-
Nya Zeeland, dag 1 + 2
Vi lämnade San Diego torsdag kväll och landade i Christchurch lördag eftermiddag efter en väldigt lång resa med två mellanlandningar. Nästa dag, söndag morgon, hämtade vi upp våra hojar. Jag hade hyrt en BMW 850GS och Andy en Yamaha Tenere 700. Egentligen ville vi båda ha Teneres men allt var fullbokat så det här var vårt enda alternativ. Det gick bra ändå!
Vi körde genast till ett pajställe (matpajer är väldigt populärt här) och mötte upp med Kate, en kvinna som jag hade träffat på Instagram och som regelbundet kör hoj över hela Sydön. Hon tog med oss på en finfin åktur västerut.
Vi tog Arthur’s Pass, en OTROLIG väg som går genom Sydalperna, omgiven av enorma berg täckta i grönska, samt broar, vattenfall och annat fint.
Sen sa Kate hej då och körde tillbaka österut medan A och jag fortsatte mot västkusten.
Vi stannade i en avlägsen liten by som heter Blackball för att äta en sen lunch. Det blev dagens andra paj, och eftersom ingen av oss äter kött blev vi glatt överraskade när det här stället hade en vegetarisk currypaj på menyn. Jag tog en alkoholfri öl till och så satt vi i solen och mådde bra.
Vi fortsatte de sista milen till Westport, vår destination för kvällen, längs med fler otroligt fina vägar. Det var mörka regnmoln åt alla håll, men på något vänster lyckades vi helt undvika regnet.
När vi kom fram upptäckte jag att min vattenflaska hade gått sönder och spillt vatten över halva min packning. Allt klarade sig, som sagt, förutom min Kindle vilket resulterade i resans första smärre sammanbrott. A gick till närmsta mataffär och köpte ris att lägga plattan i, men det gjorde ingen skillnad. RIP.
Nästa dag var vår längsta planerade dag. Vi behövde ta oss knappt 50 mil söderut längs nästan hela västkusten. Den här delen av NZ är otroligt avlägsen, med få städer och invånare, så vi hade inte så många destinationer att välja mellan. Naturen längs hela sträckan är dock helt otrolig. Vi körde över en bro och råkade se den här vyn åt ena hållet (med havet åt andra) och jag var genast tvungen att stanna och fota.
Vi åkte vidare söderut en bit och stannade igen för en liten promenad till detta ställe, Punakaiki, aka Pancake Rocks. Väldigt vackert, med spännande klippformationer.
Det tog verkligen hela dagen att köra de här 50 milen. Vägarna var små och extremt slingriga och hastighetsgränsen på hela ön är låg (max 100 km/h). Efter många, många timmar började vi i alla fall närma oss Haast, där vi hade bokat rum för kvällen. Gjorde ett sista stopp på den här fina stranden.
Avslutade kvällen med pasta, bröd och ytterligare en alkoholfri öl i solnedgången.
-
Leker fotomodell i öknen
Har fortfarande inte helt återhämtat mig från NZ och har knappt sovit en hel natt sen jag kom hem. Trots detta klev jag upp klockan 5 imorse när väckarklockan ringde i ett hus i Salton City, en liten by vid Salton Sea i öknen omkring två timmar öster om San Diego.
Igår körde jag min ena hoj dit genom en ganska brutal regnstorm där det både ösregnade och blåste så hårt att vägen jag egentligen hade planerat att ta var helt avstängd pga lerskred. Men vad gör man inte för chansen att få plåtas för ett av sina favoritmärken?
Gårdagskvällen och morgonen tillbringade jag nämligen med att fotas för Atwyld, som gör motorcykelutrustning för kvinnor. Nästan allt jag har på mig när jag kör hoj är från Atwyld, dels för att jag genuint älskar deras grejer (de har inte betalt mig för att säga detta) och dels för att jag är kompis med ägarna och vill supporta.
Vi fotade i alla fall mitt ute i öknen fram till solnedgången igår och sen gick vi upp tidigt och fotade igen vid soluppgången idag. Efteråt satte jag mig på hojen och körde 18 väldigt kalla mil hem igen (men det regnade i alla fall bara lite den här gången). Kom hem vid 11-tiden och satte mig genast vid datorn för att jobba ikapp det jag hade missat under morgonen.
Det har varit en LÅNG dag, men rolig! Nu är klockan dock snart 18 och jag är så trött att jag håller på att somna med huvudet på tangentbordet, så vi avslutar här.
-
Nya böcker och nya skor
“Jag vet att man inte ska säga så här, men du ser… trött ut”, sa min chef till mig i vårt veckomöte förra veckan, två dagar efter att jag kom hem från Nya Zealand. Hon hade verkligen rätt, jag såg mig själv på Zoom och jag såg döende ut. Jag trodde inte att jag skulle vara så jetlaggad som jag faktiskt är, men så här en vecka senare lyckas jag fortfarande inte somna förrän efter 2 på nätterna. Det är hemskt, jag som brukar sova innan klockan 22 varje kväll.
Men ja. Resan var i alla fall helt enorm. Om ni har hängt med på IG har ni fått en smak, men jag lovar att lägga upp bilder här också. Men först de två värsta sakerna som hände under resan:
1. En vattenflaska som jag hade i min ena sadelväska gick sönder och spillde vatten över alla mina ägodelar, detta hände på dag två. Allt klarade sig förutom min läsplatta. Jag blev så förtvivlad över detta. Jag hade laddat den full med böcker innan jag åkte hemifrån och hade bara hunnit läsa ut två på flygresan över, så jag fick panik över att inte ha något att läsa under resten av resan.
Jag googlade första bästa bokhandel (som låg ungefär 3 timmar bort, vi befann oss på den ganska öde västkusten) och åkte dit nästa dag för att köpa lite nödböcker, och sen beställde jag en ny Kindle som låg och väntade på mig när jag kom hem. Laddade även ner Kindle-appen på mobilen för att klara flygresan hem. Crisis averted.
2. De två sista dagarna ösregnade det, och då var vi i Christchurch för att promenera runt och utforska staden. Mina gamla sletna Converse pallade ungefär två minuter i regnet innan de var totalt genomvåta och sulorna började falla isär. När jag var tonåring i Stockholm hade jag Converse på mig året runt. Om det var blött ute fick jag ganska ofta stoppa plastpåsar i skorna så att fötterna inte skulle bli genomdränkta. Var alldeles för punk för att ha riktiga vinterskor.
Detta påmindes jag om när jag plaskade runt Christchurch i dyngsura skor. “Vad fan håller jag på med, jag är en vuxen person med jobb och knäproblem”, tänkte jag. Så den andra saken jag fick skicka efter medan jag var i Nya Zealand var ett par sprillans nya Chuck Taylors. De dök upp idag. Borde väl skaffa någon sorts fotriktiga sulor till dessa, för jag är tydligen fortfarande för punk för ordentliga skor. Chucks 4 life.
-
Knas med bloggen igen
Hej! Jag har problem med bloggen igen, som ni kanske märker. Den låg helt nere igår och nu har en massa inlägg försvunnit. Det är något knas med mitt webbhotell som påverkar en stor del av deras kunder, inte bara mig, och jag väntar för tillfället på att de ska fixa problemet.
Jag har haft den här domänen och det här webbhotellet i många, många år och jag har aldrig haft så många tekniska problem som de senaste veckorna. Såklart. Den enda månaden jag faktiskt har bestämt mig för att uppdatera bloggen varje dag.
Imorgon sticker jag i alla fall till Nya Zeeland, så vi får se hur det går med det tekniska och att blogga under resan. Om inte annat får ni gärna hänga med på Instagram (@cylinderella) under tiden. Tack för tålamodet och stay tuned ♥
-
Några böcker jag har läst i februari
Vi är lite drygt halvvägs igenom februari och jag har läst sju böcker hittills den här månaden. Kvalitetsmässigt ligger vi mycket bättre till än förra månaden, vilket är skönt. Här kommer några av dem.
Lessons in Chemistry av Bonnie Garmus
En rolig och charmig bok som samtidigt får blodet att koka. Handlar om en kvinnlig kemist på 60-talet och hennes motgångar (sexism) och framgångar (kemi och matlagning). Kanske inte världens mest realistiska plot eller karaktärer, men det behöver inte vara så himla realistiskt jämt. Jag tyckte denna var fin.
Betyg: 4/5
True Biz av Sara Nović
Om ett gäng döva ungdomar på en internatskola och deras kamp för att vuxna i deras närhet ska lyssna på dem. Mycket YA-feeling på denna, med tonårskärlek och politisk aktivism, men det gör inte mig så mycket, jag gillar YA. Lärde mig mycket om saker jag hade väldigt dålig koll på, till exempel teckenspråk och cochleaimplantat.
Betyg: 4/5
Kindred av Octavia Butler
Det här är en klassiker, utgiven 1979. Handlar om Dana, en samtida (alltså på 70-talet) ung kvinna i Kalifornien, som plötsligt börjar kastas fram och tillbaka i tiden till Maryland under slaveritiden för att rädda livet på en av sina förfäder. Som svart kvinna får Dana själv uppleva hur slavar behandlades och det är brutalt och fullkomligt hjärtskärande. Blev väldigt påverkad av den här romanen och läste ut den i en sittning.
Betyg: 5/5
Stormvakt och Isbrytare av Kristina Ohlsson
Som ni vet är jag alltid på jakt på bra deckarserier och nu har jag hittat en jag gillar. Den här veckan läste jag de två första delarna av Kristina Ohlssons nya serie, som handlar om en man som heter August Strindberg och flyttar från Stockholm till en liten stad på västkusten där det plötsligt händer en massa grejer. Har aldrig läst något av Kristina Ohlsson tidigare men nu funderar jag på att även ta mig an hennes tidigare serier.
Betyg: 3/5
-
Snacks är den viktigaste delen av en roadtrip
En grej med mig är att när jag är ute och gör saker, till exempel roadtrippar, behöver jag äta konstant. Halva min packning brukar bestå av olika snacks och ibland hela måltider (brukar alltid ha något jag kallar för en emergency sandwich med mig), och äter jag inte något minst varannan timme får jag blodsockerfall och kan inte hantera livet längre.
När jag reser själv är det inte ett speciellt stort problem, då stannar jag helt enkelt och äter så ofta jag behöver. Men när jag reser med andra är det ibland knepigare. Jag brukar behöva varna nya reskamrater för detta. Jag är i regel ganska lätt att resa med, är oftast glad och är bra på att hantera motgångar. Men om jag börjar bli grinig eller trött eller mörk i blicken är det dags att få i mig något att äta.
Om jag yttrar orden “Jag är hungrig” har vi max 30 minuter på oss innan det är fullt katastrofläge.
Alla mina kompisar är medvetna om detta, och det finns en hel del stående skämt om vad som händer när Sanna blir hangry.
Jag tänker på detta just idag eftersom jag om exakt en vecka kommer vara på väg till Nya Zeeland för en 12 dagar lång semester med en annan person. Som jag visserligen har rest mycket med tidigare och som vet vad han har att förvänta sig (se konversation från igår kväll ovan). Men just därför sitter jag här och googlar olika nyzeeländska snacks för att veta vad jag har att vänta mig i nödproviantväg. I USA har jag utvecklat ett system som fungerar när det gäller roadtrip-snacks, vilket behövs eftersom amerikanska snacks i regel är oätliga (obs, min åsikt).
När jag var ute och roadtrippade på min brorsas hoj i Sverige i somras var jag så lycklig att jag nästan grät varje gång jag stannade på en bensinmack för något att äta och det fanns ostmackor! kanelbullar! Kexchoklad! Keso med nötter och bär! osv!
Bensinmacksutbudet i USA kommer inte ens i närheten av det i Sverige.
Har som sagt dålig koll på utbudet i Nya Zeeland, men ser fram emot att lära mig mer när vi väl är på plats.
-
5 band jag lyssnar på extra mycket för tillfället
Jag fick en fråga:
Det hade varit superskoj med ett musikinlägg på bloggen typ, om vad du lyssnar på för band och så. Tack vare din blogg började jag lyssna på Against Me! för några år sedan, som nu är mitt bästa band i typ hela världen!Ja! Nu kör vi musikinlägg. Against Me! kommer eventuellt alltid att vara mitt favoritband, men det är verkligen inte det enda jag lyssnar på. Är dock väldigt dålig på att leta upp ny musik. Jag har en ganska snäv musiksmak och det krävs mycket för att jag ska hitta band jag verkligen gillar och sen sätta mig in i hela deras katalog. Därför lyssnar jag ungefär på samma band nu som 30-nånting som jag gjorde som 20-nånting eller som tonåring.
Mina bästa genrer är punk (alltid) och olika former av samtida amerikansk folkmusik, till exempel bluegrass och något som Spotify kallar för New Americana (det här vet jag eftersom den genren dyker upp som en av mina mest lyssnade varje år i min Spotify Wrapped).
Men i alla fall, här är några nya och gamla band jag lyssnar extra mycket på för tillfället:
The White Buffalo
Det var under pandemiåret 2020 som jag totalt snöade in på The White Buffalo, och sen har det bara fortsatt. Det här är nog definitionen av new americana, och det är så himla bra. Såg honom senast live i december och lyssnar sönder både nya och gamla album nästan dagligen. Min mest lyssnade artist förra året.
Favoritlåt just nu: Många, men vi kan säga Problem Solution
Sarah Shook and the Disarmers
Jag är egentligen inget stort fan av country, men gör ett undantag för Sarah Shook eftersom hon är cool och bra och queer och skriver grymma låtar. En rolig grej är att vi följer varandra på Instagram. Hon spelade i San Diego för ett par månader sen och när jag skulle åka hem från spelningen fick min Uber punktering och släppte av mig på en random gata flera kilometer hemifrån mitt i natten. Jag la upp något i mina Instagram-stories om detta och Sarah Shook messade och erbjöd mig skjuts hem i deras band-van. Då hade jag dock redan tagit mig hem, men ändå. Så himla snällt!
Favoritlåt just nu: Good As Gold
Bad Cop/Bad Cop
Ett gäng otroligt coola kvinnor som spelar snabb, politisk skatepunk? Sign me up. Bad Cop/Bad Cop kommer från Södra Kalifornien och ligger på Fat Wreck Chords, alltså Fat Mike från NOFXs skivbolag. Har alla möjliga åsikter om just Fat Mike, men har man koll på skivbolaget vet man ungefär vilken sorts sound man kan förvänta sig. Har inte lyckats se Bad Cop/Bad Cop live ännu, men det står högt på listan. Under tiden kollar jag på den här videon där de spelar några av sina bästa låtar (med start på 1:15). Och blir väldigt sugen på att spela punk själv igen.
Favoritlåt just nu: Originators
Dead to Me
Det här är visserligen inget nytt band för mig, jag såg dem live första gången på Debaser Slussen när jag fortfarande bodde i Stockholm, någon gång runt 2007. Men sen glömde jag bort dem i något decennium, tills de seglade upp på listan över mina favoritband igen för något år sen. Poppig punk med spännande melodier. Älskar detta så mycket.
Favoritlåt just nu: Little Brother
The Baboon Show
Måste ju ha med i alla fall ett band från Sverige på den här listan, och i så fall får det bli Baboon Show. Punkig rock’n’roll med mycket ös och politiska texter, sånt gillar man ju. Min hemliga önskan är dock att de skulle sjunga på svenska istället för den nuvarande ganska knaggliga engelskan. Då hade de eventuellt varit det perfekt bandet.
Favoritlåt just nu: Lost You in a Second
-
Bara elände
Brukar försöka hålla mig positiv här, men just idag är det regnigt och jävligt ute och så mycket skit i världen. Här är några saker jag tänker på just nu:
– Att jag vaknade imorse till nyheten att det hade varit en masskjutning på Michigan State University igår kväll. Tre personer dog och fem skadades. Enligt NPR har det hittills i år varit fler masskjutningar i USA än dagar på året. Sen öppnade jag TikTok och såg en video med en 21-årig tjej som hade överlevt Sandy Hook-skjutningen för drygt 10 år sen och nu befann sig på MSU mitt under gårdagens skjutning. Vad i hela helvete är det för fel på det här landet egentligen? Man vet ju att ingenting kommer förändras den här gången heller.
– Att en av mina nära vänner har en hjärntumör som äter upp hen levande och det är fan det jobbigaste, sorgligaste, svåraste och läskigaste jag har varit med om. Försöker vara där för hen och hens partner så mycket det bara går, men det finns liksom en gräns för vad man kan göra som utomstående. Det gör ont i hjärtat varje dag.
– Att Nya Zeelands Nordö har drabbats hårt av cyklonen Gabrielle, med översvämningar och jordskred och hundratusentals människor utan ström. Låter väldigt bekant eftersom vi hade liknande problem i Kalifornien för bara några veckor sen, och jag har extra koll på NZ just nu eftersom jag ska köra hoj där om en dryg vecka. Fy vad läskigt det är med extremt väder.
– Slutligen vill jag inte ens tänka på jordbävningskatastrofen i Turkiet och Syrien men det är svårt att låta bli. Skänkte just en slant till International Rescue Committees räddningsarbete, det är i alla fall något konkret man kan göra i allt elände.
Men ja. Sorry för deprimerande inlägg. Vi kör nya tag imorgon!
-
Super Bowl Sunday i öknen
Nu blir det öken igen. Igår var det årets största sporthändelse i USA, nämligen Super Bowl. Jag är HELT ointresserad av amerikansk fotboll (och San Diego har dessutom inte ens ett lag längre, det flyttade till LA för några år sen) så jag brukar ta den här dagen i akt och göra något roligt eftersom det knappt är något folk ute. Alla sitter hemma framför teven.
Sagt och gjort klev jag upp strax innan soluppgången, lastade hojen på flaket och körde 15 mil rakt österut.
Väl framme i öknen var jag först på plats, men sen dök ett gäng kompisar upp. Dylan hade med sig en kasse apelsiner från sina föräldrars apelsinträd. Lyx!
Det var jag och grabbarna som vanligt. Önskar att jag hade fler tjejkompisar som körde enduro, men nästan alla jag känner som gör det bor för långt borta för att det ska gå att få till en helg så här.
Efter flera timmar och många, många kilometer tog vi oss tillbaka till bilarna för att äta lunch. En grej med de här killarna är att de har kört enduro BETYDLIGT längre än jag och är betydligt bättre på det, så de tar med mig på grejer som egentligen är alldeles för avancerade för mig. Men det är så man lär sig och blir bättre, så jag kör på så gott jag kan. Men efter några timmar av väldigt intensivt åkande helt utanför min comfort zone var jag HELT slutkörd. Så här dagen efter kan jag knappt lyfta armarna. Men det var kul!
Och det var den fotbollshelgen, minus fotboll. Precis som jag vill ha det.
-
Vad jag planerar att se och göra i Nya Zeeland
Ni vill höra om min Nya Zeeland-resa? Okej, vi kör.
För flera månader sen frågade A om jag skulle vara intresserad av att åka till Nya Zealand och köra motorcykel med honom. A är alltså mitt ex, men vi är fortfarande vänner och hänger ganska mycket. Han frågade mig eftersom han vet att jag aldrig säger nej till ett äventyr. Och just NZ råkade redan ligga väldigt högt på min bucket-lista över ställen jag vill besöka och köra hoj i, så jag sa såklart genast ja.
Det första jag gör när jag planerar en roadtrip är att öppna Roadtrippers-appen och skapa en ny resa. (Disclaimer för att jag ju jobbar på Roadtrippers, men jag använde appen redan innan jag fick jobbet och tycker genuint att den är skitbra. Den funkar dock bara i Nordamerika, Nya Zeeland och Australien. Slut på disclaimer.) Sen börjar jag zooma in på olika områden och lägga till stopp som ser spännande ut tills jag har en rutt mer eller mindre planerad. Jag älskar roadtrips så himla mycket, och får alltid fjärilar i magen varje gång det är dags att börja planera en ny resa.
Ungefär så här ser NZ-planerna ut hittills, men de kommer antagligen ändras något under själva resan. Att resa via motorcykel kan vara opålitligt och svårplanerat eftersom man är utsatt för vädret på ett annat sätt än i en bil.
Vi flyger i alla fall in till Christchurch på Sydön där vi kommer att hämta upp två hojar som vi har hyrt, och sen kommer vi att tillbringa 8 dagar med att köra runt ön. Det är knepigt att ta sig till NZ även härifrån, vi har två mellanlandningar och hela resan tar runt 24 timmar. Med den 20 timmars tidsskillnaden mellan Kalifornien och Nya Zeeland förlorar vi i princip ett helt dygn på vägen dit.
Det är sommar i NZ just nu och verkar varmt på vissa ställen och kallt på andra, så många olika mikroklimat i det här landet. Samt mycket regn. En tjej jag följer på Instagram är där och kör hoj just nu, och hon hamnade i ett extremt regnväder på västkusten bara för ett par dagar sen, det var så pass illa att flera vägar fick stängas av för trafik och hela hennes grupp fick vända om och köra tillbaka samma väg de kommit från. Dagen innan hade det varit 30 grader varmt och soligt. Så vi är mentalt förberedda på extremt väder, men det är väldigt svårt att veta vad man kan vänta sig.
Vill förresten inte stjäla bilder från internet så det får gå bra med skärmdumpar från Google i det här inlägget. Utlovar dock desto fler bilder från själva resan.
Här är några saker och platser jag verkligen vill se:
- Milford Sound – en fjord som är en del av Fiordland National Park, fylld av vattenfall och episka vyer (se ovan). Vägen in och ut ur Milford ska enligt många ska vara en av världens vackraste vägar.
- Västkusten – Sydöns västra kust består av regnskog och glaciärer och enorm havsutsikt.
- Queenstown – känd som världens äventyrshuvudstad, och jag planerar att få till ett bungee jump medan jag är där.
- Sjöar – hela ön är full av turkosblåa sjöar som ser helt fantastiskt vackra ut på bild.
- Vattenfall – älskar vattenfall och NZ kryllar av dem.
- Motorcykelmuseum – om vi lyckas ta oss ända ned till Invercargill på landets södra spets så finns det mycket motorcykelhistoria där. Burt Munro, legendarisk motorcykelracerförare känd från filmen The World’s Fastest Indian, kom till exempel därifrån.
Ja, plus en massa annat, men det här är några av höjdpunkterna. Ser även fram emot att äta god mat och dricka gott lokalodlat vin. Men allra mest ser jag fram emot att få köra motorcykel mitt bland höga berg och fjordar och sjöar och hav. Vi har hyrt äventyrshojar som man kan köra både på asfalt och grusvägar med, så förhoppningsvis blir det lite off-road-äventyr också. Kanske kan man till och med få se en liten pingvin.
Vi har bokat exakt noll ställen att bo på, vi får se lite var vi hamnar. Det är så jag brukar resa, bokar aldrig boende i förväg. När man roadtrippar och bara sover en natt på varje ställe tycker jag inte att det är så noga med var man bor. Så länge det finns en säng och en dusch brukar jag vara ganska nöjd.
Det svåraste när man reser via motorcykel är att packa, speciellt när det är hojar man inte är bekant med sen tidigare. Allt vi behöver under 8 dagar i olika klimat måste få plats på hojarna. Jag som ändå reser mycket via motorcykel brukar dock bli ganska bra på detta. Tycker till och med att det är en rolig utmaning. Som att spela tetris.
En grej jag är lite nervös över är dock att köra på “fel” sida av vägen. Men antar (hoppas) att man vänjer sig ganska snabbt.
Jamen det var väl det just nu. Några frågor på detta? Har ni varit i Nya Zeeland?