• Bra saker

    Vax to the future

    Här kommer några bra saker som har hänt på sistone!

    Vi tar det största först: Förra veckan fick jag min första dos av Pfizer-vaccinet. Det gick snabbt och jag fick inga biverkningar, förutom lite ont i armen. Min mamma i Sverige fick sin första dos två dagar senare, något jag är oändligt tacksam för.

    Tänker nästan varje dag på att om Trump fortfarande vore president så finns det inte en chans att det hade gått så här snabbt för alla att vaccinera sig här. Det finns såklart mycket man kan kritisera med USA:s respons till covid, inklusive att man har köpt upp många fler vaccindoser än vad som behövs så att det blivit svårare för fattigare länder att få tag på vaccin. Men jag är samtidigt så jävla tacksam över att nästan alla jag känner i det här landet har vaccinerats eller kommer att vaccineras inom en snar framtid. Försöker hålla två saker i huvudet samtidigt.

    Nu börjar det kännas som att livet återvänder, äntligen. Det är en hisnande tanke.

    En annan grej jag gjorde förra veckan var att göra den sista avbetalningen på mitt Harley-lån. Köpte min Dyna för drygt 6 år sen, och nu är den äntligen helt avbetald och ägs till 100% av mig och inte av banken. Det känns stort. Nu är garaget ganska fullt, annars hade det varit frestande att lägga den summan jag nu kommer ha över varje månad på någon ny leksak. Men så kul ska vi kanske inte ha det.

    Slutligen har fem (!) av mina närmsta vänner fyllt år den senaste veckan. Förra året vid den här tiden var vi mitt i lockdown och ekonomisk kris och karantän och det blev inget firande av aprilfödelsedagarna. Vi hade inte heller kunnat tänka oss att pandemin fortfarande skulle pågå så här ett år senare. Men nu när alla snart är vaccinerade blir det till att ta igen den förlorade tiden många gånger om. Längtar.

  • Äventyr

    Fullspäckad helg med Omega Mart, Death Valley och Biltwell 100

    Jag hade en helg som kändes nästan… normal? Som mina helger brukade vara innan covid, det vill säga full av äventyr. I torsdags tog min kompis Sarah och jag hennes bil till Las Vegas. Det är egentligen det sista stället på jorden jag brukar vilja besöka, med eller utan pandemi. Men vi hade en spännande destination i sikte: Omega Mart, den senaste installationen från konstkollektivet Meow Wolf.

    På fredagen vaknade vi i vårt hotellrum och packade ihop våra saker. Vi hade lite tid på oss innan Omega Mart öppnade så vi cruisade the Strip samt tog ett väldigt turistigt foto. Det var så jäkla mycket folk överallt? Antar att det är för att så många har vaccinerat sig (Sarah hade fått sin andra vaccindos dagen innan, på vägen till Vegas), men ändå.

    Vi var i alla fall först på plats på Omega Mart eftersom jag var här i jobbet och skulle intervjua deras marknadsföringschef. Han gav oss dessutom en guidad tour.

    Det är väldigt svårt att förklara vad det här stället är. Jag har tidigare skrivit om Meow Wolfs House of Eternal Return i Santa Fe, New Mexico, som jag besökte för ett par år sen. (Skrev även en artikel för jobbet om det.) Men i korta drag är det en “immersive art experience” som går ut på att man kliver in i en till synes normal miljö (i detta fall en mataffär), men så fort man tittar sig närmare omkring inser man att något är… off.

    Man kan öppna olika dörrar som fungerar som interdimensionella portaler och plötsligt befinner man sig i en neongrotta eller på ett mystiskt kontor eller i ett rum fullt av blinkande ljus. Därifrån kan man ta sig vidare till nya dimensioner genom att krypa genom gångar, klättra upp genom branta tunnlar eller ta en rutschkana till en annan våning. Det finns även ett mysterium som man kan försöka lösa om man känner sig manad att tillbringa många timmar här.

    Sarah och jag utforskade så mycket vi bara hann på kanske tre timmar. Sen var det så mycket folk där att det började kännas jobbigt, trots att alla hade munskydd på sig (jag hade dubbla pga paranoid). Då åkte vi vidare till vår nästa destination…

    …nämligen Death Valley National Park, som ligger ungefär två timmar från Vegas. Det började redan bli ganska sent och solen var på väg ner, så vi skyndade oss att se några av de mest kända sevärdheterna i parken eftersom Sarah aldrig hade varit där förut. Sen körde vi vidare, ytterligare två timmar i beckmörker till vårt hotell i Lone Pine.

    Sen var det plötsligt lördag och dags för ytterligare ett äventyr. Motorcykelföretaget Bilwell ställde till med offroadrace i öknen och jag kände kanske 20 personer som skulle delta. Det här var det första “eventet” någon av oss hade varit på på ett drygt år, och stämningen var därefter. Jag fick en Bud Light Lime i ena handen och en mimosa i den andra så fort vi anlände, runt 10 på morgonen. Det var även perfekt väder ute, varmt och skönt.

    Det var ganska mycket folk, men enbart utomhus och väldigt utspritt, så det kändes säkert. Ingen trängsel och inga stånd som sålde saker, man fick ha med sig all mat och annat själv. Här är förresten min kompis Tamara som deltog i racet på sin vintage-Triumph. Hon körde 8 mil genom svår ökenterräng på den här typ 60 år gamla hojen och vann sin klass. Så tuff!

    Jag och Sarah skulle egentligen bara stanna här i några timmar och sen köra tillbaka till San Diego (en ca 4 timmars bilresa bort) men jag hade så himla kul att jag inte ville åka hem. Hade nog inte riktigt insett hur svältfödd jag var på att hänga på motorcykelevent i öknen? Så Sarah åkte hem men jag stannade kvar. Fick sova i en kompis van och fick skjuts hela vägen hem nästa dag.

    Det här var en så otroligt fin och rolig och välbehövlig helg. Är så glad att så många av mina vänner är vaccinerade och vågar umgås igen, och förhoppningsvis är det min tur snart.

  • Litteraturbloggen

    Det bästa och sämsta jag läste i mars

    Efter en ganska kass läsmånad i februari lyckades jag ta mig igenom nio böcker i mars, varav flera var riktigt bra. Här är några höjdpunkter:

    Deacon King Kong av James McBride

    Har haft den här på att läsa-listan ett ganska bra tag, men var inte alls beredd på läsupplevelsen. Den här boken, som utspelar sig i ett svart område i ett segregerat New York City i slutet på 60-talet, var FANTASTISK. Språket! Karaktärerna! Dialogen! Intrigen! Så fin och rolig, jag skrattade högt flera gånger och läste om flera stycken för att de var så perfekta. Vet ej om den finns i översättning, men skulle verkligen 100% rekommendera att läsa på originalspråk.
    5/5

    Ya Leila av Donia Saleh

    Fint och drabbande om vänskap, vit feminism, rasism, aktivism och vi-mot-dom i en fiktiv stad som påminner om Göteborg. Älskade språket i denna och kände igen mig i mycket från min egen tonårstid.
    4/5

    Överlevarna av Alex Schulman

    Det verkar som att den här boken har fått viss kritik för att den utger sig för att vara en roman trots att den väldigt tydligt bygger på Alex Schulmans riktiga familj. Jag har läst alla Schulmans böcker och visst, den här är extremt lik de mer öppet självbiografiska böckerna, men jag tycker inte att det gör någonting? Jag tycker att det är fascinerande att se honom bearbeta sin barndoms trauman via text, oavsett om det är påhittat eller ej. Tyckte mycket om denna.
    4/5

    Kåda av Ane Riel

    Okej den här läste jag faktiskt ut den sista februari, men jag klämmer in den här eftersom jag inte orkar göra ett helt inlägg om en annars rätt trist läsmånad. Den här spänningsromanen (som jag egentligen snarare skulle klassa som ett familjedrama) utspelar sig i Danmark och handlar om en extremt dysfunktionell familj. Extremt mörk, men läsvärd.
    4/5

    ***

    Vi kan ta den sämsta boken jag läste i mars också, när jag ändå håller på.

    De kapabla av Klas Ekman

    Ett gäng oerhört osympatiska karaktärer som alla fattar helt fel beslut i en osannolik situation efter en annan. Var irriterad hela boken igenom men var ändå tvungen att läsa ut för att se hur den slutade.
    2/5

  • Äventyr,  Bra saker,  Motorcyklar

    Sommarkänslor och Alaska

    Hur jag vet att jag fortfarande är svensk även efter nästan 13 år i Kalifornien: Så fort det börjar bli varmt igen efter en lite småkylig vinter drabbas jag ordentligt av SOMMARKÄNSLOR.

    Den här veckan ska det bli 29 grader varmt flera dagar i rad och det finns ingenting som gör mig så lycklig som värme och solsken. Det gör att alla problem känns obetydliga, all musik låter bättre, all mat smakar fantastiskt och livet känns bara rent allmänt kul och spännande.

    Om två veckor får dessutom alla Kalifornienbor över 16 vaccinera sig mot covid (jämfört med nu då vaccinet bara erbjuds till vissa risk- och åldersgrupper), vilket ännu mer gör att det känns som att livet börjar återvända på riktigt efter det här helvetesåret.

    Jag känner mig alltså allmänt pepp just nu, dels på grund av sol och vaccin, och dels på grund av en annan grej som jag har drömt om och som kommer bli verklighet om ett par månader.

    För ett tag sen läste jag Kristin Hannahs fantastiska roman The Great Alone (Himmel över Alaska på svenska) och skrev kort om hur jag har gått runt ett ganska bra tag nu med en rent fysisk längtan efter att få besöka Alaska. Och mer specifikt efter att köra hoj i Alaska. Eftersom gränsen mellan USA och Kanada fortfarande är stängd pga covid, och eftersom det skulle ta minst en månad att köra från San Diego till Anchorage och tillbaka, har jag tänkt att detta är något som får vänta ett år eller två.

    MEN. Som ni vet köpte jag en Royal Enfield Himalayan i december, och några månader senare hörde Royal Enfield USA:s marknadsföringschef av sig på Instagram och frågade om jag skulle vara intresserad av att åka till Alaska med RE i sommar. Jag svarade omedelbart JA i versaler, no questions asked.

    Men nu är det mesta bokat, och detaljerna ser ut så här: Royal Enfield har satt ihop en grupp på ungefär 10 personer för en motorcykeltur genom Alaska i slutet på juni. De kommer att skeppa våra hojar till Anchorage, samt betala för våra flygbiljetter och hotellrum. Sen kommer vi att köra runt i USA:s största delstat (Alaska är större än Kalifornien, Texas och Montana tillsammans) i 10 dagar och utforska nationalparker, kust och grusvägar.

    Jag och en av de andra tjejerna som ska åka har DM:at varandra på Instagram och undrat om det här verkligen är på riktigt, det låter liksom för bra för att vara sant. Men igår fick jag mina flygbiljetter på mejlen, så det verkar som att detta faktiskt är något som kommer hända, det är inte längre bara en bucket list-dröm.

    Så, för att sammanfatta: sommarvärme, vaccin, Alaska. 2021 kan nog bli ett skapligt år ändå. Och herregud vad jag älskar Instagram ibland.

  • Helgen som gick

    En liten staycation i drömträdgården

    Glad söndag på er. Jag är hundvakt hos mina kompisar Katie och Jordan, vilket innebär att Steve och jag bor i deras fina hus och hänger med deras hundar i några dagar medan de är iväg och campar.

    Jag har varit på så himla bra humör hela dagen och fattade först inte varför, sen gick jag ut och insåg att det var 30 grader varmt ute. SOMMARVÄRME! Inte konstigt att jag mår bra.

    Just nu sitter jag i skuggan på altanen och läser en bok (eller okej, har tagit en paus i läsandet för att skriva detta), dricker en öl och tittar ut på trädgården som är full av växter, odlingar och fruktträd. Jag skulle själv aldrig orka ha så här många grejer att vattna och hålla vid liv, så det är fint att ha vänner som gör det åt en. Om jag blir hungrig kan jag till exempel gå ut och plocka avokado, kronärtskockor, citroner eller någon sorts kål.

    Jag har bott här sen i fredags och åker hem igen imorgon. Det har varit som en liten staycation. Idag gjorde jag dock detta otroligt smarta: åkte hem och storstädade mitt eget hem (har hängt hemma ganska mycket den här helgen trots att jag “bor” här eftersom jag inte vill lämna katterna ensamma för länge). Dammsög, skrubbade, våttorkade, hängde upp nya gardiner och bäddade med rena lakan. Så imorgon kommer jag att komma hem till ett helt rent hem. Vilken dröm.

    Ja, det var väl bara det. Solsken, hundar och en kall öl. Mer kan man ju inte begära.

  • Motorcyklar

    Min chopper får en makeover

    Jag skrev häromdagen att min chopper var färdigbyggd. Jag köpte den för drygt tre år sen av Pauls lillebror och har sen dess ändrat lite smågrejer här och där, men den har sett i stort sett likadan ut, fram tills nu. Så här såg hojen (och jag) ut när jag köpte den:

    Det är en ombyggd Harley-Davidson Shovelhead från 70-talet. Tyckte såklart att den var snygg när jag köpte den, men jag är personligen inte så förtjust i blått. Och så har jag i många år haft en dröm om att äga en guldfärgad chopper.

    Trogna läsare med riktigt bra minne kanske till och med kommer ihåg att jag för fem år sen fick en handgjord läderväska som skulle matcha det lackjobb jag planerade för min dåvarande chopper.

    Men sen sålde jag den hojen innan jag ens hann lacka den och väskan har stått på en hylla och samlat damm sen dess. Men NU! Nu var det dags för mig att ta tag i saken och skaffa mig mina drömmars guldiga chopper.

    Och titta! Så här ser min shovelhead ut nu.

    Det har blivit ganska många uppgraderingar sen sist, inklusive ett helt nytt elektriskt system eftersom det tidigare var som en pac-man som mumsade i sig motorcykelbatterier på löpande band.

    Massa andra nya smågrejer också, men min favorit är nog den här hjärtformade sidospegeln.

    Lacken är gjord av en snubbe i Orange County och i princip allt annat har Paul hjälpt mig med. Känner mig tacksam över att ha ett snällt ex som vet allt om gamla Harleys. Är nykär i den här hojen nu. Har ni sett något finare?

  • Ytligheter

    Det stora inlägget om näsoperationen

    Okej, eftersom ni frågar, här kommer det: det stora inlägget om näsoperationen. Om du inte vill läsa om plastikkirurgi etc är det bara att skippa. Sen tänkte jag att jag kanske inte säger så mycket mer om detta, så passa på att fråga nu om ni har frågor 🙂

    Tidigt på morgonen den 17 februari skjutsade min kompis Katie mig till privatkliniken där operationen skulle ske. Då hade jag fastat sen föregående kväll, och inte druckit alkohol eller tagit något antiinflammatoriskt på ungefär en vecka. Hade även gjort ett covidtest två dagar tidigare.

    Jag fick byta om till sjukhuskläder och lägga mig på en säng i operationssalen. Jag har blivit sövd tidigare, när jag opererade armbågen för några år sen, men detta var en betydligt snabbare process. (En kompis påpekade att när man betalar för sin egen operation får man “the good stuff”.) Minns ingenting mer förrän jag vaknade efter operationen i ett annat rum några timmar senare.

    Min kompis Sarah hämtade upp mig och tog med mig hem till sig. Jag fick lägga mig i hennes tonårssons rum och somnade genast. Jag hade inte ont, men allt var väldigt obekvämt och segt. Sarah bytte mina bandage och lagade soppa åt mig och så åt vi middag framför Kärlek och anarki på Netflix. Så gulligt att hon hade letat upp en svensk serie åt mig. Jag var dock ganska out of it och gick och la mig igen direkt efter middagen.

    Här är en selfie jag tog den första dagen:

    Nästa morgon fick jag skjuts tillbaka till kliniken och allt såg bra ut så jag fick åka hem igen. Jag var extremt svullen samt hade bandage över hela ansiktet och hela näsan full av tamponader. Både näsan och framtänderna var helt bortdomnade. De första dagarna efter operationen var otroligt obekväma. Ingen smärta, men det var svårt att äta, jag kunde inte andas genom näsan eller känna smak, och fick knappt sova på nätterna. Eftersom jag inte kunde andas genom näsan vaknade jag hela tiden av att munnen var så torr att det gjorde ont.

    Efter tre dagar fick jag ta ut tamponaderna, vilket var en enorm lättnad. Det är en så klaustrofobisk känsla att ha hela näsan full av saker. Kunde fortfarande inte andas, men det kändes ändå bättre. Katie följde med för att hon ville titta på när läkaren drog ur tamponaderna. Normala kompisar man har.

    Dag 5 efter operationen började jag jobba igen. Det var dock svårt att prata eftersom jag var så täppt i näsan, plus att jag hade två stora blåtiror och bandage överallt, så jag ställde in alla zoom-möten de första dagarna.

    En vecka efter operationen var det dags att ta av bandagen. Jag hade passat på att även ta bort ett födelsemärke i pannan, så det var inte direkt världens trevligaste syn som mötte mig. Lila-grön-gula blåtiror över båda ögonen och kinderna, ett läkande sår i pannan, och en extremt svullen näsa. Men jag kunde i alla fall andas igen och det var en sån lättnad att jag inte kan beskriva det i ord.

    Nu har det gått en dryg månad sen operationen och jag börjar få tillbaka känseln i både näsan och tänderna. Jag kan andas, men det känns som att jag har en mild förkylning, är lite täppt och ganska rinnig. Det är lite svullet fortfarande men betydligt bättre, och det går äntligen att se någon sorts resultat.

    Jag tog aldrig några ordentliga före-bilder, och har knappt några foton på mig själv i profil, men jag hittade i alla fall denna som jag skickade till kirurgen innan min första konsultation. Så, voila, före och efter:

    Framifrån är det inte så stor skillnad, det är mest profilen som är ganska drastiskt annorlunda. Men jag har en känsla av att folk jag inte träffar så ofta inte ens kommer märka någon skillnad. Det ser väldigt naturligt ut, vilket jag är tacksam för.

    Jag är EXTREMT nöjd med resultatet. Den första veckan var jobbig, men förutom det har det inte varit så farligt. Jag kommer hela tiden på mig själv i situationer där jag tidigare skulle vinklat huvudet åt ett annat håll för att undvika att synas i profil, och varje gång jag inser att jag inte behöver göra det längre blir jag så lättad att jag vill gråta. Det är kanske svårt att förklara för den som inte har upplevt det själv, men jag har verkligen hatat min näsa så länge och det har helt klart påverkat mig negativt mer än jag tidigare insett.

    Ser fram emot en framtid där min nya näsa inte är gömd bakom ett munskydd så fort jag lämnar hemmet, men det kommer väl det med.

    Okej, jag tror att det var allt. Frågor?

  • Helgen som gick,  Vardagsanekdoter

    Lite saker som har hänt sen sist

    Igår var det exakt ett år sen hela Kalifornien stängde ner för att stoppa spridningen av corona. Idag är det ett år sen jag flyttade (tillbaka) in i mitt lilla hus. Hörrni, vilket jävla år det har varit.

    Jag tänker ofta att jag vill blogga om saker men så sitter jag framför datorn hela dagen och jobbar och sen orkar jag inte stirra på en skärm mer, så det blir inte av. Och sen blir jag stressad av allt jag vill skriva om men inte hinner. Så nu kör vi bara en snabb genomgång av lite grejer som har hänt på sistone så att jag kommer ikapp lite.

    • Förra helgen ställde vi om till sommartid i USA, och idag är det officiellt “the first day of spring”. Känner mig alltid hoppfull om framtiden så här års, när det blir ljusare och varmare. Det känns som att hopp behövs extra mycket i just år.

    • Jag har jobbat så himla mycket på sistone eftersom jag hade deadline på ett stort projekt jag har lett på jobbet. Voices from the Road är en plattform där folk främst från underrepresenterade grupper får berätta sina historier från roadtrips de har varit på. Nu är de första berättelserna live och jag känner mig både nervös, stressad och peppad på vart vi kan ta det här projektet i framtiden.

    • För en vecka sen tog jag och en kompis hojarna till Palm Springs för att kolla på Desert X, en stor konstutställning med installationer utspridda över hela Coachella Valley. Det var min första riktiga utflykt efter operationen och även om jag fortfarande inte är helt läkt var det skönt att komma ut på äventyr i ett par dagar. Väldigt stark utställning dessutom.

    • Jag har börjat på sjukgymnastik för mitt knä. Saknar att hajka och springa och hoppas på att kunna göra båda igen inom en hyfsat snar framtid. Annars sysslar jag mest med “urban hiking”, dvs promenader. Älskar att promenera genom bostadsområden och se hur folk bor, speciellt finare områden med stora, dyra hus, och fundera på vad de som bor i husen jobbar med som gör att de har råd att bo där.

    • Idag skulle jag egentligen ha lastat upp min lilla Honda på flaket till min pickup och kört ut till öknen för att köra offroad med ett gäng kompisar. Men sen skulle det bli så blåsigt att det inte kändes kul längre, så jag drog mig ur. Och idag känner jag mig så himla lättad över att inte behöva åka någonstans eller göra någonting. Det är en ovanlig känsla för mig.

    • Sist men inte minst är min chopper klar nu. Den har bott hemma hos Paul i ca ett halvår medan vi har byggt om den och den har fått ny lack med mera. I torsdags fick jag äntligen köra hem den och herregud vad fint det var. Detta förtjänar nog dock ett eget inlägg så mer om detta senare.

    Ni då, vad har ni sysslat med sen sist?

  • Matbloggen

    Våfflor till middag

    Igår fick jag plötsligt en enorm craving efter våfflor. Mycket oklart varför eftersom jag inte har ätit våfflor på många år, och har aldrig tidigare gjort dem själv. Det är liksom inte en sån sak jag brukar vara sugen på. Men vem är jag att förneka mig själv en craving. Det fick bli våfflor till middag.

    Jag började med att åka till Target och köpa ett våffeljärn eftersom jag inte ägde ett. Tänker att man kan använda det till andra saker också, typ varma mackor, om det skulle visa sig att jag aldrig blir sugen på våfflor igen.

    Sen picklade jag rödlök efter det här receptet och gjorde en våffelsmet efter det här receptet. Lät både löken och smeten stå i kylen i ett par timmar.

    Sen var det middagstid och dags för våfflor. Gjorde två stycken och insåg genast att jag hade gjort alldeles för mycket smet för en person. Det får bli våfflor två dagar i rad helt enkelt.

    Sist men inte minst toppade jag våfflorna med micro arugula (vet ej vad det heter på svenska, kanske ung ruccola?), avokado, tomat, getost, picklad rödlök, olivolja, balsamicoglaze, flingsalt, peppar och persilja.

    Det blev SÅ GOTT?? Den här kombinationen av toppings går ju att äta som en väldigt trevlig sallad, men det blev ännu bättre på en våffla.

    10/10 kommer laga igen.

  • Vardagsfilosoferande

    Regnbågar och Gilmore Girls

    Vi har VÄDER i San Diego idag. Det händer så sällan att jag alltid känner att jag behöver rapportera om det. Det ösregnar och har åskat och blixtrat hela dagen. Min gamla hund har sovit sig igenom det hela medan de stackars katterna har krupit ner under täcket i min säng för att gömma sig från åskan. Såna Kalifornien-djur, hela bunten.

    Men vi fick i alla fall en fin regnbåge.

    Har inte så mycket att rapportera i övrigt. Har nämnt tidigare att jag i princip slutade kolla på TV i början av pandemin eftersom jag blev så stressad av det, men i samband med min operation kände jag att det var dags att börja vänja sig vid rörlig bild igen. Så jag började kolla på Gilmore Girls från säsong 1, igen. Min favorit 4-ever. Kollar på hela serien från början till slut ungefär en gång om året, men nu var det ett tag sen sist.

    Det slog mig dock att när jag började kolla på Gilmore Girls, när den fortfarande sändes på TV, var jag i ungefär samma ålder som Rory, dottern, som är 16 när serien börjar. Hennes mamma Lorelai är 32.

    Nu när jag ser om den igen är jag plötsligt äldre än Lorelai!? Jag brukar inte ha någon direkt åldersångest, men den här insikten fick mig att känna mig gammal.

    Jaja. Får väl kolla på reunion-avsnitten där Rory är 30-nånting igen. Trots att de inte är speciellt bra.