kallad slot canyon.

    För att komma hit fick vi köra genom ett gäng olika sorters terräng, inklusive stenrös, djup sand och olika sorters ökenväxtlighet. Det var väldigt tekniskt och jag dumpade hojen i den djupa sanden eftersom sand är skitsvårt att köra i. Men kände mig i alla fall stolt som klarade detta och tog mig både ut och tillbaka.

    Jag hade en sprillans ny hjälm dagen till ära. Ser nu att jag glömde pilla bort klistermärket med storleken på, så det var ju en bra påminnelse att göra det innan nästa gång.

    När vi var färdigkörda firade vi valresultatet med valfri dryck. Jag körde på Bud Light Lime i vanlig ordning.

    Sen satt vi runt lägerelden och åt och drack och spelade gitarr, sådär som man gör. Det regnade lite en stund och var väldigt blåsigt hela natten. Jag frös och sov inte så mycket.

    Men jag var ändå glad att jag stannade över natten, för så här fin var soluppgången nästa morgon.

    Min hoj, mitt tält och min truck ❤️

    Jesse övade på morgonwheelies.

    De av oss som fortfarande var kvar vid 8-tiden på morgonen gick på en liten promenad. Hittade en väldigt död skorpion.

    Sen körde jag hemåt igen och det spöregnade riktigt ordentligt hela vägen. Vägarna här är inte byggda för regn och vattnet har ingenstans att ta vägen, och vid ett tillfälle fick jag vattenplaning på motorvägen och trodde på riktigt att jag skulle dö. Men på någon vänster lyckades jag få kontroll över bilen och tog mig hem oskadd. Och det var den helgen det.

  • Bra saker

    Vi vann!

    Herregud vilken emotionell bergochdalbana den senaste veckan har varit.

    I lördags morse ösregnade det och jag satt i min truck på väg ut till öknen när mobilen plötsligt började surra med sms och pushmeddelanden om att valet – ÄNTLIGEN – var avgjort.

    Någon halvtimme senare var vi så långt från civilisationen att det inte fanns någon mobiltäckning, så de kommande 24 timmarna hade jag noll kontakt med omvärlden. Det var en sån kontrast mot hur resten av veckan hade sett ut, där i princip hela världen satt fastklistrade framför nyhetssändningar och Twitter i 96 timmar i sträck. Och det var skönt.

    Jag var i öknen med ett gäng kompisar för att campa och köra motocross och få glömma verkligheten för en liten stund, och det var perfekt att få den glada nyheten precis i tid. Alla var överlyckliga och vi firade på olika sätt hela dagen och kvällen. (Bilden på mig och Jesse ovan är från soluppgången morgonen efter, tagen av Dylan Martin.)

    Hade jag varit kvar i stan hade det blivit en annan sorts firande. Jag bor precis i utkanten av Hillcrest, som är San Diegos HBTQ-område, och där var det enligt uppgift full folkfest på gatan. Har sett så många foton och videoklipp från storstäder över hela landet där folk spontant samlades på gatorna för att fira, och det värmer verkligen i hjärtat.

    Trump och hans fascistfasoner kan dra hela vägen rakt åt helvete, dit de hör hemma.

  • Vardagsfilosoferande

    All makt åt Stacey Abrams, vår befriare

    Hörrni, det ser ljust ut? Det verkar som att Biden kommer vinna detta. Helt sjukt att han leder i GEORGIA just nu. Vet inte om folk utanför USA har koll på Stacey Abrams (googla henne!), men om Biden vinner Georgia har vi 100% henne att tacka för det.

    Det här valet är så emotionellt påfrestande inte bara för att resultaten dröjer utan för att det har blivit så extremt tydligt hur polariserat USA är. Alltså, det visste vi ju redan innan, det har legat en påtaglig spänning i luften de senaste fyra åren. Men det är ändå deppigt att se exakt hur många miljoner människor som villigt röstar på en inkompetent narcissistisk rasist som bara ljuger och sprider hatpropaganda. Och som dessutom är direkt ansvarig för att 235 000 (!!!) amerikaner har dött hittills i den här pandemin.

    Jag läser en bok just nu som heter Caste: The Origins of Our Discontents. Författaren Isabel Wilkerson undersöker raspolitik i USA genom att se på det som ett kastsystem. Hon jämför USA:s kastsystem (där vita är den högsta kasten och svarta den lägsta) med det i Indien och det i nazi-Tyskland under Hitler. Det är en sjukt intressant skildring av hur slaveritiden har format dagens USA. Det är så mycket som fortfarande lever kvar i det amerikanska samhället som har djupt rasistiska rötter, inklusive electoral college-systemet (vilket ju fortfarande ger oproportionerligt mycket makt till “vita” delstater). En annan intressant grej Wilkerson tar upp är att till och med nazisterna tyckte att USA var för extremt i många av sina raslagar. Otroligt fascinerande (och deprimerande) bok om man är intresserad av varför USA ser ut som det gör.

    Men ja, nu babblar jag bara på här, har svårt att fokusera tankarna. Har ni några frågor angående USA:s valsystem eller hur det var att rösta för första gången eller vad som helst egentligen får ni gärna fråga!

  • Det ofattbara

    Jamen bilen går bra i alla fall

    Fortfarande inget resultat i presidentvalet. Jag har nog aldrig varit så här stressad förut?? Det känns helt orimligt att man ska försöka vara produktiv och fungera som människa i den här ovissheten.

    För fyra år sen, när Trump blev vald, jobbade jag på ett magasin som drevs av en äldre rik vit man som själv hade röstat på Trump. Dagen efter valet var det extremt låg stämning på redaktionen, nästan alla bar svart och grät och kunde inte förstå vad som hade hänt. Då samlade chefen hela personalstyrkan i konferensrummet och försökte muntra upp oss genom att påpeka att vår personliga ekonomi skulle bli så mycket bättre under Trump, hurra för sänkta skatter! Det var så verklighetsfrånvänt. En av mina kollegor ställde sig upp och sa att vi inte var oroliga över vår egen ekonomi utan för att människor i utsatta grupper skulle bli ännu mer utsatta. Vilket också hände under de kommande fyra åren, med råge.

    Pga covid fick det magasinet stänga ner och alla mina gamla kollegor blev varslade för ett par månader sen. Och nu jobbar jag istället på ett företag där VD:n har skickat ut ett meddelande om att vår mentala hälsa kommer först, så behöver man ta ledigt den här veckan får man göra det.

    Igår var jag så nervös att jag hade svårt att sitta still, så jag gick till Target och vandrade runt i nästan två timmar. Kom hem någon tusenlapp fattigare med allt från en ny kylväska till ett cykellås till en stor förpackning med kattsand. Kanske inte det smartaste man kan göra under en pandemi, men exakt alla har mask på sig inomhus här. Och jag höll mig i alla fall från att uppdatera valresultaten under hela den tiden.

    Nu sitter jag här, precis som resten av världen, och väntar på att Nevada ska få tummen ur och meddela sina valresultat så vi kan gå vidare i livet. Känner mig i alla fall… försiktigt hoppfull?

  • Helgen som gick,  Uncategorized

    Election Day 2020: Vi ses på andra sidan

    Idag är det val. Jag är så nervös och har så mycket ångest att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Är ledig idag eftersom jag jobbar för ett företag med bra värderingar som har stängt kontoret så att alla kan gå och rösta. Även om de flesta nog redan har förtidsröstat.

    Istället för att sitta här och doomscrolla Twitter och driva mig själv till vansinne så tänkte jag ge mig ut på en motorcykeltur. Det är mitt överlägset bästa sätt att skingra tankarna och släppa stressen. Men först kan vi ta en titt på helgen som gick.

    För ett tag sen fick jag en låda med kattkläder från min kompis Sarah eftersom hennes katter vägrar att ha på sig dem. I lådan låg bland annat de här änglavingarna. De är egentligen alldeles för stora för Steve eftersom han är mindre än de flesta katter, men eftersom det var Halloween fick han ändå ha på sig dem för ett foto i fredags.

    Ursäkta, men HAR NI SETT NÅGOT GULLIGARE?

    På lördagen var det Halloween på riktigt. Pga corona var det inte direkt läge att ställa till med stor fest, men jag fick i alla fall fira min födelsedag och min bästa högtid tillsammans med ett litet gäng nära vänner (vi var sammanlagt 5 stycken) i Katies trädgård. Litet gäng + utomhus kändes ändå ansvarsfullt. Jag var Rosie the Riveter på Halloween 2016 också eftersom det kändes passande några dagar innan ett val. Så det har nu blivit en valårstradition. Sarah var häxa.

    Det bästa som hände förra veckan: Sarah hade gjort en CROISSANTTÅRTA till mig! Jag älskar croissanter mer än livet självt, vilket alla mina vänner brukar reta mig för. Just den här dagen kände jag mig dock väldigt älskad. Och om det går åt helvete i det här valet har jag i alla fall hela frysen full av croissanter att tröstäta mig mätt på.

    Vi ställde om till vintertid den här helgen så nu blir det mörkt klockan 17. Det är ju extremt deprimerande, men vi har i alla fall fått ett gäng såna här fina solnedgångar på sistone som plåster på såren.

    På söndagen gjorde jag något extremt roligt, jag fick nämligen lära mig att köra flat track! Flat track är alltså en motocross-liknande typ av racing som sker på en rundbana. Jag tog en kurs via Moto Anatomy, där en kille jag känner är instruktör. Vi fick köra på såna här modifierade Royal Enfield-hojar och det var SÅ HIMLA KUL.

    Här kör jag bredvid Johnny Lewis som är en ganska känd flat track-racer. Jag var den enda tjejen i klassen och fick definitivt lite specialbehandling, både av instruktörerna och av en kvinnlig racer som var där och gav mig oerhört värdefulla tips mellan varven. Nu är jag plötsligt sugen på att bygga en flat track-hoj och börja öva på riktigt. Vi får väl se hur det blir med det.

    Hela eventet ägde rum på en privat ranch en timme norr om San Diego, där han som äger stället har byggt både en flat track-bana, en motocrossbana och en bmx-bana, plus att han hade två enorma garage fulla av olika hojar och bilar. Jag hängde kvar efter kursen och drack en öl med instruktörerna och jag har aldrig velat vara rik så mycket som efter att ha sett den här ranchen. Tänk att ha en helt egen gigantisk lekplats för vuxna? Jaja, drömma går väl alltid.

    Okej, nu tänker jag stänga av datorn och försöka undvika mobilen resten av dagen. Det lär ju gå sådär. Vi ses på andra sidan.

  • Vardagsfilosoferande

    En annorlunda födelsedag

    Igår fyllde jag år. Det var en annorlunda födelsedag. Av någon anledning fyller nästan alla mina vänner år under samma vecka i april, och när allt stängde ner pga corona i mars, precis innan april-födelsedagarna, var det nog ingen som kunde tänka sig att vi med födelsedagar i slutet av oktober inte skulle kunna fira ordentligt vi heller.

    Men nu är det som det är. Rekordmånga nya fall i USA den senaste veckan, och en ny våg i Europa.

    Det här var den första födelsedagen i mitt liv som jag har firat på egen hand, men jag bestämde mig i alla fall för att göra det bästa av situationen. Hade inga möten inbokade så jag tog en halvdag på jobbet och gav mig ut i naturen. Hajkade till toppen av ett berg med en ljudbok i öronen och såg knappt till en enda annan människa på hela timmen det tog.

    Sen gick jag till mataffären bredvid mitt hus med målet att köpa allt som är gott. Kom hem med hallon, torkade kantareller (det GÅR inte att få tag på färska här??), burrata, pappardelle, färsk basilika och en liten flaska prosecco. Allt utom hallonen fick bli en födelsedagsmiddag, som åtnjöts tillsammans med boken jag läser just nu (The 7 1/2 Deaths of Evelyn Hardcastle av Stuart Turton, rekommenderas!).

    Tog även en promenad med Steve förbi min kompis Jennys jobb där jag fick en kaka och en öl. Så helt ensam var jag faktiskt inte hela dagen.

    Jag gick och la mig klockan 21:30 och kände mig utvilad när jag vaknade i morse.

    Det är tydligen så här det känns att vara 34.

  • Vardagsanekdoter

    Lite blandat som har hänt på sistone

    Imorgon sticker jag iväg på en liten roadtrip med två av mina bästisar, men jag tänkte att jag skulle klämma in ett inlägg här först eftersom jag har varit så dålig på att blogga på sistone. Så här kommer några grejer som har hänt på sistone.

    Jag har börjat bygga om min chopper. Den ska få ett ordentligt ansiktslyft och förvandlas till min drömhoj, eller det är tanken i alla fall. Paul hjälper mig med allt eftersom jag inte vet vad jag sysslar med. Fler uppdateringar om detta kommer säkert för den som är intresserad.

    Förra onsdagen hade jag min sista wakeboardlektion för säsongen. Saknar det redan. Fick i alla fall se den här fina soluppgången lagom till avslutningen. En fin påminnelse om allt jag älskar med Kalifornien.

    Eftersom jag kände mig lite deppig över att inte ha någon anledning åka till havet varje onsdagsmorgon längre så köpte jag en uppblåsbar kajak som jag tog ut på vattnet i lördags morse. Det var lite svårt att få den ordentligt uppblåst, men jag får väl öva några gånger till. Ni får ursäkta all sand jag har på benen, det är svårt att undvika när man lägger i från stranden.

    En annan grej jag har köpt: EN NY KAMERA. Jag fick en stor löneförhöjning för ett par veckor sen, plus att jag fyller år nästa vecka, så jag tänkte att jag skulle unna mig något dyrt som jag verkligen ville ha. En Sony a6400 blev det, en liten uppgradering från min gamla a5000.

    Det känns förresten konstigt att skriva om löneförhöjningar och befordringar mitt i en arbetslöshetskris när jag känner massor av folk som har förlorat jobbet. Men, eh. Man kan väl hålla två saker i huvudet samtidigt tänker jag.

    På kamerabilden ovan ser ni förresten min nya duk. Jag behövde lite färg i köket så jag skaffade en sån här fin mexikansk variant. Den blev DIREKT en kattsäng åt Ninja, så nu får jag blockera duken genom att ställa en massa grejer över hela bordet, och sen flytta undan dem när jag sätter mig ner och äter, annars blir det päls överallt. Så typiskt katter.

    I lördags kväll gick jag på min första livespelning sen pandemin började. Eller ja, gick och gick, satt hemma på soffan med Steve och kollade på när Laura Jane Grace spelade sitt nya album i en tom lokal via streaming. Började gråta över hur mycket jag saknar livemusik. Allt är så konstigt nu.

    I söndags gjorde jag detta välbehövliga: körde hoj till öknen. Jag insåg för ett par veckor sen att min svenska kompis Done har flyttat till Los Angeles och skaffat en sprillans ny hoj, så han fick följa med på alla mina favoritvägar. Det var trevligt att få prata svenska en hel dag, det blir så sällan jag får öva på mitt modersmål nu för tiden.

    Den här turen var dock bara uppvärmning inför den kommande veckan. Tidigt imorgon bitti bär det av till vår första anhalt: Phoenix, Arizona. Häng gärna med på Instagram (@cylinderella).