• Vardagsanekdoter

    Två veckors semester börjar nu

    Det är fredag och klockan är 14. Sverige har vunnit mot Slovakien i herrfotbolls-EM och jag har gjort följande:

    ✔️ Jobbat klart
    ✔️ Satt på autosvar på mejlen
    ✔️ Stängt av min väckarklocka på mobilen

    Nu har jag nämligen semester! I 17 dagar! Det kanske inte är så mycket med svenska mått mätt, men jag tror inte att jag har tagit mer än en veckas semester i taget sen… 2018? Det här ska bli fint.

    Gick dock runt här hemma med semesterpirr i magen för en stund sen och råkade smälla armbågen så hårt rakt in i en dörr att jag höll på att svimma av smärtan. På riktigt. Det svartnade framför ögonen och jag var tvungen att lägga mig ner en stund. Så, ja. Det finns visst en gräns för hur bra humör man får vara på innan det kommer dörrar och tvingar tillbaka en till verkligheten igen.

    Ja, det var bara det. Tillbaka till packandet! Hoppas ni får en fin helg.

  • Äventyr,  Vardagsfilosoferande

    Fyra dagar kvar till Alaska!

    Den här Alaska-resan alltså. Den är så himla… uppstyrd. Så är det såklart när man åker på en PR-resa med ett företag (i det här fallet motorcykeltillverkaren Royal Enfield), jag är bara så ovan vid det.

    Det dyker upp nya paket utanför ytterdörren varje dag. Det är swag från RE (till exempel tishan ovan — det är så pass uppstyrt att resan har en egen logga!) och grejer från olika sponsorer. Till exempel skyddsutrustning och en hjälm-bluetooth. Så mycket grejer! Som ska få plats i en resväska och följa med till Alaska om några dagar. Har redan börjat packa, men får nog lov att packa om dagen innan jag åker om det fortsätter såhär.

    Det är ändå ett sånt oerhört privilegium det här, att få en massa gratisgrejer hemskickade och att få åka på en hel drömresa som någon annan har planerat och betalat för. Allt jag behöver göra är i princip att packa gratisgrejerna i en väska och dyka upp på flygplatsen klockan 5 på måndag morgon.

    Jag känner mig ändå stressad. Det var längesen jag tog två veckors semester utan att jobba över huvud taget, så det är mycket att få klart på jobbet. Imorgon är egentligen en röd dag pga Juneteenth, men jag tänkte jobba ändå. Dagen efter jag kommer hem är också en röd dag pga 4th of July, så den här semestern råkade bli två dagar längre än planerat. Skönt men stressigt.

    Jag har även en lång lista över grejer jag måste fixa klart här hemma. Har en kompis som ska bo hemma hos mig och ta hand om djuren medan jag är borta, och jag har skrivit långa instruktioner om exakt hur man får min hund att äta sin mat, och hur man vet när han behöver gå ut och uträtta sina behov eftersom han inte säger till. Och så vidare.

    Har lite hjärtklappning som jag tror är en kombination av att vara så pepp att jag inte vet vart jag ska ta vägen och samtidigt stressad över att råka glömma något eller inte hinna klart med allt jobb.

    Det blir bra det här. Såklart. Måste bara komma ihåg att andas.

  • Bra saker

    Den allra värsta grannen flyttar ut

    Vill ni veta en extremt trevlig sak som har hänt på sistone? Min närmaste granne har flyttat ut!

    För ett drygt år sen skrev jag ett argt och uppgivet inlägg om X och hennes eviga festande och att hon alltid hade en massa folk på besök. Då hade hon bara bott här i två veckor, men jag (och mina andra grannar) var redan så jävla less.

    Det blev lite bättre efter att vi kontaktade hyresvärden och han kom och tog sig ett snack med grannen. Men det blev aldrig speciellt bra.

    Jag som delade en vägg med henne hörde exakt vad som pågick i hennes hus dygnet runt och jag kan intyga att hon festade HELA TIDEN. Varje dag. Min hobbydiagnos är att hon är en alkoholist som inte klarar att vara ensam, så hon hade alltid minst 2-3 personer boende hos sig som också festade nonstop.

    Vid ett tillfälle flyttade en kille in hos henne, och honom fick en annan granne ringa polisen på efter att han hade betett sig aggressivt och skrikit en massa homofobiska skällsord till ytterligare en annan granne. När vi ringde hyresvärden om detta visste han inte ens att X hade en ny person boende hos sig, något hon hade kunnat bli vräkt över. Så mycket drama!

    Ja, så här fortsatte det alltså i ett drygt år. Sen stack jag iväg på min PCH-roadtrip förra veckan och när jag kom hem igen några dagar senare var hon borta. Bara sådär. Min hyresvärd sa att hon hade gett honom en tre dagars notice (hyreskontraktet kräver 30 dagar), så hon var verkligen den sämsta grannen ända till slutet.

    Nu är det tomt i den andra halvan av mitt parhus och det är SÅ lugnt och skönt. Har pratat med mina grannar om att vi borde ställa till med fest för att fira att X är borta, vilket är lustigt eftersom ingen förutom X någonsin har fest här.

    Litar inte helt på min hyresvärds omdöme, men han har lovat att försöka hitta någon lite lugnare den här gången. Håller tummarna för att nästa granne är snäll och tyst.

  • Vardagsfilosoferande

    Back to normal?

    Ok, lite om smittoläget här. I och med att alla över 16 har fått vaccinera sig i USA i flera månader är en majoritet av vuxna amerikaner numera vaccinerade mot covid. Det här märks verkligen så fort man rör sig utomhus eller på offentliga platser — saker och ting känns nästan normala igen? Har hört detta från kompisar i andra delar av landet också, men skillnaden är nog inte lika stor i till exempel södern eller the midwest eftersom många delstater där aldrig direkt tog några försiktighetsåtgärder till att börja med. I Kalifornien är det dock en enorm kontrast mellan nu och bara några månader sen.

    Man måste fortfarande ha munskydd på sig inne i affärer och på restauranger när man inte sitter vid ett bord, men annars känns det mesta ungefär som vanligt. Nästan allt är öppet igen. Jag har ätit på restaurang med vänner en massa gånger de senaste veckorna. Det är lite som när det blir sommar i Sverige och alla plötsligt flockas till uteserveringar. Så är det här nu, precis överallt. Barer, restauranger, sportevenemang. Det börjar till och med släppas biljetter till konserter och festivaler igen.

    Pandemin är såklart inte över i USA (och den är definitivt inte över i resten av världen) men det är som att ganska många har bestämt sig för att i alla fall låtsas som att den är det?

    Nästa vecka ska jag sätta mig på ett flygplan för första gången sen mars förra året. Det känns lite nervöst. Är helt ok med att gå på restaurang, men platser där man ska trängas med andra människor inomhus känner jag mig fortfarande tveksam till: flygplan, konserter, barer. Jaja, det går väl det med.

    Hoppas även att USA och andra rika länder kan skänka tillräckligt mycket vaccin till de delar av världen som fortfarande är hårt drabbade. Förra året var så jäkla hemskt att jag ändå kan förstå tendensen att vilja leva i en vaccinerad bubbla och låtsas som att allt är bra igen. Men det är det ju inte.

  • Äventyr,  Jobbrelaterat

    Några grejer jag har skrivit + ett bonusäventyr

    Fick en kommentar från Charlotte:

    Går dina resereportage att läsa någonstans från Sverige? Vill veta mer om typ alla platser du skriver om här 🙂

    Det går absolut! Det allra mesta jag skriver hamnar på Roadtrippers Magazine, där jag jobbar som chefredaktör. Har egentligen inte tid att skriva så mycket som jag egentligen skulle vilja, men här är några reportage jag har publicerat de senaste månaderna:

    Omega Mart brings a strange, multi-sensory experience to a Las Vegas ‘grocery store’
    Om den nya Meow Wolf-installationen i Las Vegas. Ett MYCKET märkligt och spännande ställe. (Bloggade lite om det här.)

    Adventure motorcycling is growing in popularity as a major player enters the field
    Om Pan America, Harley-Davidsons nya äventyrshoj, och varför den är en sån big deal. (Bloggade om lanseringseventet här.)

    Eclectic folk art, a beer bottle chapel, and enchiladas with a twist at Tio’s Tacos
    Om en mexikansk restaurang i Riverside som har en stor trädgård full av ovanlig konst gjord av skräp, skapad av restaurangens ägare.

    Bungee jumping off the Bridge to Nowhere is a full-day adventure, not for the faint of heart
    Om när jag vandrade 8 km genom skogen för att hoppa bungee jump från en övergiven bro. (Bloggade om det här.)


    Mitt nästa project blir en reseguide till Pacific Coast Highway. På väg hem från roadtrippen i måndags tog jag dessutom en omväg förbi öknen norr om Los Angeles för att göra en annan rolig grej. Har en PR-kontakt på Chevrolet som för ett par veckor sen frågade om jag ville komma ut och köra en av deras sprillans nya pickups genom öknen. Det ville jag såklart!

    Jag fick tillbringa en halvdag med att köra en enorm Silverado Trail Boss på små slingriga ökenstigar upp till Burro Schmidt Tunnel. Det är en knapp kilometerlång tunnel genom ett berg mitt ute i öknen, som en man grävde ut helt själv i början på 1900-talet av oklar anledning. Omkring 38 år tog det. Vi gick genom hela tunneln, som var mörk och trång. Men ute på andra sidan fick vi se en enorm ökenutsikt.

    Så här kan det förresten se ut när någon ger mig ett fordon och säger “Show us what you got”. Fick upp den till ungefär 150 km/h, vilket är hyfsat snabbt på sand. Så. himla.kul.

    Reportage om detta kommer också till Roadtrippers inom en snar framtid. Har jag sagt på sistone hur mycket jag älskar mitt jobb?

  • Äventyr,  Motorcyklar

    En roadtrip på Highway 1

    Jag fick en kommentar från Elin:

    Jag saknar dina inlägg! Vill veta vad för spännande saker du har för dig, hur smittskyddsläget ser ut osv. Hoppas du får lust att skriva igen snart.

    Tack Elin, det här var nog precis vad jag behövde höra! Ska försöka bli lite bättre på att blogga framöver. Vi kan börja med att ta en titt på något spännande jag gjorde förra veckan. Då tog jag nämligen en roadtrip norrut på Pacific Coast Highway.

    Kaliforniens centrala kust är så otroligt vacker. Det är fint i San Diego också förstås, men här är det så bebyggt och fullt med folk. Varje gång jag åker norrut till the Central Coast och ser såna här orörda delar av kusten blir jag nyförälskad i den här delstaten.

    Jag var här på jobb, för att skriva en reseguide till en del av kusten som kallas för Highway 1 Discovery Route, dvs de 16 milen som går mellan Nipomo och Ragged Point precis söder om Big Sur. Publicisten som bokade hela resan tyckte att vi skulle kolla in The Luffa Farm, ett märkligt ställe där de odlar duschsvampar. Fick en guidad tur som var förvånansvärt intressant.

    Jag hade sällskap av M, som jag träffade på presseventet för den nya äventyrshojen från Harley för några veckor sen. Han bor i Wisconsin och körde hela vägen till Kalifornien, 370 mil, på tre dagar för att hänga med mig på den här roadtrippen. Galning!

    De första dagarna var det lite mulet på kusten. Det brukar vara det i juni, speciellt på förmiddagarna. June Gloom kallas det, i princip den enda tiden på året det inte är soligt jämt.

    En dag var vi inbokade på finmiddag på en restaurang i Avila Beach. Jag ville dricka vin och inte behöva köra, så jag hoppade bakpå M:s hoj. Så konstig känsla att sitta bakpå någon annans motorcykel, det gör jag aldrig annars.

    Åt en otrolig middag med otrolig utsikt och drack gott lokalodlat vin till. Centrala Kalifornien är känt för sina vingårdar, så det fanns mycket att välja mellan.

    Andra grejer vi gjorde:

    Besökte Julia Pfeiffer Burns State Park, ett ställe jag har velat se i verkligheten hur länge som helst. Ser ni vattenfallet där nere på stranden? Så osannolikt vackert alltihop.

    Kollade in Bixby Bridge. Jag har sett den förut, men när man har en person från Milwaukee på besök måste man göra alla de mest Kaliforniska sakerna.

    Behind the scenes på bilden ovan.

    Åt en massa god mat. Publicisten skickade oss till Cambria där vi fick prova paj gjord på olallieberries, ett bär som ska vara en korsning mellan hallon och björnbär. Ni kan kanske föreställa er att det var väldigt gott.

    Tog omvägar förbi pyttesmå kuststäder. Här Harmony, som har hela 18 invånare.

    Bodde på en massa fina hotell. Här Ragged Point Inn, där vi hade en otrolig havsutsikt från rummet. Men kolla! Så här ser det ut åt andra hållet. Som i Jurassic Park (aka Hawaii).

    Fick en guidad tur av Nitt Witt Ridge, ett jättemärkligt hus byggt av en märklig man. Den nuvarande ägaren, som ledde turen, var också väldigt märklig.

    På grund av June Gloom lyckades vi bara se en ordentlig solnedgång. Men den var å andra sidan så fantastisk att det inte gjorde så mycket att det var mulet de andra kvällarna.

    Har ungefär 400 bilder till från den här resan, men det här får räcka för tillfället. Om en dryg vecka sticker jag till Alaska på nästa äventyr, men ska försöka anstränga mig för att blogga igen innan dess.

    Ni då, vad har ni för er?

  • Vardagsfilosoferande

    Lite saker som har hänt sen sist bara

    Har känt mig lite osugen på att blogga på sistone, men hoppas att det vänder. In the meantime, här kommer lite grejer som har hänt sen sist.

    • Jag har klippt mig! Var så himla himla trött på mitt slitna ostylade ofärgade hår som jag i princip inte har rört på ett år, så jag gick till min kompis Tashas salong och bad om en “low-maintenance shag”, vilket jag fick. På bilden ovan har jag gjort följande: tvättat håret, låtit det lufttorka, fönat luggen och sprayat allt med lite hårspray. Så enkelt och snabbt!

    • I onsdags fick jag min andra dos av Pfizer-vaccinet. Var lite orolig över biverkningar eftersom jag hade hört en massa skräckhistorier om just den andra dosen, men det var inte så farligt. Dagen efter kände jag mig mest bakis, var trött och hade lite ont i kroppen, men det gick över.

    • Har varit ute på äventyr! Nu är det bara en och en halv månad (!!!) kvar tills jag åker till Alaska, och jag har så mycket pepp-energi att jag inte riktigt vet hur jag ska kanalisera den. Förra helgen tog jag och Andy i alla fall en liten offroad-tur som visade sig vara något av det svåraste jag har gjort i motorcykelväg. Vi körde ner för smala branta bergsstigar fulla av lösa stenar, stora gropar och tighta svängar, och med en brant klippkant på ena sidan. När vi äntligen kom ner på andra sidan var vi i öknen och tvungna att köra genom djup sand, något av det svåraste jag vet. Men vi överlevde! Och jag blev om möjligt ännu mer sugen äventyr efter detta. (Det är uppenbarligen något fel på mig.)

    • Jag och två kompisar har börjat med något vi kallar för sunset rides. Varje onsdag ger vi oss ut och kör hoj strax innan solnedgången. Har vi tur blir himlen så här fin. Sen går vi till någon uteservering och äter middag och tar en öl efteråt. Kan inte ens beskriva hur lycklig det gör mig att kunna äta på restaurang igen.

    • Sist men inte minst läste jag ut en så HIMLA bra bok igår kväll som jag vill rekommendera. Migrations av Charlotte McConaghy. Det är en framtidsdystopi utan minsta spår av scifi, vilket nog är min bästa genre. Påminner lite om Elizabeth Hands böcker om Cass Neary, samma mörker och opålitliga protagonist. 5/5.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Pan America, en helg i öknen och en drönarkrasch

    Herregud vilken helg jag har haft. Var som sagt på ett lanseringsevent för Pan America, Harleys nya äventyrshoj, i öknen, och det VAR verkligen ett äventyr. I två dagar fick jag köra runt på den nya hojen tillsammans med 11 andra journalister och ett gäng personer som jobbar på H-D. Jag var den enda kvinnan, vilket jag i och för sig är van vid i såna här sammanhang, men jag känner ändå alltid att jag har saker att bevisa (kvinnor kan!).

    Den första dagen var det träning, då fick vi mest göra olika övningar för att bli bättre på att köra offroad. Typ att ta tighta, långsamma 180-graders svängar i sand, eller att köra runt en massa koner utan att ens vidröra gasen. Vi fick avsluta med att köra runt på en motocrossbana, vilket kan vara något av det roligaste jag någonsin gjort. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan av att köra en 250-kilos Harley på en bana gjord för mycket mindre hojar, men det var speciellt. Kunde inte sluta le i hjälmen. Vi var dessutom några av de första personerna i världen utanför H-D:s forsknings- och utvecklingsteam som fick testa den här hojen, det känns också stort.

    Dag två var det dags att åka på tur. Vi körde kanske 25 mil totalt genom berg och öken, på asfalt och genom sand. Vädret var perfekt och H-D hade fotografer som fångade alltihop på bild. Vid ett tillfälle kraschade en av videokillarna sin drönare rakt in i min hoj medan jag körde mitt på vägen, det var en smula traumatiskt. Han bad så hemskt mycket om ursäkt flera gånger hela dagen, och det var dagens grej som exakt alla pratade om efteråt. Jag sa att jag kunde tänka mig att förlåta honom om han fixade fram videon från kraschögonblicket, så nu väntar jag bara på att få den skickad till mig.

    På lördagen hade vi allihopa tillbringat så pass mycket tid tillsammans (alla var vaccinerade och hade testat negativt för covid dagen innan eventet började) att det började kännas sorgligt att säga hej då nästa dag. Lördag kväll råkade jag därför vara uppe och dricka öl och snacka tillsammans med en annan journalist och två Harley-ingenjörer till klockan 4 på morgonen. Kan på riktigt inte minnas sist jag var vaken så sent, men det var kul. Det känns som att all uppdämd energi från det senaste året har börjat brista, på gott och ont.

    Igår när jag kom hem tog jag en 90 minuter lång tupplur, och några timmar senare somnade jag på riktigt och sov i 11 timmar. Känner mig helt mörbultad idag, men det får det vara värt. Har inte haft så här kul på mycket länge.

    Nu ska jag bara samla alla intryck och lyckas skriva ihop en artikel som gör detta rättvisa också.

  • Motorcyklar

    En amerikansk äventyrshoj

    Jag befinner mig just nu mitt ute i öknen i en håla som heter California City, i en container inredd som ett mycket spartanskt sovrum. Här finns en 90-säng med sovsäck, en lampa och en liten värmefläkt, inget annat. Det blåser så hårt att det skakar i väggarna. Och precis utanför står en sprillans ny motorcykel som jag ska få köra de närmsta dagarna.

    Jag blivit inbjuden av Harley-Davidson tillsammans med ett gäng andra journalister för att få köra Pan America, H-Ds nya äventyrshoj som lanseras i USA nästa månad.

    Det här är kanske inte intressant för någon som läser här, men det här är en STOR GREJ i motorcykelvärlden. H-D är ju annars kanske mest kända för att tilltala bikergubbar med skägg och skinnväst som gillar att cruisa på motorvägen. Men Pan America är en helt ny maskin som kan köras både på asfalt och genom offroad-terräng. Folk i äventyrsscenen älskar redan att hata den här hojen, trots att ingen faktiskt har kört den ännu. Det är mest en principfråga att tycka att Harley ska hålla sig till cruisers och inte äventyrsmaskiner.

    Jag är i alla fall O-TE-ROLIGT peppad på hela den här grejen. Jag är kanske också den perfekta målgruppen: älskar H-D (och äger två Harleys) men har även en äventyrshoj och vill kunna köra både on- och offroad.

    Det känns som julafton det här, att få vara en av de första som faktiskt får prova att köra en Pan America i riktig terräng. Vet på riktigt inte om jag kommer kunna sova i natt. Dels på grund av hur hårt det blåser utanför, men mest för att jag är SÅ PEPPAD!!! Har jag sagt på sistone hur mycket jag älskar mitt jobb?

  • Matbloggen

    Riktiga svenska kanelbullar

    Två saker jag går runt och är sugen på nästan jämt är svenska kanelbullar och kardemummabullar. Såna stora fina snurror som man köper på kafé i Sverige. Jag bakar själv ibland, men det blir liksom inte samma sak, jag är inte tillräckligt bra på att baka. Och amerikanska kanelbullar är i princip oätliga, alltid gigantiska och täckta av glasyr. Uhhhh.

    För ett par veckor sen skickade dock en av mina kompisar Instagram-kontot Swedish Fika San Diego till mig, och jag började genast följa. Det drivs av en svensk kvinna som bor här och tar beställningar på svenska bakverk. Man måste beställa minst 12 bullar, vilket är lite väl många i taget för mig, men ibland lägger hon upp överblivna bullar på IG och så är det först till kvarn. Igår hann jag äntligen först!

    Och idag tog jag en liten motorcykeltur på min lunchrast för att hämta upp den här fina kartongen.

    KOLLA! Perfekta bageribullar. Åt en bulle så fort jag kom hem och det var verkligen precis exakt vad jag har saknat. Tänkte egentligen dela med mig av resterande bullar till vänner, men nu lutar det åt att jag äter upp alla själv istället. Tror inte att jag kan låta bli. Jag får väl lägga en beställning på 12 stycken nästa gång trots allt.

    Förresten, det är alltid roligt när två utlandssvenskar som uppenbarligen aldrig pratar svenska med någon möts och plötsligt ska försöka säga saker till varandra på sitt modersmål. Min svenska är så DÅLIG när jag byter språk (den blir bättre när jag har pratat svenska ett litet tag, det är mest omställningen som är svår), men det är alltid skönt att inte vara ensam i detta. Man kan slänga in lite engelska fraser utan att låta som en rejäl tönt.

    Tack för bullarna, Åsa!