• Matbloggen

    Våfflor till middag

    Igår fick jag plötsligt en enorm craving efter våfflor. Mycket oklart varför eftersom jag inte har ätit våfflor på många år, och har aldrig tidigare gjort dem själv. Det är liksom inte en sån sak jag brukar vara sugen på. Men vem är jag att förneka mig själv en craving. Det fick bli våfflor till middag.

    Jag började med att åka till Target och köpa ett våffeljärn eftersom jag inte ägde ett. Tänker att man kan använda det till andra saker också, typ varma mackor, om det skulle visa sig att jag aldrig blir sugen på våfflor igen.

    Sen picklade jag rödlök efter det här receptet och gjorde en våffelsmet efter det här receptet. Lät både löken och smeten stå i kylen i ett par timmar.

    Sen var det middagstid och dags för våfflor. Gjorde två stycken och insåg genast att jag hade gjort alldeles för mycket smet för en person. Det får bli våfflor två dagar i rad helt enkelt.

    Sist men inte minst toppade jag våfflorna med micro arugula (vet ej vad det heter på svenska, kanske ung ruccola?), avokado, tomat, getost, picklad rödlök, olivolja, balsamicoglaze, flingsalt, peppar och persilja.

    Det blev SÅ GOTT?? Den här kombinationen av toppings går ju att äta som en väldigt trevlig sallad, men det blev ännu bättre på en våffla.

    10/10 kommer laga igen.

  • Vardagsfilosoferande

    Regnbågar och Gilmore Girls

    Vi har VÄDER i San Diego idag. Det händer så sällan att jag alltid känner att jag behöver rapportera om det. Det ösregnar och har åskat och blixtrat hela dagen. Min gamla hund har sovit sig igenom det hela medan de stackars katterna har krupit ner under täcket i min säng för att gömma sig från åskan. Såna Kalifornien-djur, hela bunten.

    Men vi fick i alla fall en fin regnbåge.

    Har inte så mycket att rapportera i övrigt. Har nämnt tidigare att jag i princip slutade kolla på TV i början av pandemin eftersom jag blev så stressad av det, men i samband med min operation kände jag att det var dags att börja vänja sig vid rörlig bild igen. Så jag började kolla på Gilmore Girls från säsong 1, igen. Min favorit 4-ever. Kollar på hela serien från början till slut ungefär en gång om året, men nu var det ett tag sen sist.

    Det slog mig dock att när jag började kolla på Gilmore Girls, när den fortfarande sändes på TV, var jag i ungefär samma ålder som Rory, dottern, som är 16 när serien börjar. Hennes mamma Lorelai är 32.

    Nu när jag ser om den igen är jag plötsligt äldre än Lorelai!? Jag brukar inte ha någon direkt åldersångest, men den här insikten fick mig att känna mig gammal.

    Jaja. Får väl kolla på reunion-avsnitten där Rory är 30-nånting igen. Trots att de inte är speciellt bra.

  • Vardagsfilosoferande

    Saker man skjuter upp pga pandemin

    Igår fick jag ta av bandagen och se det första preliminära resultatet. Jag har fortfarande enorma blåtiror över hela ögonen och kinderna, samt är svullen över näsan och pannan, så jag ser ut som att jag har varit i en ordentlig fight (you should see the other guy…). Men förutom det är jag nöjd! Och kan andas igen! Ni får se bild när svullnaden har lagt sig lite.

    En bra grej med att jobba hemifrån och ta möten via Zoom är förresten att Zoom har en massa inbyggda filter man kan använda för att dölja olika delar av sitt ansikte. Så här såg jag till exempel ut i dagens möte med mitt team:

    Men okej, jag vill verkligen inte att detta ska bli en plastikkirurgiblogg, så vi tar och byter samtalsämne.

    Det senaste året har jag skjutit upp en massa hälsorelaterade grejer pga covid. Har hela tiden tänkt att jag helt enkelt väntar med att gå till läkaren eller tandläkaren tills det är lite mer riskfritt. Men nu är det plötsligt ett år senare och pandemin pågår fortfarande, så det känns som att det är dags att ta tag i saker och ting igen.

    Hittills har jag bokat tid hos en sjukgymnast för att försöka få ordning på mitt kassa knä. Sen tänkte jag även få till ett tandläkarbesök, en synundersökning och en årlig rutinundersökning hos veterinären för katterna. Har motvilligt fått acceptera att det här är verkligheten nu. Det går inte att skjuta upp saker hur länge som helst eftersom vi inte vet hur länge detta kommer pågå.

    Har ni också saker ni har skjutit upp och tänkt göra “när pandemin är över”? Hur har det funkat?

  • Vardagsanekdoter,  Ytligheter

    6 dagar senare

    Nu har det gått 6 dagar sen operationen, så det är kanske på sin plats med en liten uppdatering. Det har varit både bättre och sämre än förväntat, på olika sätt.

    Bra:
    • Jag har inte haft ont, alls. Blev hemskickad med starka smärtstillande som jag tog de första två dagarna, sen bytte jag till vanliga huvudvärkstabletter i ett par dagar och nu tar jag ingenting. Eller jo, någon sorts naturläkemedel som ska hjälpa mot svullnad, men jag är skeptisk till om det gör någon skillnad. (Blev hemskickad med det också.)

    • Jag har såna fantastiska vänner? Det visste jag ju redan, men de har verkligen gått above and beyond för mig den här veckan. Sarah tog hand om mig det första dygnet, hon matade mig med soppa och bytte mina förband. Katie har skjutsat mig till flera läkarbesök, handlat mat åt mig och flyttat på min bil för att undvika böter. Paul har tagit hand om Steve hela veckan. Och säkert 10 andra personer hör av sig regelbundet för att se hur jag mår. Blir alldeles gråtmild av allt detta (och planerar att köpa flera flaskor champagne som tack).

    Mindre bra:

    • Har svårt att andas. Jag var förberedd på att genomleva motsvarigheten till livets jobbigaste förkylning, men det är svårt att understryka exakt hur otrevligt det är att inte kunna andas genom näsan, och att inte heller kunna snyta sig.

    • Nätterna är värst. Det här med att inte kunna andas genom näsan gör att jag knappt sover. Vaknar varannan timme eller så av att munnen är så torr att det gör ont. Jag saknar att sova flera timmar i sträck, är så himla trött.

    • Jag ser ut som något ur en skräckfilm. Har två enorma blåtiror som ändrar färg varje dag och skiftar mellan neongult och mörklila. Näsan, kinderna och pannan är täckt av vit kirurgtejp. Jag har inte lämnat hemmet på flera dagar av den här anledningen.

    • På grund av tejpen och nästäppan har jag även svårt att prata ordentligt.

    Allt det här är saker jag var förberedd på innan, och även om en vecka just nu känns som väldigt lång tid så rör det sig faktiskt bara om några dagar. Jag tror och hoppas att det kommer kännas värt det på andra sidan, men vill samtidigt vara ärlig med hur jobbigt detta är.

    Jag har ungefär samma inställning till lidande efter skönhetsingrepp som till baksmällor: Om jag är dum nog att jag dricker så mycket att jag blir bakis nästa dag så förtjänar jag att lida för det, eftersom det är mitt eget fel. Nu har jag betalat dyra pengar för något som i grunden handlar om fåfänga, så jag är beredd att stå mitt kast även här.

    Imorgon får jag ta av bandagen och stödskenan jag har på näsan, och min kirurg påstår att jag kommer att “breathe like you’ve never breathed before” vilket jag ser enormt mycket fram emot. Ser även fram emot att faktiskt få se hur min nya näsa ser ut för första gången. Nervöst!!!

  • Äventyr,  Helgen som gick,  Motorcyklar

    Tre hojar (nästan fyra) på tre dagar

    Glad semmeldag på er! Något av det svenskaste jag vet är när folk har starka åsikter om hur och när man “får” äta säsongsbaserade bakverk. Själv äter jag semlor utan grädde, mandelmassa och florsocker, i en skål med varm mjölk och lite extra kardemumma. Det är gott, jag lovar!

    Imorgon ska jag opereras och sen får jag inte ägna mig åt några aktiviteter över huvud taget på omkring en månad, så jag har tillbringat hela helgen med att göra allt som är roligt. I praktiken innebär det att köra alla mina hojar. Så här såg det ut.

    I lördags tog Andy och jag äventyrshojarna ut på äventyr. Vi körde upp i bergen på små slingriga grusvägar och min Himalayan älskade det. Det är som en helt ny värld som har öppnat sig för mig efter att jag köpte den här hojen. Så bra investering.

    I söndags var det alla hjärtans dag och jag och min lilla Honda firade i öknen med Jesse, Dylan, Dylan, Ben och Ian. Vi körde upp och ner för såna här hillclimbs i några timmar och jag var HELT utmattad efteråt. Nästan så att jag ser fram emot att få vila i en månad…

    Sen var det måndag och jag var ledig från jobbet pga President’s Day. Var tvungen att göra ett covidtest inför operationen, så jag slog två flugor i en smäll* genom att ta min Dyna dit och sen ta en sväng förbi havet på hemvägen. Det är snökaos i resten av landet, men här i SoCal är det hyfsat varmt och skönt, tack och lov.

    (*För några år sen gav djurrättsorganisationen PETA ut en lista på “djurvänliga” ordspråk. Ett av dem var “Feed two birds with one scone” som ersättning för “Kill two birds with one stone”. De blev ju ganska hånade på sociala medier för den listan, men jag tyckte det var lite fint ändå. Har sagt “Feed two birds with one scone” sen dess men saknar en bra variant på svenska. Förslag?)

    Lite senare på måndagen tänkte jag att jag kanske skulle få till en fullträff och köra alla mina fyra motorcyklar den här långhelgen. Min chopper har ju bott hemma hos Paul de senaste månaderna medan vi (ok, mest han) har byggt om den. Så jag åkte hem till Paul med hjälmen i högsta hugg och hojen startade mirakulöst på första försöket. Paul körde den runt kvarteret utan problem, men sen vägrade den starta igen. Så nu måste vi lista ut vad felet är.

    Så här är det alltid med gamla motorcyklar (denna är från 70-talet), så ingen var förvånad. Dock lite surt, det var så nära att jag fick köra den! Men men, något att se fram emot om en månad helt enkelt.

  • Irritationsmoment

    Syrsornas hämnd

    Hej från mig och Steve.

    Jag tror jag har nämnt i förbifarten här att jag har haft problem med syrsor här hemma. I flera månader har jag haft en invasion av syrsor som bor i köket, under mitt kylskåp. Jag har egentligen inget emot syrsor, tycker inte att de är äckliga eller så, men problemet är att de för ett sånt JÄVLA liv.

    De senaste veckorna har det blivit värre och värre. Syrsorna börjar föra oväsen (“sjunger” känns för generöst, “skriker” är nog mer lämpligt) på kvällen och sen slutar det inte förrän någon gång på morgonen. Jag har varken kunnat vistas i köket kvällstid eller kunnat sova på nätterna. Även med öronproppar hör jag det oavbrutna skrikandet. Min hyresvärd kom hit och sprejade insektsgift för ett tag sen, men det gjorde ingen skillnad.

    Förra veckan gick jag runt och var stressad och lättirriterad i flera dagar utan att jag kunde komma på varför. Men sen insåg jag plötsligt att det var på grund av syrsorna. Det har varit så jobbigt att vara hemma och höra på det där eviga skrikandet att jag har utvecklat någon sorts PTSD. Om jag går ut på kvällen och kommer hem hör jag syrsorna så fort jag närmar mig ytterdörren och får ett omedelbart stresspåslag. De har drivit mig till vansinnets rand på ett väldigt påtagligt sätt, sådär så att det kliar i hela kroppen.

    Mitt kylskåp är stort och inklämd i ett tight utrymme, så jag trodde inte att jag skulle kunna dra ut det själv, utan gick runt och väntade på att jag skulle få besök av någon som kunde hjälpa mig. Men eftersom det är coronatider har jag väldigt sällan besök och till slut fick jag helt enkelt nog. Ni vet de där historierna om mammor som lyfter bilar för att rädda sina barn? Jag kände mig som en sån när jag uppbringade alla inre krafter och flyttade på kylen själv häromdagen. Jag höll verkligen på att helt förlora förståndet. Det är en märklig känsla att liksom känna hur man faller djupare ner i ett svart hål av galenskap och dessutom veta exakt varför.

    Så ja, i alla fall, jag sprejade sjukt mycket insektsgift under kylen, gick verkligen helt bärsärk, Terminator-style.

    Nästa dag började jag i vanlig ordning känna mig spänd och stressad framåt kvällen, runt den tiden syrsorna vanligtvis börjar skrika. Men så var det… helt tyst? Och har varit tyst sen dess?

    Jag började på riktigt gråta av lättnad när jag insåg att jag inte skulle behöva genomlida en hel kväll eller natt till med det där oerhört påfrestande oväsendet.

    Och nu har det varit tyst i flera dagar. Jag sover på nätterna. Jag sätter inte ens på musik som jag annars brukar på kvällarna eftersom jag njuter så pass mycket av tystnaden. Att komma hem på kvällen och INTE höra syrsorna genom ytterdörren har också varit en befrielse.

    Om de kommer tillbaka nu så vet jag inte vad jag gör. Det finns en risk för att jag bränner ner hela köket då. Så ni kan väl hålla tummarna för att de är borta på riktigt.

  • Helgen som gick

    Hundar, motorcyklar, mordhot och natur

    Tack för alla kommentarer på förra inlägget. Ni är så vettiga och har så smarta saker att säga, även när ni inte nödvändigtvis håller med mig. Jag uppskattar den här platsen – och er – så himla mycket. Ville bara säga det.

    Nu vidare till något helt annat. Här kommer några bilder från helgen som gick.

    En lite märklig bieffekt av hela covidgrejen är att min kompis Katie har börjat köpa kattsand åt mig. Jag försöker undvika butiker och hon handlar mat i en butik som säljer kattsanden mina katter använder och brukar därför passa på att plocka upp en förpackning åt mig varje gång hon handlar. Så ibland får jag ett sms som säger “I have kitty litter for you” och då åker jag hem till henne och hämtar den. Detta skedde i fredags. Satt i solen i Katies trädgård och hängde med hennes hundar medan hon ägnade sig åt trädgårdsarbete.

    Sen lagade hon mat till mig med nästan uteslutande grönsaker från sin egen trädgård (allt utom löken och sparrisen). Jag åkte hem efter några timmar och kom på nästa dag att jag hade glömt att ta med mig kattsanden hem. Jaha ja.

    På lördagen letade jag upp en ny hajk jag aldrig hade gjort innan. Har fortfarande så himla ont i ena knät att jag inte kan gå så långt, men den här var bara runt 4 km och det funkade fint. Stannade halvvägs och åt min medhavda lunch med utsikt över en liten sjö. Det var soligt och perfekt temperatur. Här mådde jag gott.

    Och titta vilken fin stig. Älskar naturen.

    Sen var det söndag och jag åkte på en liten motorcykeltur med Katie och Dylan. Det är lite knepigt att åka någonstans just nu eftersom det ligger snö i bergen åt alla håll. Så vi höll oss längs med gränsen till Mexico och åkte till ett av våra favoritställen, den här övergivna järnvägen i Jacumba.

    För flera år sen fanns det gott om tågvagnar man kunde klättra upp på och in i, men nu är de flesta avspärrade, och ytterligare några tillhör en sekt som håller till här ute, innanför grinden till vänster i bild. När vi körde in och parkerade här kom en skäggig man ut genom grinden och sa att om vi körde off-road i det här området skulle han vara tvungen att döda oss. Han sa att han hade “begravt” flera personer som brutit mot den regeln tidigare. Allt det här sa han med en väldigt lugn och sansad ton, så vi bara, “Okej, ska inte köra off-road, trevligt att träffas!” och sen försvann han in igen.

    De allra äldsta tågvagnarna är fortfarande öppna dock, så vi gick på upptäcksfärd. Katie och jag har varit här så många gånger tidigare att det inte var något nytt, men det var Dylans första gång.

    Sen körde vi hemåt igen och det var den helgen.

  • Ytligheter

    Ett inlägg om en näsa

    Har velat lite fram och tillbaka om huruvida jag ens skulle blogga om detta, men antar att det är lika bra att få det gjort eftersom detta är något som (förhoppningsvis) kommer märkas.

    Ni minns kanske att jag skaffade tandställning för ett par år sen för att rätta till mina sneda tänder. Innan dess gjorde jag LASIK för att fixa min syn. Det har blivit som ett litet projekt att ändra på saker jag inte gillar med mig själv, för min egen skull liksom, för att fungera bättre och trivas bättre i min egen kropp.

    Har inte så mycket annat jag är missnöjd med, förutom en sak: min näsa. Vi har stora näsor som går i arv på ena sidan av min släkt och jag tycker att de är ståtliga och stiliga på männen i släkten. Men på mig känns den oproportionerlig och mest i vägen. Det påverkar mitt självförtroende och hur jag väljer att synas (på bild och i verkligheten), vilket kan vara begränsande.

    Så nu har jag bestämt mig för att åtgärda detta. Jag vet att kosmetisk kirurgi kan vara ett kontroversiellt ämne, i alla fall i Sverige, och det går såklart att ha alla möjliga sorters åsikter kring detta. Här i Kalifornien är det oerhört normaliserat och inget någon höjer på ögonbrynen åt. För mig personligen känns det bara som ytterligare en form av kroppsmodifikation, ungefär lika permanent som tatueringar.

    Jag har i vilket fall som helst övervägt en näsoperation i ganska många år och tänkt att det är något jag skulle vilja göra om jag hade råd. Nu har jag råd, plus att jag ändå är hemma mest hela tiden pga covid, vilket underlättar läkningsprocessen.

    Har hittat en kirurg som jag känner förtroende för och idag var jag inne på pre-op. Själva operationen sker den 17:e februari, så om ganska exakt två veckor.

    Anledningen till att jag egentligen inte tänkte skriva om detta är för att jag inte vill bidra till någon utseendehysteri eller till att skapa komplex hos någon annan. Jag gör inte detta för att jag tycker att små näsor kategoriskt är bättre än stora, så är det ju absolut inte (!). Tänker ungefär så här: Om jag ska tillbringa 100% av mitt liv i den här kroppen så vill jag att utsidan ska matcha hur jag känner mig på insidan.

    Ja, det var väl det. Om det är någon som har frågor på detta så är det bara att säga till, jag försöker svara så gott det går.

  • Litteraturbloggen

    Alla böcker jag läste i januari

    Mitt nyårslöfte för 2021 var att läsa färre böcker. Hittills har det inte gått så bra, jag läste 12 böcker i januari. En ljudbok och en novell blev det, och resten “vanliga” romaner. Här kommer de sorterade efter mitt betyg.

    Fem av fem stjärnor

    The Great Alone av Kristin Hannah
    Den här helt fantastiskt gripande romanen utspelar sig (mestadels) i Alaska. Jag har på sistone blivit mer eller mindre besatt av Alaska och The Great Alone gjorde min längtan dit nästan fysisk. Hannah är otrolig på att skriva kvinnoporträtt, så även här.

    Fyra av fem stjärnor

    Jag ser allt du gör av Annika Norlin
    Otroligt fin och rolig och sorglig novellsamling med fint språk och fina människoporträtt. Älskar speciellt de två novellerna om Siri och Mikael som har ett punkband tillsammans, kände igen mig i så mycket.

    Luster av Raven Leilani
    Mycket obehag och svart humor i den här romanen om en ung svart kvinna som börjar dejta en äldre vit man i ett öppet äktenskap. Rått och nutida om amerikansk raspolitik och att vara 20-nånting och pank i NYC.

    The Midnight Library av Matt Haig
    En liten scifi-pärla om vad som händer efter döden. Om andra chanser och att leva med ångest. Tyckte denna var så fin och sorglig men samtidigt hoppfull.

    Vänligheten av John Ajvide Lindqvist
    Läste ut nya JAL-boken på dryga 600 sidor på två kvällar och tyckte mycket om den. Det här är inte skräck som hans andra böcker utan snarare någon sorts magisk realism som utspelar sig i Norrtälje. Hade nog kunnat bli en 4,5:a, men allt onödigt fettförakt drog ner betyget till en 3,8:a istället.

    Nattrodd av John Ajvide Lindqvist
    Det här är en Novellix-novell på 40 sidor, så extremt snabbläst. Älskar kontrasten mellan det vardagliga och det läskiga, precis som i ungefär alla andra böcker av författaren. Har även en förkärlek till skärgårdsskräck.

    Tre av fem stjärnor

    A Children’s Bible av Lydia Millet
    Denna började mycket lovande men spårade ur en smula mot slutet. Om ett gäng barn och ungdomar som hittar på äventyr under sommarsemestern medan deras föräldrar super och tar droger. Skriven i första person plural vilket jag älskar.

    Mexican Gothic av Silvia Moreno-Garcia
    Samma sak med denna, började lovande och sen spårade den ur. Detta är dock skräck/fantasy, så det kanske hör till genren. Stort plus för att den utspelar sig i Mexico på 50-talet.

    When No One Is Watching av Alyssa Cole
    YTTERLIGARE en bok som hade kunnat bli riktigt bra, men som totalt spårade ur på slutet. En spänningsroman om gentrifiering i ett historiskt svart område i Brooklyn.

    Fear and Loathing in Las Vegas av Hunter S. Thompson
    Har läst denna för många år sen men nu lyssnade jag på den som ljudbok. Blir mest matt av alla dessa män och deras upptåg. Så mycket droger!

    En högre rättvisa av Michael Hjort och Hans Rosenfeldt
    Senaste delen i Sebastian Bergman-serien som jag plöjde mig igenom på en månad eller så. Gillar när man hittar en deckarserie med någorlunda intressanta karaktärer och plots och ser fram emot nästa del i serien.

    Kvinnan i rummet av Jussi Adler-Olsen
    Behövde en ny deckarserie efter att jag läste ut En högre rättvisa, så jag började på denna. Man gillar ju danska bladvändare ändå.

    ***

    Det var alles. Ni vet hur det här funkar, om ni har några bra boktips så får ni gärna hojta till!

  • Djur

    Två år med Steve

    På allmän begäran (jo, på riktigt!) kommer här en uppdatering om min lilla gubbhund. I slutet av december firade vi två år tillsammans, Steve och jag. Han var “minst 12” när jag adopterade honom, vilket innebär att han numera är minst 14 år gammal.

    Han har ju haft alla möjliga sorters hälsoproblem de senaste åren, men på sistone har han varit friskare och piggare än någonsin. Det ska man kanske inte skriva med risk för att jinxa det, men nu gör jag det ändå.

    För ett knappt år sen, i februari förra året, låg Steve inne hos veterinären över natten med dropp efter ett akut fall av pankreatit och njursjukdom, och veterinären varnade mig för att det kanske var dags att förbereda sig på det värsta. Jag satt där på hennes kontor och grät och grät.

    Sen återhämtade han sig. Den här lilla hunden, som är halvdöv och halvblind, helt saknar tänder och aldrig verkar veta vad som pågår eller var han befinner sig, är helt magiskt uthållig. Någon gång om dagen får han ett ryck och springer runt som en liten valp på grönbete i 20 sekunder eller så innan han däckar i sin säng igen. Han sover i genomsnitt 20 timmar om dygnet och älskar ingenting så mycket som han älskar en ordentlig hundsäng.

    När jag var och åkte snowboard på nyårsdagen var min kompis Lexy hundvakt. Hon och hennes roomie har varsin hund och hela huset fullt av hundsängar. Hela dagen fick jag bilder av henne på Steve i de olika sängarna, han förflyttade sig runt för att verkligen utnyttja den här lyxen till fullo.

    Steve är världens snällaste och enklaste hund, förutom att han är extremt petig med maten. Han vägrar att äta om jag inte strösslar någon sorts delikatess över hundmaten och sedan matar honom för hand. Just nu är delikatessen köttbullar. Jag har varit vegetarian i över 20 år och det skulle egentligen aldrig falla mig in att köpa och hantera kött, jag tycker att det är vidrigt. Men lik förbannat sitter jag där på köksgolvet två gånger om dagen och handmatar en gammal tandlös chihuahua med en halv köttbulle som jag har värmt upp i mikron och sen skurit i pyttesmå bitar och blandat med hundmat.

    Jaja. Det är han värd ändå. Min lilla solstråle.