• Amerika,  Äventyr,  Motorcyklar

    340 mil genom Kalifornien

    Jag kom hem från min 340 mil långa solo-roadtrip genom Kalifornien i lördags och fy satan vad sliten jag har känt mig sen dess. Har sovit 10-11 timmar varje natt sen jag kom hem och igår gick jag på massage för att mjuka upp mina stackars muskler. Man är verkligen inte 29 år längre, haha!

    MEN vilken resa det var. Om ni har hängt med på Instagram har ni väl redan hört mig beskriva allt jag gjorde i detalj, men om inte kommer här en liten sammanfattning.

    Jag började hela kalaset med två nätter i Santa Barbara på Babes Ride Out, ett motorcykelcamping-event för kvinnor, som råkar vara mitt bästa event på hela året.

    Inga av mina San Diego-kompisar ville gå i år, så jag åkte dit ensam. Men det visade sig gå hur bra som helst eftersom jag sprang in i typ 50 personer jag kände. Tillbringade större delen av helgen med dessa finingar.

    Sen bar det av norrut. Den första dagen körde jag drygt 30 mil på Pacific Coast Highway i ÖSREGN och snålblåst. Alltså det var verkligen så miserabelt. Min hoj drog in vatten genom luftrenaren och hackade sig fram de sista milen. Men fick i alla fall ett typ 10 sekunders regnuppehåll någonstans i Big Sur så jag kunde ta den här bilden. Det var ju otroligt vackert alltihop, trots att jag knappt kunde se någonting för allt regn. Tur att jag har kört den här sträckan flera gånger tidigare.

    Nästa dag var vädret betydligt trevligare. Ganska kallt, men klarblå himmel. Jag körde över Golden Gate-bron, vilket är något jag har velat göra på hoj hur länge som helst. Har bara kört bil på den tidigare. Sen jobbade jag mig långsamt upp längs kusten. Highway 1 är otroligt kurvig så det tar sin lilla tid. Men utsikten är helt oslagbar nästan hela vägen.

    Ju längre norrut man kör, desto mer börjar de turisttäta kuststäderna ersättas med ödsliga, dimmiga sträckor som känns som tagna ur en sagobok. Sen befinner man sig plötsligt mitt i en redwood-skog. Jag körde både Avenue of the Giants och genom Redwood National Park och såg de största träd jag någonsin sett. Betalade även 5 dollar för att köra min hoj genom ett träd.

    Norra Kalifornien är också full av knäppa roadside attractions, som denna gigantiska Paul Bunyan-staty.

    Jag tillbringade en natt i Oregon, mest för att kunna säga att jag hade kört genom hela Kalifornien, från botten till toppen. Sen körde jag söderut igen, fast inåt landet.

    Jag älskar broar, och tog en omväg på en helt öde grusväg för att se den här. Ni vet tågbron i den där scenen i filmen Stand by Me? Det är denna. Den var avstängd med taggtråd och i extremt dåligt skick, nästan alla plankor var genomruttna och höll på att falla sönder. Men jag vågade mig ut för ett foto ändå. Inte mitt smartaste move kanske, men jag överlevde i alla fall.

    Sen åkte jag vidare mot Lassen Volcanic National Park. Hela vägen genom nationalparken hade varit stängd i flera dagar pga snö, och jag var väldigt nervös över att jag inte skulle kunna ta mig dit. Lassen var en av huvudanledningarna till att jag ville köra hela vägen upp till toppen av Kalifornien, så det har varit väldigt surt. Men jag hade verkligen tur, för parken öppnade igen bara några timmar innan jag kom dit. Det låg fortfarande rätt mycket snö på marken, men det kändes mest lite spännande.

    Ja och så fortsatte jag söderut och hittade både Muffler Men och en Uniroyal Gal, såna här enorma fiberglasskulpturer som finns längs vägarna lite här och var i USA. Måste alltid stanna och fota när jag ser en.

    Det här var verkligen ett äventyr. Fick uppleva alla sorters väder, från regn och snö till sol och ökenvärme. Den kallaste temperaturen jag körde i var 4 grader och den varmaste var 37 grader. Såg kust och hav och berg och skog och vulkaner och broar och knäppa attraktioner och nationalparker och sjöar och öken. Kalifornien är en fantastisk delstat och jag är så glad att jag har fått uppleva så mycket av den.

  • Amerika

    Gör min medborgerliga plikt

    Idag har jag röstat i Kaliforniens primärval. På min valsedel fanns allt från guvernör och senatorer till secretary of state, attorney general, domare och hyperlokala kandidater. De med flest röster går vidare till mellanårsvalet i höst.

    Jag känner mig för tillfället väldigt urlakad när det gäller amerikansk politik. Mer än vanligt alltså. Det är masskjutningar var och varannan dag, en miljon amerikaner har nu dött av covid, det stiftas anti-HBTQ-lagar till höger och vänster, och snart förlorar vi aborträtten också.

    Det här primärvalet är jag en så kallad single-issue voter. Röstar i största möjliga utsträckning enbart på kandidater som är uttalat pro choice.

    Om två dagar åker jag till Sverige och jag har fan aldrig känt mig mer lättad över att få lämna det här jäkla kaoslandet i några veckor.

  • Amerika,  Det ofattbara

    Mina tankar kring abortdebatten i USA just nu

    Jag intalar mig själv att jag älskar det här landet. Det gör jag ju, i alla fall delar av det: den storslagna naturen, det oöverträffade klimatet, alternativkulturen; det multikulturella, subversiva och kreativa. Men kärleken är svår att hålla fast vid när det är så uppenbart att känslorna inte är besvarade.

    USA hatar kvinnor. Inte bara kvinnor; alla som inte är vita kristna straighta cis-män. Men just nu är det livmoderbärare som står i skottlinjen.

    Om bara några veckor förväntas Högsta Domstolen lägga fram ett beslut som kan innebära att omkring 40 miljoner personer förlorar rätten att bestämma över sina egna kroppar.

    I USA är det olagligt att tvinga någon att lämna blod eller vävnad, även om det direkt kan rädda en annan persons liv. Organdonation efter döden är bara tillåtet om personen i förhand skriftligen gått med på det. Ingen får använda din kropp utan ditt tillstånd. När Roe v Wade upphävs kommer livs levande kvinnor alltså att ha färre rättigheter gällande sina egna kroppar än lik.

    Vi pratar om sliding door-ögonblick, händelser som helt kan ändra ett livs inriktning. Jag gjorde en abort för många år sen, när jag fortfarande var tonåring. Det var ett väldigt enkelt beslut, ett ganska smärtsamt ingrepp, och sen tänkte jag inte mer på det. Inget emotionellt trauma, inte ett enda uns av ånger, knappt ens tacksamhet. Det var bara en sån självklarhet: jag hade ett medicinskt problem som behövde behandlas. Som vilket annat tillstånd som helst.

    Det här inte allas upplevelse, men det är min. Som vuxen känner jag den tacksamhet jag inte förstod att reflektera över när jag var yngre. Tacksamhet över att jag växte upp i ett land med fri aborträtt, över att ingen blandade in religion i min rätt till sjukvård, att ingen försökte övertyga mig om att fatta ett annat beslut och, framför allt, att jag inte tvingades föda ett barn jag inte ville ha när jag själv i mångt och mycket fortfarande var ett barn. Det liv jag lever idag, som är bättre än jag ens kunnat drömma om, mycket tack vare min självvalda barnfrihet, hade aldrig varit möjligt utan detta.

    Jag bor i Kalifornien, en delstat där aborträtten inte är hotad. Jag är inte orolig för mig själv. Men det gör ont i hela hjärtat att tänka på alla som snart inte kommer ha något val. Allt för att de råkar bo i delstater styrda av religiösa högerextremister som hatar kvinnor.

  • Amerika

    13 år

    Idag är det exakt 13 år sen jag lämnade Stockholm och flyttade till Kalifornien. TRETTON ÅR. Min utlandsflytt är en tonåring!

    Har dock lite svårt att fira just nu för att det är så jäkla mycket SKIT som pågår här just nu. Några exempel:

    • Covid. Det här är ju ett globalt problem, men jag blir så jävla trött på alla bortskämda, hjärntvättade amerikaner som vägrar att vaccinera sig trots att det finns vaccin i överflöd och det är helt gratis. Folk som även vägrar att bära munskydd eller göra något över huvud taget för att skydda sig själva och sin omgivning. Det behöver liksom inte vara så pass illa som det är här just nu.
    • Klimatförändringar. Vi ser verkligen helt förödande, riktiga konsekvenser av klimatförändringarna i USA just nu. Enorma skogsbränder över hela Kalifornien. Orkanen Ida som precis ödelagt stora delar av New Orleans, en stad som nu är nästan helt utan el. Och så vidare.
    • Afghanistan. Har suttit klistrad framför nyheterna de senaste veckorna och gråtit över vad som kommer hända med framför allt kvinnor och flickor i Afghanistan under talibanstyret. Samtidigt tycker jag att det är bra att USA drar sig ut istället för att föra ett evigt krig utan lösning. Det är en så extremt sorglig, komplicerad situation utan några enkla svar.
    • Aborträtt. En ny lag i Texas förbjuder abort efter 6 veckor och uppmanar individer att stämma folk de misstänker har hjälpt någon att göra abort. Detta innebär allt från läkare till taxichaufförer som kör någon till en klinik. Det här är så sjukt att jag inte ens har ord för det. Vad ÄR det här för jävla land?

    Som om inte allt detta vore nog röstar vi i Kalifornien just nu om vi vill avsätta vår guvernör, Gavin Newsom. Det här valet är ett jävla skämt, organiserat av Republikaner, men det finns en rätt stor chans att det lyckas. I så fall är risken överhängande att Kalifornien får en högerextrem antivaxxer som guvernör.

    Jag har bott i Kalifornien i exakt 13 år och har alltid betraktat den här delstaten som något av en fristad. Brukar inte ens säga att jag bor i USA, utan att jag bor i Kalifornien. Det finns ingen annanstans i USA jag skulle kunna tänka mig att bo. Om Kalifornien plötsligt förvandlas till Texas vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen.*

    *Nej, jag vill inte flytta tillbaka till Sverige. Det är för kallt.

  • Amerika,  Bra saker

    Idag är en bra dag

    Onsdagen den 6:e januari satt jag klistrad framför nyheterna hela dagen medan beväpnade nationalister och Trump-anhängare stormade Washington, D.C. Idag, exakt två veckor senare, sitter jag här framför nyheterna igen, men av helt andra anledningar. Idag är den första dagen på fyra år som Donald Trump inte är president, och det är en sån enorm lättnad att jag bara vill gråta.

    Jag har nog aldrig kollat på en insvärningsceremoni tidigare, har lite svårt för såna här uberamerikanska tillställningar med fokus på FLAGGAN och PATRIOTISM och NATIONALSÅNGEN, men idag kollar jag i alla fall. Jag vaknade klockan 5 imorse och kände mig REDO för den här dagen.

    USA kommer inte att bli perfekt bara för att Trump är borta (från Vita huset och från Twitter), men det är ett steg i rätt riktning. Idag tänker jag fira att vi har en kvinna som VP och en ny administration ankrad i vetenskap och empati.

    Imorgon börjar nästa steg i kampen för ett bättre och mer humant USA ✊

    Foto: Jonathan Newton/Washington Post
  • Amerika,  Det ofattbara

    What a time to be alive

    Ja alltså det var väl ingen som direkt förväntade sig att allt skulle vara bra/som vanligt igen bara för att 2020 var över, men det som hände i Washington, D.C. igår var ändå värre än jag hade kunnat föreställa mig.

    Ett kuppförsök på USA:s kongress av beväpnade högerextremister pga konspirationsteorier spridda av deras ledare, tillika USA:s president, Donald Trump, mitt under en global pandemi.

    Kan ni tänka er om någon hade skrivit exakt den meningen för fem år sen? Det hade låtit som en långsökt plotline i en dålig actionrulle.

    Det är så sjukt när man tänker på det hur mycket som har ändrats bara det senaste året och vad som nu är det nya normala, speciellt här i USA.

    Igår morse satt jag i ett videomöte med min närmaste kollega, A, som råkar bo mitt i D.C. Hon flyttade dit i somras under BLM-protesterna för att kunna demonstrera varje dag. Jag och min chef och min chefs chef, som också var med på mötet, försökte förgäves få A att stanna hemma under oroligheterna, medan hon bokstavligen satt och snörade på sig combatkängorna för att ge sig ut på gatorna. Bara någon timme senare kom de första rapporterna om att Trump-anhängare hade stormat Kapitolium (igen, sån sjuk mening att skriva??).

    Jag satt klistrad framför nyheterna och Twitter i ungefär 7 timmar igår. Det var så sjukt att se allting hända i realtid.

    A kom hem några timmar senare, oskadd tack och lov. Hon berättade att alla Trump-anhängare hon träffade hade varit trevliga mot henne eftersom de utgick från att hon var en av dem (det var hon INTE). Hon tog ett gäng foton på galenskaperna som redan känns historiska.

    Säger detta för kanske femhundrade gången de senaste fyra åren: WHAT A TIME TO BE ALIVE.

  • Amerika

    Jag har röstat

    Hej! Idag har jag röstat. Fyllde i min valsedel hemma och promenerade ungefär 50 meter till mitt närmsta bibliotek för att leverera den till en valarbetare.

    I vanliga fall kan man skicka sin valsedel via post, men postverket (USPS) drivs just nu av en Trump-person som har gjort posten i princip funktionsoduglig, eller i alla fall väldigt opålitlig, så det går inte riktigt att lita på att valsedlarna kommer fram i tid, eller alls. Det är inte heller en jättebra idé att gå och rösta på vallokal bland en massa människor pga corona. Själva valdagen är inte förrän 3 november, men eftersom det är så mycket osäkerhet kring det här valet kändes det säkrast att förtidsrösta på det här viset.

    Jag röstade i primärvalen tidigare i år, men det här är första gången jag har fått rösta i ett presidentval. Blev ju amerikansk medborgare förra året, precis i tid. Det här är ett oerhört viktigt val och jag är glad att jag får rösta, även om Biden som sagt inte är min favoritkandidat.

    En intressant grej med amerikanska val är för övrigt hur otroligt många olika saker på man röstar på. Presidenten är egentligen en ytterst liten del av detta. Så här såg ena halvan av min valsedel ut, det var lika mycket på andra sidan. Man röstar på allt från borgmästare till skolstyrelsemedlemmar, domare, distriktsrepresentanter, senatorer och dessutom en massa “ballot measures” (lagförslag?). Vet dock inte om det är lika mycket i andra delstater som i Kalifornien.

    Många av dessa förslag är formulerade på ett medvetet otydligt sätt för att försöka “lura” folk att rösta för dem. Jag sparade tweeten ovan för att den sammanfattade läget ganska bra. Jag gjorde otroligt mycket research för att se till att jag verkligen röstade på rätt kandidater och lagförslag, samt pratade med vänner och kollade vad olika progressiva organisationer rekommenderade. Känner mig nöjd med mina val.

    Om USA fungerade som en normal demokrati, där den person med flest röster vinner, så är jag 100% säker på att Biden skulle vinna. Men nu fungerar det inte så här, så jag är extremt nervös. 18 dagar kvar nu.

  • Amerika

    God morgon från dystopin

    Jag hoppas för er skull att ni slapp titta på den där vedervärdiga “debatten” igår. Jag hade redan innan bestämt mig för att inte titta och gick runt hemma och lagade mat och lyssnade på en ljudbok och pysslade för att hålla mig borta mobilen. Det funkade dåligt. Sen pallade jag visserligen inte att kolla mer än 4 sekunder i taget, men däremot följde jag ett gäng liveuppdateringar på Twitter och lyssnade på flera poddar efteråt som sammanfattade debatten, och alltså. Man blir ju både matt och rädd.

    USA skulle kunna ha Hillary Clinton som president. USA skulle kunna ha Elizabeth Warren som den Demokratiska kandidaten.

    Istället har vi nu… detta. Två gamla gubbar som står och skriker på varandra i två timmar på bästa sändningstid, medan landet de säger sig vilja styra är i kris.

    Biden är verkligen inte min favorit. Under primärvalen var han inte mitt första, andra, femte eller tionde val. Han var längst ner på listan över vem jag helst skulle rösta på (möjligen tillsammans med Tulsi Gabbard, Mike Bloomberg och Marianne Williamson). Men nu är vi här. Har inte mycket annat val än att rösta på Biden, eftersom fyra år till med Trump skulle vara katastrof.

    Jag har en kollega som bor i Washington D.C. och kliver upp tidigt varje morgon för att hinna gå och demonstrera innan jobbet. Ungefär klockan 7 imorse skickade hon följande bild, som hon hade tagit samma morgon (fler foton finns här), till vår gruppchatt på jobbet med texten “Good morning from dystopian America”:

    Jag befann mig i samma stund på stranden för att åka wakeboard. Där höll solen just på att gå upp över en rad palmer i horisonten, och både luften och vattnet var alldeles ljummet. Så jag svarade med att skicka den här bilden och texten “This is my current view, I don’t know what you’re talking about”:

    För när man bor i ett semesterparadis skulle det vara så lätt att stänga av verkligheten och bara fokusera på detta istället: varma sensommarmorgnar, vackra soluppgångar, roliga aktiviteter.

    Jag försöker hitta någon sorts balans. Nästan allt är åt helvete i det här landet, men det finns sånt som är fint också.

  • Amerika,  Det ofattbara

    All things considered we’re basically fucked

    Ska vi kanske ta och sammanfatta läget i USA just nu? Ungefär så här ser det ut:

    • Drygt 180 000 personer har dött från Covid hittills i USA. Omkring 1000 personer dör varje dag. Kongressen/presidenten gör ingenting.

    • Hurricane Laura (en av de värsta stormarna någonsin i USA enligt CBS) sveper genom södern den här veckan och har hittills dödat minst 6 personer och förstört tusentals hem och byggnader. Det här är dock bara början på orkansäsongen.

    • Kalifornien står i brand efter att flera tusen blixtnedslag har orsakat hundratals olika skogsbränder. I vanliga fall (eftersom Kalifornien brinner varje år) deltar fångar som avtjänar fängelsestraff i släckningsarbetet, vilket ganska lätt skulle kunna jämföras med slavarbete. I år är USA:s fängelser dock så hårt drabbade av Covid att det inte finns tillräckligt med fångar att skicka ut till bränderna.

    • För en knapp vecka sen sköt en vit polis en obeväpnad svart man, Jacob Blake, i ryggen med sju skott, mitt framför Blakes tre söner. Under en demonstration mot det här ofattbara polisvåldet (som aldrig tar slut) några dagar senare sköt en 17-årig högerextremist ihjäl två demonstranter och skadade en tredje. Blake utmålas i amerikanska högermedier som yrkeskriminell medan Kyle Rittenhouse, 17-åringen, hyllas för att ha “skipat rättvisa”.

    • Parallellt med allt detta pågår även Republikanernas National Convention, där ytterligare högerextrema mediepersonligheter (inklusive halva presidentens släkt) står på bästa sändningstid och sprider lögner och hatpropaganda. Det känns inte helt osannolikt att Trump kommer bli omvald.

    Detta är verkligen bara en bråkdel av allt som är åt helvete i det här landet just nu. Jag har så mycket ångest att jag knappt vet var jag ska ta vägen.

    66 dagar kvar till valet.

    Ni då, hur mår ni?

  • Amerika,  Vardagsfilosoferande

    Hur orkar man bo i USA

    Jag fick följande kommentar av Tea:

    “Jag är nyfiken på hur du ‘rättfärdigar’ att bo i USA när du verkar ha svårt för dess historia och styre. Oavsett vem som styr så är ju USA ett av världens mest kapitalistiska samhällen där orättvisorna är så många och stora att de inte kan listas. Jag vet att du nämnt tidigare att området du bor i är mer liberalt, men jag tänker att som helhet så har jag fått uppfattningen att landet inte representerar dina värderingar. Det finns ju otroligt många positiva saker med landet också, och det var väl lite dessa som jag var intresserad av att veta mer om. Kort och gott, vad det är som gör att du vill bo kvar.

    Det här är en så intressant fråga som jag själv funderar mycket på. Jag har börjat känna att om Trump blir omvald i november så vet jag inte om jag vill bo kvar i USA. Det är för kämpigt att leva i ett samhälle tillsammans med så många människor vars värderingar går emot allt jag står för.

    Men samtidigt bor jag i Kalifornien, vilket ibland nästan känns som ett eget land, med betydligt vettigare värderingar än majoriteten av USA. Förutom möjligen Hawaii finns det nog inte en enda annan delstat jag kan tänka mig att bo i i det här landet.

    Men här är några anledningar till varför jag fortfarande bor här:

    Vädret. Detta är kanske 90% av anledningen till att jag flyttade till Kalifornien för knappt 12 år sen, och det är en av huvudanledningarna till att jag har blivit kvar. Hade Stockholm haft samma klimat som San Diego hade jag eventuellt aldrig flyttat därifrån. Här är det nästan alltid soligt och varmt och det går att köra motorcykel året runt. Det gör under för min mentala hälsa.

    Naturen. Jag ÄLSKAR att bo nära både hav, öken och berg. Det är även ganska oslagbart att bo bara några timmars resväg från flera av världens mäktigaste naturfenomen (t.ex. Grand Canyon eller Yosemite), sådär så att man kan åka dit över en långhelg. Kalifornienbor brukar skryta om att det går att surfa på morgonen och åka snowboard på eftermiddagen på samma dag, eftersom det bara är två timmars bilväg mellan stranden och skidbackarna. Jag vet nog ingen som faktiskt gör det. Men det är fint att veta att det går.

    Livet. Om jag bara utgår från mig själv och ignorerar allt utanför min egen lilla bubbla så lever jag ett ganska fantastiskt liv här. Har ett kreativt och välbetalt drömjobb som jag känner mig tacksam för varje dag. Jag har ett stort kompisgäng med likasinnade personer som jag pratar med dagligen. Har ett litet hus som jag älskar i ett område jag verkligen trivs i. Har motorcyklar och husdjur och pojkvän. Jag har rutiner och vardagsliv och har levt i princip hela mitt vuxenliv i det här landet. Det skulle krävas mycket för att ge upp allt detta.

    ***

    Med detta sagt så är läget så pass illa i USA just nu att jag för första gången sen jag flyttade hit faktiskt överväger mina alternativ. Fyra år till med Trump som president hade varit så katastrofalt för USA:s framtid som demokrati. Jag har dessutom börjat bli mer och mer övertygad om att om han blir omvald så kommer vi aldrig bli av med coronaviruset, det kommer fortsätta härja vilt och antagligen döda flera miljoner människor.

    Inte för att jag är speciellt peppad på Biden heller, men han är helt klart ett bättre alternativ.

    Så, ja. Väntar helt enkelt till efter valet i november innan jag fattar några livsavgörande beslut. Och passar på att njuta av sommarvärmen i San Diego under tiden.