• Bra saker,  Helgen som gick

    Vad jag gjorde under julledigheten

    Idag är det söndag, den sista dagen på min 11 dagar långa julledighet. Förutom min lilla julaftonsroadtrip hade jag ingenting planerat för den här ledigheten och var lite orolig över att jag bara skulle sitta hemma och ha tråkigt. Så blev det INTE. Istället blev det så många aktiviteter att jag nu ser fram emot att börja jobba igen så att jag kan få vila lite.

    Förra veckan var det dags att inviga min nya hoj på riktigt, genom att köra offroad i öknen. Jag drog med mig Andy som är den enda andra personen jag känner med en äventyrshoj. Vi stannade och hajkade till en plats med gamla grottmålningar mitt ute i öknen. Jag råkade även köra omkull ett par gånger. Det är SJUKT SVÅRT att köra i djup sand! Kom hem med ganska många blåmärken på benen, men nu är hon ordentligt invigd i alla fall.

    En dag hörde min kompis Fred av sig och undrade om jag ville komma förbi och köra minihojar med honom. Han har två såna här pyttesmå motorcyklar på 8 hästkrafter vardera, så vi tog varsin och körde så snabbt vi kunde genom grannskapet. Det var extremt kul!

    En annan dag hajkade Sarah och jag till toppen av ett berg. Det var min första ordentliga hajk sen jag skadade knät för ett par månader sen och det kändes fint att vara någorlunda tillbaka på banan igen. Vi firade genom att dricka varsitt glas champagne på toppen. Det var trots allt dagen innan nyårsafton.

    På årets första dag klev jag upp klockan 4:30 på morgonen och körde 2,5 timmar till Big Bear där jag mötte upp med min kompis Genevieve. Vi hade lite spontant bestämt oss för att åka snowboard, och vi kunde inte ha valt en bättre dag för detta. Vädret var PERFEKT. Soligt och ganska varmt, men samtidigt tillräckligt kallt för att snön skulle vara mjuk och pudrig. Ska verkligen försöka få till fler såna här dagar den här vintern.

    Sist men definitivt inte minst gjorde jag detta idag: cyklade 53 kilometer. Har aldrig cyklat längre än kanske en mil i taget tidigare, så detta var en enorm prestation för mig.

    Hade någon sagt till mig för ett år sen att jag skulle hajka, köra offroad, åka snowboard och cykla över 5 mil på samma vecka så hade jag trott att den personen var galen. Men jag har aldrig varit så aktiv som jag har varit under de senaste nio månaderna, och har förmodligen inte haft bättre kondition än jag plötsligt har nu heller.

    Är tacksam varje dag över att jag bor på en plats där det går att vara utomhus och göra saker året runt. Vet inte hur jag hade tagit mig igenom den här pandemin annars.

    Nu sitter jag här på soffan med en öl, en bok och en hund. Ska carpa skiten ur de sista semestertimmarna.

    Gott nytt år på er!

  • Bra saker,  Motorcyklar

    Nytt år (snart), ny motorcykel

    Det känns ju inte så originellt att klaga på 2020, men alltså, vad hårt det här året har varit? I alla fall i omgångar.

    Min bil är fortfarande på verkstan, så här två veckor efter att någon bröt sig in i den, och mitt knä är inte heller helt läkt. Så förra veckan kände jag att jag behövde göra något för att muntra upp mig själv, och gick och köpte en fantastiskt spännande tidig julklapp åt mig själv: EN NY MOTORCYKEL.

    Här är hon! Min sprillans nya Royal Enfield Himalayan av årsmodell 2021. Den enda gången jag har köpt ett helt nytt fordon tidigare var när jag köpte min Dyna (alltså min stora svarta H-D) för fem år sen. Det lånet är snart avbetalat, så jag kände att det var hög tid att skuldsätta sig igen.

    (Nämen alltså, som en liten jämförelse så kostar en sprillans Royal Enfield omkring 40 000 kronor medan en sprillans Harley kostar snarare minst 160 000, i alla fall i USA. Det här köpet känns alltså lite mer ekonomiskt försvarbart.)

    Den här skönheten är Royal Enfields äventyrshoj, alltså en motorcykel som man kan köra på alla sorters underlag. Det här året har verkligen gjort mig sugen på att ta mig långt från asfalterade vägar och civilisationen och utforska terräng som man inte kan nå på en vanlig street-motorcykel. Med en Himalayan kan man köra i princip var som helst.

    Den är visserligen bara på 411cc (jämfört med min Harley som är på 1600cc) och inte världens bästa motorvägshoj. Men det behöver den inte vara heller eftersom jag tänker köra den så långt från motorvägar det bara går.

    Nu ska hon bara få ett namn också, sen är det dags att ge sig ut och utforska. Det blir nog någon sorts ökenäventyr i mellandagarna, så stay tuned.

    Och om någon är sugen på att se i praktiken vilken typ av ställen man köra en sån här hoj på så rekommenderar jag den här videon från Itchy Boots, en holländsk tjej som har kört 75 000 km solo runt hela världen på en Himalayan. Blir både stressad och får gåshud av detta:

  • Äventyr,  Bra saker

    Ett extremt positivt inlägg!

    Om man bortser från en skenande pandemi och totalt politiskt kaos så är mitt liv ganska perfekt just nu. Har verkligen allt jag behöver (som sagt, om man bortser från det ovanstående – jag saknar till exempel min familj väldigt mycket). Igår var jag ute och gick med hunden i värmen (ja, det är varmt igen!) och fylldes av en känsla av total tillfredsställelse. Insåg själv hur konstigt det var att gå runt i munskydd och undvika människor och samtidigt känna sig 100% tillfreds med livet, men jag tänker inte ifrågasätta det.

    I helgen ska jag dessutom göra något som jag är extremt peppad på. Trogna läsare minns kanske att jag var i Costa Rica för fyra år sen och då passade på att hoppa Centralamerikas högsta bungee jump. Det var en sån otrolig upplevelse att jag så fort jag kom hem igen började undersöka var man kan hoppa bungee jump utan att behöva åka så långt.

    Det enda stället jag hittade var en övergiven gammal bro i skogen utanför Los Angeles som hette the Bridge to Nowhere. Problemet var bara att för att komma till bron måste man hajka 8 km genom skogen, och sen 8 km tillbaka igen. Det var jag absolut inte redo för, så jag glömde bort hela idén och gick vidare i livet.

    Men om några dagar kommer jag att åka iväg på en roadtrip i en elbil som jag får låna av Chevrolet (för en jobbgrej), och när jag satt och planerade min route idag så dök Bridge of Nowhere upp i minnet igen. Och nu, fyra år och en pandemi senare, är jag plötsligt en hyfsat rutinerad hajkare som inte har några som helst problem att ta sig till fots genom 16 kilometers skogsterräng. Så jag bokade ett bungee jump. Eller, två hopp rättare sagt.

    På söndag kommer jag alltså att kliva upp klockan 5 på morgonen, köra en Chevy Bolt från ett hotell i LA upp i bergen, hajka 8 kilometer ut i skogen, hoppa från en bro två gånger, och sen hajka 8 kilometer tillbaka till bilen igen.

    Hade jag sagt detta till 2016-Sanna hade hon skrattat åt det roliga skämtet. Nu är jag istället så peppad att jag inte vet var jag ska vägen.

  • Bra saker

    Vi vann!

    Herregud vilken emotionell bergochdalbana den senaste veckan har varit.

    I lördags morse ösregnade det och jag satt i min truck på väg ut till öknen när mobilen plötsligt började surra med sms och pushmeddelanden om att valet – ÄNTLIGEN – var avgjort.

    Någon halvtimme senare var vi så långt från civilisationen att det inte fanns någon mobiltäckning, så de kommande 24 timmarna hade jag noll kontakt med omvärlden. Det var en sån kontrast mot hur resten av veckan hade sett ut, där i princip hela världen satt fastklistrade framför nyhetssändningar och Twitter i 96 timmar i sträck. Och det var skönt.

    Jag var i öknen med ett gäng kompisar för att campa och köra motocross och få glömma verkligheten för en liten stund, och det var perfekt att få den glada nyheten precis i tid. Alla var överlyckliga och vi firade på olika sätt hela dagen och kvällen. (Bilden på mig och Jesse ovan är från soluppgången morgonen efter, tagen av Dylan Martin.)

    Hade jag varit kvar i stan hade det blivit en annan sorts firande. Jag bor precis i utkanten av Hillcrest, som är San Diegos HBTQ-område, och där var det enligt uppgift full folkfest på gatan. Har sett så många foton och videoklipp från storstäder över hela landet där folk spontant samlades på gatorna för att fira, och det värmer verkligen i hjärtat.

    Trump och hans fascistfasoner kan dra hela vägen rakt åt helvete, dit de hör hemma.

  • Bra saker

    San Diegos högsta punkt

    Igår kväll stod jag uppe på toppen av Cowles Mountain – den högsta punkten i San Diego – och såg solen gå ner över staden, efter att ha hajkat uppför hela berget tillsammans med Andy. Där någonstans insåg jag att jag under de senaste tre månaderna har hajkat mer än under de tidigare 30+ åren sammanlagt.

    Sjön man ser i mitten av den första bilden ovan heter Lake Murray. Den promenerade vi runt häromdagen, omkring en mil sammanlagt. Efteråt föll båda mina stortånaglar av, men det kan jag bespara er en bild på.

    Och igår blev det alltså en halvmil upp till toppen av Cowles och ner igen.

    När vi inte hajkar är vi numera ute och cyklar. Förra veckan körde vi ett par mil som mest bestod av väldigt branta uppförsbackar, men fick i alla fall se en fin flod.

    Jag har nog aldrig varit så här aktiv och hurtig tidigare, definitivt inte i vuxen ålder. Men om man får säga en bra sak som pandemin har fört med sig så är det den här eviga längtan jag numera har efter att vara utomhus. Och speciellt det här hajkandet har redan tagit mig till så många vackra platser jag aldrig annars hade fått se att jag liksom bara vill ha mer? Det är även fint att ha en kille som känner likadant.

    Nu har jag beställt ett par rediga vandringskängor för att förhoppningsvis få behålla resten av mina tånaglar. Och om allt går som det ska (dvs så länge Kalifornien inte stänger ner helt igen) så kommer vi om ett par veckor att befinna oss i Yosemite National Park för flera dagars motorcykelåkande och vandrande. Just nu mina två favoritaktiviteter.

    En sak till förresten. Det var så mycket folk på berget att vi behöll munskydden på hela hajken. Det är så många som klagar på att behöva ha munskydd, men jag gillar det? Tar plötsligt så himla mycket bättre selfies.

  • Bra saker

    En dag till sjöss

    Sen pandemin började har jag haft ett sånt himla behov att vara utomhus och röra på mig. Det är väl en ganska naturlig reaktion på att bli beordrad av staten att stanna hemma, men för mig är det ändå en ovan känsla eftersom jag aldrig har varit mycket för friluftsliv. Älskar att vara utomhus, men brukar mest vilja typ flyta runt i en pool eller köra hoj någonstans, inte hålla på och motionera.

    Men nu! De senaste månaderna har jag haft en liksom fysisk längtan efter att röra på mig i naturen. Har både hajkat och kört mountainbike en massa, vilket har varit fantastiskt. Men jag har saknat att vara i eller på vattnet. Typ simma eller åka båt. Så i torsdags efter jobbet hyrde A och jag varsin kajak och paddlade runt i Mission Bay i ett par timmar.

    Jag har i många år sagt att jag behöver skaffa mig en vän med en båt. Älskar att åka båt, men gör det alldeles för sällan eftersom 1) jag har ingen båt och 2) jag känner ingen annan i San Diego som har en heller.

    Hade jag haft ett hus med en stor trädgård/uppfart hade jag köpt en liten motorbåt som jag kunde bogsera ner till havet när andan faller på. Men nu har jag ingenstans att förvara en båt (det är så vitt jag vet i princip omöjligt att få båtplats i vattnet här, plus svindyrt) så det får vänta.

    Häromveckan kom jag på att jag istället kunde köpa mig en kajak och började genast göra research kring detta eftersom jag inte vet något om kajaker. Men tänkte att det vore smart att hyra en och paddla runt ett tag innan jag la en massa pengar och energi på att köpa en egen, för att kolla så att detta är något jag faktiskt vill göra igen. Och det var det!

    Det var PERFEKT väder ute och jag hade hembakade kanelbullar med mig så vi stannade mitt i viken och fikade.

    Och efteråt gick vi ner till stranden och badade. Sen plockade vi upp en pizza och åkte hem och åt middag. Sån himla bra torsdag. Kommer helt klart göra detta igen (förhoppningsvis i min egen kajak). Väldigt pandemi-vänlig aktivitet.

  • Bra saker

    Några bra grejer i all misär

    Det här har varit en riktig skitvecka, men jag känner att jag behöver väga upp det med något positivt. Så här är några bra grejer som har hänt på sistone.

    På en av mina promenader genom mina nygamla kvarter råkade jag gå förbi ett svenskt hus! Svensk flagga i topp och en varningsskylt på svenska. Jag blir alltid så himla blödig när jag ser svenska saker i USA, det här var verkligen inget undantag. Känns tryggt på något sätt att veta att jag har landsmän bara några kvarter bort.

    När det började luta åt att Kalifornien skulle stängas ner för ungefär en månad sen så var det första jag gjorde att beställa en läsplatta. Tänker INTE vara fast i mitt hus utan att kunna läsa böcker. Nu förstår jag inte varför jag inte gjorde detta för flera år sen. Jag har helt plötsligt tillgång till svenska böcker! Och så insåg jag häromdagen att det går att låna både eböcker och ljudböcker helt gratis från biblioteket. Det är som att ha hittat en gömd skatt, jag känner mig helt rik.

    En dag stod det en påse utanför min dörr. I den fanns tre Bud Light Limes, ett par munskydd och en liten bukett med handplockade blommor. Det var en present från A, killen jag dejtar. Så himla fint, och väldigt 2020.

    Det har hänt något konstigt med mig i den här karantänen. Plötsligt har jag lust att BAKA. Jag som egentligen hatar att baka, och dessutom är väldigt dålig på det. Häromdagen lyckades jag dock göra frallor som till och med var hyfsat goda, om än lite platta. Eftersom det inte går att få tag på jäst i mataffären längre (jag är uppenbarligen inte den enda som fördriver karantäntiden med att baka) så fick jag använda bakpulver. Nu har jag dock fått jäst av en kompis, så stay tuned, tänkte försöka mig på något annat snart.

    En dag blev jag så sugen på en hamburgare med pommes frites. Hade dock inget färdigt hemma, varken hamburgerbröd, burgare, eller pommes, så jag fick göra allt från scratch. Använde en av mina frallor (se ovan) som bröd, gjorde bönbiffar efter det här receptet, och hittade två potatisar i kylen som jag skar upp och slängde in i ugnen. Det blev förvånansvärt gott!

    Den här katten driver mig på gränsen till vansinne exakt varje dag, men hon är ganska rolig. Som att hon gör detta varje gång jag trycker min hand mot hennes bröst. La upp den här bilden i mina stories på IG och fick enorma mängder DMs, så nu lägger jag upp den här också.

    Bra sysselsättning: Att organisera alla böcker i bokstavsordning och kolla på Gilmore Girls. Jag har väldigt svårt för att kolla på nya eller seriösa grejer just nu. Vill bara se Disneyfilmer och GG. Eller ännu hellre sitta i ett helt tyst hus och läsa böcker.

    Sist men inte minst verkar det äntligen ha slutat regna. Jag har under mina 12 år i Kalifornien aldrig sett så mycket regn som den här vintern och våren, och verkligen inte så här pass långt in på året. Så fort det blev soligt igen passade jag på att lufta hojarna. En dag tog jag till exempel denna för att hämta upp en massa kattmat som en kompis inte hade användning för längre. Kände mig nästan normal för en stund.

    Det var väl det. Ni får gärna berätta om trevliga saker som har hänt er, behöver all positivitet jag kan få just nu.

  • Äventyr,  Bra saker

    Hur många nationalparker besökte jag 2019?

    Medan jag ändå bara ligger här på soffan och växlar mellan frossa och svettningar (kul semester detta, verkligen!) så tänkte jag passa på att göra några årssammanfattningar. Vi kan börja med detta: Mitt mål för 2019 var att besöka 10 nya nationalparker. Hur det gick? Bra OCH dåligt.

    Här kommer alla nationalparker jag besökte i år:

    Projektet drogs igång med pompa och ståt sista helgen i mars, dvs så fort det var tillräckligt varmt för att ta sig utanför San Diego på motorcykel. Katie, Jordan och jag tog en långhelg och körde genom Death Valley National Park. På vägen hem körde vi även genom Joshua Tree National Park, men där har jag som bekant redan varit många, många gånger så den var inte ny. 

    I slutet på maj begav sig det här gänget ut på en 10 dagar lång roadtrip där vi hade planerat att besöka minst 5 nationalparker. Men eftersom vi hamnade mitt i en snöstorm i norra Arizona fick vi ändra hela vår route i sista sekunden. Vi blev tvungna att skippa Utah och Colorado eftersom det var så mycket snö där plötsligt, och åka österut in i New Mexico istället. Därmed förlorade vi minst tre av de planerade nationalparkerna. Vi lyckades i alla fall ta oss till Zion National Park, men den var inte heller ny för mig.

    På samma roadtrip tog vi oss djupt ner i en grotta! Carlsbad Caverns National Park i New Mexico. Det var coolt. Men i allmänhet är jag mindre peppad på grottor än storslagna landskap.

    En till nationalpark hann vi med på den här resan, nämligen Saguaro National Park i Arizona. Där var det plötsligt 43 grader varmt, det var en enorm kontrast till den snöstorm vi tog oss igenom i samma delstat en vecka tidigare. 

    I augusti, bara en vecka efter att jag kom hem från en månad i Sverige, åkte Paul och jag till South Dakota för att hänga på Sturgis i några dagar. En av mina favoritgrejer på den här resan var att få köra hoj genom Badlands National Park. Som att befinna sig i ett månlandskap. 

    En månad senare var jag i en annan nationalpark, i en annan delstat, på en annan hoj. I September gjorde jag en solo-miniroadtrip genom Oregon och Washington och hamnade här, i Mount Rainier National Park. Det var regnigt men otroligt vackert.

    Sen blev det oktober och Katie och jag gav oss iväg på vår episka Kalifornien-roadtrip (som jag nästan helt har glömt att blogga om, sorry). Vi tog en omväg på 200 mil för att ta oss till Babes Ride Out och prickade in fyra nationalparker på vägen. Här är vi i Sequoia National Park, som väl i och för sig mest är känd för sina stora träd och inte vad nu detta är.

    Samma dag hann vi även med en liten sväng in i Kings Canyon National Park, som ligger precis bredvid Sequoia. 

    Sen hamnade vi då i ett av hela årets höjdpunkter för mig: Yosemite National Park. Jag hade aldrig varit här innan och hade väl ärligt talat inte varit överpeppad på att åka hit heller (har alltså bott i Kalifornien i 11 år och aldrig varit i Yosemite innan). Men jag insåg ganska snabbt varför: Det GÅR inte att göra det här stället rättvisa på bild. Alltså, det är omöjligt. Det är så enormt storslaget och mäktigt och överdådigt i IRL, men på bild ser det liksom bara ok ut? Sånt mindfuck. 

    Den sista nationalparken vi prickade av på den här resan var Pinnacles National Park, en av de nyare, mindre och minst besökta nationalparkerna i USA. Den var lite konstig. De flesta nationalparker är stora, med ordentlig infrastruktur och personal, och man måste stanna och betala en avgift för att bli insläppt (om man inte har ett National Park Pass, vilket vi såklart har, det här projektet skulle bli väldigt dyrt annars). Här fick man istället köra rakt in och gå in och betala på ett pyttelitet visitor center, men det skulle ju vara lätt att skippa om man inte är så ärligt lagd. Det gick inte heller att köra genom parken och komma ut på andra sidan. För att se något fick man parkera och vandra upp i bergen en sväng. Min kamera gick dessutom sönder här så ni får en GoPro-bild istället. Pinnacles var fint, men kändes mer som ett nationalmonument (de är ofta lite mer “vilda” och mindre uppstyrda) än en officiell nationalpark. 

    En av årets första nationalparker blev även en av de sista. I november tog jag omvägen genom Joshua Tree National Park igen på väg hem från Vegas

    Om ni inte har räknat blev resultatet alltså så här:

    Nya nationalparker: 9
    Tidigare besökta nationalparker: 2
    Totala besök: 12

    Ger mig själv ett B+ i betyg även om jag inte nådde riktigt ända fram den här gången. Är i alla fall nöjd med att jag fick köra motorcykel till/genom alla de 11 nationalparker jag besökte i år. Det är det överlägset bästa sättet att uppleva dem på, i alla fall om ni frågar mig. 

  • Bra saker,  Vardagsfilosoferande

    Nya leksaker lagom till vintern

    Vi ställde om till vintertid här i söndags och det är fan den värsta tiden på året. Jag flyttade över halva jordklotet för att komma undan kyla och mörker, och även om det för all del fortfarande är hyfsat varmt och skönt här så blir det precis lika mörkt som i Sverige. 

    Nu när jag bor själv och jobbar hemifrån försöker jag hitta på grejer att göra så jag kommer ut ur huset och inte sitter ensam hemma i mörkret varje kväll. Den här veckan är dock så packad med kompishäng att jag nog kommer längta efter att sitta ensam i mörkret snart. Så här:

    Måndag: Middag och filmkväll med A.
    Tisdag: Gick ut och tog ett par öl med Jenny.
    Onsdag: Middag och spelkväll hos Katie och Jordan.
    Torsdag: Lunch med Pauls syster Erin. 
    Fredag: Girls night med Sarah.
    Lördag: Ska ut och köra offroad med A. 
    Söndag: Lunch och häng med Claudia. 

    Det börjar även bli lite för kallt för att åka wakeboard (eller i alla fall för att jag ska tycka att det är KUL att åka wakeboard) så nu måste jag hitta en vinterhobby. Häromdagen gjorde jag därför detta: köpte en dirtbike! Alltså en liten motorcykel som man kör offroad med. Min kompis sålde den billigt så jag slog till. Vet inte riktigt varför jag inte har gjort detta tidigare, men det har nog mest att göra med att jag är rädd för att göra mig illa. Typ alla jag känner som kör dirt skadar sig jämt. Undrar ibland varför alla mina intressen måste vara ~*ACTION SPORTS*~, men nu är det så. 

    Samma dag som jag köpte hojen hörde min kompis Ryan av sig och undrade om jag ville ha en ny bas. Han spelar bas i Distillers och har alldeles för många instrument som ligger och skräpar hemma. JA TACK sa jag, trots att jag inte har spelat i band på flera år nu. Men jag tänker att en bas som har tillhört Distillers-basisten kanske kan få mig motiverad att försöka dra ihop ett nytt band. Så Steve och jag åkte och hämtade upp basen, och nu har jag plötsligt en massa nya leksaker.

    Så här tänker jag mig alltså vintern 2019/2020: kompisar och hobbies!

  • Bra saker,  Djur

    Glad Halloween och god jul från Steve

    Idag är det Halloween, så här kommer två julrelaterade (?) uppdateringar. 

    Den första är att min hund Steve numera har ett instagramkonto. En massa personer har tjatat på mig om att Steve borde ha en egen instagram, men jag har aldrig sett mig själv som en sån person som har ett konto för mina djur. Men sen köpte jag ett nytt kameraobjektiv som tar så här fina porträtt och så hittade jag Lolas gamla tomtejacka när jag flyttade och here we are. Nu är jag en sån person.

    Följ gärna! Gulliga bilder med långa tungor utlovas. @stevenjpuppers heter kontot eftersom P och jag alltid brukar hitta på roliga hela namn (förnamn, initial, efternamn) åt Steve och Steven J. Puppers är min absoluta favorit. 

    (Måste verkligen klippa hans naglar.)

    Den andra uppdateringen är att jag i ett svagt ögonblick när P och jag precis hade gjort slut bokade en flygbiljett till Stockholm över julen. Har inte firat en högtid med min familj på 11 år och har definitivt inte varit i Sverige i december på lika länge. Men nu kommer jag vara där i två veckor. Det ska bli fint att få hänga med familj och vänner, även om jag kanske inte ser fram emot mörker och kyla. 

    Berättade för övrigt för min lillebror att jag kommer hem i jul och hans exakta respons var “Oj har du slagit huvudet? Det är vinter här då, vet du?”

    Jaja. Får väl köpa en varm jacka helt enkelt.